We are the robots

Jag vill inleda med att tacka Lina och Sofie för att de bjöd in mig till sin konserverade päron och after eight-kväll igår, hade det inte varit för dem och deras sjuka humor hade jag aldrig introducerats till Davecat. Davecat är en till synes helt vanlig man, han är 33 år, bosatt i Michigan och tycker om 60-talskitsch, Joy Division, japansk kultur och att spela Playstation. Inte helt olikt andra män i min omgivning alltså.

Davecat har dock en udda böjelse. Han är onormalt fascinerad av real dolls, robotar och synthetic humans, så till den milda grad att han sedan ett par år tillbaka lever i en relation med en upplåstbar docka vid namn Sidore. Det unga paret medverkade i femmans djuplodande och högkvalitativa dokumentärserie Outsiders förra veckan där man fick en inblick i deras liv tillsammans.

Davecat och Sidore är precis som alla andra par, de har romantiska träffar, går ut och äter på mysiga restauranger och har ett fantastiskt sexliv, den största skillnaden - förutom att Sidore är gjord av silikon - är att deras förhållande är ovanligt harmoniskt då de sällan bråkar eller har några större meningsskiljaktigheter, samt att varken Davecat eller Sidore har något emot om den andre skulle råka vara otrogen.

Nu kanske ni tycker att det låter som att Davecat är ett perverst psyko, och jag måste erkänna att det även var min första tanke när Lina och Sofie berättade om honom för mig och visade mig hans blogg där han med stor inlevelse och imponerande kunskap diskuterar de olika sorters syntetiska dockor som finns på marknaden. Men nu när jag fått lite tid att smälta Davecats något udda val av livspartner så kan jag inte låta bli att tänka att han kanske trots allt inte är så tokig som man kan tro.

Jag menar, vore det inte fantastiskt att ha ett förhållande med någon som aldrig gör en besviken, som aldrig ljuger eller smittar en med könssjukdomar, som inte snarkar eller glömmer bort att fälla ned toaringen, som inte är ute och super med polarna och kommer hem med en stinkande ölandedräkt klockan sju på morgonen och som inte tvingar en att spendera söndagseftermiddagrna med svärmodern från helvetet? Precis, det var vad jag också tänkte. Nu gäller det bara att skrapa ihop de 6499 dollar som krävs för att man ska ha råd med den perfekta partnern (+ $850 i frakt, vilket är dubbelt så mycket som en reguljär flygbiljett mellan Europa och USA för en vanlig människa, men hej, smakar det så...) , men det tycker både jag och Davecat att det får det vara värt.


Davecat med sin älskade Sidore, vem har sagt att kärlek inte kan köpas för pengar? Just ja fan, det var ju jag, i det här inlägget.

Let's chase the dragon

En annan sak jag reagerade över när jag var i Amsterdam (förutom den legaliserade prostitutionen) var hur öppet folk tog droger. Och inte bara i så kallade coffeeshops, i varje gathörn, gränd och prång stod det någon som tände på eller som ville sälja. Vårt sällskap verkade dock vara de enda som upprördes över detta, alla andra passerade helt oberört förbi utan att så mycket som höja på ögonbrynen. Själv kunde jag inte blunda. Aldrig har jag sett så många narkomaner, langare och utslagna människor på en gång som i Amsterdams populäraste turistkvarter, det var en minst sagt märklig upplevelse för min välindoktrinerade svenska spolakrökensjäl. Till en början kändes det en aning olustigt, hade det varit någon annanstans i världen hade jag gripit efter överfallslarm och tårgas, men efter att vår guide förklarat att de holländska knarkarna i regel är ganska harmlösa ("Narkotika är så billigt här att det inte finns någon anledning för dem att stjäla och råna") så kände jag mig betydligt lugnare.

Tillbaka på hotellrummet: Jag surfade runt på Aftonbladet Klick och läste om Hollywoods senaste knarkskandaler och fick då veta att David Hasselhoff brukade bajsa på sig till följd av sitt missbruk, Paris Hilton smugglade marijuana i en teddybjörn, Kate Moss snortade kokain offentligt, Pete Doherty injicerade heroin i ett sovande fan och smetade in väggarna i blod, Whitney Houston såg ut som ett levande skelett efter flera års crackmissbruk, Kelly och Jack Osbourne hade stämpelkort på rehab-kliniken, Snoop greps för vapen- och narkotikainnehav, Anna Nicoles advokat försåg henne med metadon och skandalblondinens son dog av en överdos.

Det finns något djupt symboliskt i att de som är de största konsumenterna av narkotika är den utslagna underklassen och den uttråkade överklassen. Däremellan finns den alkoholdrickande medelklassen, de vänsterintellektuella gräsrökarna och de pillerknaprande partykidsen, men det är sällan de fastnar för de tyngre drogerna utan att först ha gjort en rejäl klassresa uppåt eller nedåt. Man kan ju fundera över vad detta beror på. Att man dränker sina sorger i sprit och droger när man befinner sig på livets och samhällets botten kanske inte är så konstigt, men när man till synes har allt - pengar, utseende, kändisskap, ett rum fyllt med pradaväskor och gucciskor, ett hus i Malibu, en sällskapshund vid namn Tinkerbell och en latino lover i varje stad - vad är det då som driver en? Kanske är det bara olika sidor av samma mynt att vara snuskigt rik och fullständigt utslagen. Kanske är känslan av uppgivenhet, trisstess och meningslöshet densamma. Kanske är det bäst för alla oss andra att stanna kvar där vi är, i den trygga mittenfåran, så att vi kan fortsätta låtsas som att det fortfarande finns en mening med någonting.


Senaste nytt: "När hon åkte utomlands skar hon ett hål i en teddybjörn och fyllde den med marijuana. Hon bar med sig sin egen privata gömma överallt, oavsett konsekvenserna" berättar fd pojkvännen Nick Carter i intervjun. Teddybjörn? Jag tycker att det ser ut som en hund...

I don't feel like dancin'

Utekvällen igår kan gå till historien som världens kortaste, jag snubblade in på KB klockan 02.14 och snubblade ut igen klockan 02.27 i sällskap med nån snubbe som envisades med att följa med mig hem, vilket han också fick, men det var också allt han fick. Fysisk närhet är fruktansvärt överskattat och jag är så less på valhänt trevande under täcket och pinsamma bedtimestories. Nu ska jag inte sitta här och låtsas som att det handlade om ett själarnas möte, herregud nej, jag var så berusad att jag knappt kunde prata, än mindre föra mig i sociala sammanhang, jag glömde ta emot växeln på en hundralapp efter provianteringen på Falafel no1, och jag tror också att jag råkade få med mig någon annans paraply som jag sedan fäktades med à la jedistylee hela vägen hem som den sofistikerade vuxna kvinna jag är, men ändå, rent teoretiskt, det kunde ha blivit så bra.

Killen i fråga - vi kan kalla honom Jens för enkelhetens skull - var rätt söt men alldeles för ung för sitt eget bästa och inte alls min typ, men egentligen var det väl inte hans fel, det var jag, det är alltid jag, han kunde inte hjälpa det, men hela grejen var ett stort misstag, att bjuda in en vilt främmande man till sitt sovrum, vad tänkte jag på, var det inte sånt man sysslade med som ung och experimenterande tjugoåring, är jag inte för gammal för det där nu, jo det är jag nog och jag borde ha låtit bli, om inte för min egen skull så åtminstone för hans.

"Har du inte ångest", frågade Tobias när jag pratade med honom i telefon nästa dag, men nej, inte ens det, jag har inte ens vett nog att ha ångest, jag vet att jag borde ha det, det är sånt som hör till en söndagsmorgon då man vaknar upp bredvid en främling, men jag känner mig bara uttråkad, håglös, oinspirerad, som att jag gjort allt förut, sett allt, upplevt allt, och att inget är roligt/intressant/spännande längre. Ingenting är magiskt, och inget är romantiskt, och jag som bara ville ha dans, dans, dans, men nu känner jag inte ens för att dansa längre. När hände det? När blev jag plötsligt så oändligt gammal och trött? Jag lovar, jag kommer att sluta mina dagar som en ensam bitter nucka som äter kattmat, pratar med sina krukväxter och tittar på Kvinnofängelset.

People say that it will kill me but they don’t understand, people never do

Ikväll är jag kär i Anna Ternheim. Jag kommer att sitta till vänster på rad fem i Malmös konserthus och gråta som en karl när hon plinkar på sitt piano och sjunger om ensamhet och utanförskap på sin quirky svengelska med alla dessa underliga formuleringar. ("God knows I tried to leave her, but she's got a constant fever"). Hennes accent och udda sätt att betona vissa ord har fått en del skivrecensenter att förfäras, men jag tycker att hennes kantiga skolengelska enbart är charmig. Allt måste inte vara så jävla perfekt hela tiden, huvudsaken är att det berör.

Jag har blivit så dålig på att lyssna på musik, det är ett illavarslande tecken att jag i genomsnitt lyssnar mer på klåparna i Idol än på artisterna i mitt skivställ. "Shape up!" som Kishti brukar säga. Även om jag blev helt bestört när Linda Seppänen röstades ut igår. Vad tänkte alla ni som satt hemma och skickade iväg ett sms med texten JOHAN eller CISSI, hur mår ni, är ni friska? Jag förstår inte.

Under min sejour i Amsterdam noterade jag att holländarna inte har någon som helst smak. Är det någon som kan nämna ett enda bra band från Holland till exempel? De enda jag kommer på är typ 2 Unlimited och Anouk. Vart man än gick i Amsterdam spelade de bara skrålig pubrock eller Basshunter. BASSHUNTER. Tror förresten att jag såg honom glida förbi på Kastrup när vi satt och väntade på vårt bagage, men det var efter att vi korkat upp den sista whiskeyflaskan så jag kan ha fel. Förresten, om min tid som universitetsanställd kommer att fortsätta så här kommer jag med all sannolikhet att sluta mina dagar som gravt alkoholiserad och obotligt leversjuk. Om skattebetalarna fick kännedom om hur stor andel av statens pengar som helt enkelt bara sups upp skulle alla vara anarkister. Jaja, vad bryr jag mig, jag har inga skrupler och gratis är alltid gott.

Tillbaka in i dimman!

I can buy you but I can't make you do what you don't

Amsterdam är verkligen så bisarrt som jag hade föreställt mig, om inte värre. Igår gick vi på stadsvandring med en holländsk guide som även är professor på det arbetarhistoriska institut som vi besöker denna vecka. Stadskärnan är verkligen en superkontrast mot det hypermoderna, överdesignade och cleana område som vårt hotell ligger i, och vi promenerade omkring i flera timmar och oh-ade och ah-ade fascinerat åt haschbarerna inhysta i k-märkta 1600-talsbyggnader, de vindlande kullerstensgatorna täckta av kanyler och bajs, de trånga gränderna där narkomaner och hemlösa krälade i rännstenen och de påtända ynglingarna som pissade på de pittoreska kanalhusen och dess konstfullt utsmyckade fasader.

Lex Luthor, vår holländske guide, gick i täten och pekade ut historiska platser som han trodde skulle vara av särskilt intresse för oss. ("I den här stentrappan trillade den svenske skeppspojken Anders Andersson från Åseda soken omkull på fyllan efter en våt natt ute med de andra sjömännen från m/s Victoria.") Han passade även på att hylla holländarnas speciella små egenheter, och förklarade de många fördelarna med en liberal inställning till knark och prostitution (dvs det är lätt att bli hög och lätt att få knulla), och i sann brorduktiganda blev vi alldeles förfärade och så där härligt osjälvkritiskt världssamvetesfördömande som vi svenskar gärna blir när vi är utomlands och alla andra gör fel utom vi, men den överlägset skitnödiga attityden gick tack och lov över några timmar senare när alkoholen och rökat gjort sin verkan och Tatiana och Katia dansat för oss och sedan bjudit på en stunds helkroppsmassage.

Nej, men allvarligt talat, att gå igenom Red-Light District mitt på ljusan dag och se dessa sorgsna öststatstjejer med sina bästa år bakom sig (om de ens haft några) stå i skyltfönstret och vänta på kunder medan ryggradslösa män irrar runt med lystna blickar och drägglande käftar i jakten på ett billigt luder att sätta på var en av de mer obehagliga upplevelser jag haft i mitt liv. Att så mycket smärta, så mycket hopplöshet och så mycket hjärtlöshet kan rymmas inom så få kvarter är oerhört skrämmande. Man undrar ju vad som rör sig innanför pannbenet på de där holländarna. Lex Luthor påstod att det är för kvinnornas skull som Red-Light District finns, att det är för deras eget bästa som det byggts en hel stadsdel dit kåta och empatistörda män kan gå för att förlusta sig på uttjänade kvinnokroppar. Det är ett ganska absurt resonemang. Dessutom ett ganska cyniskt, människoföraktande och jävligt vidrigt resonemang.

Så här är det: är du för ful, för lat, för korkad, för osympatisk, för illaluktande, för pervers eller för oattraktiv för att få ligga, acceptera läget och gå hem och runka eller skjut dig själv. Du kommer ändå aldrig att bli älskad på riktigt, hur mycket du än försöker, hur mycket du än låtsas och ljuger för dig själv, du kommer inte att bli älskad, inte för den du är, inte ens för alla pengar i världen, så stäng gylfen och gå hem, det du söker finns ändå inte där.

I need you so much closer

Bloggen gör denna vecka ett gästspel i kategorin "svenskar i utlandet" då jag rapporterar direkt från Amsterdam. Sitter i skrivande stund ihopkurad i hotellsängen (som jag delar med en annan doktorand vars namn kanske bör hållas hemligt då personen i fråga är gift) och njuter av utsikten från hotellrummet. Amsterdam är en konstig stad, i alla fall den delen av staden som vi bor i som påminner om ett gigantiskt och pretentiöst designhögskolanexamensprojekt. Alla byggnader är jätteunderliga, det finns inga räta vinklar någonstans, och en promenad genom området påminner snarare om en rundtur i Lustiga huset än en normal stadsvandring. (Eller också beror det på de där skojiga cigaretterna som jag köpte på caféet runt hörnet.)

Hotellet vi bor på är inget undantag, utan snarare en orgie i "spännande" lösningar. Jag chockades så smått över att duschen i vårt rum endast avskiljdes från resten av rummet medelst en tunn glasvägg, men det finns tydligen doktorander som dragit ännu kortare strån. I exempelvis rum 608 finns inget golv, och i rum 203 (där jag glatt suttit och supit/hånskratt hela kvällen) står toaletten mitt i rummet, och begreppet "öppen planlösning" har plötsligt fått en helt ny innebörd. Detta arrangemang är sannerligen något för de mer vågade och oblyga, de som gärna delar med sig av sitt innersta (bokstavligen talat), och som inte lider av diarré eller scenskräck. Och med ens blev jag oerhört tacksam över den tunna lilla glasväggen i vårt eget krypin.

Och nej, det är alltså inget skabbigt ockuperat ruckel vi bor i, utan ett av Amsterdams finare hotell. Modern avantgarde-design kallas det visst. Jo, jag visste att holländarna var liberala, men nog finns det väl en gräns för hur "liberal" man vill vara tillsammans med sina arbetskamrater? Att krysta inför publik anser i alla fall inte jag bidrar till att förbättra arbetsklimatet för de anställda, personligen föredrar jag gammalt hederligt afterworkande. Men kanske är detta det nya sättet att umgås på, det effektivaste sättet att snabbt utveckla tillit. För en snubbe du nyss sett lägga en kabel och torka sig i röven med det allra sista bortpillrade pappret från dassrullen behöver du ju aldrig frukta, honom vet du att du alltid kommer att kunna i lita på. I vått och i torrt.

Frågan är ju bara vad som blir nästa steg, tarmsköljning i baren? Konferenser i bajamajor? Offentligt lavemang på torget à la Gert Fylking? "Allt är möjligt", som vi liberaler brukar säga.

The best days are not planned by common sense, by lack of time, you just happen to be where everything feels fine

Igår: Besökte "Copenhagen Gay and Lesbian Film Festival" för att se Whole New Thing, oändligt vackert om en förvirrad tonårings kärlekskramper och hans lika förvirrade hippiefamilj som långsamt faller samman trots fina ideal och en obändig tro på att kärlek kan lösa allt, fast bara nästan, och alla i salongen snorade i tröjärmen för att det var så fint. Stötte på Tobias av en slump på vägen hem och följde med på en fest hemma hos någon jag inte kände och vars ansikte jag snart kommer att ha glömt, men fy fan vad roligt vi hade, vad fint att man bara kan dansa och sjunga så där tillsammans, trots att man egentligen är främlingar för varandra. Vinglade vidare till KB på en obekväm pakethållare och träffade Anna och L i kön, och Tobias hånglade som vanligt med L, det var lustigt men samtidigt lite bisarrt, och sen träffade jag Hanna på dansgolvet och vi hoppade omkring till gamla 90-talshits och varje låt var "världens bästa" och kvällen tycktes aldrig ta slut. Pratade med en kille som var boxare och gillade att lyssna på reggae och kunde inte säga nej när han frågade om mitt nummer fast hans typ inte alls är min typ, men tyckte att det var lite lustigt att min typ tydligen är hans typ. Blev bjuden på lyxiga drinkar med parasoll av en kille som påstod att han kände Tre Solar-Hobert och Tre Solar-Endre, och den fina meriten belönades givetvis med några pussar, för vem vill inte frottera sig med det fina folket liksom? Upptäckte den där söta killen som jag sett i lärarhögskolans korridorer och jodå, han brukar visst se mig också, och jag tror de spelade New Order eller kanske var det Alphaville, men vi dansade i alla fall och höll sedan handen hela vägen hem.

Idag: Bakis, desillusionerad och trött. Trött på att bara äta knäckebröd och gurka (det är det enda jag har hemma). Trött på drivorna med blöt tvätt överallt eftersom det där jävla torkrummet inte fungerar som det ska (och jag som måste packa inför Amsterdam, men det går inte, för allt jag tänkte ta med mig är blött). Trött på pojkar som tror att bara för att man bjuder in dem till sitt hem så inbjuder man till allt möjligt annat också (nej, nej, nej). Nej, det finns ingenting som heter kärlek och den löser heller ingenting. Inte idag i alla fall, inte här. Kanske någon annanstans, i någon annans liv. Nu ska jag trampa hem till Tobias och bli bjuden på mat och titta på en serie som handlar om folk som skjuter ihjäl varandra. Förhoppningsvis får det mig att må lite bättre.


In memorium. Jonas "Snäckan" Snäckmark.


Carro: Visste du att Snäckan påstår att han blev religiös efter en dag då Gud uppenbarade sig och talade till honom?
Lina: Men herregud, hur lät det? "Snäckan, min son, lyssna noga nu, ty jag har en uppgift åt dig. Du skall hädanefter viga ditt liv åt att härma Eddie Vedder." "Ja Herre. Ditt ord är min lag."

You walk past a cafe, but you don't eat when you've lived too long

Brukar ni se Du är vad du äter, Toppform eller Älskling, vi dödar barnen? Suckers. Själv brukar jag stå över all form av matnoja och kroppsfixering efter att ha insett att det inte spelar någon roll vad jag gör - jag går ändå varken upp eller ned. Faktum är att jag har sett likadan ut de senaste 10 åren efter det att jag lämnade puberteten bakom mig. Ibland händer det faktiskt att jag - lite lagom halvhjärtat - försöker förändra min något osunda livsstil för att leva mer hälsosamt, och intalar mig själv att det kanske vore en bra idé att dra ned på sockerintaget och kanske till och med ta en runda i löpspåret då och då för att inte lungorna helt ska förtvina framför dumburken, men efter en och en halv dag med fullkornsbröd, plastaktig lightost, baljväxter med lågt GI-värde och en bitande träningsvärk brukar jag oftast lägga ned projektet.

Nåväl, häromdagen råkade jag dock slå över till Du är vad du äter på TV3 och såg det omtalade inslaget då hälsofascisten Anna Skipper visar den olycklige deltagaren hur mycket personen i fråga sätter i sig under en vecka. Med en dallrig pizzaslice i ena handen och ett glas kalorimättat vin i andra skrattade jag rått åt högarna av kycklingklubbor, glass, lösgodis, läsk, småkakor, cheeseburgare, pommes, choklad, öl, korv, chips och revbensspjäll som låg upptravade framför dem på bordet, medan den stackars deltagaren höll på att dö av skam och äckel medan hon mottog obersturmführer Skippers bannor och förmaningar.

Sen började jag fundera på vad jag själv hinner sätta i mig under en vecka, och hur aptitligt det hade sett ut om man brett ut allt detta på ett långbord. Tanken svindlade. En kort sammanfattning av vad jag ätit de senaste 7 dagarna kan här vara på sin plats för att sätta in er i problematiken: 1 limpa, 2 ostbullar, 1 tub kaviar, 1 tub mjukost, 3 liter juice, 4 liter lightläsk, 6 koppar varm choklad, 2 koppar blåbärssoppa, en jävla massa te med mjölk och honung, 1 liter vitt vin, 2 päroncider, 3 pizzor med extra mkt ost, 2 port vegfärs med spaghetti, 1/2 fetaost- och purjolökspaj, 4 sojakorvar med hemgjord potatismos och smör, 1 port thaigryta med ris, 2 dajm, 1/3 påse ostbågar, 1 muffin, 1 croissant, 1/2 paket digestivekex, 1 paket riskakor, 5 bananer och 1 gurka. (Notera att förmodligen endast de två sista posterna hade godkänts av Reichsführer Skipper som hälsosam föda.)

Så kan det inte se ut. Dags alltså att (än en gång) omsätta planen "Beach 2007" i praktiken. Från och med nu blir det hej då Marabou och hej morot. Dessutom ska jag gå och förnya mitt Friskis-kort, och kanske göra hjärtklappningen på löpbandet "roligare" med ett par nya, färgglada toppar i polyamid och elastan. Viktigast är ändå att jag slutar göra omvägen förbi bageri Donau i tid och otid, eller tänker "oh så billigt" varje gång Lidl får in ett nytt parti med tyska chokladkex vars tillsatslista är skriven i finstilt. Måste försöka stå emot, även om det inte kommer att bli lätt. Jag är lite som tonårsdottern som dejtar en pizzaslice i den där tevereklamen, jag faller allt för ofta för män som är trekantiga och luktar ost och gammal burksvamp. Vi får väl se om jag lyckas bättre den här gången. På söndag kväll bör vi rimligen veta svaret.


"Men jag älskar faktiskt honom!"

On cold days it is easy to behave and easy to believe in it

Det är kallt som fan, midvinter, istid. Jag får bronkithosta bara av att gå från Malmö högskola och hem, sväljer en liter snor om dagen och ligger och hostar upp slem i Davids säng. Ytterst charmigt, jag vet, men sån är jag.

För första gången tjänar jag så pass mycket att jag faktiskt kan investera i en ordentlig vinterjacka i år, inte en sån där fjortisjacka med fuskpälskrage från Carlings eller en massproducerad wannabejacka med tveksam kvalitet från H&M, utan en rejäl, snygg, moderiktig vinterjacka som signalerar att dess ägare har både stil, klass och pengar.

Enda kruxet är att jag har noll koll på var jag får tag i en sån jacka. Shoppingen är tyvärr inte särskilt upphetsande inne på Triangeln i Malmö. Kanske kan jag hitta en snygg jacka i Amsterdam dit jag åker på måndag, men frågan är hur mycket tid jag kommer få över till att ränna omkring i stan och hur mycket som måste spenderas i det spännande arbetararkivet som jag "egentligen" är där för att besöka.

Men är det någon som har något tips på ett dyrt och trendigt märke eller nån schysst modell som bara är too-die-for så får ni gärna höra av er. Tänk i termer som "glamourous rock chick", "vintage urban couture" och "New York, New York", tänk stilikoner som Cameron Diaz och Maggie Gyllenhaal, och låt endast fantasin sätta gränserna (samt priset, it's not all about the benjamins, jag kan sträcka mig till prisklassen "en månadshyra" eller "en hyfsad Canon digitalkamera").

Om jag mot all förmodan inte skulle hitta något i tulpanernas, väderkvarnarnas, horornas och haschpsykosernas stad, är det möjligt att jag gör ett nytt försök med ASOS, trots att det gick så fantastiskt käpprätt åt helvete sist när Posten hade det goda omdömet att skicka tillbaka den beställda försändelsen till England. Men nu är jag beredd att ge dem en ny chans, jag menar, titta bara på de sjukt sjukt snygga kapporna här under, och tala sedan om för mig vilken av dem jag bör välja:



Miss Sixty Tailored Coat


French Connection Tulip Coat


Killah Dogtooth Coat

Och när man ändå är inne på ASOS och härjar kan man ju lika gärna plocka upp de här:



Eller kanske de här:



Eller varför inte de här?:



Det finns så mycket man vill ha men kanske trots allt inte behöver. Ytterligare skor med decimeterhöga klackar att svaja fram på på Malmös kullerstensgator hör möjligtvis till den kategorin. Men vad fan. Det är svinkallt ute, snart november, snart julrush och allmän julklappshets. En julklapp i förtid är jag värd. Eller kanske ett par. För att peppa mig själv. För att stå ut i höstmörkret. För att inte förfrysa och förtvina inuti.

"Add to basket and proceed to checkout?" Yes please.

And after all, don't feel like nothing, like walking away, like a mouth full of rain

I helgen är det Copenhagen Gay and Lesbian Film Festival på Spegeln här i Malmö och jag tänkte dra dit, om det är någon som vill följa med. Tänkte se Red Doors (om en kinesisk-amerikansk dysfunktionell familj) och Whole New Thing (om en trettonårig pojke som inleder ett förhållande med sin 47-årige lärare) på lördag och kanske även någon av filmerna som visas på söndagen. Jag utgår från att det kommer bli bättre än mitt senaste biobesök då jag som ni kanske minns såg The Guardian, vars stora och ENDA behållning var Ashton Kutcher.



Ashton är verkligen det vackraste just nu. (Frågan är om jag hade någon annan poäng med det här blogginlägget än att få klistra in den där heta bilden här ovanför. Förresten, har jag nämnt den gången jag och Lina råkade få syn på honom i London? Han stod i ett fönster på andra våningen, halvt bortvänd från gatan, och blev intervjuad av MTV. Varje gång det såg ut som att han skulle göra en ansats att vända sig om och vinka blev massorna utanför - som till mesta delen bestod av besatta tonårstjejer, och så Lina och jag så klart - som galna och började gråtskrika hysteriskt.)

Jag är sååå avundsjuk på hans fru, den botoxade, nedslimmade och uppstoppade Demi Moore som får leka med honom på daglig basis.

Ashton (28) och Demi (45) utgör ett av Hollywoods mest bisarra par, då de utåt sett inte tycks ha något gemensamt. Ashton är en goof, knappt torr bakom öronen, vars födkrok består av halvkassa b-komedier, inoljade utvik och en prankshow på MTV. Demi är en föredetting vars största succé på filmduken var en film som handlade om hur hon tar Whoppi Goldbergs kropp i besittning efter sin död för att en sista gång fingerknulla sin exmake Patrick Swayze.

Tillsammans uppfostrar Ashton och Demi hennes tre barn, varav den äldsta är endast tio år yngre än sin nya styvfar. Jag kan ju bara meddela er att om JAG hade fått en styvfar som såg ut som Ashton...

Anyhow.

Man kan ju gott fundera på hur mycket jag och Ashton hade haft gemensamt om vi hade träffats. Killen verkar inte smart, och dessutom har han den där grabbigt pubertala humorn som kan vara ganska rolig om den presenteras med ett visst mått av ironi av en charmig brud med glimten i ögat, men som blir direkt plågsam om den åtföljs av ett intelligensbefriat höhöhö-skratt av en vuxen man som fortfarande tycker att det är stor underhållning att spola folk i toaletten och göra kalsonggreppet (102 träffar på google för termen "kalsonggreppet" förresten).

Förmodligen hade jag blivit tvungen att sätta en munkavel på honom om jag skulle orka umgås med honom en längre tid, alternativt se till att jag alltid var rejält dragen under våra rendez-vous. Men vänta lite.... påminner inte det om en relation som jag redan har? Och som jag egentligen genast bör avsluta. Han är sjukt snygg, men totalt ointressant, och vi har inte ens sex längre.

Äh, vad fan. Nu lägger jag ner.

And all these country miles are nothing, compared to taking a chance

En av de värsta sakerna jag vet är när folk jag egentligen inte gillar hör av sig och frågar om jag har lust att hitta på något, och jag blir tvungen att hitta på någon pinsam lögn för att slippa undan det hela. Ännu värre är det när man själv är den där personen som folk försöker undvika (fast det får man förstås aldrig reda på, man kan ana det, men aldrig säkert veta) och detta gör mig alltid lite nojig i kontakten med andra människor.

Givetvis inte med nära vänner och människor jag känner väl, de skiter jag i vad de tycker, men däremot kommer osäkerheten smygande när det gäller nyare bekantskaper. Tycker de verkligen om mig? Vill de ha mig med på riktigt eller frågar de bara för att vara snälla? Kommer de att tycka att jag är efterhängsen om jag är den som hör av sig först? Och så vidare. Jag är livrädd för att folk inte ska vilja hänga med mig, och vill gärna vara hundraprocentigt säker innan jag vågar fråga.

Det är ungefär som när man gick på lågstadiet och skulle fråga chans på någon söt kille, och för att undvika förnedringen att få ett nej var den säkraste metoden att helt enkelt låta bli att ställa frågan. Det var mycket smidigt, jag klarade mig effektivt genom hela grundskolan utan några brustna hjärtan, men å andra sidan blev det i längden rätt så ensamt eftersom jag aldrig vågade ta risken att bli nobbad.

Nu när jag är vuxen borde jag vara klokare och modigare, men det är jag tyvärr inte. Jag är lika räddhågsen och osäkert trevande i mitt kontaktsökande som jag alltid har varit, och nu finns ju inte längre möjligheten att lägga "fråga chansen"-lappar i folks bänkar, utan man tvingas möta tjurens horn öga mot öga efter att ha gått över ån efter äpplen. Det är inte det lättaste.

Jag har ju alltid stoltserat med att jag brukar göra av med fler vänner än jag får och länge förundrats över hur denna ekvation överhuvudtaget kan gå ihop, men allteftersom jag nu börjat närma mig minussidan har jag insett att det är dags att göra något åt saken. Därför kände jag mig otroligt stolt över att jag apropå ingenting slängde iväg ett "har du lust att gå på bio?"-mejl till min nya kompis M, och kände mig oerhört lättad när hon faktiskt svarade ja och inte hånskrattade eller spottade efter mig. Nästa steg blir att sms:a T och fråga om han har lust att luncha någon dag, och kanske, kanske kommer jag att kunna samla så mycket mod att jag vågar fråga V och F om de har lust att hänga med ut på en öl.

"Den som lever får se", sade gumman som hoppade i galen tunna.

Let's not waste more time

På temat "dåliga teveserier som jag inte kan leva utan" har turen nu kommit till The 4400. Någon som följer den? Inte det? Någon som har hört talas om den då? Nähä, inte det heller. Tja, vad kan jag säga. Ni har inte gått miste om något. The 4400 är rakt igenom kass: ursprungsidén (ett gäng människor som varit försvunna i upp till sextio år återvänder till Jorden under mystiska omständigheter med nya, övernaturliga förmågor, senare visar det sig att de blivit "kidnappade" av människor i framtiden och att de nu återvänt till Jorden to complete a mission: att rädda mänskligheten från undergång), det fullständigt ologiska och orimliga manuset, de krystade dialogerna, det styltiga skådespeleriet, de billiga specialeffekterna, osv. Ja, ni förstår ju själva. Det är inte bra. Faktum är att The 4400 mycket väl kan vara den sämsta serien sen... sen... sen Sunset Beach.

(Om någon minns denna högkvalitativa evighetssåpa som gick på eftermiddagarna på TV4 under 90-talet och som handlade om ett gäng inavlade, makthungriga och fullständigt bindgalna invånare i ett litet lokalsamhälle i Californien som gjorde sitt bästa för att knulla, ljuga och försöka ta livet av varandra. Hälften av avsnitten var svartvita återblickar och den andra hälften drömmar, dessutom hade karaktärerna den dåliga vanan att alltid tala högt för sig själva för att förklara vad de tänkte och varför de handlade som de gjorde, vilket tydligen var den enda metod manusförfattarna behärskade för att driva "handlingen" framåt.)

För er som haft turen/oturen att missa de inledande säsongerna av The 4400 och nu av någon outgrundlig anledning bestämt er för att ge serien en chans kommer här en snabb genomgång av dess karaktärer:

Tom Baldwin - agent på NTAC (National Threat Assessment Command) som har till uppgift att kartlägga de 4400 återvändarna och se till att de anpassar sig till samhället, en uppgift han inte riktigt klarar av. Härligt macho och tjockskalligt envis med en rädda-världen-attityd som får självaste Bruce Willies att blekna i jämförelse.

Kyle Baldwin - Toms son som inte blev "kidnappad" ett par år tidigare, men som ändå drabbades av den osynliga kraften och därför hamnade i en långvarig koma. När han vaknade upp visade det sig att någon annan varelse tagit över hans kropp och som tvingade honom att begå ondskefulla handlingar mot hans vilja.

Alana - Toms fru som han träffade i en dröm och sedan tog med sig till den riktiga världen. Alana är en av de 4400, och hennes förmåga är att skapa parallella universum. Pratar gärna vitt och brett om hennes och Toms fantastiska sexliv. Är den enda i serien som faktiskt är shaggable, vilket mycket väl kan bero på hennes mystiska franska accent som ännu inte fått sin förklaring.

Diana Skouris - Toms partner på NTAC. Dyker alltid upp på rätt ställen i rätt ögonblick. Pålitlig, präktig och rättskaffens (och därför jävligt obehaglig). Knullar en annan av NTAC:s agenter, Marco, trots att hon av allt att döma är hemligt förälskad i Tom.

Maia Skouris - Dianas adoptivbarn som är en av de 4400 återvändarna. Maias förmåga är att se in i framtiden vilket gör henne till en ovanligt livstrött och cynisk nioåring. Intressen: att spela på hästar och jävlas med folk genom att tala om för dem att de snart ska dö.

Shawn Farell - Toms systerson som är en av de 4400. Driver ett ställe kallat The Center som är en samlingsplats för de 4400 där de kan träffas, chilla lite eller sitta i ring och sjunga "Kumbaya". Shawns förmåga är att hela sjuka och skadade genom handpåläggning. Lider av uppenbara Jesus-komplex.

Jordan Collier - Centrets förre ledare som hade stora planer för de 4400. Mördades under en fest på Centret av Kyle, eller rättare sagt, av den varelse som tagit Kyles kropp i besittning. Jordans döda kropp försvann sedan under mystiska omständigheter och har fortfarande inte återfunnits. Kommer historien att få sin förklaring? Kommer Jordan att komma tillbaka, kanske återuppstiga à la Jesus? Eller har manusförfattarna helt enkelt glömt bort honom? Ingenting är omöjligt i denna kalkonsåpa.

Lily Moore Tyler - En av de 4400. När hon kom tillbaka från "var det nu var de hade varit" visade det sig att hon blivit gravid. Ingen vet hur det gick till. En dag föll Lily ihop på golvet och när hon vaknade upp hade hon åldrats med 60 år. Ingen vet heller hur detta gick till. Ett par dagar senare dog Lily av sina ålderskrämpor och försvann således ur serien. Vi gissar att det var manusförfattarnas sätt att hantera det faktum att hon vägrade fortsätta att medverka i serien och bröt kontraktet.
Vi förstår henne.

Richard Tyler - "Kidnappades" redan på 50-talet då han jobbade som pilot för det amerikanska flygvapnet. När han försvann hade han ett förhållande med en ung kvinna vid namn Lily Moore. När han återvänder tillbaka till Jorden femtio år senare hookar han genast upp men en ny kvinna. Hennes namn är också Lily Moore och är hans före detta flammas barnbarn. Richard har alltså spänt på både sin nya fru och hennes farmor. Det känns fräscht.

Isabelle - Lilys barn som uppfostras på Centret av henne och Richard. Isabelle går även under smeknamnet "djävulsbarnet" eftersom hon som bebis med hjälp av sina otroliga krafter dödade alla som försökte skada henne eller henens familj, plus alla som hon av någon annan anledning inte gillade, inte var tillmötesgående nog (en gång försökte hon till och med döda sin egen mamma eftersom hon inte fick mat tillräckligt snabbt) eller helt enkelt bara råkade komma i vägen. I samma veva som hennes mor åldras femtio år åldras hon själv tjugo, och är alltså i säsong 3 plötsligt en ung kvinna med allt vad det innebär av naivt ungdomligt oförstånd och trevande sexuellt uppvaknande à la Den blå lagunen. Hon gör allt för att få en skräckslagen Shawn i säng som inte känner sig helt bekväm med att ha sex med en person som några dagar tidigare fortfarande kröp omkring i blöjor.

Denna fantastiska serie går alltså klockan 19.05 på söndagar på TV3. Missa inte. Eller förresten... Dammsug, läs er läxor, ring er gamla farmor, gör vad som helst istället. Själv gick jag och såg Marit Bergman spela på KB (och ja, hon körde "You can't help me now" och det var HELT JÄVLA FANTASTISKT, tack Liv-Marit). Nu ska jag spendera resten av kvällen med att försöka bryta mitt The 4400-beroende och inte kolla på det inspelade avsnittet.
Måste. Försöka. Stå. Emot. Måste. Måste...

En gammal sång får en helt ny text, en äcklig röst som billig sex

Jessica Myrberg och hennes läskiga piercingar har lämnat Idol, sörjda och saknade av ingen. Och som vanligt är det Ursäkternas Dag när idolerna åker ut. Förra veckan var det Natalie Kadric som gnällde över att tittarna inte hunnit lära känna henne ordentligt eftersom hon fått för lite tevetid, och efter att Jessica åkt ut igår började det genast gnällas om att det bara är småbrudar som röstar (här vill jag lägga in mitt veto, jag råkar nämligen känna till två kvinnor, inga namn nämnda, men båda 25+, som igår glatt fattade mobiltelefonerna för att ringa in), och att de bara röstar på de killar som de tycker är söta och som de är lite kära i (nyss nämnda kvinnor, båda alltså halvvägs till medelålders, röstade givetvis inte på de deltagare de är kära i, utan på dem som de vill knulla) och detta är tydligen enligt vissa djuuupt orättvist.

Att Sara (som dessutom inte kunde sjunga), Natalie och Jessica åkt ut för att de är för jävla tråkiga verkar inte ha fallit dem in.

Vari ligger den djupa orättvisan förresten? Är det orättvist att tjejer ringer in för att rösta på de killar de tycker är söta? Hade det varit rättvisare att förhindra dessa grupper från att rösta? Eller kanske bara tillåtit fula killar att ställa upp i tävlingen? Hade gnällspikarna hellre sett att tjejer i sann systerskapsanda ringde in och sympatiröstade på de halvkassa kvinnliga deltagarna för att på så sätt krossa patriarkatet och den manliga dominansen?

Själv tycker jag bara att det är gött med en tävling som går ut på att kvinnor får bedöma vilka män som de anser är mest shaggable. Är inte det vad män har gjort i alla tider? Enligt mig är Idol det nya Fröken Sverige. (Vilket accentuerades ytterligare i förra veckans avsnitt då Idol-Markus andaktsfullt hyllade allemansrätten, nästa steg är väl att han avslöjar att han även gillar barn och djur.)

Det enda sandkornet i ögonvrån är att juryn sitter med och fortfarande låtsas som att det är en talangtävling de bedömer. Eller i alla fall Peter Swartling och Daniel Breitholtz. Kishti och Clabbe däremot verkar ha greppat vad det hela handlar om.

Är det förresten någon annan än jag som har reagerat över att i princip allt som Clabbe säger låter extremt porrigt? Kanske är det bara jag som övertolkar honom och läser in saker som egentligen inte finns där, men låter inte allt för många av hans uttalanden som gubbsjuka sexanspelningar? Speciellt med tanke på det sätt han säger dem på, à la Bruno Wintzell i Tutti Frutti, och med den där läskigt intensiva blicken som han spänner i de unga idolernas veka tonårskroppar. Detta ger i alla fall mig rysningar av obehag, och hade jag haft en son/dotter i tonåren hade jag aldrig låtit dem ställa upp i Idol. Eller hade du låtit dem komma i närheten av den här mannen?:



Detta är alltså mannen som gjorde sig känd med textraden: "Dina bröst är som svalor som häckar", och som sedan dess uppenbarligen har fortsatt i samma spår. Här är ett axplock av gårdagens skörd:

"Det var 'hot' men inte så 'hot' att man brände fingrarna på dig." (Clabbe om Jessica)

"Jag får en gooosedjursfeeling från dig." (Clabbe om Felicia)

"Det var en avspänd njuuutning." (Clabbe om Markus)

"Din röst skär som en varm kniv i smööör." (Clabbe om Danny)

Som sagt, YTTERST OBEHAGLIGT. (Och notera att jag, för att undvika att bli stämd av TV4, i detta blogginlägg helt har låtit bli att använda mig av begreppet "peddovibbar". Det gick ju inte så bra sist.)

Bring down the government, they don't, they don't speak for us

Jag fortsätter bygga vidare på mitt inlägg igår om de tre fuskande ministrarna. Jag vill börja med ett förtydligande: nej, jag tycker inte att det är okej att begå kriminella handlingar, däremot är det löjligt att bli upprörd över skitsaker, speciellt när man inte sopat rent framför sin egen dörr. I denna artikel i Aftonbladet som jag nyss hänvisade till frågar journalisten sina intervjuoffer (bland annat Expressens chefredaktör Otto Sjöberg som inte heller betalat sin tv-avgift) om de tycker att det är ett allvarligt brott att inte betala tv-licensen. Man undrar ju om journalisten är seriös. Ett ALLVARLIGT brott? Våldtäkt, misshandel, mord och rån, där har ni några exempel på allvarliga brott. Att slarva med tv-licensen ger på sin höjd böter.

Däremot tycker jag att det är befogat att ifrågasätta Maria Borelius och hennes köp av svarta tjänster (och då bortser jag från hennes hjärndöda förklaring att hon trots miljoninkomster inte hade råd, det är så dumt att det inte ens förtjänar att kommenteras). Att köpa tjänster svart är inte bra av främst två orsaker:
- Staten får inte in några pengar i form av skatter och arbetsgivaravgifter, vilket i förlängningen urholkar samhällsekonomin.
- Den anställde är i ett beroendeförhållande till sin arbetsgivare och har inget rättsligt skydd, den kan t.ex. inte förhandla om sin lön eller vända sig till facket angående dåliga arbetsförhållanden osv, har ingen rätt till sjukersättning, a-kassa, pension eller andra förmåner, och riskerar att få sparken när som helst.
Detta är naturligtvis inte bra.

Å andra sidan finns det en gråzon här. Om jag t.ex. hjälper till i trädgården hemma hos mina föräldrar för ett par hundralappar, har de/jag gjort oss skyldiga till ett brott då? Och var går den gränsen? Får man hjälpa sin farmor mot betalning? Sin nästkusin? Sin granne? Och så vidare.

Om man bortser från den klassiska vänsterretoriken att all hjälp med hushållsnära tjänster är av ondo, och istället tittar på den krassa verkligheten där det finns familjer där både mannen och kvinnan arbetar runt 60 timmar i veckan var, och därför behöver hjälp med städning eller barnpassning, så kan man fråga sig hur detta ska gå till. Den bästa lösningen är naturligtvis att använda sig av vit arbetskraft, dvs knalla ned till arbetsförmedlingen och sätta in en annons och sedan anställa någon som verkar lämpad för jobbet. Denna "någon" är inte sällan en långtidsarbetslös kvinna med invandrarbakgrund eller en skoltrött tonårstjej som vill ta en tajmout och fundera över vad hon ska göra med sitt liv. (Inte lika ofta är det män, män verkar av någon anledning inte så förtjusta i att ta hand om barn, bara att göra dem.)

Maria Borelius däremot har inte agerat på detta sätt, hon har anställt barnflickor svart, och några av dem var dessutom från Filippinerna, vilket har upprört många. Jag förstår att man inte tycker att det är okej med svartarbete, men varför är det VÄRRE om arbetskraften råkar vara från Filippinerna än från Sverige? Såvida inte Borelius har betalat ut en skamlig slavlön och behandlat dem som boskap förstår jag inte varför man ska uppröras över just barnflickornas nationella tillhörighet. Det är väl bra att de får möjlighet att komma från fattigdomen och misären i sitt hemland, se lite av världen och samtidigt tjäna pengar? (Att problemet i sig ligger i att det finns en massa fattiga länder här i världen är ju knappast Borelius fel. Att förhindra människor att resa någon annanstans för att söka lyckan är ju inte heller en lösning på problemet.)

Jag tror att en anledning till varför folk upprörs är för att de anser att de här kvinnorna på något sätt har blivit utnyttjade. Nu kan jag naturligtvis inte tala för hur alla barnflickor här i landet har det, det finns säkert de som inte alls trivs i sina värdfamiljer, precis som det finns människor överallt som vantrivs på sina arbetsplatser. Jag kan bara utgå från de barnflickor som jag själv har träffat. Efter gymnasiet flyttade min bästa polare till Stockholm, närmare bestämt till Lidingö, för att i två år arbeta som barnflicka i en familj där båda föräldrarna var egenföretagare och inte hade tid att ta hand om sin nioårige son. S (som vi kan kalla henne) flyttade in hos familjen, fick en hel våning för sig själv i deras gigantiska villa, bodde och åt gratis, fick tillgång till en egen bil så att hon kunde skjutsa pojken till skolan och hämta honom på fritids efteråt, samt en rejäl summa på fickan. Hon arbetade i snitt fyra timmar om dagen (med att typ leka, bre smörgåsar och hjälpa till att läsa läxor), resten av tiden ägnade hon åt att läsa upp sina halvkassa betyg på Komvux och shoppa/fika/festa med de andra barnflickorna i området. Dessutom fick hon hänga med familjen på semester till Västindien. En rätt så behaglig tillvaro kan tyckas, eller i alla fall lät det så i mina öron. Och inte en krona betalade hon i skatt.

Återigen, givetvis är det inte RÄTT, det är fortfarande olagligt att anställa svart arbetskraft, men då är det detta man ska beklaga sig över, inte om huruvida arbetskraften som hyrs in är från Sverige, Filippinerna, Långtbortistan eller wherever. Och personligen hade jag hellre anställt en kvinna från ett fattigt u-land än en skoltrött småtjej från Landskrona vars högsta dröm är att jobba med meeeedia och knulla upp Foppa på Spy Bar (men det hade ju sossarnas ogenerösa arbetskraftinvandringspolitik effektivt satt stopp för, förhoppningsvis blir det ändring på det nu, så att man kan anställa folk även om de har mörk hud, slöja eller talar på bruten svenska).

Fast den bästa lösningen ändå kanske hade varit att skita i att skaffa barn om man inte anser sig ha tid med dem. Men det är ju en helt annan fråga.

Cunts are still running the world

Så är det igång igen. Mediedrevet. Den här gången har kvällstidningarna valt att rikta ljuset mot tre ministrar i Reinfeldts nya regering och peka ut dem som särskilt ondskefulla varelser med bristande moral. I Aftonbladets nätundersökning uppger 83% av läsarna att de anser att en eller flera av dessa ministrar bör avgå. Deras brott: de har inte betalat tv-licensen och de har köpt svarta tjänster. Och genast drabbas Svensson av moralpanik. För usch och fy, så får man ju inte göra, själv skulle man ju aldrig göra något liknande (ehum ehum), och även om man skulle det så är en politiker en människa som bör stå över alla andra, nån slags übermensch med oantastlig moral som aldrig får göra några misstag.

Det fattar väl alla att det där är blaj. Politiker är vanliga människor, precis som du och jag, och precis som alla andra rör de sig ibland i gråzonen mellan vad som är lagligt och inte, vad som är moraliskt försvarbart och inte. Men att det på något sätt skulle påverka deras kunskaper, skicklighet eller förmåga att utföra sina jobb ställer jag mig ytterst tveksam till. Tror ni på fullaste allvar att Tobias Billström skulle bli en sämre migrationsminister bara för att han tycker att SVT:s program är trista och inte vill betala för att se dem? Precis som om jag skulle bli en sämre historiker för att jag bryter mot kopieringslagarna, A en sämre polis för att hon cyklar utan lyse, L en sämre bibliotekarie för att hon laddar ner musik eller H en sämre hantverkare för att han då och då ger vissa kunder ett ”rabatterat pris”. Vilket trams.

För det här är den typen av förseelser som vi alla gör oss skyldiga till dagligen. Vi kör för fort, super på offentliga platser och glömmer bort att lämna tillbaks låneböckerna i tid. Big deal. Det är värre när våra förtroendevalda eller folk på viktiga poster gör sig skyldiga till allvarliga brott eller skadar andra människor genom våld och kränkningar. Som SSU-basen Anna Sjödin som idag fälldes för rasistiska uttalanden och våld mot tjänsteman, vilket det också rapporteras om i Aftonbladet. 85% av de som röstat anser att hon bör avgå. Det är bra. Men det rapporteras också om att kungen har gått på fest utklädd till neger:

”Cirka 160 gäster var inbjudna, däribland kungafamiljen och kungabarnens respektive. Gästerna bjöds enligt Svensk Damtidning på äkta ormsoppa och kryddstekt zebra. Bengaliska eldar lyste upp trädgården och i ett rum stod två män utklädda till kannibaler och rörde om i en gryta. Kungen hade valt att klä ut sig till afrikansk hövding och kronprinsessan Victorias pojkvän Daniel Westling till ett lejon. En annan gäst, moderate politikern Peder Wachtmeister, berättar att han skulle föreställa ’någon civiliserad djungelinvånare’.
– Jag hade en rätt vanlig kavaj och vanliga byxor. Sedan målade jag ansiktet svart och så hade jag en krullig, svart peruk, säger han. Enligt honom hade serveringspersonalen också svartmålade ansikten.”

Det är faktiskt tveksamt om det blir mer rasistiskt än så, det enda som saknades var väl ett ben genom näsan också. Nästa steg för Carl Gustav blir väl att dra på sig bombarjackan och raka skallen. Gift med dottern till en tysk nazist är han ju redan. Dock tycker fortfarande 80% av Sveriges befolkning att vi ska ha kvar monarkin. Det är alltså allvarligare att inte betala tv-avgiften än att ge uttryck för rasistiska åsikter.

Det tycker i alla fall jag är ganska beklämmande.


Kungafamiljen slår klackarna i taket på Sturecompagniet.

My heart will go on and on

Gratis är inte alltid godast. Inte minst bevisade kvällens händelser denna tes. Jag hade vunnit fribiljetter till en förhandsvisning av The Guardian och släpade med mig en intet ont anande Lina till Filmstaden för att, som vi trodde det, njuta av Ashton Kutchers tajta röv på första parkett. Förvisso blev det en hel del rövnjutande, men tyvärr hamnade ändå den totala behållningen av filmen på minuskontot. Anledningen till detta stavas KEVIN COSTNER. Jag hatar inte Kevin Costner, jag hyser inte ens någon särskild agg mot honom (även om han tillhör det där gubbgänget med Harrison Ford och andra medelålders machomän med gråsprängt hår som tar sig själva och sina roller som universums räddare på litet för stort allvar). Jag råkar bara tycka att han är förbannat tråkig.

Men samtidigt, i all sin träighet (eller kanske just därför), lyckas han också på något osannolikt sätt vara oändligt komisk. Ofrivilligt komisk kanske bör tilläggas, han är en så usel skådespelare och han väljer sina roller med sådan osannolikt dålig skärpa att man häpnar. Har han ingen agent? Sunt förnuft? Lite självdistans? Mannen har gjort kanske fem av världens tio sämsta filmer och är lika usel i alla, och han förtjänar en eloge bara för det, men det bisarraste är ändå att folk fortsätter att pumpa in pengar i hans vansinnesprojekt. Varför? Redan på pappret ser man ju att de är dömda att misslyckas. ("Hej, jag har en idé om att Jorden i framtiden kommer att vara helt täckt av vatten...") Kevin Costner är ett fenomen i Hollywood som inte riktigt går att förklara i logiska termer. Han är sorgligt pretentiös och härligt missförstådd och just därför så fantastiskt rolig. Han är tragikkomikens okrönte mästare.

Detta är också anledningen till att jag alltid lyckas skratta på helt fel ställen när jag ser hans filmer. Som när det ska vara lite fint och känslosamt, som i slutscenen tillsammans med Marion i Robin Hood: Prince of Thieves (inte att förväxla med Robin Hood: Men in Tights, som ju är bra på riktigt). Eller nagelbitande spännande, som när lille Fletcher ger sig ut på roddtur i en båt full med sprängladdning i Bodyguard. Det är alltid vid dessa tillfällen som jag, opassande nog, bryter ihop och börjar tokskratta, till den övriga biopublikens stora förtret.

Idag var inget undantag. Under en dramatisk scen försöker Kevins karaktär rädda sin bästa vän från att drunkna, men givetvis dör vännen i hans armar medan Kevin förtvivlat upprepar repliken "I wont let go. I promise you I wont let go" medan de klamrar sig fast vid varandra i vattnet. HELT OSÖKT började jag givetvis tänka på Titanic och den klassiska scenen där Rose stönar "I'll never let go, Jack" medan de unga tu flyter omkring bland spillrorna efter fartyget, så jag fick givetvis en hysterisk skrattattack (seriöst, vad tänkte manusförfattarna när de så ogenerat plagierade en av världens största filmsuccéer genom tiderna?) som inte alls tycktes uppskattas av besökarna i biosalongen.

Och jag fick fler tillfällen att bryta ihop under filmens gång, jag menar, allvarligt talat, hur mycket klichéartad manlig förbrödning kan man klämma in under två och en halv timme egentligen? Uppenbarligen en hel jävla massa. Det var mycket "hårda män som har svårt att visa känslor tar en öl ihop på en skabbig bar, dunkar varandra kamratligt i ryggen och ställer upp och slåss för varandra om så krävs", "lakoniska visdomsord från den luttrade, ärrade mentorn till den unge, hungrige adepten" samt "naiv pojkspoling utsätts för hårda prövningar, lär sig något på vägen och växer upp till en stilig, ung man". Ta det sämsta från Top Gun, Armageddon och Good Will Hunting, lägg till lite ofrivillig humor och den obligatoriska duschscenen i omklädningsrummet och du har The Guardian i ett nötskal.

Det var fan inte bra. Men ändå. Så otroligt underhållande.


"You can be my wingman any time."

In the closet

"Politik" har av uppenbara skäl varit det hetaste samtalsämnet de senaste veckorna, på fester, på jobbet och på nätet. Gott så. Det är alltid trevligt med politiska diskussioner. Det som dock oroar mig är att alla jag har diskuterat med (som jag inte känner särskilt väl) har tagit för givet att jag är vänster. Och varje gång har jag blivit lika förvånad. Eller finns det någon naturlag som säger att bara för att man är feminist, bor på Möllan och lyssnar på indiepop är man per automatik också vänster? Ja, jag vet att det finns gott om människor där ute som har köpt hela paketet och förvandlat sig själva till vandrande klichéer, men varför utgår alla som träffar mig att jag är en av dem? Jag skulle själv aldrig göra antaganden om någons politiska tillhörighet utan att ha rätt mycket på fötterna först. En fem minuters pratstund om James Yorkstons nya skiva eller onsdagens avsnitt av Entourage klassar jag inte som att ha "ordentligt på fötterna". Ändå tycker folk, baserat på detta, att de genast kan avgöra hur jag röstade i det senaste valet. Detta är minst sagt förbluffande!

Så vad beror detta på? Jag kan nog inte se någon annan förklaring än trångsynthet. Att de utgår från att alla människor de träffar som är schyssta och smarta och har koll på populärkultur självklart också delar deras politiska värderingar. Att man faktiskt kan vara höger/liberal och vettig verkar inte existera i deras tankevärldar. Det tycker jag är ganska tragiskt. Och det säger rätt mycket om vänstern. Tyvärr.

När det gäller politiska åskådningar har jag blivit uppfostrad till att vara tolerant och öppen, att acceptera och respektera olikheter samt att värna om åsiktsfriheten. Jag fick också lära mig att politik är någonting ganska privat och ibland till och med känsligt (jag hade för länge sedan passerat 20-årsstrecket innan mina föräldrar avslöjade för mig vad de själva röstade på), och inget man diskuterar hur som helst med vilt främmande människor ("Hej, jag skulle vilja ha en Pizza Pesto tack, och förresten, vad röstar du på?"), eftersom folk faktiskt kan ta illa upp. Detta kan tyckas vara sunt förnuft eller ren artighet, men är ändå något som en hel del människor helt tycks ha missat. Ogenerat spyr de galla över politiska förslag till höger och vänster (eller inte till vänster förresten), hånar öppet olika partier och pekar ut vissa politiker som dumma i huvudet. Och därmed, antar jag, även de människor som har röstat fram dem.

Detta har medfört att jag knappt vågar tala om för folk att jag inte är vänster, av rädsla för det förakt och den fördomsfullhet som jag riskerar att drabbas av. Jag vill inte att de plötsligt ska titta på mig med nya ogillande ögon och ifrågasätta om jag verkligen är den där trevliga personen som jag utgav mig för att vara, än mindre vill jag starta en hetsig diskussion eller ett bråk med folk jag knappt känner. Istället sitter jag och tiger med ett stelt leende på läpparna medan mina bekanta gör sig lustiga över den politik och den ideologi som jag tror på och brinner för. Och medan jag sitter där och känner hur det kokar i mitt inre förstår jag varför det gick åt helvete i Kuba, Ryssland och Kina. Helt uppenbart är vänsterns ideologi våldsamt intolerant och dess anhängare tycks inte ha mycket till övers för sina meningsmotståndare, oavsett om vi talar om Kreml eller Malmö.

Måste man verkligen komma ut som folkpartist? Och kommer folk att acceptera min läggning?

He fills my heart with very special things, with angels' songs, with wild imaginings

Som ni kanske minns brukar jag endast följa de teveserier där det finns någon karaktär som jag vill knulla. Ett undantag är Sopranos. Ett annat undantag är Idol. I Idol finns Danny. Danny är som den där töntgulliga killen som bodde längre ned på gatan när man var liten, han som var klassens clown, hade mjukisbyxor fast ni gick på mellanstadiet och föredrog att hoppa hopprep än att spela fotboll på rasterna. Han som man var lite småkär i, fast i smyg, eftersom han var lika töntig som man själv, även om man egentligen visste att det var coolare att vara kär i tuffe-Micke i 4B som alla andra. Danny är den där killen som man i efterhand inser var den som var cool på riktigt eftersom han var smart och rolig och aldrig taskig mot någon annan. Och i motsats till Micke använde han sin charm och talang till att bli någonting. Medan Micke började smygröka och skolka, hoppade av gymnasiet och nu är en lönnfet, frånskild småbarnspappa som röstade på sverigedemokraterna i det senaste valet charmar Danny brallorna av Idol-publiken.

Danny tillhör inte de tevekaraktärer som jag vill knulla. Honom vill jag gifta mig med. För om man till och med kan få världens mest uttjatade smörballad av Tommy Nilsson att verka spännande och äkta måste man vara värd att älska. Jag besöker Idol-sajten med jämna mellanrum. Där kan man få reda på mer information om Danny (att faktarutan avslöjar att han har flickvän bryr jag mig inte om), läsa hans blogg och gå med i hans fanclub där man kan lämna ett uppmuntrande meddelande. Vill ni se mitt frieri till Danny så kolla in det här. Jag räknar med att stå brud redan till våren, pingstbröllop är så stämningsfulla. Ni är alla varmt välkomna. Puss puss!


"Du föddes som en stjärna och kommer att dö som en legend."

When you woke up this morning, you got yourself a gun

Jag måste försöka ta mitt jobb på lite mer allvar. Även om doktorandutbildningen påminner om ens studenttid med fria arbetstider och eget ansvar känner jag att jag borde prestera mer nu när jag får full lön, friskvård och semesterersättning än när jag levde på allmosor från CSN. Trots att jag gick ut hårt och lovade mig själv att ambitiöst upprätthålla en fyrtiotimmars arbetsvecka har jag nu efter en knapp månads tid glidit in i en sorts slackertillvaro som består i att jag sover till tolv på dagarna, dyker upp på kontoret efter lunchtid, surfar och ringer privata samtal i ett par timmar innan det är dags att gå hem. Jag känner att jag kanske inte riktigt gör skäl för lönen, men hey, det är Lunds universitets problem, inte mitt.

Idag efter "jobbet" träffade jag Louise i stan för en kortare shoppingrunda (jag var på jakt efter ett paraply, vilket visade sig vara ett omöjligt uppdrag, även om den charmige expediten inne på H&M Storgatan gjorde sitt bästa) och sedan åt vi trerätters på den där mexikanska restaurangen vid Triangeln och beklagade oss över våra respektive bekantskapskretsar. Sedan cyklade jag hem till Tobias i regnet (tänk om man bara hade haft ett paraply) för att se Sopranos och äta stekta äpplen med glass (vilket ju inte alls kändes som en overkill efter trerättersmiddagen).



Sopranos är en sån där teveserie som man bara måste älska. Inte för att karaktärerna är särdeles sympatiska, tvärtom, faktum är att Sopranos nog är den enda serien jag följer i vilken det inte förekommer en enda karaktär som jag skulle kunna tänka mig att knulla. I vanliga fall är detta annars ett minimikrav för att jag skall finna en teveserie intressant (det är bland annat därför jag vägrar att titta på Frasier, Äntligen hemma och Du är vad du äter, men glatt ser såväl Seinfeld som The Simpsons). Även om centralfiguren Tony Soprano - den överviktige, neurotiske maffialedaren med tvivelaktig moral - är en fascinerande, trovärdig och komplex karaktär, är det inte främst för hans skull som jag följer Sopranos, serien är ju så mycket mer än bara Tony och hans vedermödor:

* Miljöerna - inte sedan Twin Peaks har en miljöskildring i en teveserie gjort en så osugen att flytta någonstans, Newark framställs som hålan som Gud glömde, det är alltid höst, mulet och duggregn, man ser aldrig några människor på gator och torg och det tycks inte finnas ett enda ställe som inte kontrolleras av maffian.

* Birollerna - Uncle Junior, Carmela, AJ, Meadow, Janice, Christopher Moltisanti, Paulie Walnuts, Silvio Dante, Bobby Bacala, Artie Bucco, Vito Spatafore, Tony Blundetto, Johnny Sack, Little Carmine, Phil Leotardo, Eugene Pontecorvo, Cary De Bartolo ochsåvidare ochsåvidare, det kryllar av karaktärer i Sopranos, och i varje avsnitt dyker det upp en handfull nya att hålla reda på, för i motsats till t.ex. Vänner umgås folk i den här serien faktiskt med andra människor än bara varandra.

* Sil - den bästa karaktären av alla (spelas av Steven Van Zandt, gitarristen i Bruce Springsteen's E Street Band). Sils hår, hans silverblanka kostymer, hans Al Pacino-imitationer, hans desperate housewife Gabrielle, Sil ÄR the cool mob personifierad.

* Bada Bing - är inte bara Sils stripjoint utan också en av Malmös sunkigare pizzerior som återfinns på Norra Skolgatan (för övrigt rekommenderar jag inte en googlesökning på "bada bing", såvida ni inte är på jakt efter något mer "vått och villigt" än en pizza).

* Maten - inte särskilt överraskande kretsar mycket i Sopranos kring mat och ätande: gänget hänger antingen på Satriale's Pork Store eller på Artie Buccos restaurang Nuovo Vesuvio, hälften av karaktärerna är kraftigt överviktiga och alltid är det någon som kommer på besök med en form ugnsbakade auberginer eller en hemmagjord ziti.

* Musiken - okej, Frank Sinatra kanske är något överrepresenterad, men soundtracket till Sopranos är sjukt bra, stämningsfullt och passande.

* Språket - innan Sopranos visste jag inte att det fanns så många olika sätt att säga "fuck" på. Lärorikt och användbart. Jag har också lärt mig allt om förtäckta hot, direkta hot och dödsdomar. ("Next time there won't be a next time.") Kan vara bra att ha i åminne nästa gång jag kontaktar Posten, CSN, mitt telefonbolag eller något annat företag som fuckar upp mitt liv.

Forever doesn't live here anymore

Herrejisses, det är redan oktober och det här året har gått så snabbt att jag inte alls hunnit med. Så mycket har hänt, jag har slutat på världens mest ångestframkallande jobb och lämnat min slitna etta på Ronnebygatan bakom mig, och istället har jag fått mitt drömjobb och en stor fräsch lägenhet (vilket fortfarande känns helt overkligt). Jag har förlorat några riktigt goda vänner men samtidigt träffat några nya som har potential. Jag har varit i Dublin, i Oslo och i Berlin. Jag har tokpeppat på fotboll, dansat till Gentle Touch och gråtit till Isobel Campbell. Jag har hejat fram Carola till en hedrande femteplats i ESC och jublat åt Dave Gahan på Parken tillsammans med Martin. Jag har haft ett moraliskt stöd i Louise, humorkvällar på lägsta nivå med Lina, de galnaste utflykterna med Tobias och de värsta fyllefesterna med mina kursare (Johan - min näthinna kommer aldrig aldrig att glömma din pung). Jag har dejtat Kålhuvudet som fick mig att inse storheten med Silverbullit, och haft världens mest platoniska förhållande med min sovkompis David. Jag har glatt mig åt alliansens framgångar i riksdagsvalet. Jag har bytt frisyr trettiotvå gånger, försökt springa mig i form men misslyckats och lagt ned snuskigt mycket pengar på skor (som jag aldrig använt). Jag har försökt lära ett gäng osnutna gymnasiekids något om feodalismen och franska revolutionen (trots att jag har noll koll själv). Jag har börjat skriva på en avhandling i historia. Det har varit ett galet år, och än är det inte över. Tio roliga saker att se fram emot i oktobermörkret:

* Marit Bergman framför höstens bästa låt "You can't help me now" live på KB
* tokdans till gamla 90-talshits på Indienight i Kph
* Sawyer exponerar sina skrattgropar i säsongsstarten av Lost
* Linda Seppänen piskar upp allt motstånd i idolfinalen på fredagskvällarna
* tokdans till Justin Timberlakes "Sexy back" på Wonk
* Almodovars nya film Volver
* EM-kval Sverige - Spanien på Råsunda (utan Zlatan dock, men med en Teddy Lucic i storform)
* Anna Ternheim som är tillbaka, nu deppigare än nånsin
* en fet Royal Triple Cheese med extra mycket bearnaisesås i ett bås på Vinylbaren
* resan till Amsterdam!!!


Marit, I will always be your soldier. Ses på KB 15 oktober!