And that ain't what you want to hear, but that’s what I’ll do

Jag umgicks med Martin igår. Det var rätt intressant. På den senaste tiden har han nämligen blivit radikalfeminist, och en ganska rabiat sådan. Med blossande kinder och knutna nävar ondgör han sig över precis allt som är fel i vårt sexistiska samhälle. Jag tycker faktiskt att det är ganska gulligt när han håller på och argumenterar för sin sak, synd bara att han talar för de redan frälsta, jag har propagerat för att alla män bör kastreras innan tre års ålder länge nu. Martins nyvaknade intresse för genusfrågor har även genererat ett flammande manshat, men också ett nästan ännu starkare kvinnoförakt, eftersom han menar att kvinnor som inte är feminister måste vara ännu dummare än antifeministiska män (tydligen är det endast 25% av den kvinnliga befolkningen här i landet som vill kalla sig för feminister). Jag är benägen att hålla med.

Men det är ändå skönt att se någon bli så upprörd, så engagerad, över det här med könens (o)lika villkor. Det är inte så ofta nu för tiden. För något år sedan var det som om alla kokade av indignation, folk slogs över att få kalla sig feminister och det var protester hit och förslag på åtgärder dit. Sen kom backlashen, EvaEmma, Könskriget och Fi. Och nu är det som om ingen riktigt orkar bry sig längre. Visst gör Aftonbladet fortfarande artikelserier om våldtäkter (men bara överfallsvåldtäkterna som begås av "de andra", de sjuka männen, inte vardagsvåldtäkterna som sker i våra egna hem, de orkar vi inte se), visst skriver någon upprörd kvällstidningskrönikör om hur hemskt det är med alla skönhetsopererade lolitor i dokusåporna, och visst diskuterar några av de politiska partierna lite halvhjärtat delad föräldraförsäkring (eller "kvoterad" som vissa säger, de som fortfarande inte fattat att man är två att ta hand om ett barn), men vad har de frågorna med feminism att göra, egentligen?

Eller också har jag helt fel, det kanske inte alls är så att intresset för feminism har svalnat, det kanske bara är jag. Jag som efter att ha stångat mig blodig i åratal inte längre ids tala för döva öron. Ingen verkar ju ändå vilja ha det där jämställda samhället på riktigt. Kvinnor vill inte bli våldtagna på väg hem från krogen, nävisst, men de är gärna hemma med barnen, städar upp efter maken och lägger ner halva förmögenheten på underlagskrämer och laxermedel. Och det är ju kul att arbeta som undersköterska, trots att det är kasst betalt. Och Lisa är ju så söt i rosa och Robin i blått. Och gud nåde den man som inte håller upp dörren / bjuder på drinkar / skruvar ihop ikeahyllan. För män ska ju ändå vara män och kvinnor ska vara kvinnor, vi vill ha jämställdhet men vi får inte blir för lika, vi vill ju inte att spänningen mellan könen ska försvinna, och dina argument biter inte på oss för du är bara bitter och säkert lesbisk, och så har det alltid varit, så har vi alltid gjort, och så kommer det att fortsätta i ytterligare fyratusen år, amen.

Okej. Fine. Have it your way. Jag pallar i alla fall inte slåss för er längre. Nu sköter jag mitt och skiter i er. Vill ni fortsätta kasta skit på de som faktiskt vill ert bästa, gör det. Vill ni stanna hemma med barnen och sabba er karriär (och i förlängningen alla andra kvinnors karriärer), gör det. Vill ni vika ut er, gör det. Dras ni till hårda "farliga" killar (för män ska ju vara män!) framför schyssta roliga mjukiskillar, för all del, gör det. Men kom fan inte till mig och gnäll om era pissiga kommunallöner eller att ni är rädda för att bli våldtagna, så länge ni väljer att framställa er själva som hjälplösa offer eller våpiga objekt som vägrar fatta att om någonting någonsin ska förändras är det dags att våga kalla sig själv för det där förhatliga f-ordet. Inte förrän 100% av alla kvinnor inser detta kommer vi att kunna nå det jämställda samhället. Jag har gjort min del, nu är det er tur.

It's the animal instinct in me

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av pervosex, men om du någon gång känner för att ha lite oanständigt toasex med mig går det bra så länge du bara läser upp nedanstående textutdrag under akten. Jag garanterar att jag kommer kissa ned dig med glädje. Det funkade i alla fall utmärkt igår när jag drabbades av svåra inkontinensbesvär samtidigt som jag rullade omkring på golvet hemma hos Lina efter att ha sett inslaget med Carolas frireligiösa tokpredikan i 100 höjdare. Med inslagets såväl imponerande som inspirerande brandtal lyckades Carola ge begreppet "totalt hjärnsläpp" slash "lobotomi" en helt ny innebörd. Man ska aldrig, aldrig, lita på en kvinna som:
1. iklätt sig gul sparkdräkt offentligt
2. Attackerat Allsång på Skansen-publiken med uppryckta blommor
3. Haft Runar Sögaard inuti sig.

"– Ditt kött. Vad står det? Det står att vi ska korsfästa vårt kött!
– (sång) Det är underbart med korrigering. Det är underbart med auktoritet. Det är underbart med gudomlig auktoritet.
– Åååååå, det är underbart!
– Jag vill säga, Gud, bara skär av de här döda kvistarna på mig, skär av dom, skär av dom! (hulkande ljud)
– Hur ser Gud att du har ett rätt hjärta? Genom att du säger nej! Genom att du säger nej till lathet. Genom att du säger nej till uppror. Genom att du säger nej till självmedömkan!
– (olika skrik) Ääääää! Äääiiiiiiäääääää! Iiiiiiiäääää! Iiiiiäääääääää. Iiiiäääääää!
– Säg nej till självmedömkan! Iiiiiääääää!
– Säg nej till det. Låt det komma ut! Uää! Uh! Uh! Uh! Uh! Uöööh! Uööh! Låt det komma ut! Det är allvar!
– (ropar) Självmedömkan kan draaa dig ner i helvetet! Haaaata det!"

Detta är dagens visdomsord, mina vänner. Lär av Carola. Säg nej till självmedömkan om du vill visa Gud att du har ett rätt hjärta. Skär av kvistarna, låt det komma ut. För det är ju så underbart med auktoritet. Nu ska jag gå och lägga mig i sängen, äta satsumas, kolla på Ghost world och drömma mardrömmar om galna sektmedlemmar som talar i tungor och pryglar varandra med rått kött.

I'm tired of being tired, I'm bored of being bored

Jag är så uttråkad att jag kan dö. Varför händer inget roligt? Allt spännande tycks hända alla andra just nu. Inom loppet av några få månader har i princip alla jag känner fått sina drömjobb eller kommit in på sina drömutbildningar. Någon bor i Dublin, någon annan ska snart flytta till Californien. Och vad gör jag? Jag är fast på fucking Malmö högskola där jag långsamt håller på att förtvina av leda. Inte för att jag avundas dem egentligen, jag har otursamt nog inte begåvats med någon upptäckargen och har ingen som helst lust att ge mig iväg på äventyrligheter utanför mitt eget bostadsområde. Helst vill jag bara ligga hemma och läsa, glo på teve och mima till Niklas Strömstedt framför spegeln eller möjligtvis gå ut och ta en öl+pizza.

Men man måste ju göra nånting med sitt liv har jag hört. Så jag går plikttroget på mina föreläsningar som givetvis är fullständigt värdelösa, och den enda anledningen till att jag går dit är för att hänga med mina kursare (och nu känns detta ännu mindre motiverande då den heta kursaren inte längre är så het efter ett tveksamt besök hos frisören). Och jag gör min vft och räknar ned minuterna tills praktikperioden äntligen är över och jag kan återgå till den slappa lunken på lärarhögskolan. I valet mellan pest eller kolera har jag alltid valt kolera.

Det är inte ens så att jag är speciellt skoltrött (trots att jag läst i ett sträck sen jag slutade gymnasiet, det är hisnande 18 års skolgång for ya), det finns många ämnen kvar jag skulle vilja beta av innan jag slutligen kan pensionera mig som överliggande akademikerfitta: arkivvetenskap, idéhistoria, etnologi, genusvetenskap, psykologi, litterär gestaltning, filmvetenskap, mm, men CSN har av någon diffus anledning bestämt att man måste begränsa sig. Det finns så många anledningar att hata, jag är en mycket enkel människa och föredrar att sparka på dem som redan ligger.

Det är inte heller så att jag är eld och lågor inför läraryrket, mitt yrkesval har gått till på samma sätt som så många andra avgörande beslut i mitt liv, genom uteslutningsmetoden. Vem tackar nej till sportlov, sönderkokt skolmat och artonåriga tajta rövar? Inte jag. Det är inte så att jag verkligen brinner för det. Jag brinner inte för något. Jag kunde lika gärna ha utbildat mig till kock eller hunduppfödare. Eller gynekolog. Ibland är det behändigt att låta bekvämligheten avgöra.

Jag borde ta tag i mitt liv. Göra någonting nytt. Skaffa mig en hobby. Jag borde åka härifrån, jag borde resa någonstans. Men jag stannar kvar. Jag borde resa till där flickorna är varma och förstår. Men jag stannar kvar, ja jag stannar kvar.



Och för att ytterligare spä på misären, min frys/kyl pajade i helgen,
det är därför jag är hemma och bloggar nu i väntan på reparatören
när jag egentligen borde vara i Trelleborg och undervisa den okunniga
pöbeln om Kalla krigets verkningar. Hm, man kanske borde bli reparatör
ändå, det verkar gût...

You give me miles and miles of mountains and I'll ask for the sea

"Tävla med vår tids stora samtidsroman! Skriv den stora svenska samtidsromanen och vinn 500 000 kronor och garanterad utgivning i fyra länder. Den tävlingen utlyser bokförlaget Forum, tidningen Expressen och bokklubben Månadens Bok. Vinnaren kommer att ges ut i Sverige av Forum, i Danmark av Lindhardt & Ringhof, i Norge av J W Cappelens forlag och i Finland av Tammi Publishers. Dessutom blir den huvudbok i Månadens Bok och kommer i pocket från Månpocket. Romanen ska spegla dagens Sverige och utspela sig under ett år i början av 2000-talet. Någon deckare får det, enligt reglerna, inte vara. Persongalleriet ska spänna över flera generationer och det ska finnas en kärlekshistoria, gärna en okonventionell sådan. Minst ett av de tio budorden måste överträdas. Bidrag till tävlingen ska vara inskickade senast den 1 oktober 2006 och vinnaren utses den 31 januari 2007."


Är det bara jag som blir illa berörd av att läsa ovanstående? Uttrycket "samtidsroman" är fullständigt förkastligt (nästan äckligare än orden "vårtgård" och "framstjärt"), och den moderna svenska samtidslitteraturen i synnerhet är en styggelse och måste aktivt bekämpas, ja kanske till och med förbjudas genom lagstiftning. Alla medel bör vara tillåtna för att utrota denna cancersvulst på litteraturens bokrygg. Min uppfattning är att böcker vars syfte är att på ett lite fräckt och utmanande sätt fånga vår samtid är det absolut vidrigaste som finns (näst efter pedofili och brittisk njurpaj).

För vi vet ju vad vi får. Krystade berättelser som Stockholmspinglan Sanna (som givetvis jobbar inom meeeeeedia) och hennes crazy tjejkompisgäng som leker Sex and the city runt Stureplan, knullar sina chefer (som av någon anledning alltid är mörkhåriga och har "busiga ögon") och hamnar i lika pinsamma som osannolika Bridget Jones-scener. Eller förortskillen Hammad som är stolt över att vara blatte, filosoferar över det ruttna svennesamhället och sedan går och förälskar sig i en upperclassbrud från Djursholm. Eller den bittra och ensamstående småbarnsmamman Annika som drömmer om en bättre tillvaro med löneförhöjning, Mallisresa och vit städhjälp men istället drabbas av livmodercancer och sjunker djupare ner i misären (fast sen får hon ju ihop det med läkaren och allt blir bra i slutändan ändå).

Och i var och varannan mening trycker den så kallade författaren in referenser till dokusåpor, hippa nattklubbar, kvällstidningar, hasch, Arvikafestivalen, internetdejting, porr, boybands, Jessica Simpson, senaste nokiamodellen, it-girls, Phuket, Rinkeby, reklampauser, självsvält, prozac, Gudrun Schyman, tokfeminism, lesbianer, Stockholms innevärld, Ernst Billgren, skönhetsoperationer, McDonalds, bärbara datorer, sms-flirtar, sexturism, gruppvåldtäkter, Göteborgskravaller, Tsunamikatastrofer eller gudvetvad, och det är såååå uttjatat och såååå billigt och jag läser det och vill bara dö.

Jag kräver inte att alla författare som försöker tolka tidens tecken istället ska skriva existentiella romaner som utspelar sig i 1700-talsmiljö, men man kan väl åtminstone anstränga sig åtminstone liiiiite för att maskera sin patetiska dröm om att skriva nästa stora generationsroman och göra sig kvitt de allra sämsta klyschorna om mediasverige, småstadsångest och det mångkulturella samhället? Och sluta vara så hopplöst nonchalant ytlig, som om det enda som räknas är att kräkas fram så mycket trött samhällskritik som möjligt genom att hacka ner på Robinson-Emma och Bingolotto. Gör något nytt, tänk annorlunda, förnya, förvanska, förvalta och framför allt, försök att överraska. För helvete, det finns ett liv bortom andefattig Big Brother och jantelagig diskbänksrealism.

Eller som författaren Torbjörn Elensky uttrycker det: "Det jag tycker är tråkigt med samtidslitteratur är att det är en färdig värld med Gucci och mellanmjölk."

You're safer with me here and you there

Hahahahaha, skrev jag verkligen preventivmedel här nedan? Jag menade givetvis STERILISERING.

Boom boom boom boom I want you in my room

Klockan är elva på kvällen och jag är fortfarande bakis sedan gårdagen och har lidit av huvudvärken från Gehenna hela dan. "Hon måste ha varit full som ett svin igår" tänker väl ni nu. Nej nej nej, ni kunde inte ha mer fel. Jag drack under kvällens gång sammanlagt tre cider. Jag upprepar. Tre cider. Och ändå har jag en envist dunkande ådra i skallen som hotar att självmordsbomba min stackars plågade hjärna. Det känns inte alls stabilt. (Och ja, jag väljer att tro att det är gårdagens alkoholintag som är boven i dramat och inte någon läskig hjärntumör, så till eventuella hypokondriker som kan tänkas läsa detta - hold keft!) På föreläsningen jag under stor självförnekelse lyckades släpa mig till i morse kunde jag enbart koncentrera mig på två saker, att omväxlande önska livet ur föreläsaren och mig själv. Dessvärre infriades inga av mina förhoppningar.

Vi var ute ett gäng från kursen igår (ja, den heta kursaren var också med, ja, han är fortfarande förlovad, och ja, projektet ligger fortfarande så att säga i träda) och hade av någon outgrundlig anledning fått för oss att på Kåren, där kanske det kunde vara trevligt och stimulerande att ta en öl. Vi kunde lika gärna ha stuckit till Slagthuset. Eller valfri Finlandsfärja. Stämningen var hög, urrigningarna djupa, och de pinsamma raggningsreplikerna ännu lägre. Musiken som pumpades ut ur de toksprängda högtalarna var under all kritik (jag trodde faktiskt inte att Vengaboys fortfarande kunde få folk att extatiskt hoppa upp och ner på dansgolvet med en knuten näve i luften) och lockade snarare till självstympning än till dans. Vårt lilla alternativa gäng bestående av folk vars idé om en god utekväll innefattar billig öl och hetsiga diskussioner om Chuck Berry, den problematiska manligheten samt klimatet på Historiska Institutionen i Lund, smälte ganska dåligt in bland det övriga klientelet. Trots detta hade vi riktigt trevligt i vår lilla glaskupa och var faktiskt de som anlände först och gick sist. (Ok, tekniskt sett så var ytterligare två personer kvar i lokalen när vi lämnade den, men eftersom de var inbegripna i den typen av sexuella aktiviteter som man oftast brukar ägna sig åt i hemmets lugna vrå, utgår jag från att de i tanken redan befann sig någon annanstans.)

Efteråt avnjöts en trevlig nattvandring genom stan och vi spånade fritt kring ämnen som "försupna grannar" och "mytomaner vi minns" och jag fick kämpa mot mina orena tvångstankar att råka kasta ur mig ett opassande "har du lust att följa med upp och dricka en kopp te?" till min kursare och kände mig rätt stolt över att jag lyckades tygla mig. När jag kom hem slog det mig att han kanske inte är så het egentligen, det kanske bara är som jag inbillat mig och att jag i själva verket bara är allmänt desperat. Den sista tiden har det ju sett, ehrm, ganska mörkt ut på mansfronten för min del. Och a v n å g o n a n l e d n i n g har jag skjutit upp både fikan med Mr Indigo och ölandet med Aidsmannen. Det är inte lätt att vara eftertraktad av två så heta karlar. Nedan kan ni beskåda det skrämmande resultatet av hur det skulle se ut om jag beslutade mig för att avla ett kärleksbarn med någon av dessa unga gentlemän:



Jag

+


Mr Indigo

=


Smooth operator...


ELLER:



Jag

+


Aidsmannen

=



Now let's talk this through...


Någon som kan stava till PREVENTIVMEDEL?

I'm gonna go out, I'm gonna let myself get absolutely soaking wet

Är det måndag? Dude, where's my weekend? Tänkte jag skulle ha en lång utläggning om alla balla saker jag gjort i helgen men kommer fan inte på en enda. I lördags värmde jag, Daniel och Ylva upp hemma hos mig, vuxendrack (det vill säga tog en-två öl utan att bli packade som åsnor, skicka pinsamma gråt-sms och spy i trappuppgången), bitchade om störiga ex-pojkvänner och dansade och skrålade till ABBA och gamla schlagerdängor innan vi styrde stegen mot Retro där det var fullpackat men ändå märkligt avslagen stämning. Mr Indigo var också där men jag låtsades inte se honom med det senaste fyllemötet i färskt minne. Man ska inte väcka den björn som sover.

När vi skulle gå räckte jag fram Ylvas bricka i garderoben men när bruden som jobbade där återkom bar hon på helt fel jacka. Innan jag hann förklara att jackan inte tillhörde Ylva fittade garderobiären ur totalt och började skälla ut mig för att jag hade gett henne fel bricka och anklaga mig för stöld. Jag förklarade vänligt för henne att det för helvete inte var mitt jobb att hålla ordning på hur deras jävla garderob var organiserad, jag hade ju precis betalat 20 spänn för att slippa just detta, och då muttrade hon surt och försvann tillbaka in bland ytterplaggen för att återvända efter en bra stund med rätt jacka i famnen som hon nästan kastade i ansiktet på mig. Jag arbetar själv inom servicesektorn, jag vet att man inte kan vara glad och charmig hela tiden, men att bli utskälld av en garderobiär för att de ger mig fel jacka är ungefär som om jag skulle få ett tuppjuck och skrika på en resenär för att jag sålt denne en biljett till fel sträcka.
RIMLIGT BEMÖTANDE.

Därefter lallade vi iväg till Wonk där det utlovades Halloweenparty och bisarr kostymering, men föga anade vi vad kvällen hade i sitt sköte. Efter att ha gäspat oss igenom det förväntade, dvs trans-häxor, porriga sjuksköterskor och vampyrer i lackdräkt, gick vi upp på övervåningen för att sjunga lite karaoke. I dörröppningen ryggade jag tillbaka och skrek högt av fasa, mitt i rummet stod en ohygglig tingest, den levde och stirrade ondskefullt på mig. Vid en närmare titt visade det sig vara karaokevärden som kvällen till ära klätt upp sig i en två och en halv meter lång aliendräkt i svart kroppsnära latex med tillhörande svans, klor och hannibal lectorliknande munskydd.

Efter denna syn satte jag inte min fot i karaokerummet under resten av kvällen. Istället hukade jag och Ylva i soffgruppen utanför och pep ängsligt "tänk om han kommer hit, då dööööör jag" och smygfotade honom med våra kameramobiler. Och än mer bisarrt blev det när karaokevärden själv skulle bjuda på ett litet uppträdande och framförde "It's raining men" med koreografin från helvetet och en röst som snarare påminde om ansträngda Christopher Reed-flämtningar än välljudande skönsång. Det kändes som att befinna sig i ett parallellt universum och jag förväntade mig att se rosa enhörningar och dansande dvärgar som pratade baklänges i vilket ögonblick som helst. Det var totalt skruvat. Nu kommer det att dröja innan jag vågar besöka Wonk igen. Bögar är fan galna.

Åh, förresten, Malmös snyggaste kille var också på Wonk (fortfarande i sällskap med den mediokra flickvännen), och sedan såg jag honom utanför mitt hus i söndags (han gick inte över till den andra trottoaren, yes!). Jag tror det är ödet. Vi är nog menade för varandra. Nu måste jag bara på ett smidigt sätt få honom att inse detta, dumpa flickvännen och börja uppvakta mig med rosor, Tomlab-singlar och marinerade sviskon.



It's raining men, hallelujah, it's raining men, every specimen
tall, blonde, dark and lean, rough and tough and strong and mean...

Oh just a few details, like money and lovers, a slim body and good wine, is all we need in our song

Klockan är redan sju och jag inser förfärat att jag inte har gjort något vettigt idag förutom att läsa okända människors bloggar, lyssna på Tiger Lous nya (någon som har lust att följa med till KB den 24:e och återuppleva världens pinsammaste fjortisrepliker?), försöka telefonera nära och kära (även om ingen jävel svarar) och hetsäta övermogna bananer (man kastar inte mat!). Är alldeles för bakisseg för att göra något kreativt, typ förbereda en muntlig redovisning om "en skola för alla" eller diska undan veckans disk. Att jag är bakis är för övrigt ett jävla skämt med tanke på att jag bara drack en enda cider igår. ÅLDERN BÖRJAR TA UT SIN RÄTT som det så upplyftande brukar heta. Jag skyller på att jag inte hade ätit ordentligt, var trött, kände av en höstförkylning och blaharos jasårus.

Men man blir faktiskt sliten av shopping, och gårdagens maratonrace på Field's med Louise som precis fått en löneförhöjning på 10 000 var inget för otränade amatörer. Jag kom hem med charmiga blåsor på fötterna, en munktröja i vintagestil samt en ny klänning som jag troligen kunde ha köpt betydligt billigare på Vero Moda här i Sverige. Men ska det shoppas så ska det shoppas. När det gäller min ekonomi just nu kör jag på den gamla beprövade strutsmetoden, att sträcka fram visakortet och hoppas på det bästa. I två veckor efter studiemedlet lever jag i ohämmad lyx, resterande veckor är det knäckebröd och ekonomipack som gäller. Det är det fan värt. Hellre havregrynsgröt och Eldorados trosskydd i några dagar än jämntjock snåltristess i en hel månad. Därför bjöd jag storsint Tobias på födelsedagsmiddag på Volym i torsdags och betalade notan med ett panikartat leende och en försynt fråga om det var ok om han betalade för den inmundigade alkoholen själv. Maten på Volym var för övrigt av yppersta klass. Jag rekommenderar svamprisotton, den går att få utan serano och smakar som nåt din mamma aldrig skulle klara av att laga.

Ikväll är det dock rester ur frysen som gäller, jag planerar att spara mig till snacksen och drinkarna. Daniel och Ylva kommer hit och den tänkta rutten är Retro-Wonk-Pizzeria Torrini, ett vinnande koncept som aldrig gör mig besviken. Och idag ska det fan sjungas karaoke. Jag hoppas att jag är modig nog att framföra Arja Saijonmaas "Vad du än trodde så trodde du fel" komplett med den finska brytningen. Och förhoppningsvis blir det lite mer action än igår när jag och Martin ägnade oss åt städat nykteristhäng på KB. Paris och Jay Jay spelade inför en beklämmande liten publik, och vi roade oss med att bitcha om KB's förfall. Det är faktiskt lite sorgligt (nåja) att se hur det har gått utför med det stället, jag minns den gamla goda tiden då det faktiskt var kö utanför och man kunde se stolta poplegender som Kamera och The Mo. Det var, eh, förra sommaren. Jag antar att det egentligen inte är stället som har blivit sämre, utan folk som har blivit vettigare. Alltid en tröstande tanke i den tilltagande höstmisären i och för sig. KB - vila i frid.

Malmös snyggaste kille var också på KB igår, i sällskap med sin flickvän givetvis (vad trodde ni, att jag skulle berätta att det hände något spännande?) Han bor i huset mitt emot mig och jag kan inte låta bli att stirra på honom varje gång vi möts på gatan för han är så sjukt vacker, och även igår kände jag att blickarna vandrade iväg åt hans håll allt för många gånger, så nu har jag väl fått en psykstämpel, tacksåmycket. Går han över till andra sidan gatan nästa gång vi ses så vet jag. Och så har han STIL. Hans flickvän är dock ytterst medioker, och jag ondgjorde mig inför Martin vilket jävla resursslöseri det är att han hänger ihop med henne. Eftersom det nu finns så få riktigt snygga män här i världen så kan de väl åtminstone hålla sig till riktigt snygga tjejer för att jämna ut obalansen och motarbeta den rådande snedfördelningen snygg tjej / ful kille. Genom att den här killen dejtar en medioker brud innebär det att ytterligare en snygg tjej tvingas nöja sig med en halvful kille, och till oss övriga blir bara det absoluta bottenskrapet kvar. Martin fattade ingenting av mitt resonemang, utan bara "men vaddå, han kanske gillar hennes inre?" Inre schminre, det är helt oväsentligt. Man ska umgås som man ser ut.

The world is saved

Jag har ett svagt minne av att jag i ett anfall av oförklarlig humanism utlovade ett försvarstal till Paradise Hotel-arbetarklassdräggens existensberättigande utifrån ett demokrati- och civiliseringsperspektiv. Jag skiter nog i det. Generalrepetionen i onsdags tog fullständig död på all min argumentationslusta. Lade fram min realityteveteori när jag lunchade på K3 med mina kursare (mitt love interest är för övrigt inte bara sambo, han är förlovad, dags att lägga ner projektet mao) och fick absolut inget medhåll om att utvecklingen mot att vanligt folk reclaimar the tv är ett naturligt steg i demokratiseringsprocessen.
"Cynisk kommersialism och utsugning av den obildade underklassen" sa den ene.
"Förkastlig känslopornografi" sa den andre.
Återigen konstaterade jag att det inte går att resonera med vänsteraktivister, och fortsatte att äta min vegetariska Flygande Jakob under skamsen tystnad. (Någon som har ett recept på det förresten? Kycklingen var utbytt mot kikärtor, men i övrigt smakade grytan lika gott som jag minns det från min barndoms glada skolmatsalsdagar.)

Jag fick i alla fall veta att det inte är ok att gilla dokusåpor om man gör anspråk på att vara en god människa (vilket jag i och för sig aldrig har gjort, men herregud). Vilket jävla gagg. Så jag gillar att se intriger, camsex och folk som kastar drinkar på varandra. Sue me. Att deltagarna i dokusåpor skulle vara utnyttjade eller lurade är rent snack. Traffickingoffer från Öststaterna är utnyttjade och lurade. Robinson-Robban är det inte. Känslopornografi blir obehagligt först när de inblandade saknar all form av självdistans och självinsikt. Som när en fd polare till mig, vi kan kalla henne för Nadia, i sin blogg bölar ut om sitt uppfuckade kärleksliv och sina uppslitande depressioner utan en tanke på vilka som kan läsa det. Det är något smärtsamt sorgligt med människor som måste smeta ut sina inälvor över dataskärmen för att få en bekräftelse på att de lever. Jag hoppas att jag aldrig blir en sån.

Apropå känslopornografi, veckans favorit hittar vi här. Ett ständigt upprepat mantra i mitt liv är att skadeglädjen är den enda sanna glädjen, och nyheten att ett av mediasveriges äckligaste kändispar har splittrats är som honung på min kvarn. Nu återstår bara Hagman & Kazmierska och Millberg & Lokko så är min lycka gjord. Den dagen jag slipper kändiskåta gratistidningskrönikörer, stureplanshorande kulturjournalister och analpretentiösa förståsigpåare i dubbel upplaga kanske jag klarar av att konsumera en hel populärkulturskrift utan att kräkas. Det hade varit fantaschtischt gut. Men som läget är nu har jag inget behov av att läsa vad andra anser att jag ska tycka om den nyaste chick lit-filmen/Mont Ventoux-remixen/Neil LaBute-samlingen. Istället fortsätter jag att politiskt inkorrekt hylla två motsatta kulturella extremer, Haruki Murakami och Natachas Peyres byst. Allt däremellan är bara själsligt utmattande trams.

You're such a beautiful pain

Jag är så snabb på att döma. Detta är något jag måste korrigera vid nästa inbokade lobotomi. Jag sågade Kents nya ep utifrån dess låttitlar utan att ens ha lyssnat igenom den, och nu när jag har gjort det vet jag inte längre vad jag ska tycka. Den gör mig fullständigt schizofren. Kluven. Hjälp mig någon, gosskörer är det bra eller dåligt? Är det vackert och lite rörande eller bara ett tecken på obehagligt storhetsvansinne och ett undertryckt Pink Floyd-komplex?

Ibland blir jag paranoid och får för mig att Kent bara är en ploj. Fem lönnfeta birakillars fantasifoster som växt ut till något ohanterbart och folkhemskärt. Vi strömmar vitklädda till en gigantisk arena, vi gråter barndomsnostalgiskt i kudden till "Stoppa mig Juni (Lilla Ego)", och vi inbillar oss att det är ok att rimma "moln" med "yeti-spår", men egentligen kanske vi bara är lurade. Och Jocke och grabbarna skrattar hela vägen till banken. "Varför gör du musik för alla aporna på Skansen?" sjunger Jocke på senaste ep:n. Och kanske är det så det är.

Till er som läser min blogg lovar jag att det inte kommer något "Kent del 3" här inom den närmaste framtiden, nästa gång ska jag skriva om något mer spännande och upplyftande än vaniljgoth och svartsynt småstadsångest. Kanske är det dags att göra allvar av mina hot och skriva det där inlägget i vilket jag argumenterar för att Paradise Hotel är den yttersta formen av demokrati i ett civiliserat samhälle. Tills dess ska jag krypa ner i sängen med en näve xanax, korrmanuset till examinationsuppgiften från helvetet (15 inspirerande sidor om betyg och bedömning i gymnasieskolan) och "Den döda vinkeln" på högsta volym. Jag rekommenderar er inte att göra något liknande. God natt.