Leave the wine-glass out and drink a toast to never

Det är något visst att morgonen efteråt städa upp efter en fest. Samla ihop burkar och flaskor, diska smutsiga glas, borsta bort chipssmulor från soffdynorna och fundera över vem det är som har råkat lämna kvar den där astmainhalatorn eller de där schyssta vantarna (om ingen ger sig till känna behåller jag dem!). Man går där i spillrorna från något som känns som ett tidigare liv och minns hur roligt det var och hur sorglös tillvaron kan vara om man bara låter den.

Sedan kastas man in i verkligheten igen med tusen saker som måste göras, tid som aldrig räcker till och ork som inte finns. Jag borde dammsuga. Jag borde gå och handla mer toalettpapper. Jag borde ringa min mamma. Jag borde skriva färdigt den där bokrecensionen som skulle ha lämnats in i fredags. Och så vidare. Men jag hinner inte, orkar inte.

Istället sätter jag mig framför datorn och chattar med den där söta killen från Stockholm, går på promenad i Pildammsparken med Jeanette och hennes bebis, går på bio med Tesa och äter indiskt på en mysig men billig restaurang på Bergsgatan. Och så har hela dagen gått och jag har inte hunnit göra något av det jag borde, jag sjunker ned framför teven för att dricka te och kolla på gårdagens avsnitt av Idol, för trött för att göra något vettigt, samtidigt som jag gör en lista i huvudet över allt jag måste göra imorgon, saker jag redan på förhand vet att jag inte kommer att orka eller vilja ta itu med.

Jag som bara vill ha roligt. Varför kan livet inte bara vara roligt?


C'mon party people, throw your hands in the air!!!

If I could have a second skin I'd probably dress up in you

I'm a working girl now och det känns helt absurt. Jag fick min första löneutbetalning i måndags och höll nästan på att bli överkörd av tvåans buss i min iver att skynda till närmsta bankomat för att så snabbt som möjligt länsa kontot innan pengarna tog slut. Jublande upptäckte jag att kontoutdraget visade femsiffrigt, det var väl första gången nånsin, men tyvärr visade även slutsumman för mina räkningar femsiffrigt, så i realiteten kommer jag att kunna röra mig med lika mycket, eller lite, pengar som vanligt. (Har jag nämnt att jag hatar alla el-, tele- och bredbandsbolag? Inte? Men i så fall passar jag på att göra det nu. DÖÖÖÖ.)

Detta hindrade mig dock inte från att ta x2000 upp till Stockholm tidigt följande morgon för att så att säga, do what a woman got to do, dvs shoppa så inihelvete. (Även om meningen med det här inlägget var att det skulle likna en modeblogg och handla om flärd, glamour och shopping, blir jag nu tvungen att här göra en kortare utvikning från ämnet, jag hoppas att ni har överseende med detta.) Tågresan utvecklade sig naturligtvis till att bli en mardrömsresa (när hade man senast en lugn och behaglig resa någonstans? har det någonsin hänt?), inte minst eftersom jag, trots att jag i fem år låtsats arbeta som tågvärd, lyckades bli kraftigt åksjuk och illamående av tågets krängningar och tvingades sitta blickstilla med slutna ögon för att inte kräkas över mina medresenärer (som dock hade förtjänat det, mer än väl).

Jag satt i den telefonfria avdelningen som är ytterligare ett av SJ's märkliga påfund. Därinne får man alltså inte tala i mobilen eftersom det kan störa andra, däremot tycks det vara fritt fram för högljudda diskussioner resenärer emellan. Detta fick jag bittert erfara när jag intet ont anande tog fram min mobil för att skicka iväg ett oskyldigt sms. Genast fittade kvinnan bakom mig ur och börja bulta i ryggen med knytnävarna samtidigt som hon med hysterisk stämma skrek att det minsann var mobilförbud härinne. Att sällskapet på andra sidan gången - ett gäng araber som utan andningspauser skrek "schallaschallaschalla" minst tretusen decibel för högt - hade hållit låda i gott och väl två timmar och därigenom omöjliggjort alla försök till sömn tycktes emellertid inte störa henne. Tack och lov slocknade araberna någonstans efter Nässjö (och då menar jag att de verkligen tokdäckade framstupa över bordet, vilket såg sjukt skumt ut. bad de till Mecka? eller var de höga? ingen vet.) och det blev äntligen tyst.

Stockholm är en konstig stad. Trots att invånarna själva verkar tycka att just deras stad är The Shit känns det mesta som en krystad variant av typ, Skövde. Jag menar, en storstad där det är gångavstånd överallt är väl knappast en storstad? En stad där de flesta hänger på H&M och McDonalds känns ju inte heller särskilt hipp'n'happening. Och varför är allt så förbannat dyrt? Tog en fika med mr Indigo i hans nya domäner på Söder på världens sunkigaste lilla café och beställde in en bit paj och en cola light och fick hosta upp med ÅTTIOTRE jävla spänn. Det är vad dagens kostar på Savoy i Malmö. Horribelt. Men det är mycket annat som är märkligt med Skövde, förlåt, jag menar Stockholm. T.ex. varför ser alla brudar ut som Ebba von Sydow-kloner? Varför finns där inga subkulturer? Och vad är dealen med alla de höggravida kvinnorna som vinglar fram på stilettklackar? Jag förstår inte.

Huvudpoängen med stockholmsresan var i och för sig att vi, de nya doktoranderna, skulle få bekanta oss med forskningsmiljön på Södertörn högskola, och det var väl för all del trevligt, men det viktigaste för min egen del var att jag skulle få tag i ett par snygga och välsittande jeans. Då jag hatar att köpa jeans eftersom jag har noll koll på vilken modell eller tvätt eller whatever som gäller just denna säsong stegade jag fram till expediten och bad henne plocka fram de trendigaste de hade i butiken. De satt jättebra och jag blev nöjd, särskilt när expediten sade att det var ett helt nytt märke som inte fanns någon annanstans ännu, och jag tänkte att jag för en gångs skull skulle vara först med det nya. När jag kom hem upptäckte jag dock, på klädföretagets hemsida, att deras produkter krängs över hela landet, såväl på Jeanskällaren i Kramfors som på JC i Överby. Man känner sig ju exklusiv.

Och de enda schyssta stövlarna jag kunde tänka mig att pröjsa några hundralappar för hittade jag på fuckin' SKOPUNKTEN. Det kändes ju spännande. Nej, nästa gång det ska spenderas pengar ska jag åka till en riktig storstad. Typ London, Köpenhamn eller Berlin. Där kan man shoppa på riktigt, mer som Carrie Bradshaw och mindre à la Veckorevyn. Vill jag däremot ha fler billiga stövletter eller påstått trendiga jeans så kan jag ju alltid åka tillbaka till Skövde, och då tycks ju the real Skövde funka lika bra. Det där "trendiga" jeansmärket finns tydligen också där, i en affär som heter Retz. & Co, och Skopunkten finns säkert också där.
Stockholm-Skövde, 0-0.

We were never being boring

Fyra dagar har gått sedan valet och jag chockas fortfarande över hur dåligt vissa människor tagit beskedet att vi kommer att få en ny regering. Några hotar till och med att flytta utomlands. Fine. Gör det. Jag kommer inte att sakna er. Folk verkar på allvar tro att bara för att de borgerliga vann så kommer deras bidrag att dras in imorgon och sedan hamnar de direkt på gatan, alternativt tvingas lifta ut till Limhamn för att skura toaletter (vilket vissa av er förvisso skulle må bra av). Skärp er för helvete. Måla inte fan på väggen innan ni har sett resultatet. Ge det lite tid. Blir det bra så blir det bra, blir det inte bra så väljer vi något annat om fyra år, det är ingen katastrof. Vad är det värsta som kan hända? Att grannen får mer pengar över i plånboken än du? Boo hoo. Get a job. (Blir så trött på folk som drar fram argumentet "ökade klassklyftor" i tid och otid. Så länge jag har vad jag vill ha och behöver skiter jag väl i om någon annan har dubbelt eller tredubbelt så mycket.)

Sluta nu vara så dåliga förlorare. Tänk på alla oss som har stått ut med er tråkiga vänsterpolitik i alla dessa år, har vi ifrågasatt demokratins principer på det sätt som ni gör nu? Hotat med att dra in den allmänna rösträtten för att det allmänna inte vet sitt eget bästa? Folk krävde en förändring, insåg att en vänsterregering inte kunde erbjuda dem denna förändring och röstade således på något annat (synd bara att den ointelligenta delen av befolkningen valde Sd). Enkel matematik. That's what you get for being boring. Er vänsterpolitik har luktat unket i tio år nu, det var helt enkelt dags att vädra ut. Ta nya tag. Börja om, tänka om, tänka rätt.

Ni riktar er ilska mot alliansen och vi som röstade fram den. Istället kanske ni borde rannsaka er själva och fundera på varför vi gjorde det. Kanske var det trots allt inte för att vi ville ha en sämre sjukvård, färre bostäder, en stökigare skola, mer fattigdom och ett hårdare samhällsklimat. Kanske var det precis tvärtom. Kanske anser vi bara att det finns ett annat sätt att göra det på än med passiverande bidragspolitik och trygghet in absurdum.
Lev med det.


And we were never being boring
We dressed up and fought, then thought: "Make amends"
And we were never holding back or worried that
Time would come to an end

But if you try sometimes, well you might find you get what you need

"Jag anställde dig inte för att du är intelligent. Jag anställde dig på grund av ditt utseende. Vackra kvinnor blir inte läkare. Alltså måste det vara något fel på dig. Blev du kanske sexuellt utnyttjad som barn?"

Dr Gregory House kan vara tisdagskvällarnas skönaste tevekaraktär just nu (jämte mrs Solis i Desperate Housewives och Kirk i Gilmore Girls), detta kan jag säga efter att endast ha sett premiäravsnittet av TV4's nya flaggskepp House (ni vet, den där nya sjukhusserien som fyran pumpat ut reklam för i fem-sex veckor nu). Mina förväntningar på House är stora, jag brukar annars av naturen vara skeptiskt till TV4's klämkäcka martintimell-agnetasjödin-bingolotto-allaskamed-approach, men nu hoppas jag att vi äntligen har fått en sjukhusserie där vi slipper gråtmilda snyfthistorier, moderliga sjuksyrror i hårnät och cancersjuka barn som spyr ur sig lillgamla visdomsord på dödsbädden.

Dr Gregory House verkar vara en genuint livstrött misantrop beväpnad med en outsinlig källa av elaka cynismer (och jag har av någon anledning alltid varit svag för sarkastiska, människohatande män, ni får fråga min psykolog om ni vill veta mer om varför) och en ytterst missklädsam femdagarstubb, och hans dystra tillvaro skildras förtjänstfullt i en härligt gråmurrig färgskala som för tankarna till industrismog från öststaterna och klumpig havregrynsgröt.

Det allra bästa är dock att den levnadströtte doktorn spelas av ingen mindre än Hugh Laurie, känd från Jeeves and Wooster och Blackadder, och nummer sjutton på min lista över kända, sexiga, brittiska män (en lista som väckts till liv igen tack vare mitt och Linas This Life-omnibus som påmint mig om att Jack Davenport för alltid kommer att ha en plats i mitt hjärta). Det räcker med att Hugh Laurie föraktfullt rynkar på näsan åt en klagande patient för att mitt hjärta genast ska slå lite snabbare.

Tisdagskvällarna framöver kommer alltså att innebära att jag kommer att sitta som klistrad framför teven och njuta av träffsäkert levererade cynismer av en levnadstrött specialistdoktor med rötterna i brittisk buskis, och det kunde ju ha varit värre. De kunde ha köpt in säsong tusen av Nannyakuten istället.


Dr. Lisa Cuddy: Your reputation won't last if you don't do your job; the clinic is part of your job. I want you to do your job.
Dr. Gregory House: But as the philosopher Jagger once said "You can't always get what you want."

Crash and burn (Tell me why your name is in the dictionary when I look up idiot)

Valvakan är över och jag är mållös. Visst hade jag hoppats de senaste veckorna, men inte förrän rösterna från fyra femtedelar av valkretsarna hade räknats vågade jag tro att det var sant. Sverige har äntligen fått en regering som faktiskt har andra intressen än att cementera sitt sjuttioåriga styre och pytsa ut bidrag till sina lydiga undersåtar, utan som faktiskt vill låta förändringarnas vindar blåsa och på nytt införa lite visioner i politiken. En regering som vågar säga att även om det är bra så kan det faktiskt bli bättre, och som inte bara slår sig för bröstet och in absurdum upprepar orden "trygghet", "trygghet" och "trygghet".

Jag skiter i tryggheten. Och jag skiter i tandvårdsreformer (som jag ändå är för gammal för) och huruvida jag får 70% eller 80% i ersättning när jag blir arbetslös (och i mitt fall är det inte ens en fråga om "om" utan snarare "när"). Politik för mig handlar om att vilja göra något, inte att sitta på sin lata häck och förnöjt låta saker och ting ha sin stilla gång. Precis som livet i övrigt. Vore "trygghet" ledordet i mitt liv hade jag bott i Billeberga med man, barn och hund, arbetat som snabbköpskassörska och åkt till Mallis varje år.

Därför är jag glad över att axelmakterna, förlåt, alliansen, lyckades ro hem det här, trots spionaffärer, vårdnadsbidrag och trafikförseelser. Det enda smolket i glädjebägaren under kvällen - förutom Wille Crafoords pinsamma uppdykande i valsoffan hos Sverker där han passade på att bjuda på en egenhändigt komponerad hyllningssång till Moderaternas ära - är Sverigedemokraternas valframgångar. I Landskrona, som jag motvilligt tvingas erkänna att jag har vissa band till, fick Sd hela 22%, och totalt har de vunnit mandat i ett 20-tal skånska kommuner. Friskt.

Men om vi koncentrerar oss på Landskrona, där väl Sd har sitt starkaste fäste i hela Sverige, spana in denna bild på "partiets" två främsta representanter:


Ordföranden Thord Lindblom firade valresultatet tillsammans med en partikamrat på Västra Fäladens pizzeria där Sverigedemokraterna höll sin valvaka.

Seriöst. Har folket som röstat på Sd i Landskrona inte uppmärksammat hur partiets företrädare ser ut? Har de totalt missat det faktum att de ser ut som två hemlösa alkisar? Såna som man normalt brukar se utanför Systembolaget vid Värnhemstorget? Är det alltså dessa två män som Landskronas befolkning sätter sitt hopp till? Ska dessa typer fixa bostäder, jobb och en fungerande sjukvård, förbättra skolan och öka välfärden? DE HAR JU FÖR FAN INTE ENS LYCKATS FIXA BOSTAD, UTBILDNING ELLER JOBB TILL SIG SJÄLVA. Är det bara jag som finner det lite motsägelsefullt?

I Sydsvenskan intervjuas en segerrusig Thord Lindblom. Han menar att: "Vår framgång beror på att folk har tröttnat på att det är så många invandrare i den här stan. Fortsätter vi ta in så här många invandrare så kommer stan gå under." En stilla undran: om man har så stora problem med invandrare och alla så kallade problem de för med sig, är då rätta stället att hålla sin valvaka på verkligen en pizzeria i så fall? Varför tror de att det finns pizzerior i Sverige in the first place? Insiktsfulla analyser tycks inte vara Sverigedemokraternas starka sida.

Jag hoppas att resultatet av Sd:s framgångar i Landskrona blir en massflykt av vettiga människor så att skabben som röstade på Sd i tron att stan skulle bli bättre tvingas se hur infrastrukturen rasar samman och hela staden förvandlas till ett inferno av total misär, alternativt att Al Qaida kör in med ett flygplan i rådhuset och förpassar Thord Lindblom till den plats där han hör hemma.

In the glass house my insect life crawling the walls under electric lights

RASANDE Magnus Hedman går till
angrepp mot Linda Bengtzing som i
Aftonbladet i går talade om hur hon
kände efter brytningen. "Hon är bara
en kändiswannabe som vill ha publicitet
och det hon gjort är en stor skandal",
säger han.

Det här med att kasta sten i glashus har fått en helt ny betydelse i gårdagens Aftonbladet. Under rubriken "Hon är en wannabe" ondgör sig Rampfeber-stjärnan Magnus Hedman över att Linda Bengtzing har mage att diskutera deras f.d. förhållande med pressen, och hänvisar till att hans familj far illa av skriverierna.

En upprörd Magnus bölar ut inför Aftonbladets nöjesjournalist: "Jag har barn som kan läsa och jag är rejält trött på det hon håller på med. Det är så mycket skit. Min familj är min familj och den enda som pratar om den är jag - inte hon."

Ja du Magnus, det kanske du skulle ha tänkt på innan du lämnade frugan för att sätta på Bengtzing istället? Och frågan är vad småttingarna egentligen far mest illa av, att se pappa göra bort sig på bästa sändningstid tillsammans med Pernilla Wahlgren och FCZ, att se mamma vika ut sig i Slitz, eller att läsa en artikel där Linda Bengtzing berättar om sin nya roll i musikalen Rent. Hmm...

Hedman avrundar insiktsfullt intervjun med orden: "Diskretion hade varit på sin plats när många personer är inblandade. Det finns något som heter medieträning och 'ingen kommentar'. Det är mitt tips till henne."

Där ser man. Kanske något att tänka på inför nästa gång man slår numret till Aftonbladets nöjesredaktion för att kasta skit på sin exflickvän.

When people run in circles its a very very mad world

Mitt liv som Kafkaroman:

11.00 Mannen från Bredbandsbolaget anländer till mitt hem för att koppla in bredband och telefoni i lägenheten.
11.01 Mannen pluggar in en sladd i modemet, ser hur lampan på ovansidan tänds, nickar för sig själv och plockar ihop sina saker.
11.02 Mannen tackar för sig, meddelar att hans uppdrag är slutfört och lämnar lägenheten.
11.03 Jag står som förundrad och undrar exakt vad i hans manöver som jag själv inte hade kunnat göra lika lätt.
11.34 Posten kommer med en räkning från ComHem som kräver att jag ska betala 389 kronor för oktober månad, trots att jag inte längre bor kvar på den förra adressen och Bredbandsbolaget försäkrat mig om att de sagt upp mitt gamla abonnemang hos ComHem.
11.48 Ringer ComHem för att fråga vad det handlar om, hamnar genast i telefonkö efter att ha gjort ca etthundra knappval.
12.07 Får prata med en kvinna på Kundtjänst som tålmodigt lyssnar på mitt ärende.
12.17 Blir vidarekopplad till någon som bättre kan hjälpa mig.
12.41 Inser att jag inte alls blivit vidarekopplad, utan bortkopplad, eftersom linjen är stendöd.
12.42 Lägger på luren och ringer upp Kundtjänst och hamnar naturligtvis sist i telefonkön igen.
12.59 Kommer på nytt fram till Kundtjänst, nu är det en annan kvinna som svarar, så jag förklarar återigen mitt ärende och blir även denna gång vidarekopplad.
13.11 Ytterligare en telefonkö.
13.28 Förklarar mitt ärende för tredje gången för en kvinna som efter tio minuter inser att hon inte har några befogenheter att hjälpa mig.
13.38 Kvinnan ber mig vänta och försvinner. Det blir tyst i luren.
13.52 Kvinnan återkommer, förklarar att hon inte kan hjälpa mig, men att jag snart ska bli uppringd av någon som är mer insatt i mitt ärende och har större möjligheter att agera.
14.10 Telefonen ringer. En hyperaggressiv kvinna skriker åt mig att jag ska ge fan i att ge mig på ComHem för att Bredbandsbolaget har felat, nu tänker hon minsann säga upp mitt abonnemang, vare sig jag vill det eller ej (men det vill jag ju, nu mer än någonsin), och har jag några klagomål får jag vända mig till min nya leverantör.
14.27 Känner mig rövknullad och är sugen på revanch.
14.28 Ringer Bredbandsbolaget. Ingen telefonkö, ingen väntetid.
14.29 En vänlig kvinna lyssnar uppmärksamt på mitt problem och säger "Men snälla lilla vän, det är inga problem, det fixar vi!" Blir erbjuden en extra gratismånad plus ytterligare 100 kronor i kompensation, oklart för vad.
14.33 Lägger på luren, spanar efter flygande grisar, dansande elefanter och dvärgar som pratar baklänges, ser inget av detta och konstaterar ett redan välkänt faktum: Byråkrati är en cancersvulst på mänsklighetens baksida, människor är konstiga och det är en väldigt väldigt sjuk värld vi lever i.

Protect me from what I want

Vi svenskar har IKEA att tacka för mycket. Framför allt för att våra hem inte ser ut som något en amerikansk inredningsarkitekt med storhetsvansinne spytt upp efter en sen kväll ute. De flesta av oss inreder inte våra hem med otympliga möbler i mörkt snidat trä, keramikfontäner dekorerade med keruber och gråtande barn, skrikiga storblommiga soffor med fransar och lejontassar, eller gobelänger i guld föreställandes den heliga Madonnan. De flesta av oss diggar Billy, Karlanda och Klippan, enkla stilrena möbler med nordisk design.

Jag är inget undantag. Säkert 65 % av alla mina prylar, 85 % om man även räknar in husgeråd, värmeljus, glödlampor och batterier, kommer från IKEA. Att vandra omkring bland de laboryntartade gångarna inne på IKEA med stirrande blick och den oändliga inköpslistan i högsta hugg är för mig som när man var barn och fick härja fritt i en leksaksaffär. I augusti, när jag vet att möbeljättens katalog snart skall utkomma, börjar jag förtjust gnugga händer och räkna ned timmarna, ungefär som dagen innan julafton. Jag blev idag lovad ett IKEA-besök, men snuvades på konfekten, och har därför ägnat eftermiddagen och kvällen till att - med undantag för de 50 minuter som var vikta åt Tony Soprano - med en pennkniv rista in nya fantasifulla mönster på underarmarna. Förhoppningsvis blir det kompensation senare i veckan. (Och nej Lina, känn dig inte alls pressad.)

Det är svårt att inte älska IKEA, jag menar, vem kan motstå affärskonceptet "köp alla snygga prylar du behöver till hemmet sjukt billigt och plocka gärna upp en varmkorv på vägen ut!". Även om alla vet att man plockar på sig betydligt mer än vad man från början tänkt sig. Man åker dit för att köpa en dörrmatta och kommer ut med blomkrukor, sugrör, tavelramar och en ny dubbelsäng. Min far brukar i det avseendet muttrande kalla IKEA för "världens dyraste butik", och han har i viss mån rätt. Ge mig ett VISA-kort och sätt av mig på avfarten vid Bulltofta och du kommer aldrig att få se varken mig eller dina pengar igen. (Det hade du i och för sig inte gjort ändå, men principen.)

Ja, jag älskar verkligen denna möbelaffär, trots att man får noll service, får köa i timtals tillsammans med småbarnsfamiljer från kranskommunerna och väl hemma måste skruva ihop möblerna själv. IKEA får en att känna sig händig, smart och sofistikerad. Det går liksom inte att misslyckas med en uppsättning IKEA-möbler, och även det värsta skabb kan imponera på sin bekantskapskrets (förutsatt att han eller hon har en) med en hyfsat smakfull inredning trots att denne är både färgblind och döv och har tummen mitt i handen (ja, jag talar om mig själv).

Nu antar jag att ni som läser detta börjar ana ugglor i mossen och begravda kennlar, inte kan väl jag vräka alla dessa oreserverade hyllningar över IKEA utan att ha någon baktanke? Får jag betalt, eller vad är det frågan om? När kommer frasen "IKEA är bra, men..."? Och var inte den där gubben Kamprad nazist? Om jag ska vara helt ärlig, när det gäller IKEA finns det faktiskt inga "men" för min del. Allt är verkligen så där superbra som det framställs som ovan. Och ja, kanske är det ett problem. För som fullblodscyniker borde jag ha något att invända, även om det bara är det minsta lilla klagomål, men jag kommer faktiskt inte på något negativt alls. Och ni som trots allt gör det, ni kan hålla käft och handla er skit någon annanstans. Typ på Haléns.


PS. Kolla in IKEAs nya multikulturella och queera kom-in-i-garderoben-kampanj här.

Moving, just keep moving, well I don't know why to stay

Okej, jag tar tillbaka allt jag skrev i det förra inlägget. Jag har ju asmycket prylar. (Så ni som dyker upp i morgon för att hjälpa mig att flytta kommer dessvärre att få en obehaglig överraskning.) Bara köket blev fem överfulla kartonger och xx antal papperskassar, trots att jag sprang mellan lägenheten och gården som en skållad råtta och på egen hand fyllde en hel soptunna (mina grannar lär ju bli nöjda när de upptäcker att de blir tvugna att klättra upp på tunnorna och trampa ned skiten med fötterna för att få i något mer).

Men nu är jag (nästan) klar. Har bara badrummet kvar och lite småplock här och där (bland annat ett skåp bakom dörren som jag hade glömt existerade och som till min bestörtning innehöll flera ton skräp, bland annat tio liter målarfärg, tusen kilometer sladdar som går till gudvetvad, en "så lär jag mig skratta åt mig själv och mina misstag"-självhjälpsbok som någon av okänd anledning gett mig, samt de klassiska sällskapsspelen Den försvunna diamanten och Tyst i klassen, som jag underligt nog tog med mig från barndomshemmet och inte roat mig med på femton år, minst).

Trots att jag hatar att flytta med allt vad det innebär av sorterande, packande, kånkande, städande, adressändrande, flyttande av el+bredband+telefoni+försäkring, och så vidare ska det bli skönt att äntligen lämna den här lägenheten som jag bott i allt för länge nu. Jag kommer inte sakna den mer än jag hade saknat prolaberade hemorrojder. Den här sorgliga ursäkten till lägenhet har inte ett rätt någonstans: Vattnet i badrummet blir aldrig tillräckligt varmt, vattnet i köket blir aldrig tillräckligt kallt. Fönstren går inte att stänga ordentligt vilket gör att det blir svinkallt på vintern, men å andra sidan går de heller inte att öppna tillräckligt mycket för att det inte ska bli outhärdligt varmt på sommaren. Badrummet är i ungefär samma storlek som en telefonkiosk, vilket medför att man kan borsta tänderna, duscha och uträtta sina behov samtidigt (sen får ni själva avgöra om detta är en fördel eller nackdel). Elproblemen nämnde jag i det förra inlägget. Det är löjligt lyhört (jag kan höra om grannarna är hårda i magen eller om de har ätit för mycket chili til middag) och löjligt dyrt (slå upp begreppet "ocker" i en ordbok och du hittar en bild på min hyresvärd bredvid bilden på CSN). Cecilia Nordlund som tidigare bodde i lägenheten bredvid och som var den enda som gav lite stjärnglans och galastämning till vår trappuppgång har flyttat ut. Och TAFKAMHG (the artist formally known as min heta granne) har visat sig vara ett skabb precis som alla andra män i min omgivning (jag menar, män som liknar sig själva vid Johnny Castle och Patrick Bateman måste ha seriösa problem). Med andra ord, Ronnebygatan har blivit kallt. Nu drar jag vidare mot nya, outforskade (nåja) mål. Det var trevligt så länge det varade. Ciao.


"Yes it's the end, the final showdown
Yes it's the end of our small love
You'll have to find another no one to take the shit like I have
Well I guess this is the end, I guess this is the end."