If I wrote you a symphony...

Comes around goes around, skrattar bäst som skrattar sist, och allt vad det nu brukar heta. Gjorde mig ju lustig över Babyshambles inställda spelning igår, och idag ställde Marit Bergman in sin spelning på Mejeriet som JAG hade biljetter till. Orsak: Infektion. Där ser man, det finns alltså en kosmisk lag, trots allt. Nu skall jag uppsöka närmaste buddhisttempel, skaka lite radband och prygla mig med bambukäppar. (Jag hade för övrigt förmånen att hänga runt denna byggnad förra sommaren och det var rätt soft, men givetvis lika bisarrt som det låter.)

Och så ska jag fundera på hur jag kan kräva ersättning för konsertbiljetterna jag vann. (Kom igen, nån kompensation borde jag väl ha rätt till, jag svarade ju faktiskt rätt på en ganska knivig fråga, eller visste DU att Marit Bergman gjort en cover på Justin Timberlake? Jaha, okej. Glöm det.)

För att dränka våra sorger tog jag och Janet en pubrunda på Möllan istället - detta Mecka för "konstnärliga" dreadsbehängda
A-kassebarn med för lite självdistans och för mycket fritid - halsade Staropramen, spottade olivkärnor omkring oss och snackade om sådant som tjejer snackar om, ni vet, kända-killar-vi-knullat, Jepson (och nej, ingen av oss har knullat honom, vafan trodde ni?), subbiga brudar (varav en passande nog passerade förbi i nästa ögonblick), bajs och bröstmjölk.

Jag försökte återigen lansera tanken om att Malmö har blivit kallt, men fick som vanligt inget gehör. Det är tydligen bara jag som tycker så. Fan, jag borde flytta. Jag borde resa till där flickorna är varma och förstår. (Lina, när tänker du skicka över den nya Orup-skivan??? Jag kissar snart på mig av iver.)

Janet beklagade sig över att män förstår så lite om sådant som är väsentligt (Amen to that!), och vi förvandlades till gnälliga livmodersfeminister som precis anlänt från planeten Venus. (Vilket osökt får mig att tänka på det här, och jag vet att that joke isn't funny anymore, men ändå, så fantastiskt underhållande.) Sedan pratade vi om hormoner och barnafödande och Janet påstod att hon blir kocko av att bara lalla omkring hemma med en jollrande bebis som enda sällskap, men sedan påmindes jag om det här och insåg att hon nog inte är så illa ute trots allt. Det kunde ha varit värre. Hon kunde ha varit Armand Kranjc.

Allt som allt var det en fin kväll vi hade, Janet och jag, trots att vi inte fick höra Marits knäckande version av "My love" eller dansa oss svettiga till "This is the year". Men ibland behövs det inte så mycket för att göra en flicka glad.

So what's the use between death and glory?

Saxat från Kulturbolagets hemsida: "BABYSHAMBLES: Inställt/flyttat. Nytt datum kommer att presenteras, köpt biljett gäller till detta datum eller återlöses på inköps/uthämtningsstället."

Seriöst, var det någon som på allvar trodde att den vandrande snedtändningen Pete Doherty skulle orka ställa sig på Kulturbolagets scen ikväll? I så fall, vilken värld lever ni i? Det var så givet att den spelningen skulle bli inställd, det kunde jag ha talat om för er redan för ett halvår sedan. Förra gången var det "ett glömt pass" som satte käppar i spinnrocken, den här gången "en infektion". Jamenvisst, eller hur.

Mycket kan sägas om Pete och hans Babyshambles, och det mesta har säkert redan blivit sagt av folk som har mer koll på bandet än jag, men frågan som jag naturligtvis inte kan låta bli att ställa mig är: Kommer Pete Doherty att bli ihågkommen som ett geni, en dåre eller kanske inte alls? En sak är i alla fall säker, helgas hans minne lär det inte vara på grund av musiken, Babyshambles är, minst sagt, ett ganska mediokert postbritpopband.

Nej, om Pete kommer att föräras en plåt till himlen är det knappast som musikaliskt underbarn, utan snarare som någon slags hedonistisk/självdestruktiv rockikon. Någon som knullade, festade och drogade sig till stjärnstatus och skapade skandaler och löpsedlar bara genom att gå upp på morgonen. Precis som så många andra har gjort innan honom. Vissa av dem minns man, de allra flesta har man glömt bort. Återstår bara att se var Pete Doherty hamnar.

Vill han bli ihågkommen på riktigt och få sitta sida vid sida med Kurt Cobain och Brian Jones i The Hall of the Infamous, krävs nog något mer spektakulärt än att ställa in spelningar med tveksamma svepskäl, injicera sina fans i smyg, göra supermodeller på smällen och smeta in väggarna med blod. Då krävs det att han dör en mycket brutal död väldigt snart eller också att han tar sig i kragen och spelar in en skiva som är helt jävla mindblowing. Dock tror jag inte att han mäktar med det sistnämnda, tyvärr.

Alltså. Pete Doherty - vila i frid, men snart.


Fuck forever? Helst inte.

I wouldn't give a shit if my bicycle's in bits, I think I'm going to heaven on it

Jaha, så sitter man här med rödsvullet anus. Nyss blev jag rejält rövknullad av cykelreparatören här mittemot. Hundra spänn för en punktering. Jag upprepar. H u n d r a s p ä n n. Det är fan inte klokt. Inte nog med att jag fick betala ett fullständigt horribelt ockerpris (som jag naturligtvis inte fick något kvitto på), jag kränktes under själva behandlingen också. Gubbfan som äger verkstaden är genuint elak och osympatisk, går omkring med gylfen öppen, spottar omkring sig och svarar givetvis inte på tilltal.

I normala fall brukar man ju kunna lämna in cykeln och sedan komma och hämta den senare, men gubbfan insisterade på att jag skulle stå bredvid och titta på medan han lagade däcket så att jag kunde "lära mig lite". Vad jag lärde mig är dock oklart, förutom att det inte är en bra idé att driva en verksamhet som kräver fysisk ansträngning om man är 95+ och närmar sig döden. Flertalet gånger tog han sig krampaktigt åt bröstet och jag stod beredd att hala fram mobilen för att ringa efter ambulans, alternativt springa och hämta en kundvagn från Lidl och själv rulla bort honom till MAS's akutintag.

Dessutom försökte gubbfan lura på mig ett helt nytt bakdäck, trots att det jag har är max ett år gammalt, men jag lyckades tack och lov avstyra det "förmånliga" erbjudandet. (Det är ju annars en klassiker när det gäller cykelreparatörer, man lämnar in cykeln för en punktering och får tillbaka ett helrenoverat exemplar med nya lysen, reflexer och däck, utbytt kedja och tio extra växlar, och får som tack för kaffet betala ett saftigt överpris för ett kalas som man definitivt inte beställt.)

Om ni ursäktar, nu ska jag gå och smörja in ringmuskeln med antiseptisk salva.

Somedays aren't yours at all, they come and go as if they're someone elses days

Briljant helg i sällskap med briljanta människor. Fredag kväll med Janet och bebin (som förgyllde tillställningen med praktspyor och ångestskrin - bebin alltså, inte Janet - men är det någon gång i livet man ska hänge sig åt såna excesser så är det väl i spädbarnsåldern antar jag), öl och indiskt framför teven och en salut för att Johan äntligen åkte ut. Och massa kärlek till Janet för att hon är så bra.

Lördag kväll med Tobias och hans päron, lyxiga tapas på Piraja och ett gott vin, och sedan glögg, röka och Entourage hemma hos Tobias (utan hans päron dock). Adrian Grenier, OMG! Varför finns det inga såna charmiga slackerkillar med för mycket hårvolym i mitt liv? (Just ja, för att Mr Indigo har flyttat till Stockholm. Damn!) Även om Ari Gold är den skönaste karaktären. Förresten, tack för inbjudan till festen Hanna, puss till nästa gång!

Söndag med Linisen, Marie Antoinette på ett fullsmockat Biopalatset, en orgie av sidenskor, bakelser, peruker, New Order, ryschpysch och överdådig estetik, och jag blev handlöst förälskad i den docksöta pralinen Kirsten Dunst (trots att hon saknar överläpp) och i den bortkomne och timide Jason Schwartzman samtidigt. Tack Sofia Coppola, förlåt att jag någonsin tvivlade på dig (även om Lost in translation var i det gubbigaste laget). Sedan This Life-marathon i Linas bohemiska lägenhet och jag blev allt mer övertygad om att 90-talet var Guds gåva till mänskligheten (som om jag någonsin tvivlat).

Imorgon: poststrukturalism, Derrida och Judith Butler, sidorna 229-331 i Social science in question. Wish me luck!

Break the news

Det har väl knappast undgått någon att jag fullkomligen avskyr den nya vågen av gratistidningar med förutsägbara livsstilsreportage och tveksam kvalité som sköljt över Malmö de senaste månaderna. Den senaste tidningen att kasta sig in i leken är egentligen ingen rookie på mediescenen utan en gammal goding som gjort comeback, nämligen Sydsvenskans nöjesbilaga Dygnet Runt.

En gång i tiden var Dygnet Runt den enda gratistidningen (jämte Nöjesguiden) i Malmö, men sedan bestämde sig Sydsvenskans ledning för att mer eller mindre strypa verksamheten eftersom man inte ansåg den vara lönsam. Man ville satsa på smalare finkultur för folk som kunde betala, eller hur fan de nu tänkte. Sen kom tusentals andra gratismagasin och tog över marknaden och visade sig vara jättelönsamma, vilket ledde till att alla slutade läsa det lilla som var kvar av Dygnet Runt överhuvudtaget.

Så nu kastar sig Sydsvenskan återigen in i gratistidningskriget, typ hundra år för sent, i hopp om att sno åt sig lite av annonsörkakan, och detta genom att försöka prestera en lagom lättsmält underhållning för den okritiska (men framförallt snåla) massan. Mycket kan sägas om Dygnet Runt, den har egentligen aldrig varit särskilt underhållande, men eftersom den har gjorts av ett gäng hyfsat kunniga journalister på en seriös morgontidning har den i alla fall alltid varit saklig, trovärdig och informativ.

Det är den inte längre. Få reportage består av fler än femhundra tecken, förutom en helsida som dedikerats till en intervju med den superaktuelle Eric Gadd (vars namn konsekvent stavas med såväl c som k eftersom korrekturläsaren fått sparken av besparingsskäl). Ett helt uppslag ägnas åt vimmelbilder från en fest på bratzklubben Oslagbar där den största kändisen är David "who?" Sandberg. Tor Billgren horar extra och tipsar om vernissager. En överstylad Darin får tre fjärilar (fjärilar, varför fjärilar???) av fem möjliga för sitt senaste album. Folk på stan får uttala sig om Pete Doherty (förmodligen för att Håkan Engström inte fick till stånd en riktig intervju med skandalstjärnan) och ingen vet vem han är. Resten består av annonser och reklam.

Gud så undermåligt. Aftonbladets nöjesbilaga Klick framstår ju som ett under av innovativ, djuplodande och knivskarp journalistik i jämförelse. Skäms på er Sydsvenskan. Gör om, gör rätt!


... till "nya, fräscha, hippa, ungdomliga" Dygnet Runt.

This has got to die, this has got to stop, this has got to lie down, someone else on top

Ikväll är det dags. Nu ska Johan UT. Om svenska folket ännu en gång väljer att trotsa naturens lagar (survival of the fittest) så kommer una-bombaren i mig att få fritt spelrum. Någon kommer att bli allvarligt skadad (akta dig Jan Scherman). Att Johan trots sin provocerande uppenbara brist på talang fortfarande är kvar i tävlingen äcklar mig. Det är ett hån. Nu får det fan vara nog.

Nu ska han dö.

Do you remember the first time?

I will kill again...

Jonna Sima skriver i recensionen av Jarvis skiva: "Det slår sällan fel. De flesta tycker att banden som betydde mest när man var fjorton, femton år gammal är de bästa genom tiderna. I december 1994 skulle jag fylla fjorton. Det var också året då Oasis debuterade med Definitely Maybe, Blur gav ut sin Parklife och Pulp släppte genombrottsskivan His’n’Hers. Dessa tre skivor utgör än i dag fundamentet i min – och säkerligen tusentals andras – musikintresse."

Hon har så rätt. 1994 fyllde även jag fjorton, och gud vad jag älskade/älskar de där skivorna. Och Under the Pink, Dog Man Star och Live Through This som också kom samma år. Och sen kom The Bends, Verkligen och Mellon Collie and the Infinite Sadness och jag "upptäckte" Joy Division, Bowie och The Velvet Underground. I min värld var och är den helt klart den bästa musiken som någonsin skrivits.

Musik som kommit efter det att jag passerade artonårsstrecket har inte alls berört mig på samma sätt eller betytt lika mycket, och kommer förmodligen heller aldrig att göra det. På ett sätt är väl det ganska tragiskt. Att man för evigt är fångad i en melankolisk, svartsynt fjortonårings sinne. På ett annat sätt är det rätt skönt att kunna återvända till de där skivorna gång på gång och inse att de fortfarande är lika sjukt jävla bra och att de fortfarande inger tröst, hopp, mod.

Framförallt är jag tacksam över att jag fick vara fjorton, femton just där och just då. För tänk om jag hade varit det nu, vilka artister hade jag då sökt tröst hos i framtiden? Pink? Melody Club? Idol-Markus? Hemska, hemska tanke.

The fashion victims chew their charcoal teeth

Gud, jag hatar Aftonbladet så mycket, framförallt hatar jag att jag alltid känner mig tvungen att läsa skiten. Eller kolla in dagens rubriker på första sidan av nätupplagan:

"Jag gjorde allt för att få svälta i fred: Anna höll på att dö i anorexia."

Och ett stycke längre ned:

"Smala människors lätta hemligheter: 7 livsråd som håller extrakilona borta."

Jag antar att Aftobladets sju råd i konsekvensens namn lyder:
1. Svält dig.
2. Skaffa en snedvriden bild av din kropp.
3. Håll reda på hur många kalorier du får i dig (tänk på att även vatten innehåller kalorier!).
4. Träna tvångsmässigt.
5. Intala dig själv att även Nicole Richie är fet.
6. Manipulera din omgivning.
7. Våga vägra sondmatning.

Lagom till Beach 2007 kommer du att vara The Bomb!
Eller också kommer du att vara död.

Galaxies full of nobodies giving us the farewell runarounds

Den senaste tiden har jag fått vissa indikationer på att jag skulle vara socialt inkompetent och har till och med anklagats för att använda mig av ojusta debattekniker, i alla fall när det gäller politiska diskussioner eller andra typer av ämnen där det finns en överhängande risk att någon av deltagarna är för fanatiskt hängiven för att det ska klassas som hälsosamt. Av någon anledning tar folk ofta väldigt illa upp av att jag råkar ha en annan åsikt än deras och upprörs över att jag har mage att överhuvudtaget säga emot deras "sanning", vilket naturligtvis provocerar mig till att ytterligare elda på debatten med ännu hetsigare argument, och så plötsligt har hela sällskapet förvandlats till ett gäng pajkastande sandlådebarn utan förmåga att se bortom sina egna näsor.

Detta är naturligtvis djupt beklagligt, vuxna människor borde trots diverse meningsskiljaktigheter kunna diskutera lugnt och sansat under ordnade former, men jag kan inte hjälpa att jag blir förbannad när folk tvärsäkert sitter och rapar ur sig en massa dumheter, dåligt underbyggda resonemang och helt vansinniga påståenden. Särskilt när ett gäng väldresserade apor som är för slöa för att tänka själva bara sitter bredvid och håller med i hopp om att bli belönade med frukt och nötter.

Senast var i Marcus Birros bloggforum där Marcus de senaste dagarna propagerat för sitt kulturmanifest som syftar till att behålla mångfalden i det svenska kulturlivet, bland annat genom att bevara det statliga kulturstödet, en behjärtansvärd sak kan tyckas, och till en början var diskussionen som följde både intressant och läsvärd (om man bortser från det pinsamma rövslickeriet från vissa av skribenterna som uppenbarligen såg sin chans att ställa sig in hos en stooor poet), tills det hela spårade ur i någon slags pseudodebatt om vad det innebär att vara en "vanlig människa" (för som alla vet hatar högern "vanliga människor" och högerns enda mål är ju att göra tillvaron så jävlig som möjligt för de "vanliga människorna", vilka de nu är, bland annat med en snålare kulturpolitik) och vem av de debatterande som egentligen hade det svårast ekonomiskt (för ju fattigare och jävligare liv desto mer autenticitet och tyngd till argumenten, särskilt när det handlar om ekonomi och fördelningspolitik).
En brud skrev på fullaste allvar:

"Ja, somliga år av mitt liv har fattigdomen avgjort om stålarna räcker till BÅDE tvål och tandkräm. Att bära runt nån kulturyttring var förstås en omöjlighet. Även om behovet av tröst och ljus under de åren var outgrundligt stort."

Varpå en annan idiot svarade:

"Så det du säger är att om staten hade droppat lite bidragskultur på din hallmatta så hade de svåra åren inte varit så svåra? Själv hade jag föredragit möjligheter att jobba och verka uinder mina egna tuffa år. Nu har jag i och för sig alltid verkat ändå (leva under existensminimum har aldrig hindrat mig från att skapa min kultur) men det är en annan historia…"

Där någonstans fittade jag ur och fick nog eftersom jag är gravt allergisk mot den typen av patetiska "men mina personliga erfarenheter är att..."-argument, och skrev någon tyken kommentar om att folk som i Sverige 2006 definierar sig som fattiga fan måste skaffa sig lite perspektiv på tillvaron i såväl tid som rum, och drog sedan som sig bör några passande paralleller till svältande barn i Afrika och gatubarn i Rio, och vips så stendog hela debatten. Ingen hade tydligen lust att säga något mer, utom herr Birro själv som mästrande och pompöst gick in och anklagade mig för att vulgarisera hela debatten, fullständigt omedveten om de massiva stenblock han slungade omkring sig i sitt eget kulturelitistiska och navelskådande glashus. Ja jisses.

Nästa gång ska jag försöka att inte bli osams med någon när jag debatterar. Nästa gång ska jag lyssna, lära och hålla käften. För det är ju tydligen så en diskussion bäst förs.


I Marcus Birros blogg kan ingen höra dig skrika.

... and I hate and I hate and I hate and I hate disintegration

Efter klimatupproret (ni vet, "byt till lågenergilampor så räddar ni Jorden till era barnbarn") är det nu dags för nästa drive på Aftonbladet, det självförhärligande världssamvetets röst i mediaslasken. Denna gång har sökarljuset flyttats till den nya företeelsen mobbning, då Aftonbladets alerta och kunniga journalister precis har fått nys om att tusentals barn mår dåligt på grund av sina skolkamraters bristande förmåga att bete sig som folk (själv brukar jag alltid rekommendera ett rejält kok stryk åt dessa ouppfostrade småglin, men av någon bisarr anledning är barnaga förbjudet enligt svensk lag, nej, här ska man ha förståååelse för mobbaren, för den jävla DAMP-ungen har det säkert jättejobbigt hemma och bla bla bla).

Och som vanligt rasar svenska folket när de får kännedom om dessa "nyheter" och kräver hårdare tag. Och kan på så sätt döva sitt dåliga samvete över att de inget gjorde när de själva var kids och stillatigande såg på medan Gunillas mössa fylldes med snögrus och Åke spolades i toaletten. Nu förvånas de istället över barnens grymheter och upprörs över lärare och skolledningar som inget gör.

Medan de själva tittar åt andra hållet när en man sparkas ned på gatan av ett gäng rohypnolmonster eller slår dövörat till när de hör grannfrun misshandlas av sin man.

Jag jobbade själv några år inom ett serviceyrke där man ofta hamnade i konflikt med aggressiva/påverade/psykiskt sjuka kunder, och hur ofta fick man någon som helst uppbackning av folk runt omkring? Nej, aldrig har väl en tidningsnotis eller en fläck på höger byxben varit så intressant som när en person några meter bort håller på att råka illa ut. Lika bra att inte låtsas se något, man vill ju för allt i världen inte själv bli indragen.

Svenska folket rasar över den mobbning som pågår i skolan. Vilket skämt. Istället borde de skämmas över att inte ha lärt sina barn något som kallas för civilkurage. Men det är kanske inte så lätt när man själv inte har någon.

I'm not a girl, not yet a woman

Idag är jag uttråkad, bakis och har samma frisyr som Maria Abrahamsson. Jag antar att det är det som kallas för att ha en dålig hårdag.





Som ni ser är likheten obehagligt slående. Låt oss nu leka med tanken att jag inte bara ser ut som Maria Abrahamsson, utan att jag faktiskt också är henne. Då skulle jag nog skriva så här i min blogg:

"Det absolut viktigaste ämnet just nu är det här med skillnaden mellan kvinnor och män. Vi måste faktiskt prata om det. Det finns vissa okunniga människor (läs "feminister") som menar att det inte är någon större skillnad mellan könen, men de är ju helt ute och cyklar. Det är ju bara att titta på en man och sedan titta på en kvinna och då ser man ju att det är två helt olika saker! Män och kvinnor ser olika ut (utom jag, jag ser ut som en man), alltså måste de också vara olika, tänka olika, fungera olika, det fattar ju vem som helst. Mannen har en penis, den tänker han med, och kvinnan har en livmoder, den går inte att tänka med, alltså är kvinnor osmartare (utom jag, jag är smart).

Jag läste faktiskt några rapporter om detta helt nyligen, ett forskningsinstitut med inriktning på att studera olika befolkningsgruppers livsbetingelser och utvecklingsmöjligheter hade genomfört ett spännande experiment där man mätte hjärnor, och de kom fram till att eftersom kvinnors hjärnor är mindre än mäns så måste de helt enkelt vara osmartare. Jo, jag vet att institutet lades ned nån gång i slutet på 50-talet, men det handlar ju trots allt om FORSKNING och all forskning är SANN och RIKTIG. (Utom genusvetenskaplig forskning och annan samhällsvetenskaplig och humanistisk mumbojumbo.)

Det förklarar också varför kvinnor har lägre löner än män. De är helt enkelt osmartare och då är det inte lönt att betala dem lika mycket. Vi har faktiskt en FRI OCH RÖRLIG MARKNAD och den reglerar sig själv. Jag är helt övertygad om att marknaden är den som är bäst lämpad att sätta adekvata och rättvisa löner. De där satans feministerna gnäller om strukturella orättvisor och könsmaktsordningar, men det där tror jag inte ett dugg på. Alla vet ju att kvinnor inte vill vara chefer, utan föredrar att torka gamlingar i röven på långvården, det är GENETISKT betingat.

Och män kan inte ta hand om barn, tvätta, diska, stryka eller fälla ned toalettringen, det är också GENETISKT. Ett forskarteam i Uruguay har till och med hittat en dammsugargen som endast återfanns hos den kvinnliga kontrollgruppen. Männen däremot hade en drickaölkollapåfotbollochkliasigiskrevet-gen, så nu vet ni det, beter sig din man på det sättet är det helt NATURLIGT, så det är bara att sluta klaga. Precis som hanarna i djurriket också gillar att dricka öl, kolla på fotboll och klia sig i skrevet medan frugan lagar mat, passar småttingarna och skvallrar med vänninorna om de senaste bantningsmetoderna.

Jag är övertygad om att precis allt kan hänföras till biologin, är det inte generna så är det hormonerna eller också helt enkelt kroppen som sätter gränserna. Se bara på kvinnokroppen, den är mjuk och formbar precis så som en kvinnas sinnelag ska vara, medan mannens kropp är hård och kantig. Vad tror ni det beror på? Studera extra noga skillnaden mellan kvinnans och mannens käkmuskulatur, kvinnans käke är rundare och vekare (utom min då), speciellt designad för att gapa och svälja. Och det är precis vad jag tycker att alla kvinnor bör göra. Smaklig måltid."

And when you sang it in the song, and it sank, and it threw, where did it all go wrong?

VILKA ÄR NI SOM RÖSTAR PÅ JOHAN? FÖR GUDS SKULL, GE ER TILL KÄNNA OCH TRÄD FRAM NU!

För jag förstår verkligen inte vilken målgrupp det är som attraheras av hans falsksång och troget greppar telefonen varje fredag. Jag kan förstå vilka som röstar på Snygg-Erik, de flesta är väl småtjejer i fjortonårsåldern (och så jag och Lina så klart) som är kära i honom och faller för hans valpiga osäkerhet, de tafatta dansstegen och hans förvirrade hundvalpsögon.

Jag fattar också vilka som håller på Markus, kids som gillar det där lite fm-rockiga och tycker att det är ballt med tribaltatueringar och piercingar, trettioplussare med för många U2-skivor hemma i cd-stället, samt småtjejernas mammor som charmas av lugna, trygga norrlänningar (dvs samma kvinnor som faller för Rolf Lassgård och Foppa).

Jag kan också se att Felicia har en stadig fanbase, män som gillar unga spralliga tjejer med natuuurlig charm, kakbakande och kindnypande mormödrar, samt brudarna som röstade fram Agnes förra året eftersom hon tydligen ska vara en "bra förebild". (Vad nu det betyder. Att hon inte super, knullar och svär? Och när blev Sveriges småtjejer så hellylligt smygkristna?)

Så här i efterhand kan jag till och med förstå varför Cissi lyckades bita sig fast så länge eftersom Sveriges lesbianer och schlagerbögar förmodligen gick man ur huse för att se till att Idol fick behålla sin egen vaniljrebelliska riksflata.

Men Johan. Vilka är det som röstar på Johan? Jag kan inte se någon specifik grupp i samhället som borde falla för en lismande smörsångare från Vänersborg som ser ut som kärleksbarnet till Gollum och Nordman och låter därefter (han har ju för fan inte prickat en ton rätt sen september). Dessutom har han sina syskons namn intatuerade på armen (incest! incest!) och bara det borde diskvalificera honom från tävlingen. Jag förstår inte.

Men men. Kanske får vi aldrig svaret på den frågan. Nu över till något helt annat. Har ni tänkt på en sak? Om Johan ser ut som en blandning av Gollum och Nordman så ser Markus ut som resultatet efter att man morfat ihop några av Idols största profiler till Den Ultimata Superidolen. Se själva:


Ta en trevlig och småcharmig norrlänning med tveksam ansiktsbehåring och en jävla pipa...


... lägg till en självsäker rocker med en spretig frisyr och alldeles för tajta kläder...


... och du får Markus Fagervall.




Förresten. Jag har kommit på en självklar, men ofta förbisedd, målgrupp för Johan. De dövblinda.

The horror... The horror...

Idag var min livsbejakande och lite äventyrliga moster på besök här i Malmö, och som föredetta malmöit ville hon av nostalgiska skäl givetvis göra det som alla rediga malmöiter gör - ta en tripp till kallis för att bada. Till alla er som inte är bekanta med dessa trakter kan jag informera om att kallis är stadens kallbadhus som ligger nere på Ribbersborg, och dit vallfärdar malmöiterna för att ta ett stärkande dopp i vågorna. Nakna. Året om. (Jag vet inte vad som är mest upprörande, att de badar nakna eller att de badar mitt i vintern, det får ni själva avgöra.)

Det vansinniga i att bada i mitten på november är så uppenbart att det inte ens behövs diskuteras närmare, men denna nakenhet, vi måste prata om nakenheten. Alltså, ni får inte missförstå mig nu, det är inte så att jag är viktorianskt pryd och inte klarar av att visa mig utan kläder för andra människor, tvärtom, det gör jag jämt och ständigt (även om en viss mängd alkohol oftast brukar vara involverad vid dessa tillfällen), det är inte ens så att jag ogillar nakna människor, inte alls. Jag råkar bara tycka att de är jävligt äckliga.

Särskilt om de är gamla, rynkiga och kåta. Nu är tanterna på kallis förvisso inte särskilt kåta (vad jag vet), men bara blotta tanken på att de skulle kunna vara det är nog för att ge mig starka obehagskänslor. Det är något perverst med att envisas med att oberört spatsera omkring utan en tråd på kroppen bland en samling främlingar. I andra sammanhang hade man blivit gripen för förargelseväckande beteende eller ofredande. Att vara naken är, trots vad folk påstår, inte naturligt.

Detta är också anledningen till varför jag inte har satt min fot i ett badhus sen mellanstadiet då jag inte lyckades simma hem silvermärket (efter att ha fuskat med djupdykningen), och sedan dess skytt vatten som en katt. De traumatiska upplevelserna i duschen då jag mot min vilja exponerades för pensionärstanternas cancerfläckiga hud har gett mig men för livet. Så ni kan förstå att jag drog mig en smula när min moster glatt lade fram förslaget att det hade varit trevligt med "lide naokenbad".

Själv har jag inte besökt kallis en enda gång under de fem åren jag har bott här, och hade heller inte en tanke på att någonsin göra det, men följde trots allt med tack vare min mosters smittande entusiasm, välgrundade argumentering och övertygande hot om kroppsbestraffning. Hela veckan gick jag och gruvade mig inför besöket, och inte blev det bättre av att mina vänner skrämde upp mig med skräckhistorier från kallis av typen "jag var där en gång och när en kvinna böjde sig fram såg jag hur tampongsnöret hängde och dinglade fritt mellan hennes ben" och andra hemskheter.

Dock lyckades jag stålsätta mig, packade ned en baddräkt för säkerhets skull och promenerade målmedvetet ut mot Ribban med min moster i släptåg (eller om det var tvärtom). Vi gick över den långa bryggan som förenar kallis med fastlandet. Det gick bra. Vi betalade inträdet på femtio spänn. Det gick fortfarande ganska bra. Vi äntrade omklädningsrummet och jag slog mig ned på en bänk. Det kändes inte längre lika bra. Jag tog av mig jackan och min moster sa något hurtigt om hur skönt det skulle bli att hoppa i plurret. Jag började tveka. Tre katrinplommonsskrynkliga, höftledsopererade, gråstarriga, men framför allt oblyga kvinnor klev ut ur duschen. Jag började ana oråd. De smackade med sina tandlösa munnar, beklagade sig över diverse giktproblem, bronkithostade upp gula klumpar med slem och lät sedan frottén falla.

Det var obeskrivligt vidrigt. Jag kände vämjelse. Ren avsky. Total avsaknad av livslust. Förblindad av chocken rafsade jag ihop mina saker och famlade mig ut därifrån, ut i den friska tånglukten, så långt bort från liktornar och hemorrojder jag kunde komma. Jag sprang och sprang, fick lite håll, men fortsatte ändå att springa. Fast besluten att aldrig återvända.

Nu kan jag inte få bort dessa fasansfulla bilder från näthinnan. Hädanefter kommer mitt undermedvetna att förknippa alla nakna människor med denna ohyggliga scen. Från och med nu är det alltså endast torrjuck som gäller.





[Här hade jag tänkt klistra in en nakenbild på mig själv för att illustrera exakt hur frigjord jag är, men med tanke på mitt kommande värv som lärare då jag ju ska fungera som en förebild för unga bla bla bla...]

Dr. Blind, just prescribe the red one

Haha, givetvis hade jag och M missuppfattat hela uppgiften, vilket vi precis fick reda på av den ena kursledaren, det var inte meningen att någonting skulle skrivas om de olika vetenskapssynerna, vi skulle bara reflektera kring dem. Så där, nu har vi reflekterat färdigt för idag, nu ska det drickas institutionsvin, thohej!

Dr. Blind, just prescribe the blue ones

Okej, allt på forskarutbildningen är kanske inte en dans på rosor. Sitter just nu på jobbet och slavar med skrivuppgiften från Gehenna till kursen i vetenskapsteori. Nyss mottog jag detta ångestskri från min doktorandkollega M, som verkar fatta ungefär lika mycket som jag av det vi håller på med:

Hej. Jag läser Tolkning och reflektion. Citatet nedan hittade jag i den boken (s97f). Jag fattar inte. Gör ni det? "En skarpsinnig läsare skulle måhända ställa följande fråga: Om vi når kunskapen om generaliteter genom variationer i fantasin av ett visst givet fenomen (alltså 'väsenskådande') – förutsätter det inte att vi redan vet gränserna för variationen? Och är inte i så fall hela proceduren onödig, eftersom ju dessa gränser redan definierar invariansen? Härpå skulle Husserl förmodligen svara, att det är alldeles riktigt att man i själva verket – visserligen på ett omedvetet sätt – redan vet gränserna, ty dessa tillhör intentionaliteten, som i noesis, den intentionala upplevelseakten läggs på de hyletiska data för att bilda det intentionala objektet, noeman. Det är just i denna generella typ av intention, som vi medvetandegör, klarlägger, i intuitionen av väsendet, och som är målet för den eidetiska reduktionen. Vi ’ser’ det allmänna i det enskilda, s a s." Det handlar om fenomenologi.

Uppenbarligen tillhör ingen av oss kategorin skarpsinniga läsare. Så är det någon som har någon idé om hur ovanstående citat ska tolkas är ni välkomna att höra av er. Mitt korta men kärnfulla råd till M var: "Riv ut, skrynkla ihop, kasta." Förresten, alla ni som undrar vad jag egentligen gör hela dagarna (förutom att supa mig full på institutionens vin) kan kolla här. Nu. Back to work.

Oh baby baby, how was I supposed to know?

Jag utlovade porr, och porr ska det bli. Vi måste prata om Kevin. Kevin Federline alltså. Britney Spears hånade och bespottade ex-man som efter skilsmässan nu hotar med stämningar, vårdnadstvister och fan och hans moster bara för att kunna fortsätta med det han har gjort så framgångsrikt de senaste åren, dvs leechat på Brittans pengar som den improduktiva och talanglösa nobodyn han är.

Det senaste patetiska utpressningsförsöket är den påstådda sexfilmen som K-Fed alltså vill ha 220 miljoner för. Utan att ge mig in i diskussionen om hur naiva (vilket är en snäll omskrivning av "fullständigt blåsta") kändisar som spelar in hemsexvideor måste vara, nöjer jag mig med att konstatera att det är olyckligt att Britney i likhet med Pamela och Paris tycks ha så dåligt omdöme att de ställer upp på såna grejen utan att tänka på konsekvenserna, men ställer mig samtidigt frågan varför det alltid är kvinnorna som ska skämmas när den här typen av filmer läcker ut. Männen verkar ju inte bry sig.

(Visst, det har väl spridits en del komprometterande material även med manliga kändisar, men de skapar sällan någon större uppmärksamhet om de inte innehåller bisarra sexlekar, prostituerade eller minderåriga. I de kvinnliga stjärnornas fall räcker det med att ett täcke rör sig i mörkret eller att en bröstvårta blottas för att skvallertidningarna och de joltdrickande counterstrikenördarna ska gå i spinn framför sina tangentbord.)

Jag menar, är det inte lika pinsamt för K-Fed att de här bilderna sprids? För såvida det inte rör sig om en fyra timmar lång onaniscen med Britney i huvudrollen utgår jag från att han också är involverad i diverse sexuella aktiviteter i filmen, så varför är det inte han som oroas över att folk kommer att få se hans löjliga o-face och hans finniga, håriga röv guppa upp och ned? Med tanke på hur fåniga nakna män ser ut i sängen borde han dessutom ha mer att skämmas över än Britney, så varför är han så ivrig att låta hela världen ta del av spektaklet?

Jag tycker inte att Britney ska falla till föga för utpressningen. Jag tycker inte ens att hon ska nedlåta sig till att inkalla advokater som gör upp i godo med hennes blodigel till ex-make. Hon borde skita i det, helt och hållet. Hon har absolut inget att skämmas för. Tvärtom. Det bästa hade varit om hon bara hade tagit det med en axelryckning. Sagt något i stil med: "Ja vaddå, jag hade sex med min man och det var gött. Vill ni titta får ni väl titta eller också kan ni prova att skaffa er egna intressanta sexliv."

Fan vad coolt det hade varit.

In the corner of my mind I celebrated glory but that was not to be

Idag blir det fotboll, porr och pojkband, dvs det bästa av livets goda. Håll till godo.

Får väl börja med att snabbt summera Fotbollsgalan, det vore väl tjänstefel annars. Måste faktiskt ge TV4 en eloge för årets evenemang, om man bortser från Fredrik Reinfeldts pinsamma försök till stand-up-comedy-act var detta första gången man kunde se hela galan igenom utan att skruva på sig av obehag och skamkänslor och tvingas byta kanal när det är för plågsamt. I jämförelse med andra tevesända galor var den till och med nästan okej. Den höll, som min gode vän Tobias sa, "en acceptabel nivå".

Ingen gjorde bort sig, programledarna var någorlunda sansade (men varför hade Jessica Almenäs glömt att byta om från morgonrocken?), tacktalen var inte hopplöst styltiga (undantaget Henke "man uppskattar det inte nu men kanske om några år när man lagt av" Larsson, men han är i och för sig som världens mest okarismatiska icke-personlighet alltid lika monoton, så han är ursäktad) och vi slapp den obligatoriska tevegalakomikern som ingen vet vem det är och som ingen skrattar åt men som ändå tvingas gå ut på scenen och förnedra sig varje gång det behövs lite paus-"underhållning".

Nu skötte istället Lagerbäck, Lagrell, Hedman, Scherman och Peppe Eng detta på ett föredömligt sätt med sin gripande version av "Back for good", även om jag blev lite besviken över att inte få se Hedman köra en favorit i repris och bjuda på elektriska ålen, Peppe Eng knäa iklädd vadlång fuskpäls och Lagerbäck smeka sig över bröstet på den regnvåta, genomskinliga skjortan. Men som folkpartist har jag lärt mig att man inte kan få allt här i livet.

Mark Owen från Take That, som gjorde ett bejublat inhopp, var för övrigt hetare än någonsin. Forfarande hobbit, fortfarande knullbar. Orup var inte heller så dum.

Kul att Allbäck tilldelades priset Årets Forward, det var han värd, även om jag fortfarande blir lika förvånad varje gång jag ser honom. "Just ja, det är så han ser ut!" Som ett tvärsnitt av Den Svenske Mannen, blond, tystlåten och fullständigt alldaglig. Men grattis Mackan! Vi har alltid hejat på dig!

Mannen som gav Y-fronten ett ansikte, Fredrik Ljungberg, var också väl förtjänt av Guldbollen (när ska han komma ut ur garderoben förresten? Det börjar nästan bli Peter Jöback-löjligt nu), även om jag personligen hade hoppats på Linderoth. Min gissning är dock att morgondagens rubriker inte kommer att handla om Ljungberg utan om Adam Alsings homoattack på Petter "jag har inga hudpigment" Hansson.

Och de kvinnliga pristagarna då? Äh. Fuck'em. Ingen bryr sig ändå om damfotboll på riktigt, och jag är för trött och på för dåligt humör för att orka leka politiskt korrekt. Men Hanna Marklund var snygg. För att vara fotbollsspelare.

Fan, nu blev inlägget alldeles för långt. Ingen plats för porr alltså. Det får bli imorgon. Lovar. Ni får njuta av den här så länge:

I'm gonna get dressed for success, shaping me up for the big time baby

Igår var det 90-tal som gällde, Karin och Tobias bjöd på gemensam födelsedagsfest som celebrerade decenniet som gav sunkigheten ett ansikte. Det var obligatorisk klädkod (bortsett från bruden som av outgrundlig anledning dök upp utklädd till vårdbiträde), spelades enbart 90-talsmusik (Roxette! D:ream!
Cut 'n' move! DJ Bobo!) och bjöds på tipsrunda och låtintrotävling (som mitt lag Robinson 1997, där jag var Åsa Vilbäck, naturligtvis vann överlägset).

Gårdagens outfit:


Observera att det alltså är en ärmlös tweeklänning med en skjorta under. Overkneestrumporna lämnade jag dock hemma, var rädd för att det skulle bli lite overkill, men när jag såg de andra festdeltagarna stillades den oron. Folk såg fördjävliga ut. Jag vet att Sofi Fahrman och andra modetyckare med för stort överbett försöker lura i oss att allt som är 90-tal är säsongens must-haves, men Sofi Fahrman har antingen ruskigt svagt minne eller också oförsvarligt taskig smak, för de kreationer som dök upp hos Karin och Tobias igår var fan inte att leka med. Om det är så årets modehöst kommer att se ut vill jag fan inte vara med.

Saker vi trodde att vi rensade ut, desinfekterade och brände på bål inför milleniumskiftet men som nu riskerar att grävas upp och återbördas till de levandes värd:

Dennis från Ödåkra-looken
Uppknäppt rutig flanellskjorta med upprullade ärmar och sliten band t-shirt (med fördel Red Hot Chili Peppers eller Pearl Jam) storlek XXL under, alternativt en tajt tunn polotröja där halssmycket givetvis hänger utanför polokragen.

Cilla från Anderslöv-looken
Färgglada skipants, USA-sockor, ribbstickad farfarströja eller kråsblus under långväst. Doft av Date-deodorant.

Wannabethugs-looken för Pontus från förorten (typ Häljarp)
Kläder bak-och-fram, såväl baggyjeansen som kepsen, där skärmen givetvis för den rätta rundningen har böjts över knäet. Huvtröja i tunn bomull under jeansskjortan. K7's "Come baby come" i hörlurarna.

Tuffa Tessan från förorten-looken
Jazzbyxor, Buffaloskor och påmålade ögonbryn. Bonusdetalj: mörk läppenna en bit utanför den naturliga konturen och ett ljusare läppstift.

Jordan Catalano/Pojkbandslooken
Lädersnöre knuten runt halsen, skjorta med väst, eller varför inte väst utan någonting under?

Kajsa Kool Kollektion (vad gör Kajsa Mellgren idag förresten?)
Karamellfärgade sidenblusar, tajta glansiga satinbyxor, korta fuskpälsar, lackkjolar, zebramönstrat och magtröjor med "gulliga" tryck. Och givetvis platådojor à la Baby Spice.

Alternativbruden-looken
Grunge. Babydollklänning och gympaskor. T-shirt under klänning med smala axelband, overkneestrumpor och slitna Dr Martins. (Tänk Shirley Manson i Garbage.) Accessoar: Pojkvän som är gitarrist i ett britpopband, injicerar heroin och bär tröjor med texten "Teenage abortion".

Frisyrer
Risig permanent som hängt med sedan 80-talet och snedsprejad lugg eller en tunn lugg som består av endast några få hårstrån à la Kelly i Bevvan. För män: Kennet Andersson-pagen. Eller *huga* Raspen-hästsvansen.

4 Non Blondes

Ta en ordentlig titt på denna bild. Sofi Fahrman och ni andra, är det verkligen det här ni vill ha tillbaka? Än är det inte för sent att ändra sig. Än kan ni vrida klockan tillbaka, eller rättare sagt, inte.

Do you brush your teeth before you kiss?

I veckan har det ju pratats om att Markus kan få åka hem ikväll då idolerna bjuder på Motown-tema, men jag känner mig tveksam och hoppas fortfarande in i det sista på att det blir Cissi eller Johan, precis som jag gör varje vecka. Det börjar dock kännas aningen tröstlöst, Cissi och Johan är som kondylomvårtor, irriterande och äckliga, och hur mycket man än försöker att bli av med dem så kommer de alltid tillbaka med förnyad kraft. Men hoppet är ju det sista som dör brukar det ju heta, och det är inte över förrän den feta Peter Swartling har sjungit, och så vidare.

Fler saker som inte lär hända i kvällens Idol-avsnitt:
1. Ville Niskanen plockas in som joker och går sedan och vinner hela skiten.
2. Johans röst spricker inte och Cissis tolkning av The Supremes är faktiskt lyssningsbar.
3. Kishti beter sig sansat.

På denna plats hade jag egentligen tänkt presentera en utförlig och inträngande analys av varför idolengagemanget kan ses som vår tids folkbildningsrörelse, men insåg att jag nog måste skaffa mig ett liv istället. Eller åtminstone börja lyssna på normal musik igen. Så lämpligt då att Damien Rice i dagarna har släppt en ny skiva, att den är helt jävla fantastisk och att jag inte kan sluta lyssna på den. Fan, jag hade nästan glömt hur bra han är.

Det här är ett öppet brev till Damien Rice, mina drömmars man:

Dear Damien, if you by any chance would happen to read this blog (wich is highly unlikely, I know, but a woman's got to try, hasn't she?) I just have to tell you (and the rest of the readers) how much I love you and your fantastic music. I think that you both are absolutely gorgeous. You're probably the best thing in the world, after Carlsberg and oral pleasure (not necessarily together). Now I have a couple of questions for you that I'm hoping you could answer. It won't take long: 1. When are you coming to Sweden? 2. Are you single? 3. Would you like to fuck marry me? I look forward to your answer. Yours truly /winterkilling

Nu är det alltså bara att luta sig tillbaka och vänta, och den som väntar på något gott... som det ju brukar heta.

Woke up and for the first time the animals were gone

De senaste månaderna har vi malmöbor kunnat njuta av den nya folksporten "Hur man undviker en gratistidningsutdelare genom att slå undan blicken och hastigt förflytta sig i sidled". Det är som ett gigantiskt urbant lajv med hela staden som spelfält och påminner lite i sitt upplägg om Super Mario Bros (förutom att det inte finns någon prinsessa att rädda och att man inte får hoppa ihjäl sina fiender) och Resident Evil. Men det som är allra mest fascinerande är att det är alldeles gratis att delta, och spelet börjar i samma stund som du kliver utanför dörren, vare sig du vill det eller ej.

De som förlorar är de som inte hinner undan i tid. Viljesvaga människor som inte kan säga nej. Som mot sin vilja sträcker ut handen och artigt tar emot ett exemplar. Och som trots alla varningar läser vad som står i tidningen och efteråt känner sig utnyttjade, smutsiga och kränkta. För att tvinga någon att läsa oredigerad dynga framordbajsad av någon bitter och livstrött praktikant som egentligen ville skriva på DN:s kultursidor eller vara bisittare i Nyhetsmorgon är likvärdigt med att tvångsmata någon med avföring. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag själv har bidragit till denna ovärdiga behandling av människor. Jag skäms. Och lovar att det aldrig mer ska upprepas.

Efter den olyckliga incidenten då min fagra nuna råkade dyka upp i PUNKT.SE har jag tydligen blivit lovligt byte för stadens alla MetroCityPunktse-varelser. Eller också är det bara jag som är paranoid. Men är det verkligen normalt att bli förföljd av ett gäng zombieliknande gratistidningsutdelare som skriker kätterska saker efter en? Hur som helst tror jag inte att jag gillar det.

Jag brukar förvisso alltid känna ett visst mått av obehag när en främling tilltalar mig på gatan, stirrar tomt framför sig och ler maniskt. Rör sig lite ryckigt. Dreglar. Det brukar oftast betyda någon form av trubbel. Ännu obehagligare blir det naturligtvis om det rör sig om fler än en, och de dessutom är unisont klädda så att det inte går att skilja på dem. Och om de agerar likadant, som vore de hjärntvättade. Det är också läskigt med den hastiga takten de ökar i antal, deras aggressiva fortplantningsbeteende liknar bakteriers i en särskilt gynnsam miljö. Det är som att varje gång man går ut har antalet på något märkligt vis fördubblats.

Snart kommer det att finnas fler gratistidningsutdelare än människor. Snart vågar man inte längre gå ut. Snart kommer ingen längre höra dig skrika.

Frågan är ju bara hur man vänder utvecklingen och reclaimar stadens gator igen, räcker det med att sätta ned foten och säga "nej tack lille vän, den där kan du forma till en strut och köra upp i baken" eller måste det till kraftfullare åtgärder? Och till vem vänder man sig i sådana fall? FN? Anticimex? Buffy? Kanske är en silverkula det enda som kan stoppa inkräktarna. Eller en kraftig minskning av AMS-åtgärder.

You'll not feel the drowning

Två månader på nya jobbet och jag har redan fått löneförhöjning, prestationsångest och en fiende, inte nödvändigtvis i den ordningen. Folk jag träffar frågar vad min avhandling ska handla om och jag ljuger för alla. Jag har självklart ingen aning. Helst vill jag inte skriva något alls, utan önskar att tillvaron bara kunde vara så enkel och bekymmersfri som den är nu: jag läser lite böcker, går på några seminarier och super mig full på institutionens vin. Det räcker gott för mig. (Slå upp "arbetsskygg" i en ordbok och du hittar en bild på mig mellan Andy Fletcher och Jens Orback.)

En av fördelarna med min anställning på historiska institutionen är att man får reda på så mycket juicy stuff som inte kommer allmänheten till del, en hel del riktigt sjuka saker måste jag påpeka. Universitetsanställda verkar inte fungera som vanliga människor. Nyligen fick jag reda på att en mycket känd lundahistoriker tydligen lider av helt bisarra vanföreställningar, är manisk och sjukligt paranoid. Bland annat anklagar han en kollega på institutionen för att vilja mörda honom, och hävdar att denne en gång knuffade honom utför en trappa, och att han vaknade upp i en pöl av blod. Rena vansinnet naturligtvis, men tydligen är lundahistorikern så övertygad om detta att han är numera är livrädd för att gå till jobbet och ständigt är beväpnad med kniv för att kunna avvärja alla eventuella attacker.

Så ryktas det i alla fall. Rykten inom den akademiska världen skall dock tas med en rejäl näve grovkornigt salt, då akademiker av naturen är sluga och illasinnade backstabbers. Alltså borde jag egentligen inte berätta något om det här eftersom jag inte vill riskera att själv råka illa ut. Förmodligen har jag redan sagt för mycket. Och förmodligen kommer jag att hitta ett avhugget hästhuvud på mitt skrivbord imorgon. Men se det här som en varning till alla er som någon gång funderat på att göra en akademisk karriär och dyka ned i den ankdamm som kallas för universitetsvärlden. Folk här är sinnessjuka. Nu har ni blivit varnade. Så kom inte till mig och böla när era forskningsresultat plagierats, er forskningsutrustning "försvunnit" och era däck blivit sönderskurna.

There's a new crime, sexual suicide

Nej, Almodóvars Volver var kanske inte det mästerverk som jag hade förväntat mig, tyvärr, och detta tack vare en hysteriskt överspelande Penélope Cruz som lyckades gråta sig igenom varje scen och göra tillvaron i biosalongen näst intill olidlig. Synd, för jag gillar verkligen Almodóvar och hans mustiga kvinnoporträtt, men i den här filmen tror jag att det blev både för mycket och för lite av det goda på en och samma gång. Nej, tacka vet jag La mala educación, herregud vad bra den är, lätt topp tio någonsin. Lätt.

Och inte för att vara sexistisk (för sånt ligger inte för mig, inte alls, nej nej), men Gael García Bernal är ju sjukt snygg i den också. Inte för att det gör filmen varken bättre eller sämre, men... äh, vem försöker jag lura. Klart det gör. Gael García Bernal är faktiskt helt sjukt snygg.

Men av någon fullständigt bisarr anledning verkar jag vara ganska ensam om den åsikten. I alla fall om man får tro Aftonbladet Klicks topplista över knullbara kändisar, där Gael ligger absolut sist med 0,57 poäng av 5 möjliga. Nu kanske inte Aftonbladet Klicks läsare är särskilt representativa för hela befolkningen (det vore ju ytterst beklämmande i så fall), men ändå. Skulle Gael García Bernal verkligen vara skabbigare än Martin Stenmarck? Skabbigare än Lisa Miskovsky? Skabbigare än KJELL BERGQVIST? Det är fan inte möjligt.

Man undrar ju vad det är för fel på folk (samma som vanligt antar jag, men man undrar ju.) Vad blir nästa bisarra listplacering? Marit Paulsen slår ut Jessica Alba? Bert Karlsson brädar Orlando Bloom? Jackie Arklöv petar Beyonce? Tja. Nån gång ska man ju sluta förvånas.

My throat will burn, my eyes will ache

Alltså, jag är inte den som brukar hylla filmer långt innan de har kommit, eller jo, det brukar jag ju, och inte sällan har jag fel angående deras verkliga kvalitet, men om ni bortser från det och låtsas som att jag inte alls är den typen som börjar dregla som Pavlovs hundar när jag får höra talas om nya filmprojekt, så måste jag nu få lov att uttrycka min förtjusning över den kommande filmhösten som kommer att bli helt strålande. Eller vad sägs om:

Marie Antoinette, premiär 17 november
Försök bortse från att Kirsten Dunst och hennes brist på överläpp spelar huvudrollen i detta coppoliserade kostymdrama och koncentrera er istället på Jason Schwartzman som Ludvig XVI och Steve Coogan och Marianne Faithfull i bärande roller. Kanske blir giljotinen Årets Julklapp?

You, Me and Dupree, premiär 17 november

Alltså, jag har ingen aning om vad den här filmen handlar om eller hur den har mottagits i USA, men bara det här screenshotet får mig att skratta högt. Ok, det kan erkännas att jag är löjligt lättroad när det kommer till Owen Wilson, men vad fan, kolla på karln, han har ju stödnacke. Och även om det här är den enda roliga scenen i hela filmen kommer jag ändå tycka att det är så värt det.

Shortbus, premiär 24 november
Amerikansk indiefilm när den är som porrigast, bögsex, trekanter, S&M och helt enkelt jävligt mycket NAOKET. Dessutom med höstens bästa tagline: "Voyeurism is Participation".

Paris, je t'aime, premiär 8 december
Tack och lov inte ytterligare en fransk film där Juliette Binoche filmas i motljus med tårar i ögonen, utan en genialisk episodfilm som skildrar Frankrikes huvudstad ur flera olika perspektiv av flera olika regissörer, bland annat just din favorit.

The Departed, premiär 25 december
"Forget Taxi Driver. Forget Raging Bull. Forget Goodfellas. As much as I LOVE those movies and as much as they have affected me in my lifetime, The Departed will hands down be Martin Scorsese's Master Work." Om ens 1% av detta hänförda uttalande är sant så kommer det här att bli årets bästa film. Mark my words.

Certain things you ought to know

Ett axplock ur veckans nyhetsskörd hämtat från idiotiernas ändlösa vetefält:

Från svt.se:
"Ett forskarteam har genom att experimentera på möss kommit fram till att sänkt kroppstemperatur kan förlänga livet med upp till 20 procent. Forskarna hoppas nu på att deras upptäckt ska kunna tillämpas på människan. Lyckas de skulle vi kunna bli ungefär 150 år gamla."
Låter ju helt fantastiskt, men seriöst, vem fan vill gå omkring och frysa arslet av sig i HUNDRAFEMTIO ÅR?

Från aftonbladet.se:
"Russell Teeter från Delaware har efter att upprepande gånger blottat sig för småbarn dömts till att i två år ha på sig en t-shirt med texten I am a registered sex offender."
Nu hopar sig frågorna. Har han flera exemplar av tröjan eller är det en del av straffet att han tvingas handtvätta den varje kväll? Och om det finns flera exemplar, vem tillverkar den och var får man tag i den? (Jag tippar på www.billybutt.org) Kommer den att bli Årets Julklapp?

Från Sverigedemokraternas huvudorgan SD-Kuriren:
"Nyamko Sabuni är en svag minister. Sveriges integrationsminister är en person som bevisligen saknar även de mest elementära kunskaper i utlänningsfrågan. Det är i och för sig inte förvånande. Minister Sabuni är endast en av många som skaffat sig en god samhällsposition i egenskap av yrkesinvandrare."
Va??? Är det sant??? Ogillar Sverigedemokraterna den nya integrations- och jämställdhetsministern Nyamko Sabuni, folkpartiets taleskvinna i invandrarfrågor och själv inflyttad från Burundi??? SÅ OVÄNTAT!!!

*Gäsp* Nu. Hjälp mig att dö.

Here we are now - entertain us

Okej, vi börjar med en tyst minut för Danny som ikväll har lämnat oss. (Varför Gud, varför? Herrens vägar äro outgrundliga.)







...







Så där. Back to business. Apropå dokusåpor förresten, jag kan inte sluta tänka på den här hysteriskt roliga artikeln författad av Aftonbladets egna Ronnie Sandahl:

"Jag hoppas att jag kan vara en symbol för någonting gott här i samhället. Men det är inte alltid så lätt", säger kungen den här gången och ler.
Andra skulle kanske hävda att han är huvudpersonen i Sveriges äldsta dokusåpa. Min generation betraktar sällan kungen som ett mönster att virka en duk av. För många av oss är han den subventionerade dokusåpastjärnan. En trevlig kult-scout som man gärna har i sin tv eller i sin tidning. Kungen har inte behövt göra mer än att födas och stå ut. Jag utesluter inte att även det kan vara ett hårt jobb. Men jag kan inte se på vilket sätt hans kändiskap skiljer sig från exempelvis Big brother-Antons.

Ronnie har så rätt. Hela knugahuset är som en levande cirkus med apor, hovnarrar och väldresserade hundar som kan gå på bakbenen där de medverkades enda prestationer är att de dyker upp, lägger huvudet på sned och försöker se söta ut. En idiot hade klarat av det. Och - se där - så lämpligt att så redan är fallet.

Ni kanske tycker att det är spännande när man låser in ett gäng socialt handikappade och mentalt efterblivna stackare i ett hus i 100 dagar, men betänk då att knugafamiljen genomlever ett helt liv på detta sätt.

Spektaklet borde faktiskt dygnetruntfilmas och visas för en bredare publik än Elisabeth Tarras-Wahlberg, kanske till och med i en helt egen kanal, TV4 Royal eller något. Det tycker jag att knugen och hans familj kan bjuda på. Vi betalar ju faktiskt för deras uppehälle och något ska vi väl ändå ha tillbaka? Den tiden då massan nöjde sig med harmlöst bandklippande, glättigt sommarfirande från Solliden och en klapp på barnens huvud är förbi.

Nu kanske ni invänder att detta redan ha gjorts, men fuck Hey Baberiba säger jag. This is hardcore. Det här ska vara på riktigt. Det här ska vara den råa, ocensurerade, fisluktande verkligheten. Familjen Bernadottes öden och äventyr ska vara som den svenska, lite lyxigare, versionen av The Osbournes.

Tänk er själva, alla ingredienserna finns ju redan där. Den förvirrade, stammande och dreglande familjefadern som bara orkar bry sig om snabba bilar och vapen. Den självgoda matriarken som styr familjens förehavanden med järnhand men som i själva verket bara är en parodi på vad det innebär att ha för mycket pengar och för lite god smak och bildning. Den äldsta dottern med ätstörningar och sällsynt dåligt omdöme när det gäller valet av gemål, sonen med grava personlighetsstörningar och tveksam sexuell läggning, samt den yngsta dottern som leker scandal beauty på Rivieran och vars supande och svinande hela tiden orsakar nya braskande rubriker.

Lägg till lite goa fastighetsskandaler, fortkörningar, olämpliga uttalanden och nazistsympatier till det och du har årets tevehändelse, I guarantee. Hade man grävt lite djupare hade man säkert kunnat vaska fram en och en annan knark- och otrohetsaffär också.

Ja, jävlar vad den serien hade gått hem. Nu är det väl bara att vänta på att STRIX ska göra slag i saken och installera kameror runt om på Drottningholm, i gemak och salonger, i stallet och i jaktstugan.

Kom ihåg var ni läste det först.


En smygtagen bild av Vickan när hon nådigt vinkar till undersåtarna (dvs min styvfar Bo) på Kungliga Ingenjörsakademins årliga bal som hölls i lördags. Med TV4 Royal hade du även fått se henne tända på i VIP-våningen på Sturecompagniet efteråt.

I’m a slave for you, I won’t deny it, I’m not trying to hide it

Finns det överhuvudtaget NÅGON som ser Trälen? Fyrans nya dokusåpa där ett gäng överklassbrats samsas med några förortskids på en ö med bara en regel - det finns inga regler. I övrigt är det ingen som har en aning om vad serien går ut på, förutom att någon ska röstas ut (hur? varför? vem bryr sig?) och att någon vinner pengar (varför nu de välmående överklassbratsen skulle bry sig om det), ett koncept som kändes spännande för tio år sen men som nu på sin höjd framkallar en likgiltig gäspning. Inte ens jag orkar följa Trälen, och då vet man att det är dåligt.

Nej tacka vet jag den gamla goda dokusåpatiden med höjdare såsom Expedition:Robinson, Villa Medusa, Farmen och inte minst Baren. Här tänker jag faktiskt sticka ut hakan och hävda att Baren kan vara det bästa teveprogram som någonsin har producerats i detta land, alla kategorier. Nu kanske ni tycker att jag är spritt språngande galen eller uppvisar en sällsynt brist på god smak, men jag vidhåller nog att Baren var en fullständigt briljant serie som är sorgligt underskattad och tyvärr har hamnat i skuggan av andra supaknullasvina-serier som Big Brother och Paradise Hotel. För till skillnad från dessa lågbudgetshower som befolkades av intetsägande whitetrashkaraktärer med platinablont hår, navelring och brist på självinsikt, god smak och hjärna, hade Baren faktiskt ett hjärta. Där fanns humor, värme och äkta kärlek, där fanns patos, empati och samhällsengagemang (vilket inte minst Baren Alby bevisade).

För vem minns inte (och saknar) läderknutten Ingo, poeten Dick "Jag vill va' som en dildo" Lundberg, den slitna fembarnsmamman Marinette som ju förtjänade miljonen egentligen, världens blödigaste dödsmetallare Dellamorte, grisbonden Tommy, slacker-Molle, den förvuxna tonåringen Dag Finn, Mr Gay Sweden Alexander, feminist-Suzann, jagskafyllahennesomenkalkon-Robban, Jokkmokk, Kaj som stack med pengarna i säsong 1, de utvecklingsstörda enäggstvillingarna med sammanlagt 58 i IQ (varav den ene brodern stod för 3/4), Meral Tasbas som likt kondylom återvände varje säsong, järnrörs-Daniel, kanin-Sandra, strippan Linda som körde upp Sandras tanborste i underlivet, Anna Dabrowski och hennes dryge överklasspojkvän Marcus Krite (som sedan dog under mystiska omständigheter), Sonny, Jocke, Neno och alla de andra som huserade i Gamla Stans Bryggeri. Allt under överseende av den stränge Robert Aschberg vars förakt och motvilja mot deltagarna lyste igenom som ett fyrtorn på mils avstånd.

DET kallar jag underhållning, DET kallar jag kvalitet. Om det finns en Baren-dvdbox vill jag ha den (det är faktiskt bara 54 dagar kvar till julafton), det eller en real doll som ser ut som Daniel Dellamorte.


Svara mig du, var är han nu, jag bara u-u-undrar, var är han nu?