Calleth you, Cometh I!

Jaha, så var den över, årets upplaga av Malmöfestivalen. Det har som vanligt varit en härlig mix av sjukt god exotisk mat såsom fyllda minivårrullar, thai-pannkakor med banan och nutella och wraps med rödbetsbollar, samt lite mindre god exotisk mat, typ vildsvinskebab (som inte mindre än två av mina vänner provade och förkastade, som om inte svaret ligger i själva, eh, frågan). Festivalen har även som vanligt bjudit på ett härligt spektra av besökare: rumänska rosförsäljare, barbröstade män från kranskommunerna, dyngfulla fjortisar som ligger och spyr i buskarna, ficktjuvar, skabbiga Möllantroll och den där irriterande mannen som förföljer en och försöker sälja visselpipor genom att ihärdigt blåsa i dem (förmodligen i hopp om att någon skall få sinne och befria dem från honom, vilket jag länge var sugen på, med våld). Och så klart världens största och osmakligaste kräftfest, Wilmer X, fyrverkerier och allmänt kaos, kravaller och upplopp (tack Gud för att jag var så förutseende och inte valde perrongtjänst i år).

Sista kvällen njöt jag och 10 000 andra langoshetsätande besökare av uppträdandena på Stortorget. Först ut var Håkan Hellström som bjöd på såpbubbelromantik och tokdans från Göteborg, och sedan stadens, ehum, stoltheter The Ark (Ola var vackrast på scenen som vanligt, men konkurrensen kanske inte direkt kan kallas stenhård när man spelar i samma band som Jepson...) som levererade en storslagen show med idel hits som avslutades med allsång och nu-ska-alla-fatta-varandra-i-händerna-och-höja-dem-i-luften-mys, och till och med en inbiten cyniker som Martin stod som en fåne och trallade med i Calleth you cometh I. Det var vackert. Nu är det bara ett år kvar, sedan kan vi alla njuta av sanitärt tillagad mat och gratis finkultur på stadens gator och torg igen. Den som väntar på något gott...

Ola poserar så vackert och diskret som bara han kan...

... och föreställ er nu hur detta såg ut i extrem närbild på storbildskärmen bredvid scenen... mmm.

Oh misery a place in me

Ytterligare en produktiv dag på jobbet.

Jag började klockan 15.55, är för en gångs skull ute i god tid, hämtar min kassa och loggar in på min lilla handdator och promenerar ner till tåget. Sätter mig tillrätta och inväntar avgång. En minut innan vi ska gå kommer en annan tågvärd flåsande, vi inser direkt att nånting är fel, ringer till driften, oj, ni har visst blivit dubbelbokade, återvänder till kontoret, frågar vad jag ska göra. Sätt dig i fikarummet, jag kommer snart ut med något till dig, ok, jag sätter mig i fikarummet, läser en bok, dricker en kopp te.

En timme senare har inget hänt, så jag går in till driften igen, frågar, nej, fortfarande ingenting, sätt dig du så länge. Äter en persika, pratar lite med mina kollegor, Jenny, Milo, Emma, Bengt och några nya jag inte vet vad de heter. Klockan blir sju, jag är hungrig, värmer min medhavda mat i micron, lyssnar på radio, äter. Sen går jag in till driften, finns det någonting jag kan göra? Tydligen inte. Mer väntan, läser Aftonbladet, Kvällsposten, Metro, försöker logga in på nätet för att läsa J T Leroys blogg, men nätverket ligger nere. Pratar lite med Slobodanka, de andra i lunchrummet verkar ha tröttnat på mig eftersom jag bara gnäller om att jag inte har något att göra. Alla andra har jättemycket att göra, det är festival, fullpackade tåg och personalbrist. Och jag är fånge i lunchrummet.

Vid tiotiden kommer Julian från driften in med en allvarstyngd min. Jag har ett uppdrag till dig, säger han med långsamt eftertryck. Äntligen! Du ska fylla den här termosen med kaffe och gå ner med den till de som har perrongtjänst nere vid tågen. Upprymdhet, jag ska få gå ut! Det regnar ute, en bil kör genom en vattenpöl så att det stänker långt upp på mina byxben. Jag fixar kaffet inne på Burger King, går med det till spår 10 där mina kollegor står. Har ni muggar? Nehej, inte det, upp till kontoret och hämta pappersmuggar, snor några plastskedar från Pressbyrån på väg tillbaka. Jaså, socker och mjölk också? Tjejerna i Burger King-kassan är snälla och hjälper mig. Någon tar tag i min arm, jag dricker inte kaffe, har du te? Jag springer tillbaks upp till kontoret, tar tevatten ur kaffeautomaten, en näve blandade tesorter, balanserar försiktigt ner för trapporna, på trottoaren, in i Centralens vänthall. Varsågod, ditt te! Jag har förvandlats till servitris.

Tillbaka i lunchrummet, tiden går långsamt nu. Pratar med en ny tjej som verkar trevlig, kommer inte ihåg hennes namn, men hennes mamma var fransyska. Frågar en sista gång inne på driften om det finns något jag kan göra, det är en timme tills jag slutar, jag hoppas på att få gå hem. Du får vänta, det kanske kommer något säger dem, men vaddå, vart hinner jag åka på en timme, det kommer inte att komma något och gör det det kan jag ändå inte ta det, måste hem snart. Pratar med Benno, läser lite mer i min pocketbok. Exakt klockan tolv packar jag ihop mina saker, anser mig vara klar för dagen. Åtta timmars arbete och jag har inte gjort något annat än att servera kaffe. Detta är alltså vad jag får betalt för, har de danska skattebetalarna kännedom om detta? Ska jobba igen på lördag, ser fram emot ytterligare en hård arbetsdag. Fortsätter det så här kommer jag att bli utbränd.

And if I die today I'll be the happy phantom

När jag cyklade till parken i morse för att springa min dagliga runda (nåja, tekniskt sett var jag fortfarande inne på föregående dag eftersom jag inte fick en blund på hela natten och efter sju sömnlösa vaktimmar vid niotiden helt enkelt bestämde mig för att ont med ont ska fördrivas och knöt på mig löparskorna i hopp om att knockas medvetslös av ansträngningen - jag har fortfarande inte somnat) fick jag syn på löpsedlarna som med nattsvarta rubriker skrek ut att Lasse Kronér skjutits ihjäl under natten. Detta gjorde mig alldeles varm av lycka och jag sprang med lätta steg flera varv runt dammen. Men säg den glädje som varar för evigt på väg hem igen kom jag lite närmare löpsedeln och såg att ordet "affärsbekant" hade klämts in med minimala bokstäver nånstans mellan "Kronér" och "sköts". Fan.

Aftonbladet kan man dock alltid lita på, läs bara dessa goda nyheter, och även om Triple and Touch's forne ledare fortfarande lever och har hälsan så går ett annat obehaglig släkte långsamt i graven. Vi på andra sidan sundet hurrar och jublar och skålar i citronvand och pilsner.

Ikväll ska jag för övrigt bevittna hur MFF gör bort sig igen. Å ena sidan är det synd om grabbarna, truppen är för tunn, folk är skadade och nyckelspelare har sålts, men å andra sidan, de möter b-laget FC Thun för helvete. Undrar vad Malmö stad tänkte när de beslutade sig för att visa katastrofmatchen på storbildskärm på torget mitt under pågående festival. Vilket antiklimax det kommer att bli om de inte lyckas ta hem det. Och när tio tusen arga och besvikna mff-fans har fri tillgång till öl, skyltfönster att krossa och barn och pensionärer att misshandla vill i alla fall inte jag befinna mig i närheten. Så det blir högklassig vegetarisk plankstek på fina krogen Tröls vid Karlskronaplan istället. Dags att leta fram något himmelsblått ur garderoben...