I'll be your king volcano right for you again and again
Du vet att du är en sorglig människa om du en lördagkväll lagar en tacosmiddag bestående av hundra skålar med majstomatgurkasalladgräddfilsalsasåsquornfärs till dig själv, införskaffar inte mindre än två sorters Ben & Jerry-glass att svulla på i din ensamhet och hyr en trave dvd-filmer på Videomix som du planerar att plöja igenom i ett enda sträck (och dessutom drar ur sladden från telejacket för att inte bli störd medan du ser dem så att du kan snyfta och snora ostört) med motiveringen att det är du värd.
Jag hade en sådan lördagkväll igår. (Och med handen på hjärtat, jag kan väl knappast påstå att min söndagkväll skiljer sig särskilt mycket från denna beskrivning heller, även om jag idag småslappar framför grisfesten i Blå Hallen istället.)
Jag började med Ma vie en rose (franskt om sjuåriga Ludovic som gillar att cross-dressa och leka med dockor), gick sedan över till C.R.A.Z.Y (en kanadensisk coming of age-historia om Zach som lyssnar på glamrock och tampas med sin homosexualitet) och avslutade med Hedwig and the Angry Inch (östberlinsk glamrockstransa korsar USA på färgsprakande hämndturné). Någon som ser ett mönster i valet av filmer?
Tobias stönade bara när jag entusiastiskt berättade om dem tidigare idag, "det är så tyyypiskt dig Carro" sade han uttråkat, och han hade så rätt för det är ju så. Av någon anledning går jag alltid igång på såna filmer/böcker/teveserier/whatever. Såna som handlar om unga, androgyna, sexuellt ambivalenta män som osäkert trevar sig fram i en fördomsfull tillvaro och försöker finna sig själva till tonerna av rockmusik (vilket i 9 fall av 10 innebär Ziggy Stardust).
Av någon anledning så identifierar jag mig alltid stenhårt med dessa karaktärer, och jag kan liksom aldrig få nog utan slukar allt som kommer i min väg. Man kan ju fråga sig var denna fascination kommer ifrån? Det är ju inte så att jag egentligen har särskilt mycket gemensamt med dem. Kanske är jag i själva verket en glamrocksbög fångad i en kvinnas kropp? Det hade förklarat så mycket. Eller också är jag bara ytterligare en i högen av sorgliga faghags som har svårt att hantera relationer med riktiga män och därför undermedvetet söker sig till okönade och till synes harmlösa småstadsbögar. Tja, vilket som. Båda alternativen är lika tragiska.
Jag hade en sådan lördagkväll igår. (Och med handen på hjärtat, jag kan väl knappast påstå att min söndagkväll skiljer sig särskilt mycket från denna beskrivning heller, även om jag idag småslappar framför grisfesten i Blå Hallen istället.)
Jag började med Ma vie en rose (franskt om sjuåriga Ludovic som gillar att cross-dressa och leka med dockor), gick sedan över till C.R.A.Z.Y (en kanadensisk coming of age-historia om Zach som lyssnar på glamrock och tampas med sin homosexualitet) och avslutade med Hedwig and the Angry Inch (östberlinsk glamrockstransa korsar USA på färgsprakande hämndturné). Någon som ser ett mönster i valet av filmer?
Tobias stönade bara när jag entusiastiskt berättade om dem tidigare idag, "det är så tyyypiskt dig Carro" sade han uttråkat, och han hade så rätt för det är ju så. Av någon anledning går jag alltid igång på såna filmer/böcker/teveserier/whatever. Såna som handlar om unga, androgyna, sexuellt ambivalenta män som osäkert trevar sig fram i en fördomsfull tillvaro och försöker finna sig själva till tonerna av rockmusik (vilket i 9 fall av 10 innebär Ziggy Stardust).
Av någon anledning så identifierar jag mig alltid stenhårt med dessa karaktärer, och jag kan liksom aldrig få nog utan slukar allt som kommer i min väg. Man kan ju fråga sig var denna fascination kommer ifrån? Det är ju inte så att jag egentligen har särskilt mycket gemensamt med dem. Kanske är jag i själva verket en glamrocksbög fångad i en kvinnas kropp? Det hade förklarat så mycket. Eller också är jag bara ytterligare en i högen av sorgliga faghags som har svårt att hantera relationer med riktiga män och därför undermedvetet söker sig till okönade och till synes harmlösa småstadsbögar. Tja, vilket som. Båda alternativen är lika tragiska.
posted by winterkilling at 9:38 em
3 Comments:
som vanligt har jag svaret:
jag är egentligen en butchig bull dyke in disguise, och ditt undermedvetna vet att det är mig du vill ha.
eftersom min sexuella läggning befinner sig inkognito i min till synes heterosexuella personlighet, och eftersom ditt undermedvetna inte lyckas förmedla vad det är du suktar efter, kan du inte se det som för mig är så smärtsamt uppenbart; din könsförvirring består i att du är kär i en flata som döljer sig i en (jävligt snygg) straight kvinna, men oförmögen att inse detta letar du efter svaren i något snarlikt, nämligen en till synes feminiserad/androgyn man. det är ett enkelt och mycket förståeligt misstag, men nu när jag klargjort källan till din sexuella frustration hoppas jag att saker och ting känns lättare.
du har mitt nummer - ring.
-din annis
Hahaha, om så verkligen är fallet väljer jag nog att leva i förvirring och självförnekelse ett tag till. Det största (och egentligen enda) problemet med kvinnor är att de saknar något så fundamentalt som en penis. And me likes mr Happy.
men herregud! inte ska väl ett problem som så lätt kan lösas av en mr. strap-on (i valfri storlek)få hålla oss isär?
dessutom tycker jag att du har söta fötter.
Skicka en kommentar
<< Home