U bring the body and I'll bring the steam

Slutspelet är här och allt är sig likt (med undantag från att de blågula fansen för första gången på allvar trodde att Sverige skulle lyckas ta sig längre än till åttondelen, pfwha!). Spanien är sämst när det gäller, brassarna tar inget på allvar, Italien mutar domaren, argentinarna har flottigast hår, Barthez spelar Allan istället för fotboll, tyskarna misstar Ballack för Jesus, Ljungberg vägrar komma ut ur garderoben, och det är och förblir en gåta att Svennis överhuvudtaget får ligga. Och bollen är, som vanligt, bevisligen rund.

Slutspel innebär alltid en rad förpliktelser. Exempelvis är det nu hög tid att ta ut årets drömelva. Men glöm Beckham, Totti och Thierry Henry, det här är grabbarna som gör gräset lite fuktigare i VM 2006:


"Det finns ytor för Santa Cruz att komma på", sade kommentatorn om Paraguyas Roque Santa Cruz under matchen mot Sverige. Min kommentar till det är att Santa Cruz gärna får komma på mina ytor, hur många gånger som helst.


Artem Milevskiy är Ukrainas joker i detta slutspel, eftersom han sägs vara en jävel på att "joxa med trasan". Milevskiy, min "trasa" är ledig och alltid redo för ditt "joxande".


Brent Sancho är försvarare i Costa Rica. Han är en fysisk spelare som ofta ligger tätt på sina motståndare. För hans skull spelar jag gärna i det andra laget.


Irans Javad Kazemeian fick inte spela många minuter i gruppspelet. För min del får han gärna hålla på i 90 minuter. Och Javad, blir det förlängning lovar jag att du får komma till avslut.


Giovanni van Bronckhorst är en tuff back i det holländska laget. Han får gärna markera mig hårt.


Alessandro Nesta utgör tillsammans med...


... Fabio Cannavaro Italiens stabila mittbackspar. En härlig italiensk dubbel med andra ord. Och då snackar vi inte espresso.


Michael Essien visade prov på god rytmik när hans Ghana gjorde en segerdans vid hörnflaggan, och man tackar ju inte nej till en man som vet hur man skakar rumpa.


Ingen laguppställning är komplett utan en målis. Iker Casillas vaktar buren i Spanien och gör ibland helt osannolika räddningar. Och ni vet ju vad man säger om män med stora händer...


Anfallaren Ahn Jung-Hwan ryktas vara en jävel på att lägga straffar. Han får naturligtvis straffa mig vilken dag som helst.


Portugals målspruta Nuno Gomes får gärna spruta... ja, ni fattar.



Nu ska jag torka upp här och sedan gå och växa upp lite.

Deutschland, Deutschland über alles

Bloggen är tillbaka från Berlin där den druckit bayersk öl, överdoserat på tyska bakverk, gått på milslånga stadsvandringar, besökt en miljon museer och utställningar, samt, givetvis, njutit av atmosfären i ett Berlin som skakat av fotbollsfrossa. Trots att undertecknad inte lyckades få tag i några biljetter till Paraguay-matchen (eller snarare inte kände sig riktigt villig att hosta upp de 450 euro som krävdes) så var resan en välbehövlig paus från tristessen och ledan i Malmö. Inte minst för att jag har passat på att utöka mitt tyska ordförråd som innan mest bestod av fraser av typen "Deutschland, Deutschland über alles", "Juden Raus" och "Arbeicht Macht Frei". Nu kan jag även säga "Bitte ein Bitburger" och "Danke schön".

Det enda smolket i glädjebägaren var de horder av blågula fans som invaderat huvudstaden. Ni som gjorde valet att stanna i Sverige och se matcherna i hemmets lugna vrå framför teven (med ögonen på den sexigt vältalige Sladjan Osmanagic, ett inte allt för dumt val alltså) har säkert gått på kvällstidningarnas rapporteringar om hur de svenska supportrarna bjudit till en rejäl fest på Berlins gator, att stämningen varit hög och att det nästan varit som att spela på hemmaplan för våra superswedes. Dessa påståenden kan väl sägas vara både rätt och fel.

Stämningen var hög - jovisst - men för alla vi som inte, tre dagar innan matchdag, kränger på oss den blågula tröjan och driver omkring på stadens gator och torg i stora gäng oavbrutet vrålande "SVEEEEERJEEEEE SVEEEEERJEEEEE - DET ÄR DET BÄSTA SOM JAG VEEEEEET" med brölande stämma, är det fan inte lika angenämnt. Inte bara för att mina trumhinnor led svårt att falsksången, utan främst för att, tja, det var pinsamt och jag inte ville förknippas med den skränande massan som skämde ut sig själva, mig och nationen genom att skräpa ned, urinera offentligt och antasta oskyldiga berlinare. "Nej nej, jag är här för att heja fram Brasilien" brukade jag svara när någon frågade.

Oftast brukar jag starkt ogilla reservationslös nationalism och patriotism, oavsett vilket land det kommer från, men när det gäller idrott eller schlager kan jag se mellan fingrarna. Sport och musik är ändå inte på blodigt allvar (oavsett vad vissa tycks tro). Och även om det är fånigt kan jag tolerera att folk i vissa sammanhang har tokroliga ansiktsmålningar, vikingahorn och är draperade i den svenska flaggan. Men nån måtta på den nationalistiska yran får det vara. När folk på fullaste allvar uttalar fraser som "Jag är stolt över att vara svensk" eller "Jag skulle inte kunna tänka mig att bo någon annanstans än i Sverige" börjar det genast kännas lite olustigt.

Visst är Sverige bra, men knappast bättre eller sämre än något annat. Här sker också mord och våldtäkter, arbetslösheten är hög, den svenska skolan ett skämt och allvarligt talat, vädret är faktiskt rent ut sagt uselt. Det finns ingen anledning att slå sig för bröstet. Dessutom är mycket av det som anses vara "typiskt svenskt" rätt sunkigt. Som blodkorv, Tomas Ledin och den lutherska snarstuckenheten. Det är inget jag är stolt över. Att något är "äkta svenskt" är knappast någon garanti för god kvalitet.

Av alla "typiskt svenska" saker finns det inget jag hatar lika mycket som TV4. TV4 innehar en stabil topplacering på min lista över onda företag som måste förintas (i gott sällskap med exempelvis Posten och McDonalds, den sistnämnda har för övrigt valt att rensa ut allt vegetariskt från menyn och förtjänar därmed att dö). Deras omotiverade reklampauser, odrägliga programledare och hysteriskt käcka tilltal får mig att vilja köra upp en roterande motorsåg i röven på Jan Scherman innan jag låter fiskmåsarna i Västra hamnen kalasa på kadavret.

En kanal som har den dåliga smaken att satsa på fullständigt vidriga högprofiler såsom Martin Timell, Agneta Sjödin, Rickard Olsson, Thabo Motsieloa, Pernilla Wahlgren, Hans Fahlén, Kristin Kaspersen, Gunde Svan, Adam Alsing och Josefin Crafoord i sitt stall borde omedelbart beläggas med näringsförbud då man med råge överträtt gränsen för hur mycket man klarar av flåshurtig inställsamhet och nyfascistisk folklighet.

Fyran visar upp Folkhemmets allra sämsta sidor och är den kanal som representerar allt det som är fel med Scan-tillverkad falukorv, småstadsångest bakom gardinerna i tysta stängda radhus och midsommar i skärgården med sill, nubbe och rattfylla, nämligen inskränktheten, präktigheten och framför allt den oförställda självgodheten. TV4 lottar ut hundra kilo kaffe varje lördagkväll, lurar stackars pensionärer på deras sparpengar, knullar med Jan Guillou, sminkar barn som porrstjärnor och låter dem jucka till "Hit me baby one more time" och låter Linda Isacsson agera hallick på den svenska landsbygden och kallar det för underhållning. Maken till fräckhet.

Det nya bottennappet är den så kallade Tone-affären som är det bisarraste inslaget i svensk mediavärld just nu. Aftonbladet berättar att den norska meteorologen Tone Bekkestad efter sitt utvik i Slitz blivit avstängd från rutan i tre månader eftersom hon genom sin lättkläddhet, enligt kanalens nyhetschef Kinna Bellander, "skadar TV4:s trovärdighet". Som om de har någon. Och som om vi på fullaste allvar skulle tro på att fyrans ledning består av ett gäng anarkafeminister som hårdnackat tar till alla medel för att bekämpa sexismen i dagens samhälle. Vilket skämt.

Det roligaste i den här bisarra historien är dock reaktionerna från programchefer på andra kanaler. "Vi hade agerat likadant", hävdar Johan Westman, programchef på Kanal 5. Då Aftonbladets reporter stillsamt invänder att exempelvis Robinson-Emma ju vikt ut sig ett antal gånger svarar Westman: "Det har varit helt godkänt från oss. Utvik kan ju vara helt i linje med den exponering som vissa programledare har. Vi tycker att det var en ofarlig och bra miljö för Emma att vara i." EN OFARLIG OCH BRA MILJÖ??? Som i att hon tack och lov inte blev gruppvåldtagen under fotosessionen av fotografen, ljuskillen och hans assistent, eller vad menas???

Även Johan Elmberg på informationsavdelningen på SVT besvarar frågan om vad han skulle göra om en av deras nyhetsankare vek ut sig. Elmberg menar att "Det är en helt hypotetisk fråga och omöjligt att i förväg veta. Än så länge har det aldrig varit aktuellt." Man kan ju fråga sig varför. Jag menar, föreställ er själva de här godbitarna halvnakna och stretandes på omslaget till ett herrmagasin nära dig:



Morgan Olofsson hotas av uppsägning efter de vågade bikinibilderna på Slitz omslag. "Min mamma tyckte i alla fall att de var fina" är Olofssons svar på kritiken.


Jarl Alfredius får en skarp tillsägelse efter att ha blottat sin oljeindränkta lekamen i Moore. Att Y-frontskalsongerna var några storlekar för små och visade mer än vad som var önskvärt ger inte heller några direkta pluspoäng hos SVT:s chefer.


Bingo Rimérs utmanande bilder på Alexander Norén blev för mycket för SVT-ledningen. Nu tvingas han bort från Rapport-redaktionen. "Jag blev lurad", hävdar Norén, "Bingo lovade att de bilderna som skulle användas i reportaget skulle vara mer påklädda".


Sven Vrang har trots upprepande tillsägelser flertalet gånger trotsat utvikningsförbudet. Christina Jutterström har nu tappat tålamodet med "tjuren från Uddevalla" och ger Vrang foten. "Han sänder ut fel signaler till våra unga tittare" förklarar Jutterström beslutet.


Nu är livet i rampljuset över för Stig Fredriksson. Efter att ha blivit utsedd till "Sveriges sexigaste" i tidningen Café efter en serie med lättklädda bilder tvingas han nu i förtidspension för att inte ytterligare skada SVT:s goda rykte. "Jag ångrar ingenting" är Stigs enda kommentar till incidenten.

Global füssball OK

Hata mig inte nu men...

...winterkilling goes fotbollsblogg!

Nej, jag kommer inte att tråka ut er genom att diskutera spelsystem, ta ut drömelvor eller oroa mig över Isakssons skadeproblem, däremot kommer jag att gotta mig i allt som är bisarrt med detta världens största och mäktigaste idrottsjippo, för som alla vet bjuder fotbolls-VM alltid på ofrivillig underhållning i form av fula frisyrer (minns Ronaldos "omvända mohikan"), skandaler (minns den spottande laman Francesco Spotti) och oförglömliga fotbollstabbar (Beckham! Beckham!). För att inte tala om själva underhållningsvärdet i att se 22 svettiga, vältränade män som... springer. Och ibland har närkontakt. Det blir sällan bättre än så.

Dagens roligaste VM-citat är hämtat ur Sportbladet:

Ryssar tror på seger – trots allt. Sex procent av ryssarna tror att Ryssland vinner årets VM, enligt en ny undersökning. Bara Brasilien är högre favoriter, med tio procent som tippar dem som segrare. Att Ryssland inte ens är med i årets VM bekommer inte de optimistiska fansen. Även de som uppger att de tänker följa VM i detalj tror stenhårt på Ryssland, noterar opinionsinstitutet Levada Center lakoniskt.

Som sagt. Fotbolls-VM. Det blir sällan bättre än så.

Two hearts under the skyscrapers

Nytt jobb, nya uppgifter, nya mål och visioner. Så ser min framtid ut just nu. Så vad kan vara mer passande, när man ändå håller på att uppdatera sig till version 2.0 av sitt vuxna jag, än att även förbättra andra områden i sitt liv? Vad kan jag mer investera i för att bättre likna En Lyckad Människa? Ny frisyr? För förutsägbart. Nya skor? För futtigt. Ny soffgrupp? För borgarbrackigt. Här gäller det att tänka stort, tänka fritt. Jag vräker på. Varför inte ny bostad ny pojkvän nya vänner nytt liv? Inte för att det är något fel på det jag redan har, men nytt är ju alltid nytt och nyhetens behag är den bästa kicken, näst efter näradödenupplevelser, socker och sex med främlingar.

Jag har redan börjat titta på lägenheter. Min nya hobby (ännu ett nytt inslag i mitt liv!) är att porrsurfa på Hemnet, MKB, BytaLya och lägenhetsbyte.se där jag kan förfäras över hur illa ställt det är med stil och klass hemma hos the average svenne, samt få svar på frågor som plågat mig i åratal av typen "Vilka är det egentligen som köper de där osmakliga lamporna formade som golfbagar eller de där paraplyställen föreställandes Charlie Chaplin som står i skyltfönstret på Kruses möbler?". (Nu vet jag. Och nej, de gör sig inte bättre där, tyvärr. Skäms på er!)

Någon lämplig pojkvänskandidat har jag dock inte hittat ännu. Min vän Louise, alltid lika effektiv och resultatinriktad, föreslog att jag borde slå två flugor i en smäll och försöka hooka upp med någon av de lägenhetsinnehavare som jag stöter på i jakten på ett nytt boende. "Du vill ha något större, han vill ha något mindre, det betyder förmodligen att han är nybliven singel och då är det ju bara att köra" löd hennes råd. Och jovisst, ägaren till den lägenhet jag tittade på igår var både söt och charmig, dessvärre kunde man inte säga detsamma om hans lägenhet. Hur lägger man fram det? "Ursäkta, din lägenhet är jävligt skabbig men har du lust att ligga?" Alla raggningsrepliker är bra raggningsrepliker var det visst någon som inte sa.

Det som är lite skrämmande i sammanhanget är att jag, när jag jämför mina kravlistor, inser att jag har betydligt fler önskemål angående bostaden än angående en eventuell pojkvän. Min drömlägenhet ligger centralt i Malmö, är ljus och öppen och i äldre stil, har slipade trägolv, högt i tak, kök med originalinredning, balkong med kvällssol, helkaklat badrum med inmurat badkar, bredband och kabel-TV, trevliga grannar, och är belägen i ett lugnt och trivsamt område. När det gäller pojkvännen räcker det med att han är snygg, rolig, har schysst musiksmak och är bra på att ligga. Han får också gärna vara renlig och inte så dyr i drift, men det är inget absolut krav. Jag kan också tänka mig att tumma lite på de andra kraven om jag får min drömlägenhet på köpet. (Fast inte bra-på-att-ligga-kravet, det är inte förhandlingsbart! Eller förresten... kanske ändå. Men då ska bostaden fan innehålla både diskmaskin och kakelugn!)

Ja ja. Om ni kan erbjuda mig något av ovanstående (eller varför inte båda?) - tveka inte att höra av er. Ni vet var jag finns.



Come to my house tonight
we can be together
in the nuclear sky

Get behind me Satan

*

Här behövs vishet
Den som har förstånd
Skall tolka odjurets tal
Ty det är en människas tal
Och talet är 666
[Uppenbarelseboken 13:18]

Profetian är tydlig
Den 6:e dagen
I den 6:e månaden
År 2006
Är hans dag

Klockan 00.06 060606 satte jag och Jeanette oss förväntansfullt i biofåtöljerna för att njuta av nyinspelningen av The Omen. Knappt två timmar senare lämnade vi salongen, smutsiga, våldtagna, kränkta. Inte på grund av själva filmen, den var ungefär lika läskig som man kan förvänta sig av en skräckfilm vars blodiga slutscener varit kända sedan 1976 (vilket ändå tycktes överraska stora delar av publiken som förvånat undslapp kommentarer av typen "Va, dog han inte?" och "Oj, det verkar upplagt för en uppföljare!", liksom, NO SHIT!!!!), och om man bortser från de töntiga hoppa-till-effekterna och de minst sagt krystade referenserna till moderna företeelser såsom tsunamin, Romfördraget och rymdfärjan Columbia som tecken på att antikrist är i antågande, så var filmen en stabil trea på en skala som omfattar varken dödskallar, fyrtorn eller vändstekta ägg utdelade av Nils Petter Sundgren.

Problemet var inte filmen, problemet var besökarna i lokalen. Nu förväntar ni er förmodligen ett långt och gnälligt inlägg som behandlar allt från störande mobilsignaler och ljudligt hånglande till prasslande godispåsar och folk som i skydd av mörkret passar på att smygfisa trots att de ätit fyra kilo rå lök till middag, men nej, jag är ganska övertygad om att det redan finns gott om sådana inlägg där ute (om ni inte tror mig, prova http://www.google.com/ och sök på "Jan Aghed"), så jag låter mig bara nöja med att konstatera att FOLK SOM HÖGLJUTT VILL DISKUTERA FILMENS INNEHÅLL MEDAN DEN FORTFARANDE PÅGÅR KANSKE BORDE HYRA EN DVD ISTÄLLET. Men det är ju bara min ödmjuka åsikt.

Nej, jag tänkte istället ta tillfället i akt att gnälla över något helt annat. Fräckt, jag vet. Men lika väntat som en gonorréattack efter Greklandsresan så dök det på dagen av biopremiären för The Omen upp hundratals tidningsartiklar med olika spexiga infallsvinklar på temat - surprise surprise - Satan. Alla var mer eller mindre dåliga. Allra sämst var Sydsvenskans fullständigt intetsägande artikel om det mytomspunna talet 666, the number of the beast. Den så kallade journalisten (eller praon, eller vad fan han nu var) betade pliktskyldigt av olika tolkningar av de ovan reciterade orden från Nya Testamentet, spånade lite kring numrens betydelse för hårdrocksscenens utveckling och avslutade uttråkat med att konstatera att vi aldrig kommer att få veta vad talet egentligen står för, allt enligt format 1 A och lika djuplodat som en skoluppsats författad av en niokladdare.

Jag blir så less på den typen av trött, andefattig och fantasilös kulturjournalism. Om man nu har ett sjukt eftertraktat jobb, arbetar för en av Sveriges största morgontidningar och får chansen att skriva ett spännande reportage om en av filmhistoriens mest älskade kultfilmer, kan man då inte anstränga sig lite mer än att ctrl+c:a texten direkt från Wikipedia? Dåliga kulturjournalister som är för lata för att göra research och tror att deras pinsamma baskunskaper ska imponera på oss, den oupplysta massan, förtjänar att radas upp och skjutas.

När vi ändå diskuterar Satan, helvetet och ondskefulla djävulsbarn, ni känner till Dantes Den Gudomliga Komedin. I den 2:a kretsen i helvetet, tillsammans med vällustingarna och andra slashasar, där borde de få brinna, de lata och arroganta kulturjournalisterna.

(Och bara för skojs skull vara jag tvungen att själv göra Dantes Inferno Test och hamnade i både den sjätte kretsen bland kättarna och i den nionde och sista kretsen bland lögnare och förrädare:

Here is how you matched up against all the levels:

Level	Score
Purgatory (Repenting Believers)	Very Low
Level 1 - Limbo (Virtuous Non-Believers)	Low
Level 2 (Lustful)	High
Level 3 (Gluttonous)	High
Level 4 (Prodigal and Avaricious)	Moderate
Level 5 (Wrathful and Gloomy)	High
Level 6 - The City of Dis (Heretics)	Very High
Level 7 (Violent)	High
Level 8- the Malebolge (Fraudulent, Malicious, Panderers)	High
Level 9 - Cocytus (Treacherous)	Very High

Jag vet inte om jag borde känna mig nöjd? Men å andra sidan, eftersom jag är kättersk så tror jag ändå inte på, gulp, Helvetet och livet efter detta.)