Living on the edge

Jag ser mer stigande oro hur folk jag inte känner har börjat hitta till min blogg. Med tanke på det senaste inlägget vore det ju skitbra om någon i klassen snubblade över den och vidarebefodrade viss känslig information till berörda parter. Tack och lov finns det så pass många avdankade rocksnubbar i klassen att den jag syftar på inte alls kommer att känna sig utpekad. Inte alls.

I go to bakeries all day long, there's a lack of sweetness in my life

Var träffar man män?

Jag vet att jag har ställt den frågan tusentals gånger tidigare, men fortfarande tycks den vara utan svar. Jag läser i sex&samlevnads-undersökningar i kvällstidningarna att de vanligaste ställen som folk träffas på är på krogen, på jobbet / i skolan, på internet eller via gemensamma bekanta.

Allt det där är för mig helt främmande. På krogen träffar man ju bara skabb som bara är ute efter en sak, musiken är för hög för att man ska kunna föra ett vettigt samtal, och alkoholen gör att ens omdöme, eh, sviktar lite. På jobbet, i alla fall på mitt jobb, är det ganska så uteslutet eftersom alla utvecklingstörda, såväl kollegor som kunder. Internet har jag försökt men där kommer jag givetvis bara i kontakt med freaks. Att träffa någon via sina vänner hade väl varit den smidigaste lösningen, om det inte hade varit för den lilla detaljen att mina vänner inte verkar känna några normala människor. Återstår då, i mitt fall, skolan.

Men för att komma till saken. Jag har de senaste veckorna spanat in en kille i min klass som är helt sjuuuukt söt. Ni vet, sunkig rockkille med långt flottigt hår, skägg, slitna converseskor och en garderob från förra sidan av millennieskiftet. My type of guy alltså, sedan jag ramlade och slog i huvudet för något år sedan.

Vi har inte pratat så mycket, men han verkar smart och schysst och rolig och så ler han alltid så trevligt mot mig i klassrummet så fort jag säger något i en diskussion (vilket jag av nyss nämnda anledning har börjat göra allt mer från att i början av kursen ha hållit en förhållandevis låg profil).

Så. Hej Kamratposten, jag är en tjej på 25 jordsnurr som har ett problem... ska jag börja ragga på den här snubben?* Hade det varit i ett annat sammanhang hade det inte varit några problem, då hade jag kunnat ragga och sedan om saker och ting fuckade upp sig hade jag bara snabbt kunnat avlägsna mig. Nu går ju inte det eftersom vi går i samma klass och kommer att ses flera gånger i veckan i ett och ett halvt års tid.

Jag har alltid förkastat tanken på att ha ihop det med någon i klassen (vi minns ju alla hur illa det brukade gå för våra klasskamrater på t.ex. gymnasiet som var tvugna att ofrivilligt spendera upp till tre år instängda i ett rum tillsammans med sitt ex, och all trevlig stämning som kom utav det) men om nu detta är det enda sättet som erbjuds i enlighet med ovanstående kvällstidningsalternativ?

Å andra sidan är jag ju helt nöjd med att vara singel, så varför ragga om det inte finns något behov? Folk har antytt att jag varit singel för länge nu, men hallå, tre år är väl ingenting? Jag känner mig i alla fall rätt nöjd. Å tredje sidan så är han ju förbannat söt. Och så vidare...

_________

*Jag beklagar å det djupaste fjortistonen i detta inlägg, och lovar att i fortsättningen skärpa mig. Inget mer snyftigt kärleksdravel alltså. Nästa gång utlovas istället en ingående beskrivining av mitt hardcore-sex med AIDS-mannen. Tills dess - håll ut.

The teaches of peaches

Ännu en dag i skolan är till ända och jag känner för att ta ett varmt och stärkande bubbelbad med en brödrost. Idag var det vårt första mentorsmöte och eftersom jag fått min praktik i Trelleborg hamnade jag i en grupp med andra lärarstudenter som ska ha sin VFT där. Jag var den enda från 60-poängsprogrammet, alla de andra uppskattningsvis 30 studenterna gick första terminen på det långa programmet. Och de insikter jag fick under dessa timmar stärker mig i min övertygelse att jag gjorde helt rätt i att läsa fristående kurser och inte hoppa på det långa programmet från början. För där tycks det gå enbart nötter. Informationen gavs som brukligt är på lärarutbildningen i ett lusigt tempo (vilket jag kallt räknat med och därför anlände till mötet ungefär en kvart för sent) som om lärarna talade till en grupp dagisbarn. I det här fallet var det dock helt befogat. En kämpande stackars lärare försökte för sjätte gången förklara för packet hur en vft-närvaroblankett fungerar och när den ska lämnas in när ett spån längst bak räcker upp handen och följande samtal äger rum:

- Men vem ska vi lämna den till?
- Till skolsamordnaren.
- Men vem är det?
- Det är personen på er skola som är ansvarig för er vft.
- Hur vet vi vem det är?
- Den personen kommer att presentera sig för er den första dagen på er skola.
- Men vilken skola ska vi vara på?
- Det kommer skolsamordnaren att tala om för er.
- Men hur vet vi vem som är skolsamordnaren?

Och så vidare. Men det tog dessvärre inte slut där:

- Hur lämnar jag in blanketten?
- Du ger den till skolsamordnaren.
- Men hur?
- Du fyller i den och ger den till honom eller henne när ni ses.
- Så jag måste åka hem till honom?
- Nej. Skolsamordnaren finns på skolan.
- Men hur vet jag att det är skolsamordnaren?

Ja, ni fattar. Det var fan tragiskt. Men det tog inte slut där. Efter mötet skulle vi fotas i grupper om fem för att därefter kunna skriva en trevlig presentation med text och bild till den skola vi kommer att hamna på. Presentationen skulle vara på uppskattningsvis 4-5 rader. Jag upprepar, 4-5 rader, inte mer. Det tog min grupp en och en halv timme att åstadkomma detta. Ingen av dem hade tidigare arbetat i ett bildprogram, skrivit ett word-dokument eller ens öppnat en diskettfil. De visste inte hur man skickar ett mail. De visste inte hur man sparar ner något på hårddisken. De visste knappt ens hur man slår på en dator. Detta är alltså framtidens lärare. Det är de här som kidsen kommer att få möta. Jag säger bara stackars jävla barn.

Jag blir allt mer övertygad om att jag i alla fall inte kommer att bli världens sämsta lärare. Kanske inte ens världens näst sämsta. För konkurrensen om dessa ärofyllda titlar är tydligen stenhård. Nej, men allvarligt talat. Jag tror att jag kommer att bli en helt okej lärare, och därför blir jag förvånad när några av mina vänner säger att de absolut inte kan se mig i den rollen. It makes me kind of sad. För vad annars är jag bra på, vad fan ska jag annars göra? Jag kanske inte är professor John Keating i Döda poeters sällskap, men helt värdelös är jag väl ändå inte?


O Captain, my Captain!

Let me hear you make decisions without your television

Upplevde några riktigt tunga timmar efter att Lina ringt och meddelat att hennes video tuggat i sig bandet med senaste Desperate Housewives-avsnittet. Tack och lov ordnade allt upp sig efter att jag i panik gråtfärdigt kontaktat min syster för att höra om hon möjligtvis råkade ha nyss nämnda avsnitt på band. Det hade hon, och lugnet kunde återigen sänka sig som elektromagnetiska vågor över mitt hem. Jag säger inte att jag är tv-beroende, men vissa serier klarar jag mig helt enkelt inte utan just nu:

1. Nip/Tuck (det var så rörande i senaste avsnittet när dr Troy erbjöd sig att donera sin sperma till lesbianen Liz med orden "It's either you or the toilet")
2. Top Model (givetvis föredras den amerikanska versionen med regelrätta catfights, miss Tyras mamma och en svassande Jay Alexander som huvudingredienser)
3. Desperate Housewives (vem röstar inte på Bree Van Der Kamp som president?)
4. Gilmore girls (repriserna på vardagseftermiddagarna är guld!)
5. CSI (samtliga orter, även om Grissom har en speciell plats i mitt hjärta)

Fast CSI missade jag idag eftersom jag var på bio och såg Kalle och chokladfabriken. JT hade ju totalförstört upplevelsen för mig genom att avslöja slutet och ge en sjukligt ingående redogörelse för likheterna mellan Willy Wonka och Michael Jackson samt argumenterat för att Charlie i själva verket är ett egoistiskt och ondskefullt barn. (Be mig inte återge resonemanget här, men jag lovar, det lät vettigt när JT skrev det...) He's still a doll though. Och filmen var väl... ok, inte mer, en stark trea på en skala 1-5. Snygga miljöer, roliga specialeffekter och utomordentligt skådespeleri från Depps sida, men det går inte att komma ifrån att det trots allt är en barnfilm och att storyn är tunn som en lövbiff.

Såg filmen med Tobias och kände mig nöjd över att vi umgås under avslappnade former igen. Efter filmen cyklade vi hem till mig och bakade scones som vi åt med hemlagad plommonsylt och keso, drack te och kollade på gamla Suede-spelningar. Stämningen blev mycket nostalgisk och vi sörjde vårt 90-tal. 90-talet var fan det bästa decenniet. Ok, kläderna var skitfula (90-talsmodet har ju dessvärre fått en revival denna höst med knytblusar, lager på lager, väst, stickade långkoftor, tweedkavajer, farfarströjor och andra styggelser vi trodde att vi samlade ihop och brände för gott för sisådär 10 år sedan) men i övrigt var fan allt bra. Musiken (eurodiscon! britpopen!), tv-serierna (Seinfeld! Bevvan!), frisyrerna (Alex James!), filmhunkarna (River Phoenix! Macaulay Culkin!) och pojkbanden (Take That god damn it!). Jag som alltid hånskrattat åt de hårdpermanentade kassörskorna på ICA med sina blåa mascaror och sina "en gång var jag snyggast i plugget"-komplex. Nu har jag själv förvandlats till en 90-talsdinosaurie som gnäller om att det var bättre förr och skakar oförstående på huvudet åt nymodigheter som i-pods, Schnappi, Tough Alliance och andra konstigheter som kidsen tycks gilla nu för tiden. Fan, jag börjar bli värsta medelålders. Illa.



90-talet när det var som bäst

Och just ja. Under filmen konstaterade jag att Wonka ligger inne med exakt samma frisyr som mr Indigo har nu för tiden. Nu finns det alltså hela två män i världen som tycker att det är en bra idé att klippa sig som Amélie från Montmartre. Och den ena är galen och dessutom fiktiv. (Gissa vem!) Måste dock säga att den inte helt oväntat klär Johnny Depp aningen bättre. Det finns gradskillnader även i helvetet som det brukar heta.

I'm gonna be your right of passage, so boy you better spread, spread em!

Var hos gynekologen i fredags och förundrades som vanligt över de kvinnliga barnmorskornas undergörande pedagogik. I samma stund som jag slår mig ner på andra sidan skrivbordet förvandlas jag till en förlägen tolvåring och barnmorskan blir min snälla förstående lektant. "Jaså, du misstänker att du har klamydia, men ser du det är ingen fara lilla gumman, det kommer att gå jättefint det här..." Och när man sätter sig i gynstolen får man beröm för att man sitter så jättefint och "oj vad din livmoder känns jättefin!". Hos gynekologen är allt "jättefint" och jag är duktig och känner mig trygg. Jag borde gå dit oftare. Och med tanke på klamydiaresultatet som kommer att droppa ner på min hallmatta om någon vecka så lär väl min önskan gå i uppfyllelse. Tack mr Indigo.

Anyhow. Även samtalet med gynekologen var ytterst inspirerande. "Du ska ha med dig två saker när du går härifrån" inledde hon. Jag fattade ingenting men hoppades på någonting ätbart. "Först ska du lära dig att känna på dina bröst efter knölar varje gång du duschar, du skall klämma på dem från armhålan och nedåt i cirkelrörelser likt en kanelbulle."

Herregud.

"Och sedan ska du göra knipövningar varje gång du går på toaletten, minst fyra gånger om dagen ska du träna bäckenet, knipa i 30 sekunder och vila i 30 och sedan upprepa detta tio gånger." Efter snabb överslagsräkning insåg jag att det begärdes av mig tio minuters knipande per toalettbesök, vilket i genomsnitt innebär minst en halvtimmes knipande om dagen. Herregud. Jag är 25 år och har alltså nått den ålder då det är dags att börja oroa sig för bröstcancer och inkontinens. Det känns inte bra. Min fråga är om verkligen alla kvinnor dagligen gör dessa övningar? (Det kan iofs förklara varför det alltid är så lång kö till tjejtoan, men jag känner mig ändå tveksam.) Jag är inte alls redo för detta stormsteg mot medelålders, inte alls.

För att trösta mig själv efter gynbesöket cyklade jag ner i stan och ägnade mig åt some serious shopping. Fyra fräsiga fröjor, dingelörhängen och en massa smink. Ibland är det gött att tillhöra det rika laget. Jag är mest nöjd med den sjukt snygga kofta som jag först hittade på MQ och som var svinigt dyr och som jag sedan hittade exakt likadan fast oändligt mycket billigare på H&M och utan det löjliga poshtrycket. Minst nöjd är jag med att vinterns schysstaste stövlar finns på Din Sko och de kan jag givetvis inte köpa eftersom jag är så jävla speciell. Hoppas att min och Linas tripp till Field's nästa söndag kan lösa det problemet. Pengar är som bekant till för att spenderas.

If you look at your reflection is it all you wanted to be?

Det är visst gnälldagen idag, men vad fan är dealen med att det nu tycks vara tokinne att hylla sönderblonderade, sönderknullade och söndersilikonpumpade brudar som medverkar i kackiga dokusåpor? Ska man vara trendig mediafeministfitta idag så ska man tydligen gilla såna som Carolina Gynning, Olinda, Robinson-Frida och Natacha Peyre (från nya säsongen av Paradise Hotel). För de är ju så härligt frigjorda, de är självständiga och fräcka glamourfeminister, de är snygga och smarta (viktigt!), och de beter sig bitchigt mot alla i sin omgivning och sätter männen på plats. Ursäkta, men när blev frigjordhet samma sak som att snitta upp bröstkorgen och trycka in oproportioneliga kuddar av koksaltlösning? När blev jämställdhet det samma som att smörja in sig i kokosolja och streta på fegrunkmagasinet Slitzs mittuppslag? Varför ska dessa obegåvade och mediakåta blondiner höjas till skyarna och framställas som Guds gåva till ungfeministerna? Är det bara för att de kvinnliga kvällstidningskrönikörerna är så jävla rädda att bli påhoppade av Ulf Lundell och alla de andra i gubbslemsgänget att de måste föregripa alla eventuella tråkfittestämplar genom att vifta med ett Olinda-alibi som för att skrika "Kolla vi föraktar inte alls blonda storbystade bimbos, vi älskar dem, vi är inte ett dugg bittra eller avundsjuka, det är inte alls därför vi är feminister, se vi rakar oss också under armarna och sminkar oss!" Som om ingen tar dem på allvar annars. Som om ingen fattar att de i själva verket hatar såna vulgobrudar och aldrig skulle umgås med nån som Natacha Peyre privat. Så snälla Natalia, snälla Linna, snälla Quetzala Blanco. De här dokusåpebrudarna är inga coola förebilder så lägg ner tokyllningarna. De är enbart patetiska.

Girls in the men's room

Läste om queermodevisningen i söndagens Kvällsposten och blev så trött så trött. Det så kallade reportaget ackompanjerades av en drös bilder som samtliga visade de manliga deltagarnas insats, det vill säga de män som gick utklädda till kvinnor. Inte ett enda foto på de involverade modellerna som var uppklädda som dragkings var alltså med. Beror det på att Kvällspostens utsända fotograf tyckte att dragqueensen var så heta att han bara hade ögon för dem? Tveksamt. Eller insåg inte redaktionen att bilderna kom från ett evenemang vars syfte var att uppmärksamma hbt-personers situation, såväl kvinnors som mäns, och att det därför också var rimligt att även de kvinnliga modellerna skulle få synas i artikeln? Möjligen. Jag misstänker dock att Kvällsposten snarare såg det hela som nåt jävla freakshowjippo där man kunde fnissa åt stabbiga killar med kortkort och rakade ben. Som sagt. Jag blir så t r ö t t.

All those beautiful boys, kings and queens and criminal queers

Fredag: Bästa systern dök upp som en glad virvelvind på min tröskel. Vi gick till H&M där kläder skulle provas ut till Regnbågsfestivalens queermodevisning. Hon blev lätt världens snyggaste dragking. Dorothy "Pussycat" Zbornak släng dig i väggen. Sedan fortsatte vi till finkulturens högborg (det vill säga Konsthallen) för att njuta av dess kulinariska innanmäte (lunchrestaurangen Smak). Pumpasoppa med bönsallad och nybakat bröd. Vi kände oss inte helt integrerade med de övriga sällskapen i lokalen, vi saknade Gudrun Sjödén-sjal, lågklackade skor och hennafärgat hår alternativt portfölj och backslick och var de enda under fyrtio. Nästa gång ska jag gå ut ännu hårdare och komma i glansrosa träningsoverall, påmålade ögonbryn och slöja.

Ölade med Daniel och Tomas på relativt nyöppnade Volym efter att ha grundat med nachos och fulcider hemma hos mig. Note to myself: inte bry sig om att städa, fixa tilltugg och tända ljus när det bara är pojkar som kommer på förfest, det är bortkastad energi. Vi skrattade åt freakshowen på trean som går under namnet Expedition:Robinson och diskuterade sadistiska personalchefer och varför Tarantino är världens mest överskattade regissiör. Jag och Tomas talade förbi varandra hela tiden, det kändes stundtals som att prata med en studsboll, ungefär som att han hade bestämt sig för vad han skulle svara redan innan jag hunnit säga något. Jag tycker inte om när folk låtsas som att de känner mig.

Lördag: Tidig lyxbrunch med Tobias. Jag var tvungen att jaga upp Daniel tidigt och fick lite dåligt samvete, men så kan det bli om man vinnlägger sig om att trycka in så mycket socialt umgänge som möjligt på en helg. Roger hörde dock inte av sig, så det var i alla fall ett namn som kunde strykas från listan. Brunchen bestod av äggröra, bönor, vegobacon, avocadomackor, färsk melon och plättar med glass och blåbärssylt. Fina grejer alltså. Och det enda jag åt under hela dagen. När yrseln satte in på kvällskvisten valde jag den enkla utvägen, att gå och lägga mig och sova.

Bästa systern gick modevisning och var trovärdig i sitt lösskägg även om jag saknade den annars så obligatoriska tubsockan. Bildbevis på hennes övertygande förträfflighet kan beskådas nedan. Ett invigningstal hölls. Mr Gay Sweden uppträde med en måttlig svängig i-am-what-i-am-pastisch. En pinsam hiphopgrupp ingen hört talas om rappade om bögar och flators rättigheter, yo. Mian Lodalen läste oengagerat ur sina papper. Och modeshowen kickade igång. Inte alla Triangelns butiker medverkade i detta hbt-jippo, men all cred till hypermachoföretaget Clas Ohlson som lät flickor med raggarsträng och lindade bröst mannekänga med blåställ och borrmaskin.

Min syster rocks the party:


(Jag är kvinnan i den leopardmönstrade halsduken som entusiastiskt klappar i händerna)



Söndag: Slavade framför datorn med skoluppgiften från helvetet. Tema: etnicitet och identitet. Jag vet ingenting om det och har heller inte brytt mig om att införskaffa nödvändig kurslitteratur, så det blev 2-3 sidor i Times New Roman med 1,5 radavstånd REN SKIT. Akademisk kunskap är att behärska konsten att ordbajsa koncentrerat och uttömmande. Jag hoppas att mina kursare har klarat uppgiften ännu sämre.

Snart ska jag cykla iväg i regnet och besöka Lina. Vi ska titta på Top Model och The 4400 från i onsdags samt givetvis kvällens avsnitt av Nip/Tuck. Det ryktas om att Julia comes clean i denna episod och nu ska det smutsiga byket tvättas. Vi vill ha klarhet i varifrån Matts irländska påbrå egentligen härstammar och varför han ser ut som Michael Jackson. Nip/Tuck FOREVER.

I only do it cause I know you know it's bad

Jag blir allt mer kluven till om min skola verkligen är så dålig som alla säger. Vissa av övningarna vi gör känns väldigt flummiga, som gårdagens exempel då vi skulle skriva en kort essä under rubriken "Lärare man minns särskilt väl". Jag skrev om min gamla svensklärare som jag hade på högstadiet. Han var skön. (Bo - mitt löfte står kvar, min första bok ska dedikeras till dig.) Dock tycks lärarna vara hyfsat medvetna om att övningarna kan uppfattas som en aning lalliga, i samband med redovisningen vände sig Pähr till klassen och sa: Är det någon här inne som inte förstår varför vi gör den här övningen och tycker att den är töntig och onödig? Aldrig tidigare i mitt liv har jag beskådat så många skruvandepåsigar och ivrigt nedstrirrande blickar.

Det de flesta tycktes reagera mot var att vi skulle ta med oss en bild vars innehåll skulle avspeglas i texten (eller om det nu var tvärtom). Jag tog med en bild på Yoda. Jag tror inte att någon fullt ut förstod hur briljant det var. Det går nog inga större Star Wars-fans i min klass. Kraften inte med min klass är. Men jag gillar dem masor ändå. Och på tisdag blir det Möllanhäng och ölindränkt lära-känna-varandra-mys. Ölande kommer att bli årets bakmaskin, sanna mina ord. Snart återfinns jag på en parkbänk nära dig.

Ölade förresten igår. Med David. Det var nice, vi satt på Metro och ondgjorde oss över alla trista posörer. Ni som har sett David förstår varför det är så roligt. Ska öla idag också, denna gång med min vän Danneboy. Han ligger just nu och sover i min säng för att hämta krafter inför kvällen. Att plugga engelska är hårt förstår jag. Själv är jag ju bara i skolan 10-17. En baggis. Litteraturseminarium nästa vecka, jag har inte ens börjat med mina romaner ännu. Läsanvisningen löd "500 sidor skönlitteratur". Någon lustigkurre i klassen frågade om det var ok om det bara råkade bli 450. Jag utgår från att han skämtade.

För övrigt är Daniel Sjölin Sveriges skitnödigaste författare. Och glöm nu inte att denna nation har fostrat storheter som Ulf Lundell och Björn Ranelid. Att läsa Personliga Pronomen är det närmsta självstympning jag någonsin kommit. Unge herr Sjölin, om du läser det här, ge mig mina åtta timmar av mitt liv tillbaka samt min livsvilja.

Och jag har skaffat mig en sovkompis. Now that's what we call safe sex.

I'll protect you, Daddy

Jag är fortfarande helt skakad efter fredagens upplevelse. Jag var på bio och såg Crash, ni vet den där amerikanska hyllade filmen som olyckligtvis bär samma namn som en annan amerikansk mindre hyllad film, som handlar om människor som tänder på bilkrascher. I den Crash jag såg däremot så förekommer inga sådana perversiteter, utan titeln anspelar istället på människor som stöter på varandra i olika sammanhang och vad som händer när deras tillvaro kraschar. Eller som komissarie Graham säger till sin kollega:

"It's the sense of touch. In any real city, you walk, you know? You brush past people, people bump into you. In LA, nobody touches you. We're always behind this metal and glass. I think we miss that touch so much, that we crash into each other, just so we can feel something."

Och jag dog lite för att det var så vackert.

Detta skedde alltså redan under förtexterna, under resten av filmen dog jag på riktigt. Jag tror inte jag har gråtit så mycket och så intensivt när jag sett en film sen... jag vet inte när. Men den var verkligen helt underbar, jag lovar, allt var fantastiskt, replikerna, skådespelarinsatserna, fotot, musiken, allt. Ni måste måste måste gå och se. Nu.

She says: I'll feed on your breath

Jag är yr av hunger men mitt kylskåp gapar sorgligt tomt. Bäst så kanske, annars blir det väl att man sätter igång att äta och sen inte kan sluta. Hade inte varit fel med en Mars Delight just nu, eller en liten bit brieost. Sprang i Pildammsparken i förmiddags piskad av mitt dåliga samvete, det var alldeles för länge sen sist. Inte för att det tycks spela någon roll egentligen, det är inte så att jag blir smalare av mina försök att motionera och leva hälsosamt. Den senaste veckan har jag haft träningsuppehåll och istället levt på pizza, drinkar, vinägerchips och vingummi-milkshakes, och tro på fan om jag inte har gått ner några gram. Jag kanske borde ändra strategi och istället köra på en extremare variant av Atkinson med jävligt mycket kolhydrater. Jag vill ju inte ens bli smalare när jag tänker efter, jag vill bara bli mer proportionell, att underkroppen ska synka med överkroppen liksom. Så den bekvämaste lösningen är givetvis att äta mer och hoppas att fettet ska fördela sig någorlunda jämnt över armar och midja. Ska bara sticka iväg och handla först.

Fast jag gillar att springa, jag känner mig snygg på ett svennigt sätt när jag tränar, typ som Christine Arron eller nån. Och Pildammsparken är nice, massor med roliga fåglar, uteliggare som samlar burkar och storfamiljer som grillar revbensspjäll. Fast nu när terminen satt igång igen är det i och för sig lite mindre behagligt eftersom parken kryllar av skolklasser som har idrottslektion. Med avsmak ser jag högstadieelever som drar omkring i klungor av tio-tolv skränande pubertetsmonster och som istället för att ägna sig åt löpning eller orientering smygröker och pratar i mobiltelefon. De är verkligen verkligen vidriga. Och betänk nu att ovanstående skrevs av en blivande lärare. På uppropet för nån vecka sedan sa studierektorn att vi som läser till gymnasielärare i Malmö även får behörighet att undervisa i grundskolans senare år "som en bonus". Jag ser det som ett straff. Hamnar jag på en högstadieskola under min praktik kommer någon att dö.

Och just ja, jag skiter i att ringa David. Jag kan inte föreställa mig att vi två har något väsentligt att säga varandra i nyktert tillstånd.

You're a water sign, I'm an air sign

Vilken galen galen dag, och som vanligt får jag skylla mig själv eftersom jag är typ utvecklingsstörd. Sitter uppe till sex på morgonen när jag ska vara i skolan klockan nio, med enkel matematik så blir det cirkus två timmars sömn. Är riktigt pigg och fräsch när jag hetscyklar längs Amiralsgatan och lyckas ta mig från Folkets Park ner till Orkanen på mindre än tio minuter. Jag känner på mig att jag kommer att dö där någon dag, typ i korsningen vid konserthuset där jag aldrig orkar stanna för rött ljus om jag har bra medvind. "Föreläsningen" var givetvis ett skämt. Kvinnan från bibiloteket som skulle ge oss information om databassökning och dylikt hade klantat till det i tron att det var en femminutersgenomgång hon skulle hålla i, och de tre schemalagda timmarna blev till en dryg kvart. Många av mina kursare var med rätta förbannade, jag tyckte mest det var gött att få gå hem tidigare men passade givetvis på att klaga högljutt för att smälta in i gruppen.

Tog tag i den där rödhåriga söta tjejen som jag tänkt att jag skulle vilja prata med ett tag nu och hon var helt sjukt trevlig och rolig. Vi drog runt på femte våningen, spanade in panorama-utsikten och gjorde biblioteket osäkert. Film hade de också, det var riktigt fina grejer. Och jag lånade Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött som jag ska läsa som självvald kurslitteratur, har varit tveksamt inställd till den innan, men ska man läsa en bok om etnicitet och identitet i det nya Sverige faller det sig som ett naturligt val. Men som sagt, en hyllad roman om en frustrerad ung invandrarkille känns väldigt mycket tonårsklisché, väldigt mycket pk-kulturetablissemang-rövknull. Typ.

Oh God, jag tror faktiskt att jag kommer att gilla delar av min klass väldigt mycket. Det pratades om ölande idag. Och vi har gått tillsammans i mindre än en vecka! Det kan bli så bra, hoppas hoppas.

Efter det var det bara att cykla hem igen. Jag kunde bara tänka på ett enda ord, SOVA, men hade lovat Tobias att ta en runda på stan för att införskaffa viktig, eh, utrustning. Fan vad jag är nöjd med det inköpet. Söt är den också. Men efter det ärendet var det bara raka vägen i säng. En timmes power-sleep och sen hård fysisk träning var målet för att komma i form inför dagen och den viktiga Ungern-matchen. Vid halvsex-tiden ringer Malmet och väcker mig för att förhöra sig om kvällens planer. Jaha, så var det med det upplägget.

Vi ses vid sju-tiden vid Konsum (det måste vara norra Möllans mesta knutpunkt) och cyklar ner till O'Learys, ni vet, den flashiga sportsbaren på Malmö Central med stans i särklass mest amerikansk-dineraktiga meny (näst Vinylbaren då) och nästan ALLT GÅR ATT FÅ VEGETARISKT. Det är man fan inte bortskämd med. Så vi svullade veggolyxburgare och drack öl och skrek oss alldeles hesa i ödesmatchen. Och bara så där, i nittionde minuten händer det vackraste av det vackra. Zlatan, min man, jag älskar dig för evigt, amen.

Och nu är det som att ha svalt fjorton ampuller med amfetamin, jag kan inte sova och kommer troligen att sitta uppe i flera timmar innan jag blir tvungen att nocka mig själv medvetslös med en hammare. Tur att jag har två CSI-avsnitt samt dagens Idol-runda i mitt sällskap. Idol förresten... förtjänar nästan en helt egen post i bloggen. Får ta det någon annan dag. Eller också inte, de lowlives som söker till en talangtävling men som är helt talanglösa förtjänar ingen uppmärksamhet här. Däremot hade ett nackskott suttit fint.

Nu pratar jag med Martin på MSN. Han är världens gulligaste/konstigaste människa. Efter fem års bekantskap vet jag fortfarande inte om han gillar mig eller om han hatar mig men umgås med mig ändå eftersom han tycker att det är roligt att driva med mig bakom min rygg. Hursom. Nu har killen skaffat oss biljetter till värsta DM-spelningen i Kph nästa år, hur grymt är inte det? All my love to you, Martin.

Ja just det. Telefonsvararen blinkade när jag kom hem idag. David har hört av sig. Det trodde man minsann inte. Han ville att vi skulle ta en "runda i stan" eller nåt i veckan, vad det nu innebär för en arbetslös, utblottad dagdrivare. Efter våra små sejourer brukar vi ofta säga att vi ska ses nån dag, men det rinner alltid ut i sanden. Några samtal och några "vi hörs", men sen bangar någon av oss ur. Det är underligt egentligen. Vi har "känt" varandra i drygt fem (?) år och fortfarande aldrig någonsin umgåtts i nyktert tillstånd. (Bakisfylla räknas inte.) Får se om jag vågar ringa tillbaka. Man vill ju inte ha AIDS.

If there is disease in you

Så har man äntligen kommit hem efter ett dygn av vansinnigheter. Igår eftermiddag tog jag mig hem till Tobias med kassar fyllda av mat och sprit som om jag skulle på värsta överlevnadscampet. Malmet var redan där och de två partypojkarna hade sett till att grunda rejält med öl och dataspel. Vi slog oss ner framför teven och bevittnade det som skulle bli kvällens första höjdpunkt: Sverige utklassade Bulgarien med 3-0 på Råsunda, Zlatan gjorde ett riktigt stiligt mål (och VAR riktigt stilig som vanligt), och vår planerade VM-resa till Tyskland nästa år känns allt mer som en realitet.

Efter att ha ätit en sjukt god lasagne (tänk morötter, squash, lök, spenat och fetaost i mängder) och för att fira segern hällt i oss lite mer drinkar än vad som egentligen är hälsosamt drog vi vidare hem till Jeanette och hennes glada partygäng. Fler drinkar intogs, nya bekantskaper gjordes och Weezer spelades på högsta volym. Där någonstans började kvällen urarta. Någon blir attackerad av Janets galna katt, någon annan visar oprovocerat bröstvårtorna och ytterligare någon drar osmakliga skämt om förståndshandikappade. Jag hamnar i bråk med Berang om vems föräldrar som egentligen var mest hippies under 60- och 70-talen. ("Hade ni egna får som ni klippte och vars ull ni sedan kardade och färgade? Inte det, ok, 5-0 till the Jonsson-Malm family!") Berang blir tokig och vägrar prata med mig under resten av kvällen. Jag och Jeanette och Malmet leker den välkända gamla barnleken fruktsallad. (När Jeannette skriker "fruktsallad" vägrar Malmet att flytta sig eftersom han påstår sig vara en paprika, och paprikan är en grönsak.)

När spriten är slut är klockan närmare två och vi beslutar oss för att det är dags för utgång. Vi möter upp Jessica och några av hennes polare utanför Metro och ger oss iväg mot Kb där det tydligen ska vara 80-talskväll. Dock inser jag alldeles för sent att jag har ungefär noll kronor i plånboken, och tvingas vingla iväg på Jessicas cykel i jakt på en Bankomat. Utanför Bankomaten (som givetvis är avstängd) stöter jag på Jeanette, Lina och Moa (hur fan lyckades de ta sig dit så fort?), och jag ger Janet skjuts till nästa uttagsautomat och sedan vidare till Retro. Under denna vansinnesfärd hinner vi hamna i bråk med ett blattegäng i träningsoveraller ("förlåt, det var inte meningen att cykla på din bror, jag siktade egentligen på dig"), tappa bort Linas visa-kort samt rapa en stackars pop-pojke i örat.

Väl framme på Kb smiter jag före i den djävulskt långa kön (vilket ingen tycks märka, antagligen såg jag väldigt sorglig och desperat ut), för att möta upp med resten där inne. Hamnar i ett långt och (med tanke på omständigheterna och mängden intagen sprit) alldeles för djupt samtal med Jessica om bristerna i det multikulturella samhället. Jag misstänker att jag inte lät så intelligent som jag borde och att hon nog blev lite besviken. Bråkar lite med Tobias. Springer på min gamla high school interest David som numera gjort Möllan till sina nya jaktmarker. Vi drar omkring och drygar oss, snor öl från folk som tittar bort, och dansar som sprattelgubbar till 60-talssoul inne i Vinylbaren. Vid fyra ger vi upp och drar iväg till Mido Livs för att införskaffa något att äta (David är generös och vill bjuda, och köper en fralla av vilken jag får hälften). Davids lägenhet är schysst (jag minns med rysningar ångestlägenheten han hade i Helsingborg, med de bajsbruna väggarna och de icke fungerande glödlamporna) och vi softar lite och kollar på teve. Jag lyckas undvika att bli smittad med AIDS.

Nästa dag drar jag direkt från David till nyöppnade café Soft efter ett hastigt samtal från Janet ("vi är på väg dit nu, kom fort!") och vi äter deras goda frukostbuffé samtidigt osm vi grunnar på vilken av deras 102 olika sorters milkshakes som skall bli vår efterrätt. Fler och fler ansluter sig till sällskapet på uteserveringen, enbart tjejer underligt nog, så till slut är vi åtta kacklande, snattrande, bakfulla brudar som sitter och smuttar kaffe och jämför gårdagens fylleminnen. Någon drar en bisarr historia som involverar ett träben. Någon annan drar obegripliga skämt på norska. Jag delar motvilligt med mig av historien med AIDS-mannen som tycks vara upphovet till dagens största asgarv, fram tills dess att en stackars kille vid bordet bredvid sitter sönder sin stol och dråsar ner på backen. Jeannette skrattar ut honom så hon gråter, och Monica pekar och typ skriiiiiiker. Alla dör. Sen får de total hjärnkollaps och bestämmer sig för att prova Folkets Parks nya åkattraktion, Batman. Då tycker jag att min gräns är nådd och att det är dags att dra sig hemåt, karusellen från helvetet är inte vad jag behöver avsluta denna helg med, som om inte matförgiftnig, AIDS-mannen och världens bakfylla vore nog straff från gudarna, så jag lämnar de övriga åt sitt öde. Och nu ska det fan sovas innan jag sticker över till Lina med lite presenter och grejer. Det ryktas om att det kommer att bjudas på tårta, mmm....

Burn motherfucker, burn

Det finns vissa företag här i världen som bara är plain evil. McDonalds är ett sådant företag. Philip Morris ett annat. Och så givetvis Shell, Nike, Coca-Cola och en rad andra multinationella företag med tvivelaktiga arbetsmetoder. Och så har vi svenska Posten. Detta till synes harmlösa företag som bara för något år sedan var statligt ägt och vars främsta uppgift är att leverera post och försändelser från Smygehuk i söder till Kummavuopio i norr.

Sedan företaget privatiserades har dock saker och ting gått utför. Exempelvis har de innan haft all sin verksamhet: postutdelning, försäljning, postgiro, in- och utbetalningar och m.m. samlat under ett tak, men i och med omorganiseringen fick något ljushuvud för sig att det var bättre att dela upp ansvaret för uppgifterna på olika ställen. Hanteringar av pengar och in- och utbetlaningar sköts som ni kanske märkt numera av Svensk Kassaservice. Utdelning av paket och större försändelser sköts av vanliga ICA-butiker och deras för uppgiften väl utbildade personal (ehum). Posten har ju som bonus i många år även sålt frimärken och kuvert (en ganska naturlig och närliggande bisyssla kan tyckas), men inte då, nu för tiden har de övergett även denna försäljning som istället tagits över att typ Pressbyrån (har ännu inte hittat fler ställen som säljer frimärken utan den där lilla extra avgiften på ett par kronor som de tvingas ta ut eftersom Posten inte sponsrar dem som "utvalt försäljningsställe"). Vad som sker inne på själva Postkontoret (ja, de finns tydligen kvar!) och vilka tjänster som erbjuds där är än så länge för mig oklart.

Nåja. Så långt hade allt varit väl om inte Posten hade misslyckats så fatalt med sin enda egentliga huvuduppgift, en ganska enkel sådan dessutom, dvs att frakta post från punkt A till punkt B, från avsändaren till den väntande mottagaren. Jag skall härmed ge er ett skräckexempel hämtat från min egen vardag:

Jag och en god vän, vi kan kalla henne Lina, bestämde oss en dag för att handla lite grejer från ett brittiskt on-line företag. Glatt skickas en beställning iväg innehållandes allt sånt som gör en flicka glad, väskor, skor, smink och diverse skönhetsartiklar för i runda slängar dryga tusenlappen. Den 11 augusti läggs beställningen, och den 15 augusti dimper ett mejl ner i inboxen som berättar att varorna nu skeppats från England och beräknas ankomma inom 4-11 vardagar. Summan på ordern dras från mitt konto. Därefter händer ingenting, jag väntar och väntar, men inget paket kommer. Så plötsligt, den 23 augusti kommer ett nytt mejl från företaget. I detta tackar de för att jag valt att returnera mina varor och lovar att mina pengar skall sättas tillbaka på mitt konto, allt utom leveransavgiften som de naturligtvis tar ut ändå. Jag får panik och mejlar företaget för att få reda på vad som har hänt, jag har ju inte returnerat några varor, än mindre mottagit några, ett misstag måste ha begåtts. I svarsmejlet får jag veta att de skickat iväg varorna som överenskommet, men att Posten returnerat dem igen eftersom ingen var hemma och kunde skriva under försändelsen. Lyssna här. Någon idiot från Posten har alltså åkt hem till min lägenhet, utan att avtala tid med mig först, ringt på min dörr på vinst och förlust, noterat att ingen var hemma (för mitt på dan brukar ju folk vara hemma, jag menar, jobb, skola, ett liv, psssccchhht), återvänt till postkontoret igen och OMEDELBART RETURNERAT PAKETET TILLBAKA TILL ENGLAND. Inget avi. Ingen påminnelse. Ingen "hämtar du inte ditt paket inom 14 dagar bla bla". Ja ni hör ju själva. Totalt jävla vansinne, det är vad det handlar om här.

Med gråten i halsen kontaktar jag Posten för att få reda på vad fan det är frågan om. Kvinnan på Kundservice är trevlig och tillmötesgående, men beklagar att hon inte kan göra något eftersom kollinumret saknas. Jag har givetvis inte kollinumret, det är ju inte jag som har avsänt eller levererat varan, men utan detta nummer är man tydligen fucked. Att känna till datum, företagets namn, företagets leverantör, mitt namn eller annan viktig information spelar tydligen ingen roll. Kollinumret är enligt Postens system det enda som gör att man kan spåra en försändelse. Ett smidigt system för Posten kan tänkas, ett djävulens påhitt enligt oss andra. Jag kontaktar det brittiska företaget igen i förhoppningar om att de ska ge mig kollinumret, vilket de givetvis inte har eftersom min beställning har blivit makulerad och försvunnit ut i cyberrymden. Eftersom jag saknar mitt kollinummer vägrar Posten ge mig kompensation för att de fuckat upp min beställning och tvingat mig att betala över 200 kr för en leverans jag aldrig fick. Och det brittiska företaget är egentligen inte skyldig mig någonting eftersom de ju faktiskt inte gjort något fel. Tack och lov är kvinnan på Kundtjänst på det brittiska företaget otroligt trevlig, och går med på att låta sitt företag betala tillbaks fraktavgiften trots allt, så jag har iaf inte gått med förlust i den här affären, men DET ÄR FAN INTE POSTENS FÖRTJÄNST. Och de där varorna vi beställde, och som vi hemskt gärna ville ha, kan vi ju glömma...

Hata Posten. Hata hata hata Posten.