Happy new year, happy new year, may we all have a vision now and then of a world where every neighbour is a friend

2006 börjar komma till sin ände och det är dags att summera året som gått, floppar och toppar, skratt och gråt, fågel, fisk och mittemellan (vilket jag alltid inbillat mig är näbbdjuret). På det hela taget har 2006 skött sig helt okej, inte varit för stökigt, påträngande eller ohyfsat, och säkerligen behagligare än 2005 som jag ändå inte minns särskilt mycket av. Som bekant har jag fått ett nytt jobb, en bättre lägenhet och en något stadigare ekonomi som inte förlitar sig på vare sig skåningarnas kollektivåkande eller the kindness of strangers.

På plussidan ligger även att jag lärt känna en hel drös med nya trevliga människor – ingen nämnd, ingen glömd – som förgyllt min vardag med sin intelligens, humor och dryckesvanor. Jag hälsar även Tore, Filippa, Sixten och lilla fröken Brunnström-Mulinari (som ännu inte fått något namn) till världen, grattis, grattis, om fjorton år kommer ni inte tycka att det är lika roligt längre, men ni kommer i alla fall (förhoppningsvis) ha slutat bajsa på er. Man får försöka se det positiva i allt.

Andra bra grejer i år: Alliansen vann valet, Italien vann fotbolls-VM och Lordi vann Eurovision Song Contest (ingen av dessa segrar rankas högre än de andra). 78% av befolkningen i Landskrona röstade inte på Sverigedemokraterna. Jag har äntligen fått se Dave Gahan alive ’n’ kicking. Jag har turat till Oslo och partajat i Amsterdam, Dublin och Berlin. Jag har dejtat en man som ser ut som Patrick Wolf. Final Fantasy, Destroyer och Regina Spektor släppte helt fantastiska plattor. Jag gick mot min vilja ned mig i Lost-träsket, hundra år efter alla andra. Jag har köpt många fina skor. Jag har njutit av Martin Rolinskis bara bringa. Jag har haft en del ångestsex och en del trevligt sex (hur pass inblandad Rolinski var i det kan ni ju få klura på).

Jag har även träffat min blivande make Maximilian Hecker under hans spelning på Inkonst, som för övrigt var det mest bisarra framträdande jag någonsin bevittnat då Maximilian vägrade att spela sina egna alster, utan istället bjöd publiken på tjugominutersversioner av sina favoritlåtar med Beatles, som han framförde med slutna ögon, helt okontaktbar för omvärlden. Målet för 2007 blir att informera honom om de goda nyheterna, planera bröllopet samt gå en snabbkurs i tyska för nybörjare.

Mindre bra grejer: Jag har uppnått den ålder då folk bara ger en parfym och smycken i födelsedagspresent. En del fina vänner har packat sina väskor och dragit vidare. (Martin, Daniel, Tesa och Fredrik, Skåne är inte detsamma utan er!) Jag har börjat betala tillbaka till blodsugaren CSN. Jag har gått upp i vikt. Jag är fortfarande en snigel (det är faktiskt något deprimerande att inavlade grisbönder på Österlen har lättare att hitta en partner än jag). Äcklige Tribal-Markus vann Idol. JT Leroy avslöjades som en bluff. Familjedramatik. Väntjafs. Göta kanal - Kanalkampen. Folkmordet i Sudan. Basshunter.

Men det kunde väl ha varit sämre. Några personer jag gissar har haft ett rätt shitty år: Saddam, K-Fed, Michael ”Kramer” Richards, Hagamannens sambo, Sven Nylander och Babak Jamei (krogvakten som misshandlades och kränktes av Anna Sjödin och sedan blev av med jobbet när Crazy Horse tvingades lägga ned till följd av den föga smickrande uppmärksamheten). Skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Och några som kan sägas ha haft ett ganska fint år: TomKat, Filippa Reinfeldt, Christer Fuglesang, Frans aka ”Lill-Zlatan” och Madonnas adoptivson David Banda. God fortsättning önskar jag er alla. Och Gott Nytt År!

It's not too late for us (*Obs! Uppdaterad 31/12)

Fler bisarra löpsedlar. Kvällsposten valde följande nyhet på löpet idag: "Saddam hängdes i morse!". Aftonbladet gjorde dock en annan bedömning och värderade följande nyhet högre: "Berghagen utpekad som porrköpare av Lars Ohlys fru!".

Att den gamle kåtbocken Lasse Berghagen (som jag automatiskt utgår från att nyheten handlar om) tankar hem betalporr förvånar mig inte ett dugg. Det märkliga är att när man går in på Aftonbladets nätsida återfinns inte denna gigantiska världsnyhet någonstans på sajten. Kanske har den aldrig funnits, kanske handlade det om rent bedrägeri och falsk marknadsföring från Aftonbladets sida.

Eller också är nyheten så pass exklusiv att man måste masa sig ned till kiosken och punga ut med åtta spänn för att få lov att ta del av den. Det kan också vara så att artikeln vid något tillfälle faktiskt har legat uppe på hemsidan, men att den hastigt plockats bort igen av okända skäl (med Persbrandt vs. Expressen fortfarande i färskt minne är detta ju inte helt otroligt).

Det vore i så fall första gången i världshistorien som Aftonbladet utövat en smula självrannsakan och visat prov på kritiskt tänkande. Än finns det alltså hopp, än är det inte för sent att rädda mänskligheten undan idiotins glupande käftar.

*************************************************

31/12 Historien tar en ny bisarr vändning i och med dagens svarta rubriker:

Inte heller denna artikel återfinns i Aftonbladets nätupplaga. Rätt svar på ovan ställda fråga är alltså b) nyheten är så pass exklusiv att man måste betala för att få lov att ta del av den. Nämnde jag att Saddam hängdes nyligen?

Jerk me off

Förresten. Man måste älska Expressen. Dagens löpsedel: "TV-Ernst ställer upp med onani-sång i Schlager-SM". Med Tv-Ernst menas givetvis Ernst Kirchsteiger, och läser man artikeln får man reda på att han ska uppträda under After Darks nummer "Åh, när du tar saken i egna händer" tillsammans med Martin Timell, Mat-Tina och Bosse Bildoktorn.

Detta är ett autentiskt citat från nyss nämna artikel: "Texten är lite dubbelbottnad, har Christer Lindarw sagt tidigare. Men vad han inte har avslöjat är att det lätt erotiska skämtet handlar om våra mest kända hemmafixare."

Äcklet jag känner när jag läser ovanstående mening är obeskrivligt. Fascinationen likaså. After Dark måste vinna melodifestivalen nästa år, allt annat är en skandal. ESC i Helsinki kommer att bli det bästa som någonsin hänt mig. Och dig.

I don't want to talk about it

I eftermiddags vågade jag mig ut på stan, jag fick för mig att det skulle vara trevligt med lite frisk luft, oskyldigt skyltfönsterfluktande och liv och rörelse. Nu är jag hemma igen och har lärt mig läxan. Det lär dröja ett tag innan jag återigen beträder Malmös gator. Fy fan vad jag hatar den här stan. Fy vad jag hatar människor. Vilka är de? Var kommer de ifrån? Varför ser de så konstiga ut? Obehagligt är vad det är. Särskilt mycket mer än ofrivilligt menschenspottande blev det inte, jag såg en grotesk hund, ett köttätande spädbarn, en man som liknade Svante Grundberg anno 1981, samt en 5,8 m hög lampa som stod och spred julmys omkring sig på Stortorget. Den här stan är sinnesjuk.



Jag och T försökte shoppa loss inne på Tjallamalla och Weekday, men det gick ju inte för de hade inget vettigt sortiment och jag har inga pengar. Bekymrat undrar jag vad som håller på att hända med Cheap Monday, har deras designers fått fullständig hybris eller finns det folk som på allvar är sugna på deras fula jävla narrbyxor? Nästa år gör tydligen narrmodet storstilad comeback, straight out of renässansen, så investera redan nu i bjällror och ett par för stora skor och du kommer att få Face Hunter att spruta i brallan. Kom ihåg var ni läste det först!

Värst var dock H&M's mellandagsrea som var ett hån mot alla oss seende människor. En sak jag alltid undrat är på vilken planet alla dessa fugly klädesplagg befinner sig innan de skänks bort till de synskadade, de halta och de lytta för 49,50 på utförsäljnings-dagen. Eller vad sägs om den här smakfulla kreationen? Vem har inte drömt om en pissgul, glansig, snortajt polotröja i 92% polyester och 8% spandex? Hallå H&M, Svenne Hedlund ringde och han vill ha sitt 70-tal tillbaka!



Efter denna visuella våldtäkt styrde jag kosan hemåt igen. Jag stannade till hos greken på Bergsgatan och köpte en påse flottiga oliver som jag planerar att avnjuta till en god ost och ett fruktigt vin ikväll då Lina, Tobias, Markus och Elin kommer över för en omgång TP The 90's edition. Jag har satt alla mina pengar på att Elin kommer att ta storslam, hon är äldst. Får se om jag lyckas förhandla till mig ett handikapp. Apropå ålder så ölade jag på Sappla med den alltid lika charmerande mr Indigo igår, och han tillkännagav att han numera övergett 18-åringen han dejtade i somras till förmån för en 36-årig kvinna. Hon är alltså exakt dubbelt så gammal. Till och med gammal nog att vara den första flickvännens mor. Alltså, männen i min omgivning... nej. Jag ska inte börja. Men Gud. Jag borde verkligen flytta.

She broke down the other day

Ångest, ångest är min arvedel. Om det finns en enda högtid på året jag skulle vilja radera från almanackan så är det Julen. Hatar Julen. Ändå envisas den med att komma tillbaka varje år, alltid värre än nånsin. I år var första gången som mina föräldrar inte firade ihop utan tillsammans med sina nya respektive, vilket i praktiken betydde dubbelt av allt, dubbelt firande, dubbelt lidande.

Dubbelt så mycket falsk tacksamhet, dubbelt så mycket påtvingat familjemys och dubbelt så många krystade norénreferenser. Två julbordsätanden, två granpåklädningar och två julklappsöppnanden. Jag tvingades spy två gånger vid åsynen av två julskinkor. Min syster fick två psykbryt, jämt fördelade över de nya familjekonstellationerna.

Den bland skilsmässobarn så omhuldade föreställningen att dubbelt firande även medför fördelen med dubbelt så mycket julklappar missar det rent uppenbara – att de kostat hälften så mycket. (Jag fick i och för sig ändå det mesta jag önskat mig, vilket förmodligen berodde mer på att årets önskelista var ovanligt mager – eftersom jag nu med en hyfsad inkomst har råd att köpa mina egna strumpor och kalsonger – än på att mina föräldrar plötsligt blivit skuldtyngt generösa.)

Firandet innebar alltså inte någon som helst mångfald, nya traditioner eller upptäckter, allt var samma: Kalle, den inlagda sillen, halmtomtarna. Den enda påtagliga skillnaden var egentligen att hemma hos mamma spelades Carolas julskiva medan pappa föredrog Kim Larsen och Lasse Berghagen. Man får glädjas åt det lilla, sade John Bobbit.

Och aldrig förr har jag så till fullo insett värdet av julbordets snaps och öl och sedan en halv flaska ägglikör till klenäterna.

Jag hänvisar till det jag skrev förra året beträffande julfirandet: ”Nästa år måste jag fan skrapa ihop till den där Teneriffaresan som jag just nu ser som min enda utväg, pajiga reseledare, barnpiss i poolen och hudcancerrynkiga pensionärer är ingenting som skrämmer mig. Jag kan till och med tänka mig att gå på grisfest i hotellobbyn, dricka Gröna hissen och leka Röven raskar runt den överdekorerade plastgranen om det kniper, bara jag slipper fira nästa jul tillsammans med min dysfunktionella familj.”

Some things in life may change
But some things they stay the same

Someday you will be loved, part 2

Här sitter man alltså lite lullig av glöggen och försöker arbeta på avhandlingen samtidigt som veckans pausfågel Death Cab For Cutie kvittrar i bakgrunden. Ser ju festligt ut, eller hur? Notera de glansiga ögonen och den ofokuserade blicken – tydliga effekter av ett långvarigt, excessivt drinkande. Notera vidare de pretentiösa och något krystade försöken att posera snyggt och hitta de rätta vinklarna framför webbkameran, och hur jag skickligt lyckas undvika att falla i fällan ”indieposör” med två kilo rouge och insugna kinder. Lägg även märke till det något bisarra inslaget som inträffar runt 01.08 – jag vet inte riktigt vad som hände där och skyller därför på alkoholens bedrägliga rus. Slutligen ber jag er uppmärksamma grannens epilepsiblinkande juldekoration som då och då skymtar förbi i bakgrunden.

Man har inte roligare än man gör sig. Vad gör du när Kelda gör jobbet?


(Det här inlägget skrevs för övrigt redan i fredags, men fucking jävla kuk-Blogger ville inte publicera det förän idag. Härligt att ha uppgraderat sig till nya, säkrare Blogger med Google-account och allt, verkar ju fungera strålande.)

Someday you will be loved

Idag har jag...

...avlagt ett besök hos min frisör, vilket alltid är ett vågspel, ibland kan man komma därifrån och se absolut fab ut, som en stumfilmstjärna från 20-talet, och ibland ser man ut som en roadkill eller en överårig kerub. Det är som att köpa grisen i säcken varje gång. Den här gången blev det skitfult: tunt, taggigt och jävligt. Tur att det är vinter så att man kan ha mössa. Tur att man inte tänker ge sig ut för att hitta ett knull.

...i min ensamhet druckit mig full på vinglögg på jobbet och slutfört den sista uppgiften inför julen under the influence. Det är det som är så härligt med droger, man blir skärpt och fokuserad men framförallt oerhört kreativ. Får se om min vetenskapsteoretiska artikel "From redistribution to recognition? Dilemmas of justice in a postsocialist age" är lika bra när jag korrläser den imorgon. Låt oss hålla tummarna.

...blivit uppraggad av en snubbe vid namn Obi inne på högskolans bibliotek, avtvingats mitt mobilnummer och kämpat mot tvångstankarna att dra något osmakligt Star Wars-skämt. Till alla desperata singlar där ute kan jag hälsa att ni kan glömma krogen, internet och kontaktannonser, på biblan får man alltid napp. Ställ er i närheten av K-hyllan och tindra med ögonen, funkar varje gång.

...tvättat fyra veckors tvätt och klappat mig själv på axeln för att jag är så förutseende att jag äger 28 par underbyxor, alla i samma modell, alla svarta. Tackar även Lidl för jättekartongen Allan som rymmer tio kilo tvättmedel (vilket väl är en livstidsförbrukning nästan?) och doftar ruttna äpplen.

...överdoserat på Death Cab For Cutie som jag aldrig kan bestämma mig för om jag kanske egentligen är för gammal för. Alla andra som lyssnar på DCFC verkar gå estetisk på gymnasiet, kolla på OC och dricka Liebfraumilch ur tetrapak. Jag riktigt känner hur jag regredierar i takt med att julen med all dess norénska familjedramatik närmar sig. Undrar hur många familjemedlemmar som kommer att få ett psykbryt eller bli dödade i år?

...slagit in julklappen till Lina med tillhörande smakfullt julkort. Alla vi som älskar bögröv klappar nu!!! Ska snart glida iväg och överlämna den, vi ska festa på cola light och avnjuta de sista avsnitten i This Life-boxen. Måste bara nyktra till lite först. Cheers!

Everybody here wants you

Kan inte sluta lyssna på Jeff Buckley, älskar älskar.

Det är så mycket jag skulle vilja skriva här, så mycket jag har att berätta, men eftersom jag inte vet vilka som läser är det nog bäst att jag håller tyst. Så många människor skulle kunna bli ledsna och sårade om vissa saker kom ut. Det hade blivit en katastrof. Ingen stor förvisso, ingen 9/11-krasch, men en liten vardagskatastrof, en sån där som skakar om, väcker upp och förändrar livet på några få sekunder. Och jag vet inte om jag vill vara orsaken till det. Vågar inte. Vill inte. Orkar inte med någon stor dramatik. Så jag får försöka hålla det för mig själv istället, i alla fall för tillfället, jag får ta det försiktigt, vänta och se. Kanske händer något, kanske inte. Vi får se.

Därför tystnad.

































Dagens pausmusik:

Twenty-nine pearls in your kiss, a singing smile, coffee smell and lilac skin, your flame in me. Twenty-nine pearls in your kiss, a singing smile, coffe smell and lilac skin, your flame in me. I'm only here for this moment. I know everybody here wants you. I know everybody here thinks he needs you. I'll be waiting right here just to show you. How our love will blow it all away. Such a thing of wonder in this crowd. I'm a stranger in this town, you're free with me. And our eyes locked in downcast love. I sit here proud. Even now you're undressed in your dreams with me. I'm only here for this moment. I know everybody here wants you. I know everybody here thinks he needs you. I'll be waiting right here just to show you. How our love will blow it all away. I know the tears we cried have dried on yesterday. The sea of fools has parted for us, there's nothing in our way, my love. Don't you see, don't you see? You're just the torch to put the flame to all our guilt and shame. And I'll rise like an ember in your name. I know, I know,I know everybody here wants you. I know everybody here thinks he needs you. I'll be waiting right here just to show you. Let me show that love can rise, rise just like embers. Love can taste like the wine of the ages, baby. And I know they all look so good from a distance. But I tell you I'm the one. I know everybody here thinks he needs you, thinks he needs you. And I'll be waiting right here just to show you.

Oh, this town kills you when you are young

Nyslipade golv gjorde mig inte lyckligare. Inte heller ett extra rum, en balkong med morgonsol eller en innergård med grillplats. Visst, det är skönt att kunna duscha varmt och länge, men helkaklat och handdukstorkare gjorde mig trots allt inte lyckligare.

Bor jag inte lite mer centralt nu? Närmare pubar, restauranger, liv och rörelse? Bara tre minuter till hundratrettioettans buss gjorde mig inte lyckligare. Jag blev inte ens lyckligare av det nya jobbet, en fast anställning med riktig lön och en plats att gå till varje morgon. Löneförmåner, träningskort, en bärbar dator och en gratis resa till Amsterdam. Visst trivs jag med mina arbetskamrater, de är underbara intelligenta människor, men inte gör det måndagsmorgnarna lyckligare.

De nya stövlarna då? Den snabbaste uppkopplingen, höganäs-servisen och bäddmadrassen deluxe? Och restaurangbesöken, konserterna, alla filmerna jag såg... Gjorde de mig inte lyckligare? Kanske. Jag vet inte. Inte egentligen väl.

Så här skrev jag i början av sommaren: "Nytt jobb, nya uppgifter, nya mål och visioner. Så ser min framtid ut just nu. Så vad kan vara mer passande, när man ändå håller på att uppdatera sig till version 2.0 av sitt vuxna jag, än att även förbättra andra områden i sitt liv? Vad kan jag mer investera i för att bättre likna En Lyckad Människa? Ny frisyr? För förutsägbart. Nya skor? För futtigt. Ny soffgrupp? För borgarbrackigt. Här gäller det att tänka stort, tänka fritt. Jag vräker på. Varför inte ny bostad ny pojkvän nya vänner nytt liv?"

Nu har jag fått det mesta av det där men ändå inte. Allt är fortfarande samma. Känns likadant, smakar likadant. Kanske var det inte alls det där jag egentligen behövde. Kanske söker jag i själva verket någonting helt annat. Kanske finns det inte ens här.

She's in fashion, u-hu-huh

“People are strange” goes fashionblogg

Är det bara jag som tröttnat på de modebloggar som just nu översvämmar bloggvärlden? Plötsligt verkar det som om varje sjuttonårig brud med Ebba von Sydow-komplex tror att det räcker att skaffa ett konto på fashionblogg.se, ctrl+c:a från Stella McCartneys hemsida och skriva ”Vill ha!” under för att folk ska tro att hon är en riktig fashionista, trots att hon privat inte har råd att klä sig i något annat än H&M eftersom hon är sjutton och fortfarande lever på studiebidraget.

Ännu tristare är de modebloggar skapade av folk som inte bryr sig om vad som händer på catwalken i Milano utan istället lever i villfarelsen att det är på gatorna i just deras stad som de sanna, urbana trenderna uppstår, och således ger sig ut i vimlet med digitalkameran i högsta hugg för att smygplåta eventuella modeoffer som sedan, intet ont anande, exponeras i upphovsmannens blogg, som inte sällan heter något spexigt i stil med Stockholm Street Style eller dylikt.

Nyss nämnda bloggs koncept är att dagligen publicera ett stort antal bilder på huvudlösa och därmed oidentifierbara invånare i Stockholms stad som anses ha en särskild god stil och smak, ibland väljs vissa ut och får svara på några ointressanta standardfrågor, men oftast lämnas bilderna helt okommenterade. Att uttrycka sig skriftligt och försöka sig på något som skulle kunna likna en trendanalys verkar inte vara bloggskaparens starka sida. Scrollandet sida upp och sida ned i den bloggen blir därför ungefär lika stimulerande som att stirra på anonyma provdockor i ett skyltfönster. Mode för illitterata med andra ord.

Streetfashionkonceptet fungerar dessutom särskilt illa här i Sverige nu på vinterhalvåret då de enda plagg som är gångbara utomhus är otympliga jackor, fodrade kappor och lager på lager av halsdukar, och handen på hjärtat, hur spännande är det egentligen? Men okej okej, vi testar att gå i streetfashionbloggens svindyra märkesskor för en dag och ser hur resultatet blir:

Thomas

- Vad har du på dig?
- Jackan är från H&M, byxorna är från H&M, eh... vantarna och mössan är nog också från H&M.

Emelie och Viktor

- Beskriv er stil?
- Jag gillar rosa!
- Jag gillar Snobben och Nalle Puh!

Måns

- Vad har du på dig?
- Vet inte. Jag är blind, min mamma har valt mina kläder.

Sigrid

- Vilken är din favoritbutik?
- Bolaget. Jaså, du menar kläder? Frälsningsarmén brukar dela ut schyssta termobyxor, de värmer på vintern.

Ann-Sofie

- Vad har du på dig?
- Det ska du skita i.

Anarchy in the U.K.

"Craig sexigast i världen: Korad av kondomjätte." Återigen är det alltså bevisat att britter är Jordens skabbigaste folkslag och att deras stil och smak är noll och intet. Egentligen förvånar det mig inte alls att brittiska kvinnor och män röstat fram Daniel ”007” Craig och hans minimala badbyxor till en hedrande (?) förstaplats, och inte heller några andra namn på listan får mig att höja på ögonbrynen – Clive Owen, George Clooney, Pierce Brosnan – det kunde ha varit mycket värre (jag menar, i ett land där till och med Wayne ”Shrek” Rooney får fitta får man glädjas åt det lilla), men naturligtvis också oändligt mycket bättre.

Hursomhaver, det som känns mest överraskande är listans fjärdeplacering, Steve Jones. Inte för att han ser så illa ut, tvärtom, utan för att jag faktiskt inte har någon aning om vem mannen ifråga är. För att råda bot på detta tog jag därför en snabb googling på idiomet ”Steve Jones” för att se vad det världsvida nätet kunde erbjuda den sanningstörstande fluktaren. Detta är vad jag fann:

Steve Jones: Stephen Phillip Jones (born September 3, 1955) is an English rock and roll guitarist and singer, best known for his work as guitarist for the punk band Sex Pistols.

Steve Jones: born March 24, 1944, is a highly regarded geneticist and snail biologist at the University College London. He is also a television presenter, a prize-winning author and one of the best known contemporary popular writers on evolution.

Steve Jones: an American professional golfer who is best known for winning the U.S. Open in 1996.

Steve Jones: Doctor of Dental Surgery. Dr. Jones offers dental implants, cosmetic dentistry, dental restoration, oral surgery and all forms of dentistry in the Knoxville, TN area.

Steve Jones: an award winning wildlife photographer, specialising in the underwater domain.

Steve Jones: a Northern Irish professional football player, currently with Burnley Football Club.

Steve Jones: the author of the christian blogg The Free Thinking Faith.

Steve Jones: the founder of The Lightspeed Media Corporation, a company from Glendale, Arizona, that operates many Internet pornography web sites and contracts various models. Some of their models are Tawnee Stone, Tawnee's alleged sister Tori Stone, Taylor Little and Jordan Capri.

Steve Jones: Hardware and landscape centre. "We have the full range of products for both the D.I.Y handy person and tradespeople. We stock everyting for your building needs, timber for pergolas and decks, a full range of fencing timbers, complete range of timber mouldings, plywood, mdf and cement sheeting."


Vem är Steve Jones? Den som svarar rätt vinner en årsföbrukning Durex-kondomer (dvs ca 3 st, enligt mina mått mätt).

Confusion in her eyes that says it all, she's lost control

Jag poserar i den nya Joy Division-tröjan, redo för kvällens glöggparty med mina f.d. lärarhögskolankursare. Det ska ätas pepparkakor, bytas julklappar och förhoppningsvis fylledansas till gamla 90-talshits. Frans har lovat att komma utklädd till tomte. Och nej, det fanns ingen annan poäng med det här blogginlägget än att skryta om den nya tröjan. Imorgon kommer det att handla om skabbiga britter och nakna bringor. På återseende!

No more pain, no more games, no more drama in my life

De senaste dagarna har jag uppmärksammats på ett nytt sätt att kommunicera genom bloggen - denna senaste trend kallas för "vänbashing" och går ut på att spy galla över vänner och bekanta som förtjänar det. Jag är ju som bekant aldrig sen med att prova på nya saker, och tänker nu därför ta tillfället i akt att lätta mitt hjärta.

Jag var i Köpenhamn med en god vän igår, vi kan kalla honom T. Planen var att vi skulle åka över för att njuta av julstämningen, handla lite julklappar, fika och eventuellt smita in på tivolit för att titta på den traditionella julemarknaden som sägs vara helt magnifik. Köpenhamn sjuder av liv denna tidpunkt på året, det luktar brända mandlar i hela stan, i varje gathörn står en musikant som spelar julsånger, och skyltfönster och husfasader är utsmyckade med hundratals girlanger och glittrande ljus.

Redan på öresundståget, innan vi ens nått Kastrup, började jag och T bråka med varandra, och bråket pågick sedan hela vägen från huvudbangården till en bra bit in på Ströget. Upprinnelsen var att jag i förbifarten råkade säga något som i mitt tycke var relativt harmlöst, nån dum kommentar om brudar han legat med, halvt på skämt givetvis, men T gick givetvis igång på alla cylindrar och började anklaga mig för att vara elak och vulgär, och därefter spelade han ut hela det känslomässiga registret för att visa hur sårad han var, från att köra the silent treatment med stoiskt bortvänt huvud till att stå mitt i gatan och skrika med gäll röst, förorättat fäkta med armarna och sedan runda av det hela med att i sann martyranda fälla en tår.

Man blir ju alldeles matt. Vad är det med folk, måste de vara såna känslomänniskor? Kan de inte bara bita ihop och låta det rinna av dem, alternativt bygga upp hatet i stillsamhet på insidan som vi andra och sedan göra en Falling down när jag inte är närvarande? Det är så tröttsamt att hela tiden behöva deala med den ständiga dramatiken.

Hursomhaver så slutade eftermiddagen ändå lyckligt, vi blev vänner igen och gick bananas inne på Urban Outfitters (där jag spenderade mina sista slantar på en likadan Joy Division-tröja som Elin har, förlåt Elin!), delade på en nachostallrik och drack kaffe på en mysig restaurang samt förundrade oss över danskjävlarnas bisarra rök(o)vanor.

Men det hade inte behövt bli en sån stor grej av det, det jag irriterar mig över är att det alltid blir en sån grej.

I'll be your king volcano right for you again and again

Du vet att du är en sorglig människa om du en lördagkväll lagar en tacosmiddag bestående av hundra skålar med majstomatgurkasalladgräddfilsalsasåsquornfärs till dig själv, införskaffar inte mindre än två sorters Ben & Jerry-glass att svulla på i din ensamhet och hyr en trave dvd-filmer på Videomix som du planerar att plöja igenom i ett enda sträck (och dessutom drar ur sladden från telejacket för att inte bli störd medan du ser dem så att du kan snyfta och snora ostört) med motiveringen att det är du värd.

Jag hade en sådan lördagkväll igår. (Och med handen på hjärtat, jag kan väl knappast påstå att min söndagkväll skiljer sig särskilt mycket från denna beskrivning heller, även om jag idag småslappar framför grisfesten i Blå Hallen istället.)

Jag började med Ma vie en rose (franskt om sjuåriga Ludovic som gillar att cross-dressa och leka med dockor), gick sedan över till C.R.A.Z.Y (en kanadensisk coming of age-historia om Zach som lyssnar på glamrock och tampas med sin homosexualitet) och avslutade med Hedwig and the Angry Inch (östberlinsk glamrockstransa korsar USA på färgsprakande hämndturné). Någon som ser ett mönster i valet av filmer?



Tobias stönade bara när jag entusiastiskt berättade om dem tidigare idag, "det är så tyyypiskt dig Carro" sade han uttråkat, och han hade så rätt för det är ju så. Av någon anledning går jag alltid igång på såna filmer/böcker/teveserier/whatever. Såna som handlar om unga, androgyna, sexuellt ambivalenta män som osäkert trevar sig fram i en fördomsfull tillvaro och försöker finna sig själva till tonerna av rockmusik (vilket i 9 fall av 10 innebär Ziggy Stardust).

Av någon anledning så identifierar jag mig alltid stenhårt med dessa karaktärer, och jag kan liksom aldrig få nog utan slukar allt som kommer i min väg. Man kan ju fråga sig var denna fascination kommer ifrån? Det är ju inte så att jag egentligen har särskilt mycket gemensamt med dem. Kanske är jag i själva verket en glamrocksbög fångad i en kvinnas kropp? Det hade förklarat så mycket. Eller också är jag bara ytterligare en i högen av sorgliga faghags som har svårt att hantera relationer med riktiga män och därför undermedvetet söker sig till okönade och till synes harmlösa småstadsbögar. Tja, vilket som. Båda alternativen är lika tragiska.

Take your protein pills and put your helmet on

Jag är ledsen, men nu orkar jag inte längre. Ni tappra själar, ge aldrig upp hoppet utan försök att kämpa på, även om det ibland kan kännas motigt och tungt. Ni ska veta att jag stöttar er helhjärtat och önskar er lycka till i era fortsatta umbäranden. Jag hoppas att er kamp inte kommer att vara förgäves. Jag tror på er förmåga att klara det. Christer gjorde det, and so can you.

Förhoppningsvis kommer ni att få vara med om underbara ting, vackra, fantastiska, oerhörda ting. Ni kommer att få se saker som ni tidigare knappt har vågat drömma om. Tusentals miljoner stjärnor kommer att lysa bara för er. Jag önskar att jag hade kunnat vara där och uppleva det tillsammans med er, men jag är ledsen, för mig slutar resan här och nu.

Så till alla er som planerar att vara uppe en timme till - oavsett var ni befinner er, på KB framför storbildsskärmarna skålandes i champagne och bubbel i goda vänners lag, ute på ett öppet fält med blickarna vända mot himlavalvet, eller i hemmets trygga vrå med förväntningarna draperade omkring er som en varm filt (förslagsvis läsandes den här välsmakande lilla godbiten)
- ha en trevlig natt och må kraften vara med er (och Christer).

Nu går jag och lägger mig.


Here am I floating round my tin can
Far above the world
Planet Earth is blue
And there's nothing I can do

Cause it's easy not to, so much easier not to

Jag käkar pizzarester framför teven och råkar zappa över till TV4:s faddergala som denna gång sänds direkt från den lilla colombianska byn Puerto Rey, och där står en hysterisk Carola på en provisorisk plywoodscen och skriker "jag ger aaaallt", talar i tungor och skrämmer skiten ur lokalbefolkningen. Moneybrother har precis uppträtt ståendes i en vattenpöl, Bengt Magnusson svettas så att han tvingas svepa en frottéhandduk runt sig, och i studion hemma i Sverige sitter kändisvärldens b-lag som lockbete för att folk ska ringa in och skänka pengar: "Ring nu och det kanske blir just du som får prata med Arja Saijonmaa!"

Det är så lätt att raljera över spektaklet. Fnissa åt klyschorna, snyftreportagen och den stelbensopererade Carolina Klüft som inte verkar veta var hon har manuset, händerna eller tevekamerorna. Himla med ögonen och sucka "vi veeet att det är misär i tredje världen, ni behöööver inte tjata". Misstänksamt ifrågasätta fyrans dolda (och givetvis cyniska) motiv. Trött byta kanal och kolla på hur Lasse Kronér gör bort sig i Doobidoo istället, för femtioelfte fredagskvällen i rad.

Det är så lätt.

Men samtidigt går det inte att komma ifrån att det är en verklighet som kameran dokumenterar. Folk går miltals för att komma till ett vattendrag där vattnet inte ens är rent. De bor i hyddor, utan riktiga möbler, el eller ens en toalett. Föräldralösa barn bor på gatan, tar droger och prostituerar sig. Miljontals människor dör i AIDS. Ytterligare miljoner avlider på grund av sjukdomar som vi här i västvärlden knappast betraktar som dödliga längre. Det är inbördeskrig, mord och obeskrivliga brutaliteter. Svält och hungersnöd är vardag. Skolgång är en lyx. För att inte tala om ett par nya sneakers.

Kameran dokumenterar en verklighet, sveper över barnansikte efter barnansikte, och det enda man kan känna är vanmakt, uppgivenhet och skuld. Jag sms:ar in och får besked om att ett fadderbarn ska tilldelas mig, för 200 kronor i månaden kommer jag att hjälpa ett av dessa barn ut ur misären. Jag skulle vilja hjälpa hundratusen.

I reklampausen påas det för ett nytt livsstilsprogram som har premiär nu på måndag, Längtans tider heter det, och handlar om sorgen att inte kunna få ett biologiskt barn, och hur det känns att tvingas vända sig till andrahandsalternativet och istället adoptera ett barn, och jag fattar ingenting. Det borde ju vara tvärtom! Det måste väl vara bättre att ta hand om ett barn som redan finns och veta att man gör något bra, än att envisas med att krysta fram sin egen unge och bara öka på överbefolkningen i världen?

Tillbaka till Puerto Rey, stämningen är hög, invånarna skrattar och applåderar. TV4:s besök är det största som har hänt byn sen de fick rinnande vatten. Och vi streetsmarta svenskar insocialiserade i att det är otufft att visa känslor öppet ler lite överseende. Vi kan skratta bäst vi vill, men för dessa människor betyder faktiskt vår insats någonting. Så snälla, gör något. Ring.


There's an apprehensive naked little trembling boy with his head in his hands, there's an underestimated and impatient little girl, raising her hand...

We hope that you choke... that you choke

... och jag tycker också att det är upprörande att prinsessan Lilian inte får gå på Nobelfesten, vad fan är det frågan om?! Det är faktiskt fördjävligt. Jag kan inte tänka mig något roligare än om den gamla kärringen hade trillat ihop och dött över hummerterrinen, det hade varit årets roligaste händelse, lätt. Jag tycker att det är oerhört snarstucket av hovet att inte unna oss skattebetalare denna glädje. Har vi nu ett kungahus som lyfter miljontals i apanage varje år kan vi väl åtminstone få valuta för pengarna? Nej, skäms på er hovet och ge Lilian, och alla oss andra, det hon så innerligt längtar efter och förtjänar!

Härmed startar jag därför en namninsamling till förmån för prinsessan och uppmanar alla att i rättvisans namn skriva på:

"Nu får det vara nog! Diskrimineringen av de äldre kungligheterna har gått för långt! Nu ska de tydligen få dö ifred också. Detta motsätter vi oss starkt. Det är dags för oss antirojalister att sätta ned foten och börja ställa krav. Vi anser att kungahuset bör bjuda på mer dramatik och underhållning, mer blod, svett och tårar, och framförallt mer ond bråd död, annars vill vi inte längre vara med och betala deras löjliga fester och deras fula tiaror. Att stödja prinsessan Lilian i hennes kamp blir vår första uppgift. Vill du också se Lilian äntra den röda mattan en sista gång på Nobelfesten? Att hon återigen ska få chansen att njuta av pilgrims-musslorna under kristallkronorna i Blå hallen? Unnar du också den gamla tanten en sista svängom på dansgolvet med årets pristagare innan hon får bäras ut? Tror även du att en galaklänning i satin klär henne lika väl som en liksäck? Anslut dig i så fall till oss och skriv under vårt upprop Ingen Nobelfest Utan Lilian. Men skynda, skynda, på söndag öppnas portarna till 2006 års upplaga av Nobelfesten och då kräver vi att prinsessan Lilian finns på plats, för Sverige i tiden!"

He lives in a house, a very big house in the country

Måste jag skriva något om de där räliga bönderna? Snälla, tvinga mig inte att skriva något om bönderna! Snälla? Nähä, okej då.

Bönderna.

Fy vad äckliga de är.

Tröga, på gränsen till utvecklingsstörda, inavlade jävla grisbönder.

Och kvinnosynen, herregud...

Sexistiska svin. ("Hon är ju vacker att titta på... och jag är ju man.")

Trångsynta... obehagliga... illaluktande jävla dynggrepar.

Fan ta dem.

Programmet borde döpas om till "Bonde söker gratis arbetskraft och sexslav" istället.

FY FAN.

Nå, är ni nöjda nu? För nu vägrar jag skriva mer om dem.

Programmet är slut och förhoppningsvis behöver vi aldrig se kåtbocken Andreas, pedofilen Marcus, mansgrisen Per-Martin och psykopaten Mikael i rutan igen. De kan ta sina slåttermaskiner och sina sockerbetor och sin grissperma och köra upp i dem röven.

Nästa år hoppas jag att TV4 istället satsar på "Historiedoktorand söker intellektuellt stimulerande och gärna välhängd man".

Det kallar jag bra teve.


Och bonden tar en fru, och bonden tar en fru, hej hopp tralalala, och bonden tar en fru...

Like a monkey with a miniature cymbal

Vardagsbetraktelser en masse:

- Ja, jag instämmer i att "My moustache still tastes of your testes" är årets roligaste filmreplik, och dessutom en ytterst användbar sådan som kan fällas i de mest skilda sammanhang (tänk julbordet med gamla mormor).

- Den elake lille indiern som driver cykelverkstaden där jag lämnade in min cykel på lagning har sabbat mina växlar, när jag trampar händer ingenting utan pedalerna snurrar bara runt, runt. Må han dö en kvalfull död och sedan dumpas bland exkrementerna i Ganges.

- Veckans nostalgifetischism: Biljetter har införskaffats till Jarvis, och nu måste jag trycka upp en t-sirt med texten "I will kill again". Jag planerar även att kamma snedlugg och gå ned till 35 kilo.


- Grannen mitt emot har "smyckat" sin balkong med detta flärdfulla epilepsianfall som håller hela grannskapet vaket om nätterna. Julefrid var det ja.

- Även musikmagasinet Sonic listade Hot Chips "The Warning" som årets bästa skiva. Vad är det för fel på folk? Inte för att jag överhuvudtaget läser Sonic, men jag trodde faktiskt att den tidningen gjordes av några övervintrade gamla musiknördar typ Håkan Steen, och inte av ett gäng ängsliga hipsters (och ja, jag veeet att ni hatar det begreppet lika mycket som jag).

- Jag har bestämt mig för att bli hardcore Butlerist. Mitt avhandlingsämne kräver det. Be aware, snart kommer bloggen att fyllas av postmodernistiskt tugg om den heterosexuella matrisen, subversivitet och abjektion.

- Det var allt för länge sedan jag var intim med en man (eller egentligen inte, men allt är väl relativt). Detta skall åtgärdas i helgen. Hugande spekulanter kan ju svänga förbi KB på fredag. Det är ju ändå där man brukar hamna, till sist.

Son, when you grow up, would you be the savior of the broken, the beaten and the damned?

"Framförallt är jag tacksam över att jag fick vara fjorton, femton just där och just då. För tänk om jag hade varit det nu, vilka artister hade jag då sökt tröst hos i framtiden? Pink? Melody Club? Idol-Markus? Hemska, hemska tanke."

Jo, jag vet att jag skrev så där för några dagar sen. Men det var innan jag hade sett Kobra och hört talas om det kultliknande dyrkandet bland dagens tonåringar av det amerikanska emocorebandet My Chemical Romance ("emocore" är för övrigt ett helt nytt begrepp i min vokabulär, tack Kobra). Det är nästan genant att erkänna det, men jag blev så jävla rörd av det inslaget. Det var som att förflyttas tio år bakåt i tiden.



Jag log igenkännande medan kameran svepte över konsertkön med fanatiska fans som förväntansfullt hade sett fram emot att få se sina hjältar i flera månader, som sparat och lagt undan för att få råd med biljett och resa, som suttit utanför arenan i flera timmar och väntat på att dörrarna skulle öppnas. Som bara några minuter senare ska få uppleva sitt livs kväll, gitarrmangel och glädjetårar, total eufori och galen lycka.

Fy fan vad jag kände igen det där, fy fan vad jag unnade dem den där känslan.

Ja, gud vad jag kände igen mig i de där kidsen som tålmodigt satt på marken utanför arenan, kids med dålig hållning och androgyna drag, med luggarna färgade i diverse lustiga kulörer, sjukt tajta jeans, piercingar, vans, punkband t-shirts, smala slipsar, påmålade tårar, lösögonfransar, you-name-it, ja hela det där gothglamkittet som man drömde om när man själv var fjorton men som man helt enkelt inte fick tag på i den lilla sovstad där man växte upp och därför fick nöja sig med farsans avlagda mockajacka från 70-talet och lite kajal (och bara det förvandlade en till den mesta alternativa ungen på skolan).

De var så fina och de verkade tycka om musiken så oändligt mycket, sådär som bara ångestridna svartsynta världen-går-under-imorgon-deprimerade tonåringar kan göra, och jag kunde identifiera mig så med dem, de är ju precis som jag var, hade jag varit i den åldern nu hade jag garanterat varit en av dem, känt samma sak som de. Och plötsligt greps jag av en längtan att få veta hur det kändes, jag bara måste få veta hur det kändes. Så jag laddade ned My Chemical Romance och lyssnade och lyssnade på The Black Parade, om och om igen, men trots att det lät som Mellon Collie Unknown Pleasures Teenage Angst Mechanical Animals Whatever så fattade jag ingenting.

Det var förutsägbart, tråkigt, ointressant och berörde mig inte. Jag hade hört det innan, gjort det, sett det, känt det, levt det. Det var helt enkelt inte menat för mig, en kulturelitistisk, småbitter, snart trettioårig, heltidsarbetande kvinna mitt i karriären. Det var menat för någon som var ångestriden, svartsynt och världen-går-under-imorgon-deprimerad. Någon som kände sig ensam, isolerad, missförstådd, uppgiven. Någon som precis höll på att upptäcka musiken, livet, kärleken, döden och meningen med allting.

Det var menat för ett tonårshjärta.

Keep your friends close and your enemies closer

Att jag ens orkar lägga ned energi på att klaga över innehållet i ett undermåligt gratismagasin skrivet av ett gäng senpubertala tjugoåringar. När jag faktiskt betalar dyra pengar för att läsa tidskrifter som är, kanske inte sämre, men ändå inte särskilt bra. Som t.ex. samhällsmagasinet Arena.

Arena beskriver sig som "oberoende, radikal och hänsynslöst normkritisk", vilket tycks vara en omskrivning för att sparka vilt omkring sig (fast mest åt höger), men tyvärr träffar de sällan målet, förmodligen eftersom det är svårt att sparka när man inte vet vilken fot man ska stå på. Skribenterna (som består av en brokig skara människor med den enda gemensamma nämnaren att de tycks vara mycket missnöjda med sakernas tillstånd, ungefär som Sverigedemokraterna men med en rumsrenare människosyn) ondgör sig över biologister & konstruktivister, feminister & queera, pophögern & tokvänstern, Göran & Fredde, judar & muslimer, terrorister & terroristbekämpare, öst & väst, nord & syd, USA, Kina, Ryssland, EU, FN, och i stort sett alla existerande regeringar och alla länder som finns på kartan.


I Arena är man antingen emot eller emot.

De senaste månaderna har det på tidningens sidor varit extra populärt att smutskasta, förlöjliga och underminera den nya regeringen. Skräckvisioner har målats upp om hur fruktansvärda de kommande fyra åren kommer att bli, hur beräknande och ondskefulla de nya regeringspartierna är och hur just ditt liv kommer att förvandlas till ett helvete nu när Reinfeldt och de andra högerspökena tillåts härja fritt.

Man gnisslar tänderna och analyserar vad som gick fel, var det Görans fel, medias, den egoistiska medelklassens, de obildade arbetarnas, de främlingsfientligas, vad var det egentligen som gick snett? Tanken att det kanske inte var vänstern som gjorde fel, utan borgarna som gjorde rätt tycks inte slå dem. För borgerlig politik är liksom inte på riktigt. Det är en låtsaspolitik för låtsasmänniskor som ingen (förutom de onda multinationella företagen) vill ha.

Så istället för att lyssna till vad borgarna (och majoriteten av de som släpade sig till valurnorna) har att säga slår man vilt ifrån sig och vägrar lyssna, vägrar tro att de skulle kunna lyfta fram ett enda förslag som är bra. Vill man supporta arbetarna genom att sänka skatten för att göra det mer lönsamt att arbeta tycker vänstern (med rötterna i den gamla arbetarrörelsen) att det är fel. Men vill man att arbetarna ska stå mer för sina egna kostnader genom att höja avgiften till A-kassan, ja då är det också fel. Vill man införa ett vårdnadsbidrag för att föräldrar ska kunna vara hemma mer med sina barn är det fel för det är en "kvinnofälla". Men vill man underlätta (för främst kvinnor) att få "livspusslet" (en term som det raljeras vilt över i det senaste numret) med jobb och barn att lättare gå ihop, ja då är det givetvis också fel. Maria Borelius får skäll för att hon skattesmiter och visar prov på dålig moral. Men de som hackar på Borelius får också skäll, för "det är alltid kvinnorna som döms hårdast av patriarkatet". Damned if you do, damned if you don't, liksom.

Nej, jag kommer aldrig tycka att Arena är en särskilt bra tidskrift, ändå fortsätter jag att betala in prenumerationsavgiften. Varför? Är jag korkad? En obotlig optimist? Sadomasochist? Tror inte det. Jag vill mest veta vad de håller på med. De där på den andra sidan alltså.

Tomorrow we'll wonder where this generation gets its priorities from

Ni visste det, jag visste det, men det var oundvikligt, jag är ledsen, men detta måste göras. Jag bara måste få spy galla över Nöjesguidens "Bäst 2006"-listor. Kalla mig förutsägbar, kalla mig bitter, det är mycket möjligt att jag är både och, men det spelar ingen roll, det är ett smutsigt jobb och någon måste göra det (och denna "någon" måste givetvis vara jag).

Det vilar något genuint tragiskt över Nöjesguidens skribenter. De verkar vara så ängsliga. Osäkra. Fega. De har verkligen tagit det här med trendkänslighet till en helt ny nivå, trendlivrädsla med rännskita, typ. Och de verkar vara ohälsosamt besatta av att hela tiden vara så crazyrätt som det bara går, att hylla saker som de har läst i ett amerikanskt livstilsmagasin att man ska gilla samtidigt som de med ett flin i mungipan försöker låtsas som att de i själva verket bara är ironiska. Det blir så fel. Det funkar inte att bry sig grymt mycket men ändå låtsas som att man inte bryr sig alls. Antingen eller, säger jag (även om jag i detta fall föredrar "antingen").

Det ultimata förkroppsligandet av detta är Carl Reinholdtzon Belfrage, mannen som gett neo-ironin ett ansikte. Hans djupsinnigt filosoferande krönikor orkar jag knappt ta mig igenom, och när han ska ge sig på att recensera skivor på samma tokroliga sätt slutar jag att läsa helt och hållet. Det är inte konsument-upplysning, det är buskis.

Och givetvis tokhyllar CRB & co i det nya numret ytterligare ett obskyrt göteborgsband med TTA-komplex som släppte sitt debutalbum för bara några dagar sedan och som kommer att vara helt bortglömt imorgon (men NG var i alla fall först!) med referenser till balearic beats och elektronisk yachtpop. Detta band påstås alltså ha gjort årets näst bästa svenska skiva, i hård konkurrens med 19 andra lika totalt slätstrukna och opersonliga hipsterakter (undantaget möjligtvis The Knife som tack och lov rankas snäppet högre).

På listan över de bästa utländska skivorna ser det lika illa ut, jag blir akut livstrött av att bara ögna igenom rad efter rad med pk-märkt reklambyråmusik. Det är så blodfattigt. Så vidrigt själlöst. Så hopplöst intetsägande. Enligt Nöjesguiden gjorde Hot Chip årets bästa platta. Missförstå mig inte nu, jag gillade också "The Warning" den första månaden, den var trevlig att ha i bakgrunden när det var fest, men är den verkligen årets bästa platta?

Är det verkligen den som har varit viktigast för Nöjesguidens skribenter i år, den de har skrattat och gråtit till, blivit gladast och ledsnast av, som har tröstat, ingett hopp, ingett mod, som har betytt någonting? Är det denna skiva som kommer att definiera 2006, som vi kommer att lyssna på om tio år, le igenkännande åt och påminnas om vårt glada 00-tal? Så sorgligt i så fall. Så outsägligt deprimerande.

Så vilken är då enligt mig 2006 års bästa album? Det spelar ingen roll, inte egentligen, för det är mina minnen och mina upplevelser som ligger till grund för den uppfattningen. Och mitt 2006 var så mycket viktigare, så mycket större och så mycket ärligare än "The Warning" och de andra sömnpillren som offras på Nöjesguidens ängsliga trendaltare.

I dream about movies they won't make of me when I'm dead

Nej, jag är inte bitter, inte alls. Varför skulle jag? Om svenska folket gillar stelbenta neandertalare med tribals och piercade bröstvårtor, vem är jag att säga emot? Om de föredrar gapiga U2-covers framför klassiska Bon Jovi-örhängen, vad kan jag göra åt saken? Om de går igång på Ful-Markus istället för Snygg-Erik, vem är jag att döma? Förresten vet ju alla att det alltid går bäst för den som kommer tvåa. Det är inte minst den här mannen ett juckande bevis på:



Åh, han var så vacker ikväll. Som jag sade till Lina, det är vid tillfällen som dessa som man påminns om varför man är heterosexuell. Det var länge sedan mina äggstockar var så aktiva (eller kanske inte så länge sedan ändå, vi var ju och tittade på Du, jag och Dupree igår och njöt ohämmat, inte minst under scenen då Owen Wilson ertappas naken tillsammans med en slampig bibliotekarie, ett älghuvud och en bytta smör).

Det var på det hela taget en fin kväll: Darins varma sammetsblick, Snygg-Erik med en scarf knuten runt handleden i sann 90-talsanda (även om han missade klassikern att gå ned på knä strax innan tonartshöjningen, men man kan inte begära att en amatör ska ha koll på alla väsentligheter), godbitar från den gågna Idol-säsongen, medley med Danny och de övriga (vars namn man redan har glömt bort) och Peter Swartlings pimpkavaj.

Och så fick jag äntligen, äntligen se Britney Spears kvinnliga delar.

It's gotta be social, compatible, sexual irresistible

Nostalgi är säsongens svarta.

I dagarna släpptes Take Thats comebackalbum och tolvåringen i mig drabbades av prepubertala snuskfantasier, glansiga ögon och darriga händer. Gud så bra de var. Så snygga. Och snälla (sånt var viktigt när man var tolv, idag skiter jag i såna petitesser). De var lätt det bästa pojkbandet around, inga som kommit efter har riktigt kunnat mäta sig med TT. East 17, Backstreet Boys, N'sync, Blue, Boyzone, Westlife och allt vad de nu hette var bara halvmesyriga wannabes i jämförelse ("halvmesyriga" = 4 träffar på Google).

I Sverige hade vi tyvärr inget fullgott alternativ, Tobias Kagelind och hans Consoul var väl de som var närmast, och de lockade mer till hånskratt än satte östrogenet i svallning.

Finns det några äkta pojkband kvar idag? Såna som spelar in videor där bandmedlemmarna åmar sig i regnet, är olyckligt kära i samma tjej och lovar kärlek och evig trohet i varje textrad? Som säljer ut gigantiska arenor på nolltid, får skriva autografer i köpcenters till fingrarna blöder och orsakar svimningsattacker hos småtjejer som tapetserat sina rum med deras ansikter och vars högsta dröm är att få föda deras barn? Jag har ingen aning, jag är inte tolv längre och har för länge sen lämnat Hits for Kids bakom mig.

Men tänk om man idag skulle försöka skapa ett pojkband för en äldre publik, vuxna kvinnor med jobb, bostad och låneamorteringar? En svensk supergrupp bestående av mogna män att lusta efter. Låt oss handplocka ett gäng möjliga kandidater och vi får den här dynamiska gruppen:

Mikael Persbrandt som Robbie Williams
Roll: Den charmige strulputten med glimten i ögat som efter att bandet splittrats super ner sig, festar med bröderna Gallagher/Torsten Flinck och gör unga blondiner på smällen.

Fredrik Ljungberg som Jason Orange
Roll: Den tystlåtne, lite mystiske snyggingen med tvättbrädan från himlen. Senare visar det sig givetvis att han är homosexuell och hundratals småtjejer tar sina liv.

Stephen Simmonds som Gary Barlow
Roll: Naturbegåvningen och den ende i gruppen som faktiskt kan sjunga. Efter att bandet splittrats försöker han sig på en solokarriär med ett mer "moget" material, vilket bemöts med en gäspning eftersom det är för lite NAOKET i hans videor, vilket beror på att han blivit gammal och fläskig.

Jonas Hassen Khemiri som Mark Owen
Roll: Svärmorsdrömmen. Sockersöt, välartad och dessutom stor barn- och djurälskare. Tilltalar både den yngre publiken och smygkåta bibliotekarier. Kommer sedan att gå vidare och vinna Fröken Sverige.

Pär Nuder som Howard Donald
Roll: Den osynlige. Han som ingen tycker är snygg, ingen bryr sig om och ingen minns. Fungerar endast som utfyllnad, sjunger stämmor och boostar de andra bandmedlemmarnas egon. Efter karriären flyttar han tillbaka till det gamla barndomshemmet där han lever ett stillsamt liv med sina minnen, sina femton katter och sin uppstoppade mamma.


Originalet när det begav sig. Holdin', squeezin', touchin', teasin'...