She broke down the other day

Ångest, ångest är min arvedel. Om det finns en enda högtid på året jag skulle vilja radera från almanackan så är det Julen. Hatar Julen. Ändå envisas den med att komma tillbaka varje år, alltid värre än nånsin. I år var första gången som mina föräldrar inte firade ihop utan tillsammans med sina nya respektive, vilket i praktiken betydde dubbelt av allt, dubbelt firande, dubbelt lidande.

Dubbelt så mycket falsk tacksamhet, dubbelt så mycket påtvingat familjemys och dubbelt så många krystade norénreferenser. Två julbordsätanden, två granpåklädningar och två julklappsöppnanden. Jag tvingades spy två gånger vid åsynen av två julskinkor. Min syster fick två psykbryt, jämt fördelade över de nya familjekonstellationerna.

Den bland skilsmässobarn så omhuldade föreställningen att dubbelt firande även medför fördelen med dubbelt så mycket julklappar missar det rent uppenbara – att de kostat hälften så mycket. (Jag fick i och för sig ändå det mesta jag önskat mig, vilket förmodligen berodde mer på att årets önskelista var ovanligt mager – eftersom jag nu med en hyfsad inkomst har råd att köpa mina egna strumpor och kalsonger – än på att mina föräldrar plötsligt blivit skuldtyngt generösa.)

Firandet innebar alltså inte någon som helst mångfald, nya traditioner eller upptäckter, allt var samma: Kalle, den inlagda sillen, halmtomtarna. Den enda påtagliga skillnaden var egentligen att hemma hos mamma spelades Carolas julskiva medan pappa föredrog Kim Larsen och Lasse Berghagen. Man får glädjas åt det lilla, sade John Bobbit.

Och aldrig förr har jag så till fullo insett värdet av julbordets snaps och öl och sedan en halv flaska ägglikör till klenäterna.

Jag hänvisar till det jag skrev förra året beträffande julfirandet: ”Nästa år måste jag fan skrapa ihop till den där Teneriffaresan som jag just nu ser som min enda utväg, pajiga reseledare, barnpiss i poolen och hudcancerrynkiga pensionärer är ingenting som skrämmer mig. Jag kan till och med tänka mig att gå på grisfest i hotellobbyn, dricka Gröna hissen och leka Röven raskar runt den överdekorerade plastgranen om det kniper, bara jag slipper fira nästa jul tillsammans med min dysfunktionella familj.”

Some things in life may change
But some things they stay the same