Mitt indiehjärta slår och slår och slår

Vi kollade på den nordiska musikgalan igår, och det blev smärtsamt uppenbart att Norden är alldeles för litet eller alldeles för stort för en gala av den här kalibern. För litet eftersom antalet nordiska världsstjärnor kan räknas på lillfingrarna, och för stort eftersom man som svensk inte har en aning om vilka de norska och de danska kändisarna är. Vem var exempelvis dj Røv som var nominerad i kategorin bästa norska artist? Aldrig hört talas om. Vill inte höra talas om heller.

I övrigt var prisutdelningen bara underlig och lite lätt obehaglig, inte minst tack vare programledarnas tveksamma insats. Riktigt olustigt blev det när Martin Björk tappade alla koncept och började smeka sig i skrevet medan han upphetsat skröt om att han hade fått närkontakt med Robbie Williams backstage, och den danska programledaren såg lite besvärad / panikslagen ut. Vad som överhuvudtaget drev Robbie att närvara vid den nordiska musikgalan förtäljer inte historien, inte heller varför även Pharell och Shakira gjort sig besväret att resa över Atlanten. Några pris fick de i alla fall inte ta emot.

Hur priserna fördelade sig kan man också ha en del åsikter om. Mew, ett band som har hållit på och harvat i flera år, vann priset Årets genombrott, trots att ingen lyssnade på dem förr och ännu färre gör det idag. Skämtbandet Nik & Jay förärades priset Bästa danska artist, och jag och Lina skrattade rått åt våra nordiska grannars kackiga smak fram till att Daniel Lindström plockade hem priset Bästa svenska artist mitt framför ögonen på ett snopet Kent. Kent vann senare utmärkelsen Bästa nordiska artist, vilket måste betyda att om Daniel Lindström varit nominerad även i denna kategori så hade alltså han avgått med segern. Smaka på den ni. Daniel Lindström - Norden bästa artist. Tanken svindlar.

Kent var som vanligt sura och svartklädda och höll obegripliga tacktal. Jocke Berg hade dammat av David Hasselhoffs gamla utstyrsel (ni vet, den blinkade blingbling-jackan han har på sig i Djuice-reklamen) och framförde en seg Kent-pastisch med den krystade titeln "Ansgar & Evelyne" från den kommande ep:n The hjärta och smärta, som i Aftonbladet betecknas som tradig Folkhemsgoth. Alltså Kent... vad fan håller ni på med? Just när man trodde att man kunde ta er tillbaka på nåder efter den smått fantastiska Du & jag döden så händer detta.

Kent håller på att bli parodier på sig själva. Vi behöver inte fler slentriantrötta titlar som "Vi mot världen" (som långsökt får mig att tänka på årets melodifestivalduett "Du och jag mot världen" med Fredrik Kempe och Sanna Nielsen, förresten Lina, när ska vi åka till Bromölla och äta Sanna-bakelsen?) eller "Flen/Paris" (som, även det ganska långsökt, får mig att tänka på Per Hagmans skugglegend "Hon kom från Borås, hon kom från Goa" och knark, sex och fjortonåringar). Vi behöver mer tonårsångest som i "Klåparen", mer disco som i "Palace & Main", fler Depeche-intron som i "400 slag" och fler episka sagor i stil med "Mannen i den vita hatten (16 år senare)". Vi behöver vassa rakblad, klaustrofobiska pojkrum, urväxta blåjeans och finsk jävla sisu. Jag hoppas att The hjärta och smärta ep bara är ett litet snedsteg och att Kent snart är tillbaka i gammal god form. Min plan är att vänta, jag väntar vid Palace and Main.



Nordens bästa artist om svenska folket får bestämma. Sunt.

So kiss him again, just to prove to me that you can

Öl igår kväll med kursarna. Samling vid Söderslättsonen Axel Ebbes arbetarstaty på Möllevångstorget (alla vägar bär till Trelleborg verkar det som) och därefter avgång i samlad tropp till Ölcaféet. Det blev snabbt allt bättre stämning i takt med att ölen beställdes in och jag blev sådär härligt frispråkigt berusad och avslöjade pinsamma detaljer ur min barndom som så att säga kan hänföras till det anala stadiet. Jag hoppas att det uppskattades. Vi hade i alla fall väldigt trevligt, mina kursare är världens bästa, och det enda smolket i glädjebägaren var att den kille jag spanat in de senaste veckorna var precis så charmig och så rolig och så upptagen med sin sambo som jag befarade. Jaja, man kan inte få allt här i världen. Och säg det förhållande som varar för evigt.

Jag känner mig helt utpumpad efter mina praktikveckor och ser faktiskt fram emot att återgå till det sega lunket på lärarhögskolan igen. Hela veckan ska ägnas åt arbete i basgruppen då vi gemensamt ska författa en uppsats om betygshetsen i skolan, och använda oss av en för ändamålet egenkomponerad enkät som vi delat ut på våra respektive skolor. En metodikforskare hade nog slitit sitt hår om denne läst de minst sagt ledande frågor vi ställer av typen "Tror du att betyg kan vara orättvisa, t.ex. att det finns skillnader mellan olika lärare eller skolor?" Oväntat nog har samtliga elever svarat ett rungande JA på den frågan. Hoppsan då.

Eftersom jag är duktigt bakis idag (efter två och en halv cider som mina kursare tvingade mig att hetsdricka, ja, jag börjar bli gammal) är det mys framför teven som gäller ikväll. Har redan hunnit med gårdagens Idol-avsnitt (Jonah, det frireligiösa aset, åkte äntligen ut, yes, yes, yes!) och snart stundar besök av Lina, burritos och CSI. För övrigt ska jag föda Idol-Sebastians barn. Vem vill inte bli befruktad av en man som är som en blandning av Ola Salo och Kjell Lönnå?



Sjuuukt snygg. Eller som Sofie så träffande uttryckte det : "Jag kan
inte bestämma mig för om han är sexig eller bara jävligt slemmig".

And who are you to blame his dreams, who are you to blame his speach?

Konspirationsteorierna kring JT har nu utvecklats till rena farsen. Det har alltid spekulerats i varför JT är så mediaskygg, och på Internet har det länge florerat hundratals mer eller mindre bisarra rykten om hans sanna identitet, men de senaste dagarna har frågans brännande relevans flammat upp på nytt. Stephen Beachys artikel Who is the real JT LeRoy? som publicerades i New York Metro för en dryg vecka sedan har rört upp en hel del känslor hos läsare runt om i världen, samtidigt som gamla belackare har fått nytt vatten på sin kvarn.

Beachy hävdar med emfas att JT är en bluff, och att den riktige författaren bakom Sarah och The heart is deceitful above all things i själva verket är en kvinnlig socialarbetare från Brooklyn vid namn Laura Albert. Mannen som vi har lärt känna som JT, "Wigs and sunglasses" som Beachy kallar honom, påstås vara en inhyrd skådespelare. Fansen har blivit som tokiga över detta påhopp och stormat och rasat såsom det anstår fans att storma och rasa när deras hjälte oförskyllt attackeras. JT's blogg och yahoogrupp har fyllts av inlägg skrivna av människor som skyndat till JT's försvar, bland annat författaren Mary Gaitskill och Shirley Manson från Garbage. Och JT själv varken bekräftar eller dementerar ryktena. Kanske är han less på alltihop, kanske gnuggar han händerna över uppmärksamheten som bidrar ytterligare till mytologiseringen av hans person.

Konspirationsteorin i sig är ganska fascinerande. Beachy har lagt ner ett enormt jobb för att vederlägga JT's existens, han har kuskat från kust till kust och talat med människor som kanske / kanske inte har träffat JT i verkligheten, utan peruk och glasögon, och innan år 2000 då han plötsligt dök upp i offentligheten från ingenstans efter att i åratal ha hävdat att han lider av en hudsjukdom som gör att han helst håller sig dold. På punkt efter punkt slår Beachy sönder myten om den heroinberoende truckerhoran som över en natt blev en av Amerikas mest hyllade författare, och vete fan om han inte lyckas rubba min övertygelse åtminstone litegrann.

För hur man än vänder och vrider på det så är mycket av det JT berättat om sig själv genom åren minst sagt tvivelaktigt. Man har köpt det för att det är en så vacker story, en crossdressad Askungen på Hollywood-bal liksom, men vid närmare granskning finns det en hel del frågetecken. Exempelvis frågar sig Beachy om det verkligen kan stämma att JT när han bodde på gatan i San Fransisco brukade bära med sig en faxmaskin med vilken han faxade delar av sitt manus till sin redaktör genom att plugga in den varhelst han kom åt:

"He explains how he was given a fax machine by a trick and how he managed to send faxes from public restrooms — the rare restrooms where junkies fix but that also have phone jacks hidden in the corners."

Andra relevanta frågor är: Hur kommer det sig att så många människor som påstår sig vara hans nära vänner faktiskt aldrig har träffat honom på riktigt, bara pratat med honom i telefon eller via mejl? Varför finns ingen Jeremy/Jeremiah LeRoy upptagen i något register någonstans? Han finns inte ens i det amerikanska passregistret... Och hur länge ska han fortsätta vara Mr Wigs and sunglasses?

Jag vet inte hur jag kommer att ställa mig ifall det avslöjas att JT är en bluff. Å ena sidan skulle jag nog bli oerhört besviken, jag har ju ändå tagit hans historier till mitt hjärta och förälskat mig i hans sköra, lite kantstötta personlighet. Å andra sidan hade det varit århundradets coolaste scam, och sånt måste ju alltid respekteras. Och oavsett vilket, jag antar att en fantastisk bok är en fantastisk bok är en fantastisk bok...



Wigs and sunglasses i egen hög person

We can fuck forever, but you'll never get my soul!

Fågelinfluensan har nått våra breddgrader. Någon annan logisk förklaring till vad som händer mig just nu har jag inte. Folk handlar irrationellt som i panik, de vet att deras sista dagar är komna. Mitt liv har de senaste dygnen förvandlats till en dålig karikatyr av 28 dagar senare, en apokalyptisk tillvaro i ett ingenmansland befolkat av zombies från mitt förflutna, där jag tycks spela rollen av den enda kvarvarande kvinnan på jorden vars uppgift är att garantera släktets fortbestånd. Först snusksamtalet från David torsdag morgon, och sedan det högst ovälkomna besöket klockan fem i morse.

Den här gången var det Mr Indigo som hade fått för sig att avlägga en visit, han stod nere på trottoaren och gormade om att han ville komma upp för att "dricka te", och trots att jag öppnade fönstret och försökte schasa iväg honom lyckades han slinka in i porten när min granne kom hem med hunden. Jag var inte påklädd och nekade honom inträde i lägenheten, men då började han skrika och leva om i trapphuset och jag tvingades öppna för att inte få en vräkning på halsen. Sedan fattade han posto vid mitt köksbord och vägrade röra sig ur fläcken.

I två timmar satt han och malde på om vilken fantastisk människa jag är och hur mycket han saknat mig det senaste året vi inte har haft kontakt. Min respons på allt han sa den första halvtimmen var ”Klockan är fem på morgonen, jag vill sova”, men efter att han bedyrat att han faktiskt hade en flickvän som han tyckte jättemycket om, och att han inte var ute i något sexuellt ärende utan bara ville prata lite och höra hur jag hade det, sänkte jag garden och vi småpratade lite om våra liv, eller bristen på liv, i ytterligare en och en halv timme.

Han var fortfarande arbetslös, bodde kvar i den sunkiga lilla ettan på Klostergården och drömde om att bli doktorand i historia. Jag frågade försynt om han inte hade funderat på att klippa håret (han ser fortfarande ut som Willy Wonka!) och skaffa ett jobb. ”Du vet” sa han ”jag har många gånger ställt mig frågan vad jag trivs med här i livet, och svaret blir varje gång att jag mår som allra bäst när jag får sitta i lugn och ro på universitetsbiblioteket och läsa.” Det låter ju också som en karriär. Jag visste inte om jag skulle skratta åt honom för att han är så patetisk, krama om honom för att han är så sorglig, eller gråta för att hela situationen var så tragisk.

När det sedan var dags för honom att gå hade klockan hunnit bli sju, och jag fick återigen skjuta projektet ”korrigera min redan uppfuckade dygnsrytm” framåt i tiden. Han reste sig upp, tog sin jacka och satte sig på bordskanten framför mig, fattade min hand och tittade mig djupt i ögonen och sa: ”Du. Kan vi inte hångla lite?”. Det mycket lilla uns respekt jag hade kvar för den här mannen försvann i och med de orden. Iskallt drog jag mig undan och påminde honom om att han faktiskt hade en flickvän. ”Ah, just det, det hade jag glömt bort” sa han urskuldande. My ass.

Nu får det vara slut på det här.
Jag tänker inte tolerera detta mer.
De här skabben ska UT ur mitt liv.

I was dressed in embarrassment, I was dressed in wine

Jag var bjuden på förfest med Det Unga Vackra Folket i ett intellektuellt inrett korridorsrum på Vildanden i Lund. Redan i tamburen väste jag till Martin: "Vi kommer att höja snittåldern här inne med tio år!" varpå han replikerade: "Nej, femtio". Vi kom sent och fick de sämsta platserna, på golvet framför högtalarna, och jag gjorde mig impopulär genom att konstant sänka volymen på de obskyra och för mig totalt intetsägande indielåtarna som strömmade därur och som gjorde de övriga gästerna lyriska och alldeles glansiga i ögonen.

Eftersom jag inte kände någon roade jag mig med att koncentrerat dricka så mycket som möjligt av min medhavda superstronga cider. "Dricker du alkoläsk?" frågade någon. "Eh" svarade jag besvärat, och kastade fram det fullständigt lösryckta påståendet att Martin minsann hade med sig hembränt för att i alla fall inte framstå som den mest patetiskt överårige på festen.

Efter att ha fått ett antal stärkande innanför västen vågade jag socialisera mig med det övriga klientelet.
"Jag har precis kommit tillbaka från Frankrike och går just nu på en skrivarkurs" sa den ene.
"Jag läser design och ska åka till Indien i vår" sa den andre.
"Jag är poet" sa den tredje.

Aldrig har jag känt mig mer mossig än när jag tvingades erkänna att jag håller på att utbilda mig till historielärare. "Ungdomarna är faktiskt vår framtid" sade jag, och försökte låta mogen. Responsen var en blandning av skepsis och artigt medlidande. Jag kunde lika gärna hävdat att jag var sjukpensionerad och gnällt över mina giktproblem.

Sedan gick vi till Blekingska Nationen och vid det här laget var jag rejält berusad, och det är också ungefär här som kvällen börjar bli aningen fragmenterad. Jag minns att jag var högljudd och stökig i kön och att Martin låtsades som att han inte kände mig. Jag minns att någon påstod att jag såg ut som en ung Ozzy Osbourne. Jag minns att jag dansade till något som jag trodde var Pulps "Babies" och glatt skrålade med i texten, men som jag så här i efterhand insett var något helt annat. Jag minns att jag försökte provocera två stycken HIF-huliganer genom att ivrigt framhärda att Elanga är världens bästa back. "Gillar du att han slår sin fru också?" undrade de. "Äh, hon förtjänade det säkert " svarade jag.
Feminist - javisst.

Sedan intog Le Sport scenen och folk blev galna. Jag menar det. Sjövilda. Jag har inte varit på en sådan stökig konsert sedan Liberator på
Popstad -96. Det var en fantastisk halvtimme allsång, förbrödring och glädjerusigt kaos. Jag tror inte att mina fötter nuddade golvet under hela spelningen. Efteråt var jag blöt innifrån och ut och dessutom hade alkoholen, grissjukan och sömnbristen tagit ut sin rätt och jag däckade inne i loungerummet. Redan klockan ett tackade Martin och jag för oss som värsta pensionärerna och förklarade att det var dags att dra sig hemåt. Sedan fick Martin valla mig genom Lunds gator till stationen och jag vet inte hur många buskar och parkbänkar och trottoarkanter jag mötte på vägen.

Och nu har jag vaknat upp med baksmällan från helvetet efter att ha sovit som en död i tolv timmar och jag vet bara en sak. Jag börjar bli old. Glöm allt jag har sagt tidigare om att jag behöver mer glamour i mitt liv. Jag orkar inte supa skallen av mig, dansa vilt och upproriskt eller frottera mig med Ungt Vackert Folk mer än högst en gång i månaden. Så ikväll ska jag i all stillhet roa mig med att laga rotmos, titta på schlagergalan i svt och sortera mina britpopskivor. Det räcker alldeles bra det.

You are beautiful but you don't mean a thing to me

Jag har ansatts av grissjukan från helvetet vilket inte är särskilt lyckat eftersom jag är på gymnasiet i Trelleborg och håller i lektioner varje dag mellan åtta och fem. Ni kan själv tänka er hur populär man blir bland eleverna när man tvingas stanna upp för att dra snor mellan varje mening när man står framme vid svarta tavlan och försöker reda upp vad som är skillnaden mellan totalitära och auktoritära diktaturer. Vet inte hur många liter snor jag har svalt de senaste dagarna. Känns kanske inte helt fräscht men jag har skjutit upp så mycket nässpray nu att den har tappat all verkan. Jag känner mig som en gammal kokainpundare. Fördelen är i alla fall att jag slipper vara hungrig. Undrar hur många kalorier det är i snor?

I övrigt trivs jag bra i Trelleborg. Eleverna är som jag nämnt tidigare världens charmigaste, gladaste och ambitiösaste. Att se deras leende ansikten och idoga flit under lektionerna får mig att skämmas över min egen skoltid. Jag har gett dem en enkel uppgift att de ska skriva 1-2 sidor om orsakerna till världskrigen. Nästan gråtande tvingade de mig idag att skjuta upp inlämningen till efter lovet. Inte för att de är för lata för att göra den, utan för att de vill att uppgiften ska vara större så att de kan få skriva mer. Rubbat, jag vet, men ändå gulligt på ett stört vis.

Nu är det sängdags för mig, jag har insett att jag dessvärre måste lägga mig redan vid tio om jag ska orka upp klockan sex på morgonen för att hinna med den inspirerande bussturen till Trelleborg. Jag känner mig som en pensionär. Och inte blir det bättre när man får porriga samtal i gryningen av folk som ringer och väcker en i hopp om lite snusk och allt man vill är att få sova vidare men det är givetvis stört omöjligt eftersom ens dygnsrytm blivit uppfuckad och ens andningsvägar slammat igen av snor och slem. Men det får vara nog med sådant nu, ingen man är värd den uppoffringen. Inte ens AIDS-mannen.

Heal the world, make it a better place

Skulle vilja skänka pengar till Världens barn-insamlingen, men det är för jävla dyrt. Var det för övrigt bara jag som tyckte att det var lite obehagligt att se Darin gestalta en översexuell Michael Jackson i en klunga av sjungande småbarn? Dansen, handen i skrevet och det omisskännliga oh-andet gjorde det omöjligt att associera till något annat än till popkungen av Neverland. Det kändes lite… ofräscht. Visst, Darin får gärna leka pilsk och dangerous mysfarbror, men helst inte i ett sammanhang där syftet är att rädda nödställda barn. Så, Darin, nästa gång du känner att behovet pockar på, kontakta mig istället. Jag är tämligen säker på att vi gemensamt kan komma fram till en, eh, lösning.


Who's bad?

I need some fine wine and you, you need to be nicer

Här sitter jag en lördagskväll och bloggar, lyssnar på Cardigans nya, käkar Ben&Jerry-glass och väntar på att Darin ska dyka upp i Världens barn-galan, när jag istället kunde ha åkt till Helsingborg med Janet och gått på exklusiv The Sounds-fest med snittar och champagne, men jag kan bara inte förmå mig. Mitt liv är oantastligt oglamouröst. Klockan är åtta på kvällen och jag har fortfarande inte duschat och eftersom mitt kylskåp gapar sorgset tomt lär det inte bli hemlagat ikväll, nåt sladdrigt med ost på från La Bamba duger gott. Och varför ha partytopp och höga klackar när man kan sunka runt i mysbyxor och raggsockor?

Jag borde införliva mer glamour i mitt liv. Jag borde bege mig ut i natten och göra storstadens gator osäkra. Jag borde bli salongsberusad på fint årgångsvin, svira med det vackra innefolket, lyxa till det med hummer och rådjurspaté. Bli tjenis med dörrvakter, Bingo Rimér och kungabarnen. Åka på weekendresa till Saint Tropez. Kanske dra en lina eller två på nån trestjärnig krogtoalett. Jag borde bli Per Hagman.

Läste nyligen Att komma hem ska vara en schlager och fascinerades återigen över denne förvuxne playboys ogenerat ytliga liv. Tänk att leva i en sådan otvungen tillvaro, förvisso med kronofogden i hasorna, men ändå utan ångest över tentor som ska klaras, tv-pejlare som snokar runt i trappuppgången och gårdagens disk som tornar upp sig i köket.

Jag vill också festa med supermodeller i Paris, knulla minderåriga skönheter i Milano och fira nyår i Kairo. Jag vill också resa i första klass, skriva dekadenta bestsellers och ha bögsex med Rickard Engfors på en bensinmackstoalett någonstans längs med E20. Jag vill också knarka!


Mitt manliga hyperglammiga jag.

The killer in me is the killer in you

Här går jag och väntar på att JT LeRoys nya roman Harold's End ska utges på svenska. Gud så dum jag är. Kan ju lika gärna köpa den redan nu på originalspråket. Jag läser ju hans blogg och alla hans artiklar på engelska, varför inte också skönlitteraturen? Skruvat.

Någon gång ska jag posta ett underdånigt och ogenerat hyllande inlägg om hur enastående briljant JT är och hur mycket ni har gått miste om ifall ni inte fattat det ännu.

Läste hans resereportage från Euro Disney, förlåt, Disney Paris som det tydligen heter nu för tiden för att prefixet "Euro" inte ska förväxlas med valutan vilket ju är lätt hänt, och det var en hysteriskt rolig betraktelse över hur amerikansk white trash-kultur krockar med amerikaniserad eurosnobbism.

Som när han berättar om hur han åker fast i tullen efter att ha skämtat om att han är beväpnad. "With books" hinner han hjälplöst pipa innan han förs bort av vakterna. Eller som när han är på Louvren och förfärat håller händerna för ögonen på sexåringen i sällskapet för att denne inte ska råka få syn på de oanständigt nakna skulpturerna. Eller som när han besöker en finare fransk restaurang och ber om att få en doggy bag. What a doll, det är så att man kan dö.

JT är världens roligaste man, seriously. Och med tanke på hans bakgrund är det fanimig imponerande. Jag tror det kallas livsvilja fighting spirit överlevare whatever. Coolt är det i alla fall.

Jag vill ha en man som JT. En före detta truckerhora som crossdressar i peruk och solglasögon, skriver briljanta romaner om det hårda livet på lastbilshaken i landet som Gud glömde, och har stenkoll på amerikansk white trashig-popkultur och Nine Inch Nails. Finns du där ute så hör av dig.



Världens mest briljanta truckerhora

Sometimes you're nothing but meat

Älskar att gå ut i Köpenhamn. Känner mig alltid så glamorös och storstadschic när jag glider fram på höga klackar förbi neonljus och höga hus. Jag och Martin gick till bästa klubben i fredags (tänker inte avslöja dess namn här, vill inte att stället ska fyllas av dryga svennar), ni vet, en sån där härligt 90-talsretro popklubb i sunkiga lokaler där dj'n spelar idel hits av depeche mode joy division suede primal scream new order smiths och besökarna är teleporterade från 1995. Flickorna har klarrött läppstift och tanthandväskor och pojkarna har vickande höfter trutande munnar brett anderson-lugg och damblus. Stället är helt befriat från tråkiga wannabepretton som bara går ut för att visa upp sig, kändisbloggskribenter, nöjesguidenhoror, meningslösa it-girls och själsligt dränerade indieposörer. (Eller också är det precis det de är, men det vet inte jag någonting om, jag är ju utomlands.) Alla är där för att dansa och dricka och be dj'n spela mer och högre. Det är lätt bästa klubben. Drinkarna kostar bara fyrtio kronor och man får blanda dem själv. Folk röker gräs och har tröjor där det står Meat is dinner. De stänger inte förän fem och klarar man av att vara kvar så länge utan att dansa sönder sina fötter har man inte varit där överhuvudtaget. Allt är soft.

Men det är en sak som man aldrig slipper undan oavsett var man går ut. De tama raggningsförsöken. Jag hatar att bli raggad på, jag hatar att inte bli raggad på. För man vet ju, killen har stått i nåt hörn och spanat in en och tänkt "där står en tillräckligt söt och glad tjej, hon verkar singel lagom easy och bra i sängen, henne tar jag ikväll" och det är så äckligt och så förutsägbart och så tragiskt. Jag förvandlas genast till värsta bitchen så fort någon kommer fram för att prata med mig. Bjuder de på drink så sveper jag den, tackar för mig och går. Försöker de dansa med mig ignorerar jag dem tills de ger upp. Vill de prata låtsas jag inte förstå vad de säger (i Köpenhamn är fördelen att jag inte ens behöver låtsas) och oftast tröttnar de och går efter ett tag. Sorgligast är de som inte går utan fortsätter att stå kvar, resten av kvällen, tysta. Hade jag varit kille hade jag aldrig raggat på en sån som mig. Hade jag varit kille hade jag gett en sån som mig en käftsmäll.

Martin tar det inte alls på det sättet. Han förstår inte när han blir raggad på. I fredags kom det fram en tjej och frågade om han hade en tändare. "Nej" svarade Martin och vände ryggen åt henne. Sedan såg vi båda hur hennes polare halade fram en tändare och tände hennes cigarett. Genast började Martin beklaga sig: "Varför frågar hon mig när hennes kompis har en?" Det är det som är så härligt med Martin, han är så gulligt utvecklingstörd. Jag gillar det. Utvecklingsstörda är den enda gruppen i samhället som jag inte innerligt föraktar. Utvecklingsstörd är det nya snygg.


Utvecklingsstörd är det nya snygg.

I find Hitler in my heart, from the corpses flowers grow

Är fullständigt utpumpad efter att ha avklarat nästan en hel vecka i Trelleborg där jag har min lärarpraktik på stadens gymnasieskola, och jag har en gång för alla konstaterat att min kropp definitivt inte är ämnad för att vara vaken före klockan åtta på morgonen, och redan klockan sex är en ren katastrof. Hur fan ska jag överleva mitt framtida jobb om detta är premisserna? Jag har vandrat omkring som en zombie de senaste dagarna och kan knappast ha varit ett roligt sällskap för någon när jag väl kommit hem. Tur då att jag i största möjliga mån hållit mig isolerad i hemmets trygga vrå och halvslumrat framför inspelade avsnitt av Medium (den tar sig, jag lovar!). Men Top Model slash Nip/Tuck slash 4400 slash Desperate Housewives-kvällen igår i Linas sällskap var GRYM. Det var ungefär som att masturbera i grupp med multipla orgasmer som resultat, om ni förstår liknelsen. (Om ni inte gör det antar jag att jag nu framstår som en mycket pervers och mycket sjuk människa, och det kanske inte är så långt ifrån sanningen trots allt.)

Trelleborgs kommun har verkligen mottagit oss lärarstudenter med öppna armar. I tisdags fick vi åka på en sightseeing i en speciellt inhyrd buss som tog oss runt i hela kommunen och dess 49 byar medan guiden entusiastiskt berättade om varenda gård, kyrka och fornlämning vi passerade. Inte ens jag som blivande historielärare lyckades uppbåda något större intresse utan somande in någonstans utanför Anderslöv. Det enda roliga som hände på resan var när vi stannade till i Smygehuk för en bensträckare och en av de andra studenterna halkade på stenarna vid vattenbrynet och trillade i plurret. Att skadeglädjen är den enda sanna glädjen har aldrig manifesterats tydligare.

I övrigt har jag vistats på min skola och bekantat mig med dess invånare. Och det är så tillfredsställande för en fördomsfull människa som jag att återigen kunna konstatera att ens fördomar alltid stämmer. NV-eleverna var väluppfostrade och ordentliga medan killarna (för givetvis var där bara killar) på industriprogrammet hade betydligt, eh, primitivare vanor. Ni vet, keps på huvudet, snus under överläppen, fötterna på bordet och tråkiga skämt om Baywatch-brudar och invandrare. Och givetvis moppen parkerad utanför ingången. Det kändes som något jag kände igen från ett tidigare liv, något jag spenderat de senaste tio åren med att försöka glömma. Har man växt upp i en inskränkt småstad så har man. Men någon gång... bara någon gång... varför kan inte folk överraska? Varför måste de gå omkring och vara levande parodier på sig själva? Och återigen dör min tilltro till mänskligheten en smula.

Haha, sa jag att min tilltro till mänskligheten dog en smula? Det var givetvis ett skämt. Naturligtvis har jag inte kvar någon som helst tilltro till mänskligheten längre. Vafan tror ni om mig?

En trevlig sak som har hänt och som i alla fall får mig på lite gott humör är beskedet att jag tydligen inte har klamydia trots allt. Detta är ju något helt otroligt. Jag antar att jag nu kan betraktas som ett sånt där medicinskt under, ni vet, precis som vissa prostituerade som utvecklar ett antivirus mot HIV och sedan ägnar resten av livet åt att fnaska för läkemedelsindustrin. Jag hoppas därför att min ekonomiska framtid nu är tryggad. Jag hoppas också att ovanstående rader inte implicerade att även jag är prostituerad.

Annars får jag väl bli lärare enligt plan B. (Eller var det plan F?) Vissa av eleverna är faktiskt för jävla gulliga. Som när en klass höll redovisning om utvecklingen i Europa under 1800-talet och en kille berättade om kolonierna, och förklarade hur de blev utnyttjade, "asså, inte sexuellt då". What a doll. Jag har fått i uppgift att till nästa gång (vecka 42) hålla i undervisningen om världskrigen. Jomenvisst. Det känns som om jag har tillräcklig kunskap och erfarenhet för att ta hand om denna viktiga historiska händelse. Så om en hel årskull i Trelleborg går ur gymnasiet med bristande förståelse för Förintelsen och sedan röstar på Nationaldemokraterna i nästa val så är det alltså mitt fel. Det känns stabilt.

Nu: Dagens Medium-avsnitt. Jag är så härligt förutsägbar.

And then you hit me... and then you kissed me... and then you hit me

Fint med en alkoholfri helg, det är man inte bortskämd med.

Saker jag är nöjd med idag:
1. Den fina brunchen som jag och Tobias avnjöt på ett i princip folktomt Metro.
2. Att jag tyvärr inte hann hjälpa Jeannette att flytta. Men för fan. Det spöregnade ju.
3. Filmkvällen med Martin.
4. Den nya Depeche-skivan som Martin gav mig.

Saker jag är mindre nöjd med idag:
1. Brunchen fick mig att kräkas. (Det är något ondsint i maten på Metro!)
2. Det förbannade ihållande fucking kuk-regnet.
3. Filmen vi såg, Tolken med Nicole Kidman och Sean Penn, var fullständigt obegriplig.
4. Den nya Death cab for cutie-plattan som jag laddade ner och som är skräp.

För övrigt hände det en hyfsat bisarr sak när jag cyklade hem från stationen efter att ha lämpat av Martin. På gångbron över kanalen blir jag vittne till en misshandel, en kille tar strypgrepp på en tjej och ger därefter hennes väninna ett knytnävsslag i ansiktet. Hastigt skyndar jag till för att avstyra det hela, och börjar skrika "vad i helvete sysslar du med?", skälla ut killen och hota med att tillkalla polis. Det hela blir rörigt när ytterligare en kille tillskyndar och det visar sig att det rör sig om två par som är ute och "roar" sig. Jag försöker ta hand om tjejerna som är alldeles förkrossade och bara gråter, och lämnar dem sedan mitt nummer ifall de tänker göra en polisanmälan och behöver ett vittne. Sedan fortsätter jag hemåt.

En bit därifrån stöter jag på misshandlaren igen, och han står vid kanalen och gör sig beredd på att kasta sig över räcket. Jag avstyr även det och frågar honom sedan pliktskyldigast hur han mår. Svaret blir en halvtimmeslång utläggning om hur jobbigt han har det och att han skäms så oerhört mycket och ångrar sig djupt, och han går in på personliga omständigheter i sitt liv som har gjort att han känner sig så här. Jag försöker trösta honom så gott jag kan och ge honom råd om hur han bör hantera situationen. Slutligen skiljs vi åt som vänner och han ger mig en stor kram med orden "du är den bästa människa jag mött, fan vad skönt det är att prata med någon som förstår, du borde fanimig bli psykolog!" Och jag cyklar hem, något förvirrad, men ändå på något sätt rätt så nöjd. För jag tänker på alla de ynkliga människor som bara passerade förbi medan vi stod där, som inte låtsades om misshandeln och som inte ingrep. Och jag vet att jag i alla fall kommer att kunna sova gott i natt.