Here are the young men, well where have they been?

Ännu en klassfest, ännu ett fylleslag. Det blev det i alla fall för min del, jag minns inte så mycket av hur det gick för de andra. Vad jag minns är dock att jag
- gjorde mig impopulär genom att högljutt deklamera att jag hatar medvetet politisk musik och ivrigt hävda att Britney Spears kickar Rage against the machines röv
- tvingade folk att dricka mer än vad de tålde
- själv drack mer än vad jag tålde
- gick in i en stolpe på väg till Buddha Lounge
- hörde en avlägsen röst fråga "Fick ni bära henne hit eller?"
- lovade mig själv att aldrig mer dricka i mina klasskamraters närvaro
- tre minuter senare bröt detta löfte genom att svepa en vodka tonic
- gjorde en obscen booty dance på dansgolvet
- vacklade hem i gryningen, bara för att upptäcka att det var dags att ställa fram klockan en timme och tvingas inse den bittra sanningen - att det endast var 6 timmar kvar tills det var dags att gå upp och gå till jobbet
- inte mådde så bra när väckarklockan ringde och jag hade 10 timmar på tåget att se fram emot

Ni kanske undrar hur och varför jag hamnade på Buddha Lounge? Jag vet inte. Det kan ha varit så att jag i ett förvirrat tillstånd i samband med en omröstning kan ha bifallit något efter ett löfte om vattenpipor, men jag kan inte svara helt säkert. Buddha Lounge är annars ett ställe jag under normala omständigheter aldrig skulle besöka. De har ett dansgolv som heter "Urbangolvet" där de spelar hiphop, rnb, dancehall och reggaeton (vad det nu är) och ett annat där dj Soulheaven huserar. Klientelet består uteslutande av svarta män som stryker omkring längs väggarna och spanar in de vita wannabeförort-brudarna i minimala toppar och skakande rumpor.

Jag vet att jag brukar beklaga mig över att poppojkar är så uptighta när man är ute, de står i ett hörn och ser svåra ut och och lyfter bara undantagsvis blicken från sina slitna converse för att under lugg kika på någon lika förskrämd, undernärd och blek popflicka med inåtpekande fötter (så där är man alltså chanslös om man som jag råkar ha ett "exotiskt" eller, gud förbjude, "kurvigt" utseende), och på klubbar som Crush, Popscene och You can't hide your love forever blir det därför sällan några barn gjorda.

På Buddha Lounge var situationen det omvända. Det gick inte att avvika en meter från det övriga sällskapet utan att bli attackerad av en horny ghettoboy som tycktes vara av den åsikten att en raggningsreplik helst ska inledas med orden "hey sistah" och gärna innehålla fraser som "babe, I just want to get to know ya tonite" eller "so where ya from my black princess?". Jag tackade för uppmärksamheten genom att ljuga ihop en story om att jag var väldigt upptagen, gift till och med, ("eh, I left the ring at home, didn't want to lose all those diamonds") och hastade därefter snabbt därifrån. Introverta poppojkar kan vara omöjliga att hantera, men trots allt föredrar jag ett blygt "så du gillar också Euros Childs?" framför ett "yeah, work that ass for me baby!" vilken dag i veckan som helst. Så i helgen blir det nog ett besök på Madchester-klubben Decades, där jag kan dansa mig svettig till Happy Mondays och Stone Roses utan att behöva bekymra mig om att någon ska ge mig en dask i baken.

If this is communication I disconnect

Min högsta dröm i livet är att få ett jobb där jag slipper vara social och småprata med folk. Kallprat med människor som man inte känner, inte har något gemensamt med och dessutom skiter högaktligen i är det värsta som finns. Det är värre än kinesisk vattentortyr. Tyvärr är det så att de flesta jobb kräver ett visst mått av socialiserande. Arbetskamrater, chefen, kunder och klienter, det är oundvikligt att hamna i situationer där några ord av ingen betydelse måste växlas bara för den allmänna trivselns skull. Det går inte att komma undan, försöker man hålla sig på sin kant blir man genast stämplad som otrevlig och oartig, eller ännu värre, som socialt inkompetent, det moderna samhällets värsta skällsord.

Mitt nuvarande jobb som tågvärd för Skånetrafiken är ganska lugnt. Resenärerna brukar i normala fall av naturliga skäl göra allt för att undvika att prata med mig, och skulle någon galning mot all förmodan försöka inleda ett samtal kan jag alltid skylla på någon brådskande arbetsuppgift och hasta vidare. Nej, det jobbigaste är de där krystade tillfällena då man ofrivilligt tvingas arbeta tillsammans med en kollega under så kallad dubbelbemanning (t.ex. på helgkvällar) då man flera timmar i sträck måste umgås med en människa som förmodligen är uppväxt i Bjuv, lyssnar på Gyllene Tider och Bryan Adams, och vars främsta samtalsämne är motorolja, den pågående husrenoveringen och/eller förra sommarens svinande på Kos.

Föreställ er själva att i timmar i sträck försöka krysta fram nya samtalsämnen bara för att undvika den där förhatliga pinsamma tystnaden. Ibland tror man att man lyckas göra ett genombrott, bara för att genast bli besviken. Kollegan kanske nämner att hon/han är filmintresserad, och man tänker "vad trevligt" och vill diskutera Philip Seymour Hoffmans oscarstatyett, utvecklingen inom amerikansk independentfilm eller Marilyn Mansons regidebut, medan kollegans enda inlägg handlar om Harry Potter och Hannes & Måns. För att inte tala om kollegans totalt oförstående min när man antyder att man gillar att läsa böcker. Har man tur har kollegan i alla fall läst någon bok, oftast Sagan om ringen, och då är det givetvis den bästa boken som någonsin skrivits. Trots att kollegan uppenbarligen aldrig har läst någonting annat.

Fördelen med tågvärdsjobbet är annars att de flesta av ens kollegor är hyfsat ointresserade av ens person, vill man sitta och tiga försjunken i en bok så låter de en oftast vara ifred. Det är ändå en sådan omsättning av folk att ingen på allvar orkar lära känna någon annan. Dessutom är de flesta jämnåriga, och måste man hålla igång ett ytligt samtal om film och musik så går det åtminstone om man sänker sig till deras nivå ("Eh, jo, Günther har väl haft en och en annan trallig hit antar jag..."). Som blivande lärare kommer man inte undan så lätt. Då ska man ju arbeta i arbetslag där alla ska vara bästa vänner och hålla ordning på varandras födelsedagar, barnbarn och krämpor, man ska luncha tillsammans och man ska ha tusentals konferenser och möten med hembakade kakor och inbördes beundran. Och lättsamma samtal om populärkultur är ju bara att glömma, mina erfarenheter de senaste månaderna är att det inte finns någon gymnasielärare under 45. Att nämna Marilyn Manson i ett sådant sällskap är uteslutet.

Att inte ha något gemensamt med sina obildade tågvärdskollegor från landet eller med sina ålderstigna lärarkollegor är dock något jag kan leva med, värre är det då att upptäcka att detta även gäller folk i min direkta närhet. Jag och min bror har till exempel inte längre någon kontakt då vi båda insett att det är lönlöst. Han bor i Landskrona med sin fästmö och katterna och har inga större ambitioner i livet än att arbeta som personlig assistent, spela dataspel och ladda ned actionfilmer med Jean-Claude. Eller Kålhuvudet. Vi tycks inte vara överrens om någonting: jag hatar gubbrock, han älskar Rolling Stones; jag gillar Top Model och Gilmore Girls, han gillar hårdkokta fängelseserier som Oz; min idé om en mysig hemmakväll är film och chokladglass, hans är folköl och kackiga Aristocrats-skämt. Jag har ju sedan ett tag drivit tesen att "opposites attract", men kanske är det nu dags att krypa till korset och inse att man kanske måste bygga på något mer än bara fysisk attraktion. Synd. Han var ju så lik Patrick Wolf.



Kålhuvudet?

I'm surrounded by despicable culture

Någon som vill följa med till Stockholm 25-27 maj? Världens bästa Owen Pallett och hans violin kommer att uppträda med ett knippe hjärtslitande låtar av förbluffande genialitet, låtar som handlar om allt från vardagsliv och tristess i Toronto till spöken och fantasy fiction. Och som om det inte vore nog så spelar allas vår favorit Conrad Lambert också i huvudstaden denna helg, så jag blir ju tvungen att ta livet av mig om jag inte åker dit, och det vill ni väl inte, va, va, va?

Men man ska inte ha några förväntningar på livespelningar, artister och band som man tror ska vara bra visar sig ofta vara tråkiga och oinspirerade på scenen, medan sådana man redan dömt ut på förhand ibland kan överraska positivt. Jag såg exempelvis Jenny Wilson i fredags på KB, och det var riktigt segt och trist, trots att hon var iklädd en illa sittande hemsydd klänning med gigantiska tyllblommor i glada färger och log så att tandköttet blänkte i strålkastarljuset. Inte ens en poppigare variant av "Let my shoes lead me forward" kunde rädda den sorgliga tillställningen.

Och inte blev det bättre av att jag först var tvungen att genomlida det vidriga förbandet. Min enäggstvillingfobi fick fritt spelrum när Taxi Taxi äntrade scenen tillsammans med mitt maginnehåll. Är det fel av mig att tycka att det är en aning osunt att ett enäggstvillingpar strävar efter att se likadana ut, klä sig likadant, skaffar sig samma intressen och till råga på allt bildar ett band tillsammans? Det var enbart obehagligt att se den närmast extatiska KB-publiken runka i takt till tvillingarnas framförande, som var ungefär lika spännande som en disktrasa.

Dessutom tycker jag att det känns ganska märkligt att se upp till ett par 16-åringar. Inte för att jag är jantesjuk på unga talanger som får uppmärksamhet (eller jo, det också), men mest för att det känns konstigt att hylla någon som är 10 år yngre än en själv. Jag menar, de går faktiskt i ettan på gymnasiet. De är jämnåriga med kidsen jag undervisar i Trellehood. Anledningen till den här hypen måste vara åldern, för med handen på hjärtat, ingen kan väl tycka att de är så där fantastiska på riktigt? Det är väl mer "ni är bra för er ålder" typ? Ungefär som när man får höra att man har bra koll på musik "för att vara tjej"?

Det finns få människor som gör briljant musik i väldigt ung ålder. Mozart är ett undantag, men efter honom är det ganska tunt. Taxi Taxi är inga Mozarts. Däremot är de väna och rådjursögda och lite så där gulligt medieskygga. Sånt kommer man långt med 2006 i indiesvängen. Så när Nöjesguiden-Piotr hyllar duon får jag därför mest äckliga peddovibbar. Han hade inte gillat deras musik om den hade varit skapad av en lönnfet trettioåring från Örebro. Eller av Maja i The Sounds. Han vill bara ligga.

Fick för övrigt ett sms från Martin. Han berättade att han var i San Diego på en intim rockklubb och såg en laddad spelning med Helsingborgs stoltheter. Om Taxi Taxi inte förtjänar hyllningsropen så är The Sounds sorgligt underskattade. Visst, Dying to say this to you når inte upp till samma klass som partybomben Living in America, men blixten slår sällan ner på samma ställe två gånger. Och hellre en alkoholiserad och sönderblonderad söderpinuppa med Debbie Harry-komplex än två intetsägande och timida sextonåringar som helst vill prata om sina katter när de blir intervjuade.

This constant yearning for great love and learning

Mitt drygt ettåriga celibat (om man bortser från några ogenomtänkta snedsteg med AIDS-mannen) har abrupt avbrutits. Vi kan kalla honom Kålhuvudet. Och återigen väcks den ständigt lika aktuella frågan. Vad är det för fel på män? Varför kan de inte tänka lika redigt och klart som resten av befolkningen? Varför är 50% av mänskligheten degenerad? Varför utgår de från att bara för att man ses några gånger och har det trevligt så är nästa naturliga steg förlovning och barnalstrande? Någon borde tala allvar med dem. Banka in lite vett. Och så vidare.

Nåja. Några goda nyheter har droppats även denna vecka på mansfronten. Eller vad sägs om Idol-Sebastians avslöjande "Jag gillar äldre tjejer"? Jag hoppas dock att han med "äldre" menar "ett par år äldre" och inte "runt 50 bast". Fast å andra sidan... jag kan vänta. Det är ju trots allt bara ett kvartssekel dit. Och den som väntar på något gott...

Där jag gjorde jag mig skyldig till den åttonde dödssynden: ett ogenerat användade av klyschor. För att inte tala om den här gamla godingen: Tur i kärlek och otur i spel. (Någon som minns det gamla lördagsunder-hållningsprogrammet Tur i kärlek som vevades på SVT i några säsonger med den flåshurtiga Lotta Engberg i programledarrollen?
För er som inte minns var detta ett äktenskapsprogram som gick ut på att ett giftaslystet par skulle förlova sig och sedan i direktsändning tävla mot ett annat par i studion om vilka som skulle få drömbröllopet med efterföljande smekmånad klappat och klart och betalt av SVT, dvs av oss skattebetalare. Det var alltid lika smärtsamt att se paniken i de stackars offrens ögon när deras blivande make eller maka friade inför tv-kamerorna och de visste att de inte kunde säga nej. En bild som aldrig kommer att lämna min näthinna var när en kvinna skrinnade in på en honkeyrink inför 10 000 åskådare och friade till sin pojkvän som glatt ovetandes satt med sin varmkorv i publiken och väntade på att matchen skulle börja, och chockat tvingades stamma fram ett "ja" medan allt visades på arenans storbildskärm medan den testosteronstinna publiken skallade "VISA PATTARNA" åt den blivande bruden.
Programmet slutade alltid med att brudgummen från det vinnande laget, för det var alltid brudgummen, ivrigt påhejad av Lotta Engberg skulle spela lite minigolf avslappnat iklädd sin smoking. Vinsten var en sprillans ny bil. Och vi vet alla hur dålig stämning det måste ha varit på bröllopsnatten efter att brudgummen missat att spika den där hole-in-onen. Tur i kärlek var ett ondskefullt program, och tillförlitlig statistik visar att 75% av de paren som deltog skilde sig inom tre år.)

Tur i kärlek, otur i spel alltså. Och i mitt fall tvärtom. Igår när jag kom hem låg ett kuvert på min hallmatta från rederiföretaget DFDS. Brevet löd: "Grattis Carolina. Du har blivit utvald till en av DFDS's testresenärer..." Så nu har jag bokat en gratisresa tur och retur till Oslo lagom till den 17e maj på en lyxkryssning med pool, bastu, bio, restauranger och nattklubb och det kommer att bli så gött. Och nej. Jag kommer inte att ta med mig Kålhuvudet. Det får bli en tripp med "brudarna" à la Finlandsfärja.

Deep Cuts

Jag har klippt mig själv med en liten nagelsax...

Och så här fin blir man då!

Har fortfarande inte hört några positiva kommentarer angående

nacken dock, vilket kanske inte kan anses vara ett gott tecken...

I know I was the one who introduced this late night fighting in our lives

På allmän begäran tar jag upp mitt bloggande igen. Massorna vill det, och vem är jag att gå emot massorna? Mycket vatten har kastats på grisarna sen senast, så en snabb uppdatering av läget är på sin plats. I mångt och mycket, framför allt i mycket, är det mesta sig likt. Så, nu kan ni sluta tugga förväntansfullt på naglarna. Jag bor fortfarande i Sveriges sömnigaste storstad, njuter fortfarande lika ohämmat av white trash-kultur och har en hemlig crush på professor Leif GW.
De senaste veckorna har jag:

- frotterat mig med 40 000 avdankade synthare (dvs medelålders par som lyckats fixa barnvakt) på en folkölsponsrad arena där jordens sexigaste ex-junkie höll hov för de övertända massorna. "Enjoy the silence", "Martin Gores synthmohikan" och "multipla orgasmer" kan väl anses vara de begrepp som bäst beskriver den känslan.

- fått tag i biljetter till den fullständigt unika The Knife-spelningen som ska äga rum på Mejeriet i slutet av mars, jag ska även fixa biljetter till Merz och eventuellt till Morrissey. Det kan bli en fin konsertvår. Och nu är ju Placebo bokade till Roskildefestivalen också, så detta fina väder kan nog hålla i sig ett tag. (Eller också nöjer man sig med Brian Molko-lookaliken Andreas Johnson i melodifestivalen, ingen ser ju ändå skillnaden, gnällig kajaldvärg med arenakomplex som gnällig kajaldvärg med arenakomplex liksom.)

- hejat fram nyss nämnde Andreas tillsammans med Magnus Carlsson till årets melodifestivalfinal. Ikväll är det dock bara BWO som gäller. Alla som i smyg tycker att Alexander Bard allt är lite charmig ändå räcker upp en hand... Kom igen nu. KOM IGEN NU! Vem kan motstå en man med shorts och hitlermustasch? Man kan ju undra vilka "kontroversiella" uttalanden mr Bard tänker fälla i kvällspressen framöver för att säkra sin plats i Aten.

- gjort allt som står i min makt för att övertyga Mr Indigo att för helvete klippa håret att skaffa sig ett jobb, men förgäves. Inte ens argumentet att han ser ut som Amelie i Montmartre biter:
"Hon som är så söt?"
"Jo men hon har inte skägg."

- spenderat några galna nätter i sällskap med Kålhuvudet som bland annat har inbegripit bordsfotbollsturnéer, bageristölder och oreserverade göteborgshyllningar ("GAIS är världens bästa fotbollslag!" "Silverbullit är världens bästa band!" "Göteborg är världens bästa stad!")

- praktiserat och vikarierat på min partnerskola, och för varje dag blivit allt mer övertygad om att jag äntligen har funnit mitt kall. Den enda incidenten som jag önskar vore ogjord var i fredags när jag hade en klass i svenska på temat grekisk mytologi, och berättade om skogs- och flodnymferna, och för att dra paralleller till vår egen samtid slängde jag ur mig att "det är därför vi talar om nymfomani idag" bara för att se hur klassrummet förvandlades till ett hav av gapande fågelholkar. Tänk er själva att ni inför ett gäng oförstående pubertetsynglingar ska förklara "nymfomani" på ett pedagogiskt och uttömmande sätt. Det var smärtsamt, det kan jag intyga.

- fylledansat till I'm from Barcelona, The Kid och Kalle J på Inkonst, och nu officiellt blivit en del av den svenska indiescenen som jag så innerligt föraktar. Inkonst nya lokaler rular för övrigt, och om det inte vore för att dess programtablå till största delen består av experimentell electrohouse med caribouvibbar, spoken word-performances och klubbar vars slogan lyder "Utforskandet av musiken bortom det etablerade" hade jag hade hängt där varje kväll. Inte minst för att foajén med det lilla dansgolvet ser ut som en Twin Peaks-mardröm med röda väggar och schackrutiga golv, så släng in en dvärg som pratar baklänges också och jag kanske till och med kan ha överseende med spoken word-tramset och flytta in för gott.