Moving, just keep moving, till I don't know what's sane

Jag ska flytta och nu håller jag på att packa ihop mina prylar i stora bruna kartonger och papperspåsar som spricker i botten. Tobias ringde innan, och när han hörde att jag höll på att packa var hans första fråga "Känns det inte lite vemodigt?". Jag svarade inte eftersom jag blev så paff. Vemodigt? Att flytta ut från det här skabbhålet som inte ens har fungerande värme och vatten och flytta till ett himmelrike blott en kilometer bort? Knappast. (Har jag förresten berättat om den gången jag skulle byta glödlampa i badrummet och nästan hamnade på menyn hos KFC? Min hyresvärds enda kommentar medan han hantverkarmässigt lindade in elsladdarna som hängde ut ur väggen med isoleringstejp var "Se nu till att inte rikta strålen åt det här hållet när du duschar, vi vill ju inte att du ska råka ut för en liten olycka.")

Sedan, efter att vi hade lagt på, insåg jag att Tobias naturligtvis hade menat hela processen, själva flyttandet. Om det kändes vemodigt att samla ihop sina saker, stapla upp dem framför sig, betrakta dem och tänka "Här är mitt liv. Detta är vad jag har åstadkommit. Min tid, min energi, mina surt förvärvade pengar, detta är resultatet. Var det inte mer än så här? Så sorgligt, så outhärdligt patetiskt och obetydligt."

Yeah, whad'ya think?

Jag har faktiskt löjligt lite prylar, om jag jämför med andra som jag har hjälpt att flytta den senaste tiden, som har haft låda efter låda innehållandes gudvetvad. Vad beror det på? Jag inbillar mig att det är för att jag är en rationell och praktisk person som utan att blinka kan kasta bort gamla minnen, vykort och brev, prylar från barndomen, kläder, tidskrifter, skolarbeten, sånt som man en gång betalat dyrt för men nu tycker är rätt fult, sånt som tar plats, sånt som man egentligen inte använder eller behöver, spår av människor som man inte längre umgås med, före detta vänner, fiender och pojkvänner.

Nej, jag är inte särskilt sentimental och jag hoppas att det beror på att jag är en sån som försöker leva i nuet, eller ännu hellre, en sån som blickar framåt. Men tänk om det istället beror på att det helt enkelt aldrig har funnits något tillräckligt bra i mitt liv att se tillbaka på och bli sentimental över? Att jag under mina 26 år inte upplevt något som är värt att komma ihåg? Inte samlat på mig ett enda fint minne som jag skulle sakna om det försvann? Äger jag överhuvudtaget någon pryl som jag inte skulle kunna kasta utan att börja gråta? (Förutom teven, datorn och stereon, och detta endast av ekonomiska skäl givetvis.)

Som farmors smycken, gammelfasters handmålade tavlor, bilderna på mig och mina syskon som barn, gosedjuret från ex-pojkvännen, breven från mina kusiner, studentpresenten från moster, barnböckerna jag älskade som liten eller minnet från barnhemmet i Colombia. Såna saker som andra människor hade låst in i bankfack, typ.

Jag tror fan inte det. Jag kastar rubbet. Tar det plats så tar det plats och då ska det ut, kvittar vad det är. Gör det mig till en hård och hjärtlös individ eller gör det mig bara till en ovanligt osentimental människa som anser att minnet av en person eller en händelse sitter på insidan och inte i materiella ting?

Jag vet inte. Men jag hoppas i alla fall på det sistnämnda.

Reach out and touch faith

Valupptakten har börjat! I detta nu reser våra folkvalda land och rike runt för att fiska röster från Arjeplog till Bromölla i hopp om att lyckas klänga sig fast i maktens korridorer i ytterligare en mandatperiod, samtidigt som opinionsundersökningarna kränger våldsammare än en kängpunkare på mäskfestival. Valets hetaste fråga detta år är utan tvekan fastighetsskatten. Ska den sänkas? Och i så fall hur mycket? Och när? Den som mest välartikulerat kan besvara dessa livsviktiga frågor kommer med all säkerhet att avgå med segern. (Bubblare: bensinskatten, tandvårdsreformen och vårdnadsbidraget.) Som ni märker har vi en spännande höst framför oss. Jag vet i alla fall att jag inte kommer att kunna sova lugnt om nätterna, jag kommer att kasta mig från sida till sida i mina svettiga lakan och febrigt yra om taxeringsvärden och äganderätt, var så säkra.

Jag kommer i vanlig ordning att rösta på det enda reellt liberala alternativet, Folkpartiet. Inte för att de är särskilt glamourösa, inte för att de egentligen för en vettig politik, men för att svensk politik fungerar som en fredagskväll på krogen – man tar den som är minst tragisk. Att jag genom att lägga min röst på Fp även riskerar att bjuda in empatistörda nyliberaler och medeltida korsriddare i regeringen är sådant man får leva med. Hellre det än de skogstokiga hermafroditerna i Miljöpartiet.

Apropå Kristdemokraterna, jag såg några sekunder av utfrågningen av Göran Hägglund i SVT's Valextra då han fick frågan om varför han trodde att folk reagerade så starkt på att Kd är emot homoadoptioner, och tro mig gott folk, det var stor humor. Göran såg helt oförstående ut och svarade indignerat att han inte alls kunde begripa varför folk förknippade Kristdemokraterna med homofobi. "Skulle vi ha något emot bögar och lesbiska? Nej, nej, vi värnar bara om barnets bästa. Precis som BRIS!" Jag förstår honom. För aldrig har väl den kristna högern någonsin i historien hetsat mot homosexuella? Så fräckt att påstå något sådant. Så barockt.

Och apropå Göran, vilka slutsatser kan man dra av detta?:



Jag noterade också med intresse att Göran Persson till 60% liknar Jack Osbourne, Maria Wetterstrand till 47% liknar Zach Braff, Lars Ohly till 54% liknar Liam Neeson, Lars Leijonborg till 52% liknar Leonardo DiCaprio och att Maud Olofsson till 51% liknar Haley Joel Osment. (Vi vet ju redan att Reinfeldt liknar Onkel Fester.) Jag vet inte vad det säger om dem, ni får dra era egna slutsatser och helt enkelt låta bäste man vinna den 17:e september.

(Inte för att jag vill skryta – för det är verkligen inte min stil – men tydligen liknar jag själv Rachel Weisz till 67%, Tyra Banks till 66%, Ashton Kutcher till 65%, Angelina Jolie till 63% och Beyonce till 58%. De andra på listan kanske vi inte ska tala om dock.)

Oh, I'm ready for it, come on, bring it!

Ikväll är det Sverigepremiär för den hett efterlängtade Snakes on a Plane, kultrullen med Samuel L Jackson i huvudrollen som spås bli större än självaste Borta med vinden. Är jag peppad eller? Vad tror ni? ÄR JAG PEPPAD ELLER? VA? VA? VA???!!!

Nej, inte särdeles faktiskt.

Snakes on a Plane är filmen som blev känd redan innan den hade spelats in, eftersom snakeomaniacs (dvs taniga ynglingar med förhöjd talgproduktion som fortfarande bor hemma) runt om i världen förenades i sin fascination för den bästa (eller snarare sämsta) intrigen för en actionfilm någonsin: Vad händer om två av människans största fobier kombineras i den ultimata actionfilmen? Filmtiteln Snakes on a Plane ger dig svaret.

Det unika med detta pekoral är att fansen själva för första gången i filmhistorien har haft möjlighet att påverka handlingen genom intensiva kampanjer på nätet. Resultat är, som vanligt när det är för många kockar på en spik, ytterst mediokert. Inte dåligt, men inte heller bra. Och nu talas det – naturligtvis – om en stor revolution, en demokratisering av den tidigare så hierarkiska och stagnerade filmbranschen. Ja, några förståsigpåare går till och med så långt att de talar om en ny folkrörelse.


"And you will know my name is the Lord when I lay my venom upon thee."

Jag är i vanlig fascistoid ordning ytterst tveksam till att låta pöbeln få tillträde till kulturens finrum, och värjer mig reflexmässigt mot käcka slagord av typen "Alla ska med!". Likväl är det någonting i den udda tillblivelsen av Snakes on a Plane som ändock tilltalar mig. Det enda som irriterar mig är att entusiasterna har lagt så mycket krut på en halvkass b-filmsrulle. Jag menar, tänk om man istället hade ägnat all denna tid och energi till att spåna fram intrigen till en film som var bra på riktigt, en som man verkligen verkligen hade velat se.

Jag säger som the man himself, Samuel L motha fuckin' Jackson: ”I've had it with these motherfuckin' snakes on this motherfuckin' plane!”

Nu gör inte jag anspråk på att tala för massorna, men hade det inte varit mycket trevligare med ett, låt säga, homoerotiskt laddat coming-of-age-manus med några av de hetaste 80-talisterna i Hollywood i huvudrollerna? Filmen skulle kunna heta Snakes in the ass och innehålla en massa grafiska sexscener där de sexuellt ambivalenta pojkarna så att säga måste upptäcka sig själva (och varandra) för att kunna lämna barndomen bakom sig och förvandlas till stiliga vuxna män. (Tänk er Igby goes down eller Rodger Dodger eller Stand by me, fast med en massa male-on-male groping och mycket exponerad hud.)

Jag har full tillförsikt till manusets bärkraftighet, så sikta in er på att denna blivande klassiker kommer att gå upp på biograferna någon gång under våren 2008. Jag har till och med rollistan klar – eller vad sägs om Jake Gyllenhaal, Hayden Christensen, Joseph Gordon-Levitt, Patrick Fugit, Elijah Wood, Mark Webber, John Robinson, Macaulay Culkin, Jesse Eisenberg och Chad Michael Murray? (Fler förslag mottages tacksamt, the more the merrier heter det ju som bekant.) Det enda ni behöver göra är att underblåsa hajpen och börja bombardera filmbolagen med kravbrev och indignerade e-mejl.

Tro mig, mina vänner, The Future Belongs to Snakes in the ass.

We'll go from the bungalows where the debts still grow each day

De säger Sverige är fantastiskt. De säger I Sverige har alla samma möjligheter. Här i glada sosseland kan vi alla bli läkare ingenjörer jurister veterinärer ellervadsomhelstbaby sa min SYO, även om alla i slutändan vill jobba med media kultur projektledning eller IT nånting. De säger det beror på vårt fina socialistiska utbildningssystem, att högre studier är gratis, att man inte gör skillnad på fattig och rik. Kanske har de rätt, jag vet inte.
Jag är inte socialist.

Anledningen till att alla som vill har möjlighet att läsa fem poäng applikationsprogrammering, tio poäng cultural planning eller varför inte en flervetenskaplig kurs om fotbollen i samhället, stavas CSN. Centrala studiestödsnämnden. Har du någon gång satt din fot på ett universitet eller en högskola vet du allt för väl vilka de är, det är de som sett till att du spenderat halva livet i telefonköer, de är de som gör att du går ner tio kilo mellan juni och september om du inte är redo att steka burgare på McDonalds eller torka gamlingar i röven, det är de som får dig att vakna kallsvettig om nätterna och stänka vigvatten runt sängen för att hålla demonerna borta.

Alla vet att CSN är onda.

I sex år har jag varit fast i studiestödsträsket, och nu när jag äntligen lyckats kämpa mig ur, skaffat mig ett jobb, gått med i AA (Anonyma Arbetare) och försökt göra mig kvitt mitt sjukliga beroende av att inkassera 6968 kr varje månad (som jag definitivt inte gjort mig förtjänt av men som jag heller inte kan överleva på, vad fan är det för ett system?) skrattade jag lyckligt när de skickade mig nya blanketter att fylla i. Vårdslöst rev jag dem i bitar, aldrig mer studiemedel, aldrig mer linssoppa dagarna innan den 25:e, jag var äntligen fri!

Tills jag insåg att pappret jag höll i min hand var en räkning och att det nu var dags att betala tillbaka.

Inte nog med att jag ska börja betala tillbaka min nätta skuld på en kvarts miljon (jag kunde ha köpt en bil, ett hemmabiosystem eller en bostadsrätt i Örkelljunga!), jag ska göra det snabbt också. Uppmaningen löd typ: "Betala 4000 innan den 31 augusti eller också kommer Arla-haren och skjuter dig i magen."
Jag tror dem. Alla vet att CSN är onda.

Alltså, kom igen. Kravbrevet kom den 18 augusti, den 31:a är mindre än två veckor senare. Inte ens den jugoslaviska maffian i Landskrona har sådana orimliga återbetalningskrav (gissar jag). Så vad ska jag göra nu? Råna en bank? Sälja en njure? Work the Industrigatan and sell some ass? Jävla CSN!

De säger Sverige är fantastiskt. De säger I Sverige har alla samma möjligheter. I själva verket vill de bara att vi ska skuldsätta oss upp till öronen och sedan betala tillbaks resten av våra jävla liv. Det är Statens hållhake på sina medborgare. Det är Statens sätt att kontrollera oss. Äga oss. Tro mig mitt barn, gratis högre studier är inte en pervers jämlikhetsivrares våta dröm, det är liktydigt med livegenskap och slaveri.

Den som står i skuld är aldrig fri.

If it ain't a fist it isn't love

Hahaha, roliga fel-läsningar är det bästa (som när jag skrev på msn till Fredrik att jag ville knulla Cat Power och han trodde att jag menade Cat Stevens, eller förlåt, Yusuf Islam). Lina trodde att jag här nedan skrev att jag efter frisyrbytet numera liknar "Shane McGowan" när jag i själva verket skrev "Shane McCutcheon". Och jag som trodde att jag borde vara missnöjd med min frisyr. Det kunde uppenbarligen ha varit värre...


Lika som bär?

Andra kända personer som jag till mitt förtret ofta tar fel på:


När jag ser Jan Scherman eller den kuvade bögen Stanford i "Sex and the City" får jag alltid tänka till lite extra.


Onkel Fester och Billy Corgan ger mig ofta huvudbry. Vem var det nu som kunde få glödlampor att lysa genom att stoppa dem i munnen?


Och jag antar att ni, liksom jag, inte heller kan skilja Bröderna Baldwin åt. Vem är Daniel och vem är Stephen och vem är Alec och vem är William och vem är Henry och vem är Matthew och vem är Andrew och vem är John, och hur många är de egentligen, och vem av dem är det som har knullat Kim Basinger och vad gör hon nu för tiden, varför hör hon aldrig av sig, det var alldeles för länge sen vi sågs? Förmodligen är det ingen som vet, och ingen som heller bryr sig, förutom deras mamma. (Såg f.ö den klart sevärda "The Squid and the Whale" för ett par dagar sedan, och retade mig hela filmen igenom på att jag inte kom på vem av bröderna det var som spelade den stenade tennistränaren vars enda funktion i filmen tycktes vara att tillfredsställa familjens översexuella matriark och därefter ge lillebrodern en high-five. Så här i efterhand misstänker jag att det var John, men jag är inte säker.)

Summer of speed

Av princip läser jag nästan aldrig andras bloggar, detta eftersom innehållet oftast är så fruktansvärt tråkigt och banalt. Jag vet inte vad som är värst, folk som "specialiserat" sig på ett ämne och bara skriver om det (typ "det är så jobbigt att vara småbarnsmamma" eller "mitt namn är Fredrik Virtanen och jag får av förklarliga skäl aldrig ligga"), eller folk som behandlar bloggen som sin personliga dagbok där de skriver ned dagens alla händelser (typ "i morse gick jag upp tidigt och åt två skivor rostat bröd medan jag läste kultursidorna i DN, därefter ringde jag till Försäkringskassan för att höra mig för om sjukersättningen för den där incidenten med dammsugarslangen och de sade att bla bla bla yada yada yada).

Kalla mig gärna dum, men jag förstår faktiskt inte hur detta kan intressera någon annan den närmast sörjande, det vill säga bloggskribenten själv. Eller är det månne så att de som läser dessa intetsägande utläggningar har om möjligt ännu tristare liv? Eftersom jag är en sådan person som gillar att undersöka och experimentera (jag är ju för fan nästan forskare, då är man ju i alla fall nästan vetenskapsman), och därför tänker jag idag prova på hur det är att skriva en nätdagbok där man delar med sig av alla sina "spännande" förehavanden till omvärlden. Håll till godo.


Måndag 7/8
Annis bor fortfarande hos mig vilket är gött, hon sitter i soffan med sin laptop och då slipper jag ha dåligt samvete för att jag bara sitter hemma framför datorn och är osocial. Vi lyckas masa oss iväg på en shoppingrunda fast ingen av oss har pengar, Annis shoppar ändå för fyrahundra spänn och jag tittar avundsjukt på och önskar att höstens 60-talsinspirerade H&M-kollektion inte vore så sjukt snygg. Jag har vunnit fribiljetter till Strangers with Candy, Daniel kommer ner från Hbg och vi intar Filmstaden tillsammans med kidsen som verkar ha duktigt med ångest för att skolan börjar snart (det har jag med!). Får även ångest i kön över att jag inte kan bestämma mig för vilken snacksmeny jag vill ha. Det blev ingen alls, vilket jag sedan givetvis ångrar i biomörkret när magen sätter igång. Men filmen är bra, och jag bestämmer mig för att blogga lite om den när jag kommer hem. Läs det.

Tisdag 8/8
Bästa Louise kommer ner från Hbg och vill fira min födelsedag i förskott. Vi hämtar en filt och sätter oss i Folkets Park där vi hänger hela dagen. Kollar på de minikängurus som bor där. En är superliten och sitter fortfarande i sin mammas (pappas?) pung. Nu har de dessutom fått sällskap av en sur gammal sköldpadda som verkar synskadad. Eller också gillar han bara att stångas med cementväggar. Sjukt macho i så fall. Vi spelade minigolf, gjorde vår egen mjukglass i Glassfabriken och försökte vinna choklad och kramdjur i lyckohjulet, men utan större framgång. Sedan började det regna så vi drog till kändistäta Raa (jag har sett både Ola Salo och Andreas Tilliander äta där) för att käka thaimat och dricka mangolassi. Louise rådde mig att inte träffa AIDS-mannen mer. Jag lyssnade uppmärksamt.

Onsdag 9/8
Jag hatar att tvätta men ibland måste det göras. När lakanen börjar lukta konstigt vet man att det är dags. Annis stack iväg till Miso vegorestaurang för att snacka med snubben som driver stället om att eventuellt göra om deras hemsida (den ser förjävlig ut!), och jag hoppas att jag kan benefitta från hennes arbete genom att få en gratismiddag. Det var alldeles för länge sedan jag var där. Måste komma ihåg att gå ut och äta oftare. Har många sjukt snygga skor som jag inte kan gå i men som definitivt förtjänar att visas upp, fler restaurangbesök hade löst det problemet, under en middag ska man ju ändå bara sitta och se snygg ut och vicka sexigt med fötterna. Struntade i att träffa AIDS-mannen (duktig flicka!) utan hade istället en äkta tjejkväll med Annis istället. Vi kollade på finalen av Britain's Next Top Model medan vi fixade varandras hår. Är mitt för kort? Jag måste försöka vänja mig.


Winterkilling goes Shane McCutcheon.

Torsdag 10/8
Min födelsedag! 26 är ingen ålder tycker jag. Är inte ett dugg rädd för att bli äldre. Ser t.o.m fram emot att fylla 30, då kommer jag äntligen att vara rik, snygg och o-singel. Vi åkte till Degerberga (jag vet att ni inte vet var det ligger, men det är ok, det gör inte jag heller) för att hälsa på en affärsbekant till Annis som driver två caféer där. Tittade på en kvarn och en hembygdsgård. Fick gratis fika med sju sorters kakor. Blev nostalgisk. Försökte shoppa lite i K-stad, men det gick inte. Har fortfarande inga pengar. Men de där röda stövletterna på Bianco är höstens must-have. På kvällen bjöd Lina på chiligryta och ostbricka och vi kollade på säsongsavslutningen av Nip/Tuck. Gud vad jag älskar bisarra människor med narcissistiska störningar, i alla fall om de är översexuella plastikkirurger med ohälsosamma familjerelationer.

Fredag 11/8
Min födelsedagsfest gick över förväntan, jag nojar alltid över att ingen ska komma eller att folk ska ha tråkigt, men allt ordnade sig och vi dansade till gamla hits, söp som svin och åt av Annis hembakade tjinuski-tårta. Massor och massor med kärlek till alla som kom, och tack för presenterna. Ni vet precis vad som förgyller min tillvaro. Kvällens roligaste ögonblick var utan tvekan Daniels reaktion när Lina och jag överräckte hans kraftigt försenade födelsedagspresent. Jag undrar om han fortfarande har fattat skämtet eller om han sitter i Lahti och surar. "Merci for being you" var nog den enda frasen vi inte hörde från honom den kvällen.

Lördag 12/8
Var sjukt bakis när min kusin och hennes flickvän dök upp. De berättade lite om resan till Kina, det lät asgött. Själv siktar jag in mig på Peking 2008, hade varit grymt att resa runt i Mittens rike och njuta av OS. Får försöka styra upp det där på något sätt. Sov mesta delen av dagen och städade upp efter festen, det blev 4 fulla soppåsar med flaskor och ölburkar och även den där krukan som krossades fram på småtimmarna. Tur att blomman som var i den redan var död, i likhet med alla andra av mina växter. Bakishängde med Lina, vi gjorde standardbeställningen från Marathon (1 Pizza Pesto + 1 Greca) och kollade på fransk musikalfilm. Vår relation kommer att bli om möjligt ännu sunkigare när jag flyttar till gatan mittemot och vi kan käka pizza och dega framför VH1 varje dag. Det ser jag fram emot.

Söndag 13/8
Födelsedagsfirandet tar aldrig slut, denna dag var det finmiddag hos pappa i Landskrona. Tove och Lina skulle köra tillbaka till Ven och plockade även upp Anna på vägen. Pappa bjöd på en avancerad gryta med bulgur, nybakat bröd och två sorters såser, och till efterrätt en paj med bär och choklad. Han har verkligen fattat att man aldrig kan få för mycket av det goda. Vi diskuterade storpolitik och världshändelser, vilka är min fars favoritämnen (tillsammans med Landskronas förslumning och den lokala juggemaffians senaste bravader), särskilt sådant som rör kommunism (Kinas ekonomi, Castros närastående död, osv) ger honom vatten på sin kvarn, vilket förmodligen en rest från tiden som 60-talshippie då han och min mor reste runt i Östeuropa i en sliten gammal van. Jag ska bara vara tacksam att mitt dopnamn inte är Summer och att mina syskon inte heter River och Rainbow.


Nå, känns det KUL? Nähä, inte det. Då lägger vi ned det här sociala experimentet. Nu får det vara slut på svennebloggandet.
- Tack och hej, leverpastej.

A licky boom boom down

Friidrotts-EM är över och som sig bör slutade hela festen i en stor fet dopingskandal. Till min ohöljda glädje såg jag, när jag slog på datorn i morse, att bland alla övriga bisarra kvällstidningsnyheter - av vilken "Lasse Kronér anmäld för misshandel" självklart var grädden på moset - avslöjades det att minst tre kända friidrottare åkt fast i en knarkhärva på en nattklubb i Göteborg: Patrik "Röven" Lövgren, Sven "Nyllet" Nylander (av min far även kallad för "fascisten") och Patrik "Big Mouth" Sjöberg.

Denna dynamiska trio greps av polisen på restaurangen Avenue Lounge och tvingades följa med till stationen för att kroppsvisiteras och lämna urinprov (varav samtliga senare visade sig vara positiva). Min inte allt för vågade gissning är att det rör sig om kokain, alla vet ju att friidrottare - och framför allt höjdhoppare (läs "Sotomayor") - har en förkärlek för kola, cox, tjack, snö, puder, näsgodis, bensoylmetylekgonin, eller vad ni nu vill kalla det, och jag tycker att det är så gött att de här tre rövhålen äntligen åkt dit för det vi alla har vetat att de (åtminstone Patrik Sjöberg) har sysslat med i alla år.

Det roligaste är den här bilden som är tagen bara timmarna innan polisens tillslag:


Christian Olsson och Yannick Tregaro i samspråk med Patrik Sjöberg,
förmodligen glatt ovetandes om att Sjöberg är hög som ett hus.
Christian och Yannick: kolla in den stirrande blicken och de hårt
sammanpressade käkarna, det borde vara en klar giveaway.

Dopingskandaler under stora friidrottsmästerskap är som småföretagares skattefiffel: man vet att alla gör det, man vet att någon kommer att åka dit, men man har ingen aning om vem, så alla chansar vilt. Fast i det här fallet kanske det är tveksamt om man ens kan kalla det för doping, Sjöberg och Nyllet har ju lagt av för länge sedan, och Lövgren visste väl ingen ens ingick i truppen förän idag. Det är också tveksamt hur pass stor nytta det gör att vara kokainpåverkad när man t.ex hoppar höjdhopp, möjligtvis kan det förstärka känslan av att man flyger, men frågan är vad det gör för skärpan och koncentrationen. Nu återstår att se om Patrik Sjöbergs insatser för Sverige kommer att raderas lika obemärkt från historieböckerna som Ludmila Engqvists. Nej, visst ja, hon var ju en ryss-hora. "Riktiga" svenskar dopar sig givetvis inte.

Nu över till det näst bästa inom friidrotten - herrarnas slimmade tävlingsdräkter. Jag har alltid fascinerats av män som inte räds att visa upp en rejäl doning inklämd i ett par supertajta lycrashorts (se inlägget om simhopp här nedan), där man genom att bara kasta en snabb blick kan avgöra om den tävlande t.ex är omskuren, vaxar pungen eller saknar en testikel. Det allra bästa är när man får se dem och deras paket springa i slowmotion under reprisomgången. Det är som de inledande scenerna i Baywatch, fast för oss med freudianska penisavundkomplex och för mycket östrogen.

Slutligen skall jag nu dela ut medaljen till EM:s vackraste man, ryssen Andrey Silnov, vars penis jag tyvärr vet väldigt lite om, men är ytterst villig att undersöka närmare om tillfälle ges. Aldrig har en höjdhoppsfinal varit så njutbar som sommaren 2006 (trots att Stefan Holm både spottade vita salivklumpar och skakade på axlarna som en tvångsintagen psykpatient, vilket jag effektivt lyckades tänka bort genom att förflytta mig till mitt happy place), detta tack vare den elegante ryssen som alldeles välförtjänt knep guldet framför Holm & co. Trots att mannen i fråga inte behärskar det engelska språket det minsta, och även om jag inte begriper om popsnörefrissan är ett medvetet statement eller en rest från det stolta ryska 80-talsmodet, är jag redo att ta mitt pick och pack och flytta till Shakhty när som helst. Öststatsmän är the shit.


Viva La Russie!

Pretty in pink, isn't she?

Strangers with candy är sommarens mest störda film, i alla fall för oss som har vett att uppskatta sexistiska och rasistiska skämt och tycker att det är roligt när man driver med homosexuella, handikappade och efterblivna. Den är som en bisarr blandning av Happiness, South Park, valfri Farrelly-rulle och typ och alla high school-filmer du någonsin sett. Tyvärr innehåller den, trots allt övervåld, inga barn eller djur som far illa, vilket är ett litet minus, och det där bajsskämtet i slutet tycker jag gott att de kunde ha utvecklat mer.

I övrigt är den ytterst sevärd, Amy Sedaris är förvisso rolig som Jerri Blank, en fd crackhora som precis släppts ut från fängelset och försöker reparera sitt misslyckade förflutna genom att gå om high school, men det är de osannolika birollerna som gör filmen. Allison Janney som en översexuell schoolboardmedlem som ligger med principal Blackman (ja, han är en neger), Philip Seymour Hoffman som hennes frustrerade kollega, David Pasuesi som Stew the meat man, Sarah Jessica Parker som en känslokall och ointresserad grief counselor och Kristen Johnston som den rullstolsbundna idrottsläraren som tvingar skolflickorna att prova på tjurfäktning på gymnastiktimmen. Klockrent!

Apropå Sarah Jessica Parker så läste jag det här inlägget häromdagen (som i sin tur kommenterar det här inlägget) som bland annat handlar om varför hästansiktet från Sex and the city, trots att hon egentligen är rätt ful, anses vara en snygg och sexig stilikon. Bloggskribenten konstaterar att "är det nånting Sarah Jessica Parker har bevisat så är det att det är inte din yta som spelar nån roll, det är pengarna du uppenbarligen har lagt ned på den".

Större delen av inlägget handlar dock om Ebba von Sydow och andra modeskribenter, och hur det kan komma sig att den typen av oanseliga brudar med ganska trista utseenden har fått en sådan makt att definiera vad som är rätt och fel, hur man ska se ut och vilka kläder man bör köpa.

Jag måste erkänna att jag fascineras av Ebba. Jag hade ytterligare en av dessa Ebba-fenomenet-diskussioner med en polare härom dagen, och det vi undrade över var
1. varför har det ens uppstått en Ebba-hype, hon är ju skittråkig?
2. varför upprörs så många människor över en till synes harmlös människa?

David hade någon långsökt teori om att vi här uppe i den kalla Norden bär på ett lutheranskt arv som inte tillåter oss att vara glada och ta livet med en klackspark, och just detta att Ebba framstår som så bekymmerslös, dumglad och lycklig sticker i ögonen på många. Jag kontrade med att det finns en massa människor i det här landet vars sinnelag stämmer överens med denna beskrivning - Anders Lundin, Lill-Babs, Zlatan, bl.a - men som ändå inte väcker samma indignation och ilska.

Mina teorier är kanske inte lika banbrytande som Davids, men jag tror i alla fall att folk stör sig därför att Ebba
1. Är helt talanglös som skribent.
2. Tipsar om det tradigaste modet.
3. Själv ser grymt tråkig ut (en vuxen kvinna som klär sig i pastell och babyrosa, ugh!).
4. Har världens högsta panna.
5. Är nymoralist ut i fingerspetsarna
6. Vägrar att engagera sig i viktiga frågor, som t.ex. politik eller feminism, och istället bara ägnar sig åt yta...
7. ... vilket säkerligen beror på att hon är rätt blåst.
8. Ingen fattar varför hon fick det där redaktörsjobbet på Expressen in the first place...
9. ... men alla "vet" att hon fick det för att hon är en von Sydow.
10. Sverige är sjukt Jante.

Inget av ovanstående upprör dock mig. Jag förundras bara över att folk orkar bry sig. Och jag förundras än mer över att jag orkat skriva en blogg om något jag absolut inte bryr mig om. Jag lovar att skärpa mig till nästa gång, då blir det äkta blod, svett och tårar. Då ska jag skriva om The Magic Position, fastighetsskatten och traumatiska barndomsminnen. Promise!

Dive in me

Ni vet sådana människor som gärna inleder var och varannan mening med ett "Alltså, inte för att jag är rasist, men..." Idag ska jag bli en av dem.

Here we go.

Inte för att jag är sexist, men... är det inte för jävla gött med herrarnas simhopp i sim-EM i Budapest? Jag blir alldeles vild av att se välrakade män (företrädesvis från öststaterna) med snortajta badbyxor och sjukt muskulösa bringor. Jag och Annis satt som klistrade framför teveskärmen och bedömde högljutt tävlingsdeltagarnas fysiska företräden med mogna och välformulerade kommentarer av typen "fan vilken fast röv han har", "kolla in buttcracken på den där" och "jävlar vilket paket han ligger inne med", och filosoferade rent allmänt kring existentiella frågor som vad som skulle hända om en av simhopparna skulle råka få en massiv erektion i de där minimala lycrabyxorna.
Det var fint.

I och med att fotbolls-VM är över och Cristiano Ronaldo numera är ute ur mitt liv har jag blivit tvungen att hitta en ny hang-up. Han är italienare, heter Francesco Dell'Uomo och bearbetar tiometerssvikten som en Gud med sina 60 smidiga kilon. Killen står på händer, hoppar och roterar och det finns ju ingen hejd på vilka olika spännande positioner han skulle kunna inta under en rendez-vous av det intimare slaget. Jag har redan lånat en språkkurs i italienska på biblioteket. Och kanske kanske, om man kisar och håller huvudet lite på sned, i alla fall med lite god vilja, så liknar han AIDS-mannen som gjorde ett kort besök häromnatten. Jag borde sluta vara så förbannat easy. Och jag borde definitivt sluta träffa män som kallas för "AIDS-mannen".



Ciao bella!

Well he writes the line, wrote down my spine

Och för att återigen försöka bevisa att jag inte är rakt igenom yta (vilket i sig är en paradox) presenteras här nedan även boktoppen för sommaren 2006:


1. Dansare - Colum McCann


Handling: Levnadsteckning av den legendariske ryske dansaren Rudolf Nurejev.
Slutar med att: Nurejev dör i AIDS.
Gimmick: Ryska okvädningsord och förolämpningar av typen "jag ska äta upp din jävla present, skita ut den i ett kuvert och posta den till din mamma".
Bögsex: Killen var dansare och dog i AIDS, what d'ya think?


2. Hur vi hungrar - Dave Eggers


Handling: Novellsamling på temat "folk som behärskar konsten att njuta av lide naddamad".
Slutar med att: Förvånansvärt många av novellerna slutar med att huvudpersonen dör, dock inte av hunger.
Gimmick: Djur, träd och allehanda prylar som besitter förmågan att tala och som gärna ägnar sig åt att håna huvudpersonen när han eller hon passerar förbi.
Bögsex: Har kommit till sid 159 och hittills ser det mörkt ut, men jag håller tummarna som den obotliga optimist jag är.*


3. Djur - Joyce Carol Oates


Handling: Collegestudenten Gillian Brauer blir förälskad i sin lärare Andre Harrow och inleder ett sexuellt förhållande med honom och hans hustru Dorcas.
Slutar med att: Gillian dödar båda två (vilket man snabbt räknar ut redan efter ett par sidor).
Gimmick: Mordbrand är sexigt.
Bögsex: Nej, men flera andra pornografiska beskrivningar.


4. Vindens skugga - Carlos Ruiz Zafón


Handling: En tioårig pojke hittar romanen Vindens skugga och blir besatt av författaren Julián Carax, och snart har han dragits in i en härva av mystik och märkliga händelser.
Slutar med att: Ärligt talat så fattade jag inte riktigt slutet.
Gimmick: Det blåser i Barcelona.
Bögsex: Läste ni inte vad jag skrev? "En tioårig pojke hittar osv." Hade väl varit rätt obehagligt med en bögsexscen inkilad i den intrigen.


5. Den gamla skolan - Tobias Wolff


Handling: En privatskoleelev som drömmer om att bli författare försöker vinna en uppsatstävling för att få träffa Hemingway.
Slutar med att: Han vinner men får ändå inte träffa Hemingway.
Gimmick: Det lönar sig inte att fuska.
Bögsex: Den utspelar sig på en internatskola för pojkar, what d'ya think?



* Jag? Obotlig optimist? Haha, gick ni verkligen på den lätta?