Poor little rich girl, don't drop the stitch too soon

Louise, Louise, detta är ett ode till dig min vän: Vi inbillade oss att våren var här och tog våra lapptäckehjärtan dränerade i Via Sensitive Color och hårdflytande klor och åkte över till ett elektriskt Köpenhamn där pulserande gator njurar koldioxid bar oss fram med sina glödande fingrar. En pilgrimsresa, höga klackar och såriga fötter, på väg mot kommersialismens tysta katedraler där cash is king och VISA det heliga altaret och vi böjer oss med knäna skrapande mot hård cement och ögonen tindrande av kashmir purpur renaste guld. Vem har sagt att man inte kan shoppa trasiga själar lyckliga, laga lapptäckehjärtan med Dior Chanel Gucci? Vi andas, vi tänker, vi spenderar, därför är vi. Hell ytlighet och foundation! Hell kommersialism och kapitalism! Våra hjärtan tillhör er i evighet och salighet, amen.

Så hade jag kunnat beskriva min dag om jag hade varit den danska poet vars dikter jag tvingades genomlida på Inkonsts för-anal-för-att-det-kan-anses-vara-hälsosamt litteraturkväll i torsdags. Jag är tacksam att jag inte är den danska poeten, för sämre skit var det länge sen jag hörde. (Jag har försökt förtränga poesiuppläsningen på Distro i julas med den enerverande ironiskmustaschprydde mannen som inledde första strofen med "Jag är enväldet, en 1400-talsfurste med svällande buk..." Han satt för övrigt i publiken i torsdags och försökte se finkulturellt förståsigpåande ut med rynkad panna och ett snett leende i mungipan. Fjant.)

Jag var egentligen på Inkonst i syfte att se den tyske poppojken Maximilian Hecker, och då fick man tydligen den danska poeten Ursula Andkjær Olsen på köpet. Det var mycket "en konserverad Pandora flyter omkring i sirapslag", "jag sväljer hela universum med min blå tunga" och andra obegripligheter, men det värsta var inte att det var så uselt, det värsta var att det aldrig tog slut. Ursula läste sida upp och sida ned ur sin diktsamling Lulus sange och taler som "äntligen" har översatts till svenska, medan mina fötter domnade bort och livslusten lämnade kroppen. Min goda uppfostran hindrade mig dock från att i protest lämna lokalen, och artig som jag är klappade jag i händerna och log uppmuntrande mot scenen när jag i själva verket längtade efter en hagelbössa eller en rejäl burk lim.

Vad är det för fel på människor som tror att de är gudabenådade konstnärer vars alster skall frälsa världen när det är smärtsamt uppenbart för alla andra i omgivningen att det enda som produceras är ren skit? Varför måste alltid vissa pretentiösa människor låtsas att denna skit är bra, unik och viktig och tacksamt gapa och svälja? Ser de inte att kejsaren är naken? Jag förstår inte. Vill jag läsa om folk som simmar omkring i sirapslag finns barnböcker och Guiness Rekordbok och möjligen någon spännande skrift om fetischism och udda böjelser. Men jag orkar inte höra om det från en upplyst scen tillsammans med en skitnödig kulturelitpublik som gillar att grupprunka till Tor Billgrens konstrecensioner, bevittna experimentella performanceprojekt och smörja in sig i bajs.



My name is Maximilian Hecker and Ich bin ein Berliner.