People are strange

Dance with me!

2007-01-02T18:57:00.000+01:00

Nej, jag tänker inte sammanfatta min nyårskväll, skryta om fyllan, hånglen, skandalerna och pinsamheterna, det här är ingen jävla fjortisblogg. Dessutom vet alla att det är dagarna före eller efter årsskiftet man egentligen ska festa, själva nyårsafton är för amatörer.

Nog ordat om det.

Däremot kunde jag inte motstå att göra en årsbästalista trots att jag vet att det egentligen är spöstraff på sånt, men vi gillar ju listor, visst gör vi?

Länge funderade jag på vad som var värt att sammanställa, valde mellan bland annat "Snip slips vi minns", "De bästa bögsexfantasierna i Lost", "Clabbes peddigaste jurykommentarer", "TV4-personligheter som borde steglas" (där det för övrigt blev dött lopp mellan Patrick Ekwall och tv-bönderna), "Årets mejeriprodukter", "Möllans skabbigaste dreads", "De 10 bisarraste människorna i min bekantskapskrets" och "Hattar som synts på Jepson". Tillslut föll valet i alla fall på följande:

Årets låtar jag dansat och mimat till med hårborsten i handen framför spegeln när jag trott att ingen sett:

1. And she was – Chris Price
2. Hiding on the staircase – New Young Pony Club
3. Sexy back – Justin Timberlake
4. Young folks – Peter, Bjorn and John
5. Silent Shout – The Knife
6. Dance with me – Nouvelle Vague
7. Tornero – Mihai Traistariu
8. Smedby – Gentle Touch
9. I don’t feel like dancin’ – Scissor Sisters
10. Tarheart – Zeigeist

Happy new year, happy new year, may we all have a vision now and then of a world where every neighbour is a friend

2006-12-31T16:09:00.000+01:00

2006 börjar komma till sin ände och det är dags att summera året som gått, floppar och toppar, skratt och gråt, fågel, fisk och mittemellan (vilket jag alltid inbillat mig är näbbdjuret). På det hela taget har 2006 skött sig helt okej, inte varit för stökigt, påträngande eller ohyfsat, och säkerligen behagligare än 2005 som jag ändå inte minns särskilt mycket av. Som bekant har jag fått ett nytt jobb, en bättre lägenhet och en något stadigare ekonomi som inte förlitar sig på vare sig skåningarnas kollektivåkande eller the kindness of strangers.

På plussidan ligger även att jag lärt känna en hel drös med nya trevliga människor – ingen nämnd, ingen glömd – som förgyllt min vardag med sin intelligens, humor och dryckesvanor. Jag hälsar även Tore, Filippa, Sixten och lilla fröken Brunnström-Mulinari (som ännu inte fått något namn) till världen, grattis, grattis, om fjorton år kommer ni inte tycka att det är lika roligt längre, men ni kommer i alla fall (förhoppningsvis) ha slutat bajsa på er. Man får försöka se det positiva i allt.

Andra bra grejer i år: Alliansen vann valet, Italien vann fotbolls-VM och Lordi vann Eurovision Song Contest (ingen av dessa segrar rankas högre än de andra). 78% av befolkningen i Landskrona röstade inte på Sverigedemokraterna. Jag har äntligen fått se Dave Gahan alive ’n’ kicking. Jag har turat till Oslo och partajat i Amsterdam, Dublin och Berlin. Jag har dejtat en man som ser ut som Patrick Wolf. Final Fantasy, Destroyer och Regina Spektor släppte helt fantastiska plattor. Jag gick mot min vilja ned mig i Lost-träsket, hundra år efter alla andra. Jag har köpt många fina skor. Jag har njutit av Martin Rolinskis bara bringa. Jag har haft en del ångestsex och en del trevligt sex (hur pass inblandad Rolinski var i det kan ni ju få klura på).

Jag har även träffat min blivande make Maximilian Hecker under hans spelning på Inkonst, som för övrigt var det mest bisarra framträdande jag någonsin bevittnat då Maximilian vägrade att spela sina egna alster, utan istället bjöd publiken på tjugominutersversioner av sina favoritlåtar med Beatles, som han framförde med slutna ögon, helt okontaktbar för omvärlden. Målet för 2007 blir att informera honom om de goda nyheterna, planera bröllopet samt gå en snabbkurs i tyska för nybörjare.

Mindre bra grejer: Jag har uppnått den ålder då folk bara ger en parfym och smycken i födelsedagspresent. En del fina vänner har packat sina väskor och dragit vidare. (Martin, Daniel, Tesa och Fredrik, Skåne är inte detsamma utan er!) Jag har börjat betala tillbaka till blodsugaren CSN. Jag har gått upp i vikt. Jag är fortfarande en snigel (det är faktiskt något deprimerande att inavlade grisbönder på Österlen har lättare att hitta en partner än jag). Äcklige Tribal-Markus vann Idol. JT Leroy avslöjades som en bluff. Familjedramatik. Väntjafs. Göta kanal - Kanalkampen. Folkmordet i Sudan. Basshunter.

Men det kunde väl ha varit sämre. Några personer jag gissar har haft ett rätt shitty år: Saddam, K-Fed, Michael ”Kramer” Richards, Hagamannens sambo, Sven Nylander och Babak Jamei (krogvakten som misshandlades och kränktes av Anna Sjödin och sedan blev av med jobbet när Crazy Horse tvingades lägga ned till följd av den föga smickrande uppmärksamheten). Skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Och några som kan sägas ha haft ett ganska fint år: TomKat, Filippa Reinfeldt, Christer Fuglesang, Frans aka ”Lill-Zlatan” och Madonnas adoptivson David Banda. God fortsättning önskar jag er alla. Och Gott Nytt År!

It's not too late for us (*Obs! Uppdaterad 31/12)

2006-12-30T21:22:00.000+01:00

Fler bisarra löpsedlar. Kvällsposten valde följande nyhet på löpet idag: "Saddam hängdes i morse!". Aftonbladet gjorde dock en annan bedömning och värderade följande nyhet högre: "Berghagen utpekad som porrköpare av Lars Ohlys fru!".

Att den gamle kåtbocken Lasse Berghagen (som jag automatiskt utgår från att nyheten handlar om) tankar hem betalporr förvånar mig inte ett dugg. Det märkliga är att när man går in på Aftonbladets nätsida återfinns inte denna gigantiska världsnyhet någonstans på sajten. Kanske har den aldrig funnits, kanske handlade det om rent bedrägeri och falsk marknadsföring från Aftonbladets sida.

Eller också är nyheten så pass exklusiv att man måste masa sig ned till kiosken och punga ut med åtta spänn för att få lov att ta del av den. Det kan också vara så att artikeln vid något tillfälle faktiskt har legat uppe på hemsidan, men att den hastigt plockats bort igen av okända skäl (med Persbrandt vs. Expressen fortfarande i färskt minne är detta ju inte helt otroligt).

Det vore i så fall första gången i världshistorien som Aftonbladet utövat en smula självrannsakan och visat prov på kritiskt tänkande. Än finns det alltså hopp, än är det inte för sent att rädda mänskligheten undan idiotins glupande käftar.

*************************************************

31/12 Historien tar en ny bisarr vändning i och med dagens svarta rubriker:

Inte heller denna artikel återfinns i Aftonbladets nätupplaga. Rätt svar på ovan ställda fråga är alltså b) nyheten är så pass exklusiv att man måste betala för att få lov att ta del av den. Nämnde jag att Saddam hängdes nyligen?

Jerk me off

2006-12-29T19:20:00.000+01:00

Förresten. Man måste älska Expressen. Dagens löpsedel: "TV-Ernst ställer upp med onani-sång i Schlager-SM". Med Tv-Ernst menas givetvis Ernst Kirchsteiger, och läser man artikeln får man reda på att han ska uppträda under After Darks nummer "Åh, när du tar saken i egna händer" tillsammans med Martin Timell, Mat-Tina och Bosse Bildoktorn.

Detta är ett autentiskt citat från nyss nämna artikel: "Texten är lite dubbelbottnad, har Christer Lindarw sagt tidigare. Men vad han inte har avslöjat är att det lätt erotiska skämtet handlar om våra mest kända hemmafixare."

Äcklet jag känner när jag läser ovanstående mening är obeskrivligt. Fascinationen likaså. After Dark måste vinna melodifestivalen nästa år, allt annat är en skandal. ESC i Helsinki kommer att bli det bästa som någonsin hänt mig. Och dig.

I don't want to talk about it

2006-12-29T17:22:00.000+01:00

I eftermiddags vågade jag mig ut på stan, jag fick för mig att det skulle vara trevligt med lite frisk luft, oskyldigt skyltfönsterfluktande och liv och rörelse. Nu är jag hemma igen och har lärt mig läxan. Det lär dröja ett tag innan jag återigen beträder Malmös gator. Fy fan vad jag hatar den här stan. Fy vad jag hatar människor. Vilka är de? Var kommer de ifrån? Varför ser de så konstiga ut? Obehagligt är vad det är. Särskilt mycket mer än ofrivilligt menschenspottande blev det inte, jag såg en grotesk hund, ett köttätande spädbarn, en man som liknade Svante Grundberg anno 1981, samt en 5,8 m hög lampa som stod och spred julmys omkring sig på Stortorget. Den här stan är sinnesjuk.

Jag och T försökte shoppa loss inne på Tjallamalla och Weekday, men det gick ju inte för de hade inget vettigt sortiment och jag har inga pengar. Bekymrat undrar jag vad som håller på att hända med Cheap Monday, har deras designers fått fullständig hybris eller finns det folk som på allvar är sugna på deras fula jävla narrbyxor? Nästa år gör tydligen narrmodet storstilad comeback, straight out of renässansen, så investera redan nu i bjällror och ett par för stora skor och du kommer att få Face Hunter att spruta i brallan. Kom ihåg var ni läste det först!

Värst var dock H&M's mellandagsrea som var ett hån mot alla oss seende människor. En sak jag alltid undrat är på vilken planet alla dessa fugly klädesplagg befinner sig innan de skänks bort till de synskadade, de halta och de lytta för 49,50 på utförsäljnings-dagen. Eller vad sägs om den här smakfulla kreationen? Vem har inte drömt om en pissgul, glansig, snortajt polotröja i 92% polyester och 8% spandex? Hallå H&M, Svenne Hedlund ringde och han vill ha sitt 70-tal tillbaka!

Efter denna visuella våldtäkt styrde jag kosan hemåt igen. Jag stannade till hos greken på Bergsgatan och köpte en påse flottiga oliver som jag planerar att avnjuta till en god ost och ett fruktigt vin ikväll då Lina, Tobias, Markus och Elin kommer över för en omgång TP The 90's edition. Jag har satt alla mina pengar på att Elin kommer att ta storslam, hon är äldst. Får se om jag lyckas förhandla till mig ett handikapp. Apropå ålder så ölade jag på Sappla med den alltid lika charmerande mr Indigo igår, och han tillkännagav att han numera övergett 18-åringen han dejtade i somras till förmån för en 36-årig kvinna. Hon är alltså exakt dubbelt så gammal. Till och med gammal nog att vara den första flickvännens mor. Alltså, männen i min omgivning... nej. Jag ska inte börja. Men Gud. Jag borde verkligen flytta.

She broke down the other day

2006-12-27T15:46:00.000+01:00

Ångest, ångest är min arvedel. Om det finns en enda högtid på året jag skulle vilja radera från almanackan så är det Julen. Hatar Julen. Ändå envisas den med att komma tillbaka varje år, alltid värre än nånsin. I år var första gången som mina föräldrar inte firade ihop utan tillsammans med sina nya respektive, vilket i praktiken betydde dubbelt av allt, dubbelt firande, dubbelt lidande.

Dubbelt så mycket falsk tacksamhet, dubbelt så mycket påtvingat familjemys och dubbelt så många krystade norénreferenser. Två julbordsätanden, två granpåklädningar och två julklappsöppnanden. Jag tvingades spy två gånger vid åsynen av två julskinkor. Min syster fick två psykbryt, jämt fördelade över de nya familjekonstellationerna.

Den bland skilsmässobarn så omhuldade föreställningen att dubbelt firande även medför fördelen med dubbelt så mycket julklappar missar det rent uppenbara – att de kostat hälften så mycket. (Jag fick i och för sig ändå det mesta jag önskat mig, vilket förmodligen berodde mer på att årets önskelista var ovanligt mager – eftersom jag nu med en hyfsad inkomst har råd att köpa mina egna strumpor och kalsonger – än på att mina föräldrar plötsligt blivit skuldtyngt generösa.)

Firandet innebar alltså inte någon som helst mångfald, nya traditioner eller upptäckter, allt var samma: Kalle, den inlagda sillen, halmtomtarna. Den enda påtagliga skillnaden var egentligen att hemma hos mamma spelades Carolas julskiva medan pappa föredrog Kim Larsen och Lasse Berghagen. Man får glädjas åt det lilla, sade John Bobbit.

Och aldrig förr har jag så till fullo insett värdet av julbordets snaps och öl och sedan en halv flaska ägglikör till klenäterna.

Jag hänvisar till det jag skrev förra året beträffande julfirandet: ”Nästa år måste jag fan skrapa ihop till den där Teneriffaresan som jag just nu ser som min enda utväg, pajiga reseledare, barnpiss i poolen och hudcancerrynkiga pensionärer är ingenting som skrämmer mig. Jag kan till och med tänka mig att gå på grisfest i hotellobbyn, dricka Gröna hissen och leka Röven raskar runt den överdekorerade plastgranen om det kniper, bara jag slipper fira nästa jul tillsammans med min dysfunktionella familj.”

Some things in life may change
But some things they stay the same

Someday you will be loved, part 2

2006-12-24T02:20:00.001+01:00

Här sitter man alltså lite lullig av glöggen och försöker arbeta på avhandlingen samtidigt som veckans pausfågel Death Cab For Cutie kvittrar i bakgrunden. Ser ju festligt ut, eller hur? Notera de glansiga ögonen och den ofokuserade blicken – tydliga effekter av ett långvarigt, excessivt drinkande. Notera vidare de pretentiösa och något krystade försöken att posera snyggt och hitta de rätta vinklarna framför webbkameran, och hur jag skickligt lyckas undvika att falla i fällan ”indieposör” med två kilo rouge och insugna kinder. Lägg även märke till det något bisarra inslaget som inträffar runt 01.08 – jag vet inte riktigt vad som hände där och skyller därför på alkoholens bedrägliga rus. Slutligen ber jag er uppmärksamma grannens epilepsiblinkande juldekoration som då och då skymtar förbi i bakgrunden.

Man har inte roligare än man gör sig. Vad gör du när Kelda gör jobbet?

(Det här inlägget skrevs för övrigt redan i fredags, men fucking jävla kuk-Blogger ville inte publicera det förän idag. Härligt att ha uppgraderat sig till nya, säkrare Blogger med Google-account och allt, verkar ju fungera strålande.)

Someday you will be loved

2006-12-21T19:20:00.000+01:00

Idag har jag...

...avlagt ett besök hos min frisör, vilket alltid är ett vågspel, ibland kan man komma därifrån och se absolut fab ut, som en stumfilmstjärna från 20-talet, och ibland ser man ut som en roadkill eller en överårig kerub. Det är som att köpa grisen i säcken varje gång. Den här gången blev det skitfult: tunt, taggigt och jävligt. Tur att det är vinter så att man kan ha mössa. Tur att man inte tänker ge sig ut för att hitta ett knull.

...i min ensamhet druckit mig full på vinglögg på jobbet och slutfört den sista uppgiften inför julen under the influence. Det är det som är så härligt med droger, man blir skärpt och fokuserad men framförallt oerhört kreativ. Får se om min vetenskapsteoretiska artikel "From redistribution to recognition? Dilemmas of justice in a postsocialist age" är lika bra när jag korrläser den imorgon. Låt oss hålla tummarna.

...blivit uppraggad av en snubbe vid namn Obi inne på högskolans bibliotek, avtvingats mitt mobilnummer och kämpat mot tvångstankarna att dra något osmakligt Star Wars-skämt. Till alla desperata singlar där ute kan jag hälsa att ni kan glömma krogen, internet och kontaktannonser, på biblan får man alltid napp. Ställ er i närheten av K-hyllan och tindra med ögonen, funkar varje gång.

...tvättat fyra veckors tvätt och klappat mig själv på axeln för att jag är så förutseende att jag äger 28 par underbyxor, alla i samma modell, alla svarta. Tackar även Lidl för jättekartongen Allan som rymmer tio kilo tvättmedel (vilket väl är en livstidsförbrukning nästan?) och doftar ruttna äpplen.

...överdoserat på Death Cab For Cutie som jag aldrig kan bestämma mig för om jag kanske egentligen är för gammal för. Alla andra som lyssnar på DCFC verkar gå estetisk på gymnasiet, kolla på OC och dricka Liebfraumilch ur tetrapak. Jag riktigt känner hur jag regredierar i takt med att julen med all dess norénska familjedramatik närmar sig. Undrar hur många familjemedlemmar som kommer att få ett psykbryt eller bli dödade i år?

...slagit in julklappen till Lina med tillhörande smakfullt julkort. Alla vi som älskar bögröv klappar nu!!! Ska snart glida iväg och överlämna den, vi ska festa på cola light och avnjuta de sista avsnitten i This Life-boxen. Måste bara nyktra till lite först. Cheers!

Everybody here wants you

2006-12-20T23:09:00.000+01:00

Kan inte sluta lyssna på Jeff Buckley, älskar älskar.

Det är så mycket jag skulle vilja skriva här, så mycket jag har att berätta, men eftersom jag inte vet vilka som läser är det nog bäst att jag håller tyst. Så många människor skulle kunna bli ledsna och sårade om vissa saker kom ut. Det hade blivit en katastrof. Ingen stor förvisso, ingen 9/11-krasch, men en liten vardagskatastrof, en sån där som skakar om, väcker upp och förändrar livet på några få sekunder. Och jag vet inte om jag vill vara orsaken till det. Vågar inte. Vill inte. Orkar inte med någon stor dramatik. Så jag får försöka hålla det för mig själv istället, i alla fall för tillfället, jag får ta det försiktigt, vänta och se. Kanske händer något, kanske inte. Vi får se.

Därför tystnad.

Dagens pausmusik:

Twenty-nine pearls in your kiss, a singing smile, coffee smell and lilac skin, your flame in me. Twenty-nine pearls in your kiss, a singing smile, coffe smell and lilac skin, your flame in me. I'm only here for this moment. I know everybody here wants you. I know everybody here thinks he needs you. I'll be waiting right here just to show you. How our love will blow it all away. Such a thing of wonder in this crowd. I'm a stranger in this town, you're free with me. And our eyes locked in downcast love. I sit here proud. Even now you're undressed in your dreams with me. I'm only here for this moment. I know everybody here wants you. I know everybody here thinks he needs you. I'll be waiting right here just to show you. How our love will blow it all away. I know the tears we cried have dried on yesterday. The sea of fools has parted for us, there's nothing in our way, my love. Don't you see, don't you see? You're just the torch to put the flame to all our guilt and shame. And I'll rise like an ember in your name. I know, I know,I know everybody here wants you. I know everybody here thinks he needs you. I'll be waiting right here just to show you. Let me show that love can rise, rise just like embers. Love can taste like the wine of the ages, baby. And I know they all look so good from a distance. But I tell you I'm the one. I know everybody here thinks he needs you, thinks he needs you. And I'll be waiting right here just to show you.

Oh, this town kills you when you are young

2006-12-18T23:38:00.000+01:00

Nyslipade golv gjorde mig inte lyckligare. Inte heller ett extra rum, en balkong med morgonsol eller en innergård med grillplats. Visst, det är skönt att kunna duscha varmt och länge, men helkaklat och handdukstorkare gjorde mig trots allt inte lyckligare.

Bor jag inte lite mer centralt nu? Närmare pubar, restauranger, liv och rörelse? Bara tre minuter till hundratrettioettans buss gjorde mig inte lyckligare. Jag blev inte ens lyckligare av det nya jobbet, en fast anställning med riktig lön och en plats att gå till varje morgon. Löneförmåner, träningskort, en bärbar dator och en gratis resa till Amsterdam. Visst trivs jag med mina arbetskamrater, de är underbara intelligenta människor, men inte gör det måndagsmorgnarna lyckligare.

De nya stövlarna då? Den snabbaste uppkopplingen, höganäs-servisen och bäddmadrassen deluxe? Och restaurangbesöken, konserterna, alla filmerna jag såg... Gjorde de mig inte lyckligare? Kanske. Jag vet inte. Inte egentligen väl.

Så här skrev jag i början av sommaren: "Nytt jobb, nya uppgifter, nya mål och visioner. Så ser min framtid ut just nu. Så vad kan vara mer passande, när man ändå håller på att uppdatera sig till version 2.0 av sitt vuxna jag, än att även förbättra andra områden i sitt liv? Vad kan jag mer investera i för att bättre likna En Lyckad Människa? Ny frisyr? För förutsägbart. Nya skor? För futtigt. Ny soffgrupp? För borgarbrackigt. Här gäller det att tänka stort, tänka fritt. Jag vräker på. Varför inte ny bostad ny pojkvän nya vänner nytt liv?"

Nu har jag fått det mesta av det där men ändå inte. Allt är fortfarande samma. Känns likadant, smakar likadant. Kanske var det inte alls det där jag egentligen behövde. Kanske söker jag i själva verket någonting helt annat. Kanske finns det inte ens här.

She's in fashion, u-hu-huh

2006-12-17T13:53:00.000+01:00

“People are strange” goes fashionblogg

Är det bara jag som tröttnat på de modebloggar som just nu översvämmar bloggvärlden? Plötsligt verkar det som om varje sjuttonårig brud med Ebba von Sydow-komplex tror att det räcker att skaffa ett konto på fashionblogg.se, ctrl+c:a från Stella McCartneys hemsida och skriva ”Vill ha!” under för att folk ska tro att hon är en riktig fashionista, trots att hon privat inte har råd att klä sig i något annat än H&M eftersom hon är sjutton och fortfarande lever på studiebidraget.

Ännu tristare är de modebloggar skapade av folk som inte bryr sig om vad som händer på catwalken i Milano utan istället lever i villfarelsen att det är på gatorna i just deras stad som de sanna, urbana trenderna uppstår, och således ger sig ut i vimlet med digitalkameran i högsta hugg för att smygplåta eventuella modeoffer som sedan, intet ont anande, exponeras i upphovsmannens blogg, som inte sällan heter något spexigt i stil med Stockholm Street Style eller dylikt.

Nyss nämnda bloggs koncept är att dagligen publicera ett stort antal bilder på huvudlösa och därmed oidentifierbara invånare i Stockholms stad som anses ha en särskild god stil och smak, ibland väljs vissa ut och får svara på några ointressanta standardfrågor, men oftast lämnas bilderna helt okommenterade. Att uttrycka sig skriftligt och försöka sig på något som skulle kunna likna en trendanalys verkar inte vara bloggskaparens starka sida. Scrollandet sida upp och sida ned i den bloggen blir därför ungefär lika stimulerande som att stirra på anonyma provdockor i ett skyltfönster. Mode för illitterata med andra ord.

Streetfashionkonceptet fungerar dessutom särskilt illa här i Sverige nu på vinterhalvåret då de enda plagg som är gångbara utomhus är otympliga jackor, fodrade kappor och lager på lager av halsdukar, och handen på hjärtat, hur spännande är det egentligen? Men okej okej, vi testar att gå i streetfashionbloggens svindyra märkesskor för en dag och ser hur resultatet blir:

Thomas

- Vad har du på dig?
- Jackan är från H&M, byxorna är från H&M, eh... vantarna och mössan är nog också från H&M.

Emelie och Viktor

- Beskriv er stil?
- Jag gillar rosa!
- Jag gillar Snobben och Nalle Puh!

Måns

- Vad har du på dig?
- Vet inte. Jag är blind, min mamma har valt mina kläder.

Sigrid

- Vilken är din favoritbutik?
- Bolaget. Jaså, du menar kläder? Frälsningsarmén brukar dela ut schyssta termobyxor, de värmer på vintern.

Ann-Sofie

- Vad har du på dig?
- Det ska du skita i.

Anarchy in the U.K.

2006-12-16T20:27:00.000+01:00

"Craig sexigast i världen: Korad av kondomjätte." Återigen är det alltså bevisat att britter är Jordens skabbigaste folkslag och att deras stil och smak är noll och intet. Egentligen förvånar det mig inte alls att brittiska kvinnor och män röstat fram Daniel ”007” Craig och hans minimala badbyxor till en hedrande (?) förstaplats, och inte heller några andra namn på listan får mig att höja på ögonbrynen – Clive Owen, George Clooney, Pierce Brosnan – det kunde ha varit mycket värre (jag menar, i ett land där till och med Wayne ”Shrek” Rooney får fitta får man glädjas åt det lilla), men naturligtvis också oändligt mycket bättre.

Hursomhaver, det som känns mest överraskande är listans fjärdeplacering, Steve Jones. Inte för att han ser så illa ut, tvärtom, utan för att jag faktiskt inte har någon aning om vem mannen ifråga är. För att råda bot på detta tog jag därför en snabb googling på idiomet ”Steve Jones” för att se vad det världsvida nätet kunde erbjuda den sanningstörstande fluktaren. Detta är vad jag fann:

Steve Jones: Stephen Phillip Jones (born September 3, 1955) is an English rock and roll guitarist and singer, best known for his work as guitarist for the punk band Sex Pistols.

Steve Jones: born March 24, 1944, is a highly regarded geneticist and snail biologist at the University College London. He is also a television presenter, a prize-winning author and one of the best known contemporary popular writers on evolution.

Steve Jones: an American professional golfer who is best known for winning the U.S. Open in 1996.

Steve Jones: Doctor of Dental Surgery. Dr. Jones offers dental implants, cosmetic dentistry, dental restoration, oral surgery and all forms of dentistry in the Knoxville, TN area.

Steve Jones: an award winning wildlife photographer, specialising in the underwater domain.

Steve Jones: a Northern Irish professional football player, currently with Burnley Football Club.

Steve Jones: the author of the christian blogg The Free Thinking Faith.

Steve Jones: the founder of The Lightspeed Media Corporation, a company from Glendale, Arizona, that operates many Internet pornography web sites and contracts various models. Some of their models are Tawnee Stone, Tawnee's alleged sister Tori Stone, Taylor Little and Jordan Capri.

Steve Jones: Hardware and landscape centre. "We have the full range of products for both the D.I.Y handy person and tradespeople. We stock everyting for your building needs, timber for pergolas and decks, a full range of fencing timbers, complete range of timber mouldings, plywood, mdf and cement sheeting."

Vem är Steve Jones? Den som svarar rätt vinner en årsföbrukning Durex-kondomer (dvs ca 3 st, enligt mina mått mätt).

Confusion in her eyes that says it all, she's lost control

2006-12-14T17:21:00.000+01:00

Jag poserar i den nya Joy Division-tröjan, redo för kvällens glöggparty med mina f.d. lärarhögskolankursare. Det ska ätas pepparkakor, bytas julklappar och förhoppningsvis fylledansas till gamla 90-talshits. Frans har lovat att komma utklädd till tomte. Och nej, det fanns ingen annan poäng med det här blogginlägget än att skryta om den nya tröjan. Imorgon kommer det att handla om skabbiga britter och nakna bringor. På återseende!

No more pain, no more games, no more drama in my life

2006-12-13T23:16:00.000+01:00

De senaste dagarna har jag uppmärksammats på ett nytt sätt att kommunicera genom bloggen - denna senaste trend kallas för "vänbashing" och går ut på att spy galla över vänner och bekanta som förtjänar det. Jag är ju som bekant aldrig sen med att prova på nya saker, och tänker nu därför ta tillfället i akt att lätta mitt hjärta.

Jag var i Köpenhamn med en god vän igår, vi kan kalla honom T. Planen var att vi skulle åka över för att njuta av julstämningen, handla lite julklappar, fika och eventuellt smita in på tivolit för att titta på den traditionella julemarknaden som sägs vara helt magnifik. Köpenhamn sjuder av liv denna tidpunkt på året, det luktar brända mandlar i hela stan, i varje gathörn står en musikant som spelar julsånger, och skyltfönster och husfasader är utsmyckade med hundratals girlanger och glittrande ljus.

Redan på öresundståget, innan vi ens nått Kastrup, började jag och T bråka med varandra, och bråket pågick sedan hela vägen från huvudbangården till en bra bit in på Ströget. Upprinnelsen var att jag i förbifarten råkade säga något som i mitt tycke var relativt harmlöst, nån dum kommentar om brudar han legat med, halvt på skämt givetvis, men T gick givetvis igång på alla cylindrar och började anklaga mig för att vara elak och vulgär, och därefter spelade han ut hela det känslomässiga registret för att visa hur sårad han var, från att köra the silent treatment med stoiskt bortvänt huvud till att stå mitt i gatan och skrika med gäll röst, förorättat fäkta med armarna och sedan runda av det hela med att i sann martyranda fälla en tår.

Man blir ju alldeles matt. Vad är det med folk, måste de vara såna känslomänniskor? Kan de inte bara bita ihop och låta det rinna av dem, alternativt bygga upp hatet i stillsamhet på insidan som vi andra och sedan göra en Falling down när jag inte är närvarande? Det är så tröttsamt att hela tiden behöva deala med den ständiga dramatiken.

Hursomhaver så slutade eftermiddagen ändå lyckligt, vi blev vänner igen och gick bananas inne på Urban Outfitters (där jag spenderade mina sista slantar på en likadan Joy Division-tröja som Elin har, förlåt Elin!), delade på en nachostallrik och drack kaffe på en mysig restaurang samt förundrade oss över danskjävlarnas bisarra rök(o)vanor.

Men det hade inte behövt bli en sån stor grej av det, det jag irriterar mig över är att det alltid blir en sån grej.

I'll be your king volcano right for you again and again

2006-12-10T21:38:00.000+01:00

Du vet att du är en sorglig människa om du en lördagkväll lagar en tacosmiddag bestående av hundra skålar med majstomatgurkasalladgräddfilsalsasåsquornfärs till dig själv, införskaffar inte mindre än två sorters Ben & Jerry-glass att svulla på i din ensamhet och hyr en trave dvd-filmer på Videomix som du planerar att plöja igenom i ett enda sträck (och dessutom drar ur sladden från telejacket för att inte bli störd medan du ser dem så att du kan snyfta och snora ostört) med motiveringen att det är du värd.

Jag hade en sådan lördagkväll igår. (Och med handen på hjärtat, jag kan väl knappast påstå att min söndagkväll skiljer sig särskilt mycket från denna beskrivning heller, även om jag idag småslappar framför grisfesten i Blå Hallen istället.)

Jag började med Ma vie en rose (franskt om sjuåriga Ludovic som gillar att cross-dressa och leka med dockor), gick sedan över till C.R.A.Z.Y (en kanadensisk coming of age-historia om Zach som lyssnar på glamrock och tampas med sin homosexualitet) och avslutade med Hedwig and the Angry Inch (östberlinsk glamrockstransa korsar USA på färgsprakande hämndturné). Någon som ser ett mönster i valet av filmer?

Tobias stönade bara när jag entusiastiskt berättade om dem tidigare idag, "det är så tyyypiskt dig Carro" sade han uttråkat, och han hade så rätt för det är ju så. Av någon anledning går jag alltid igång på såna filmer/böcker/teveserier/whatever. Såna som handlar om unga, androgyna, sexuellt ambivalenta män som osäkert trevar sig fram i en fördomsfull tillvaro och försöker finna sig själva till tonerna av rockmusik (vilket i 9 fall av 10 innebär Ziggy Stardust).

Av någon anledning så identifierar jag mig alltid stenhårt med dessa karaktärer, och jag kan liksom aldrig få nog utan slukar allt som kommer i min väg. Man kan ju fråga sig var denna fascination kommer ifrån? Det är ju inte så att jag egentligen har särskilt mycket gemensamt med dem. Kanske är jag i själva verket en glamrocksbög fångad i en kvinnas kropp? Det hade förklarat så mycket. Eller också är jag bara ytterligare en i högen av sorgliga faghags som har svårt att hantera relationer med riktiga män och därför undermedvetet söker sig till okönade och till synes harmlösa småstadsbögar. Tja, vilket som. Båda alternativen är lika tragiska.

Take your protein pills and put your helmet on

2006-12-10T01:39:00.000+01:00

Jag är ledsen, men nu orkar jag inte längre. Ni tappra själar, ge aldrig upp hoppet utan försök att kämpa på, även om det ibland kan kännas motigt och tungt. Ni ska veta att jag stöttar er helhjärtat och önskar er lycka till i era fortsatta umbäranden. Jag hoppas att er kamp inte kommer att vara förgäves. Jag tror på er förmåga att klara det. Christer gjorde det, and so can you.

Förhoppningsvis kommer ni att få vara med om underbara ting, vackra, fantastiska, oerhörda ting. Ni kommer att få se saker som ni tidigare knappt har vågat drömma om. Tusentals miljoner stjärnor kommer att lysa bara för er. Jag önskar att jag hade kunnat vara där och uppleva det tillsammans med er, men jag är ledsen, för mig slutar resan här och nu.

Så till alla er som planerar att vara uppe en timme till - oavsett var ni befinner er, på KB framför storbildsskärmarna skålandes i champagne och bubbel i goda vänners lag, ute på ett öppet fält med blickarna vända mot himlavalvet, eller i hemmets trygga vrå med förväntningarna draperade omkring er som en varm filt (förslagsvis läsandes den här välsmakande lilla godbiten)
- ha en trevlig natt och må kraften vara med er (och Christer).

Nu går jag och lägger mig.

Here am I floating round my tin can
Far above the world
Planet Earth is blue
And there's nothing I can do

Cause it's easy not to, so much easier not to

2006-12-08T20:37:00.000+01:00

Jag käkar pizzarester framför teven och råkar zappa över till TV4:s faddergala som denna gång sänds direkt från den lilla colombianska byn Puerto Rey, och där står en hysterisk Carola på en provisorisk plywoodscen och skriker "jag ger aaaallt", talar i tungor och skrämmer skiten ur lokalbefolkningen. Moneybrother har precis uppträtt ståendes i en vattenpöl, Bengt Magnusson svettas så att han tvingas svepa en frottéhandduk runt sig, och i studion hemma i Sverige sitter kändisvärldens b-lag som lockbete för att folk ska ringa in och skänka pengar: "Ring nu och det kanske blir just du som får prata med Arja Saijonmaa!"

Det är så lätt att raljera över spektaklet. Fnissa åt klyschorna, snyftreportagen och den stelbensopererade Carolina Klüft som inte verkar veta var hon har manuset, händerna eller tevekamerorna. Himla med ögonen och sucka "vi veeet att det är misär i tredje världen, ni behöööver inte tjata". Misstänksamt ifrågasätta fyrans dolda (och givetvis cyniska) motiv. Trött byta kanal och kolla på hur Lasse Kronér gör bort sig i Doobidoo istället, för femtioelfte fredagskvällen i rad.

Det är så lätt.

Men samtidigt går det inte att komma ifrån att det är en verklighet som kameran dokumenterar. Folk går miltals för att komma till ett vattendrag där vattnet inte ens är rent. De bor i hyddor, utan riktiga möbler, el eller ens en toalett. Föräldralösa barn bor på gatan, tar droger och prostituerar sig. Miljontals människor dör i AIDS. Ytterligare miljoner avlider på grund av sjukdomar som vi här i västvärlden knappast betraktar som dödliga längre. Det är inbördeskrig, mord och obeskrivliga brutaliteter. Svält och hungersnöd är vardag. Skolgång är en lyx. För att inte tala om ett par nya sneakers.

Kameran dokumenterar en verklighet, sveper över barnansikte efter barnansikte, och det enda man kan känna är vanmakt, uppgivenhet och skuld. Jag sms:ar in och får besked om att ett fadderbarn ska tilldelas mig, för 200 kronor i månaden kommer jag att hjälpa ett av dessa barn ut ur misären. Jag skulle vilja hjälpa hundratusen.

I reklampausen påas det för ett nytt livsstilsprogram som har premiär nu på måndag, Längtans tider heter det, och handlar om sorgen att inte kunna få ett biologiskt barn, och hur det känns att tvingas vända sig till andrahandsalternativet och istället adoptera ett barn, och jag fattar ingenting. Det borde ju vara tvärtom! Det måste väl vara bättre att ta hand om ett barn som redan finns och veta att man gör något bra, än att envisas med att krysta fram sin egen unge och bara öka på överbefolkningen i världen?

Tillbaka till Puerto Rey, stämningen är hög, invånarna skrattar och applåderar. TV4:s besök är det största som har hänt byn sen de fick rinnande vatten. Och vi streetsmarta svenskar insocialiserade i att det är otufft att visa känslor öppet ler lite överseende. Vi kan skratta bäst vi vill, men för dessa människor betyder faktiskt vår insats någonting. Så snälla, gör något. Ring.

There's an apprehensive naked little trembling boy with his head in his hands, there's an underestimated and impatient little girl, raising her hand...

We hope that you choke... that you choke

2006-12-08T02:14:00.000+01:00

... och jag tycker också att det är upprörande att prinsessan Lilian inte får gå på Nobelfesten, vad fan är det frågan om?! Det är faktiskt fördjävligt. Jag kan inte tänka mig något roligare än om den gamla kärringen hade trillat ihop och dött över hummerterrinen, det hade varit årets roligaste händelse, lätt. Jag tycker att det är oerhört snarstucket av hovet att inte unna oss skattebetalare denna glädje. Har vi nu ett kungahus som lyfter miljontals i apanage varje år kan vi väl åtminstone få valuta för pengarna? Nej, skäms på er hovet och ge Lilian, och alla oss andra, det hon så innerligt längtar efter och förtjänar!

Härmed startar jag därför en namninsamling till förmån för prinsessan och uppmanar alla att i rättvisans namn skriva på:

"Nu får det vara nog! Diskrimineringen av de äldre kungligheterna har gått för långt! Nu ska de tydligen få dö ifred också. Detta motsätter vi oss starkt. Det är dags för oss antirojalister att sätta ned foten och börja ställa krav. Vi anser att kungahuset bör bjuda på mer dramatik och underhållning, mer blod, svett och tårar, och framförallt mer ond bråd död, annars vill vi inte längre vara med och betala deras löjliga fester och deras fula tiaror. Att stödja prinsessan Lilian i hennes kamp blir vår första uppgift. Vill du också se Lilian äntra den röda mattan en sista gång på Nobelfesten? Att hon återigen ska få chansen att njuta av pilgrims-musslorna under kristallkronorna i Blå hallen? Unnar du också den gamla tanten en sista svängom på dansgolvet med årets pristagare innan hon får bäras ut? Tror även du att en galaklänning i satin klär henne lika väl som en liksäck? Anslut dig i så fall till oss och skriv under vårt upprop Ingen Nobelfest Utan Lilian. Men skynda, skynda, på söndag öppnas portarna till 2006 års upplaga av Nobelfesten och då kräver vi att prinsessan Lilian finns på plats, för Sverige i tiden!"

He lives in a house, a very big house in the country

2006-12-07T23:51:00.000+01:00

Måste jag skriva något om de där räliga bönderna? Snälla, tvinga mig inte att skriva något om bönderna! Snälla? Nähä, okej då.

Bönderna.

Fy vad äckliga de är.

Tröga, på gränsen till utvecklingsstörda, inavlade jävla grisbönder.

Och kvinnosynen, herregud...

Sexistiska svin. ("Hon är ju vacker att titta på... och jag är ju man.")

Trångsynta... obehagliga... illaluktande jävla dynggrepar.

Fan ta dem.

Programmet borde döpas om till "Bonde söker gratis arbetskraft och sexslav" istället.

FY FAN.

Nå, är ni nöjda nu? För nu vägrar jag skriva mer om dem.

Programmet är slut och förhoppningsvis behöver vi aldrig se kåtbocken Andreas, pedofilen Marcus, mansgrisen Per-Martin och psykopaten Mikael i rutan igen. De kan ta sina slåttermaskiner och sina sockerbetor och sin grissperma och köra upp i dem röven.

Nästa år hoppas jag att TV4 istället satsar på "Historiedoktorand söker intellektuellt stimulerande och gärna välhängd man".

Det kallar jag bra teve.

Och bonden tar en fru, och bonden tar en fru, hej hopp tralalala, och bonden tar en fru...

Like a monkey with a miniature cymbal

2006-12-05T23:36:00.000+01:00

Vardagsbetraktelser en masse:

- Ja, jag instämmer i att "My moustache still tastes of your testes" är årets roligaste filmreplik, och dessutom en ytterst användbar sådan som kan fällas i de mest skilda sammanhang (tänk julbordet med gamla mormor).

- Den elake lille indiern som driver cykelverkstaden där jag lämnade in min cykel på lagning har sabbat mina växlar, när jag trampar händer ingenting utan pedalerna snurrar bara runt, runt. Må han dö en kvalfull död och sedan dumpas bland exkrementerna i Ganges.

- Veckans nostalgifetischism: Biljetter har införskaffats till Jarvis, och nu måste jag trycka upp en t-sirt med texten "I will kill again". Jag planerar även att kamma snedlugg och gå ned till 35 kilo.

- Grannen mitt emot har "smyckat" sin balkong med detta flärdfulla epilepsianfall som håller hela grannskapet vaket om nätterna. Julefrid var det ja.

- Även musikmagasinet Sonic listade Hot Chips "The Warning" som årets bästa skiva. Vad är det för fel på folk? Inte för att jag överhuvudtaget läser Sonic, men jag trodde faktiskt att den tidningen gjordes av några övervintrade gamla musiknördar typ Håkan Steen, och inte av ett gäng ängsliga hipsters (och ja, jag veeet att ni hatar det begreppet lika mycket som jag).

- Jag har bestämt mig för att bli hardcore Butlerist. Mitt avhandlingsämne kräver det. Be aware, snart kommer bloggen att fyllas av postmodernistiskt tugg om den heterosexuella matrisen, subversivitet och abjektion.

- Det var allt för länge sedan jag var intim med en man (eller egentligen inte, men allt är väl relativt). Detta skall åtgärdas i helgen. Hugande spekulanter kan ju svänga förbi KB på fredag. Det är ju ändå där man brukar hamna, till sist.

Son, when you grow up, would you be the savior of the broken, the beaten and the damned?

2006-12-05T02:33:00.000+01:00

"Framförallt är jag tacksam över att jag fick vara fjorton, femton just där och just då. För tänk om jag hade varit det nu, vilka artister hade jag då sökt tröst hos i framtiden? Pink? Melody Club? Idol-Markus? Hemska, hemska tanke."

Jo, jag vet att jag skrev så där för några dagar sen. Men det var innan jag hade sett Kobra och hört talas om det kultliknande dyrkandet bland dagens tonåringar av det amerikanska emocorebandet My Chemical Romance ("emocore" är för övrigt ett helt nytt begrepp i min vokabulär, tack Kobra). Det är nästan genant att erkänna det, men jag blev så jävla rörd av det inslaget. Det var som att förflyttas tio år bakåt i tiden.

Jag log igenkännande medan kameran svepte över konsertkön med fanatiska fans som förväntansfullt hade sett fram emot att få se sina hjältar i flera månader, som sparat och lagt undan för att få råd med biljett och resa, som suttit utanför arenan i flera timmar och väntat på att dörrarna skulle öppnas. Som bara några minuter senare ska få uppleva sitt livs kväll, gitarrmangel och glädjetårar, total eufori och galen lycka.

Fy fan vad jag kände igen det där, fy fan vad jag unnade dem den där känslan.

Ja, gud vad jag kände igen mig i de där kidsen som tålmodigt satt på marken utanför arenan, kids med dålig hållning och androgyna drag, med luggarna färgade i diverse lustiga kulörer, sjukt tajta jeans, piercingar, vans, punkband t-shirts, smala slipsar, påmålade tårar, lösögonfransar, you-name-it, ja hela det där gothglamkittet som man drömde om när man själv var fjorton men som man helt enkelt inte fick tag på i den lilla sovstad där man växte upp och därför fick nöja sig med farsans avlagda mockajacka från 70-talet och lite kajal (och bara det förvandlade en till den mesta alternativa ungen på skolan).

De var så fina och de verkade tycka om musiken så oändligt mycket, sådär som bara ångestridna svartsynta världen-går-under-imorgon-deprimerade tonåringar kan göra, och jag kunde identifiera mig så med dem, de är ju precis som jag var, hade jag varit i den åldern nu hade jag garanterat varit en av dem, känt samma sak som de. Och plötsligt greps jag av en längtan att få veta hur det kändes, jag bara måste få veta hur det kändes. Så jag laddade ned My Chemical Romance och lyssnade och lyssnade på The Black Parade, om och om igen, men trots att det lät som Mellon Collie Unknown Pleasures Teenage Angst Mechanical Animals Whatever så fattade jag ingenting.

Det var förutsägbart, tråkigt, ointressant och berörde mig inte. Jag hade hört det innan, gjort det, sett det, känt det, levt det. Det var helt enkelt inte menat för mig, en kulturelitistisk, småbitter, snart trettioårig, heltidsarbetande kvinna mitt i karriären. Det var menat för någon som var ångestriden, svartsynt och världen-går-under-imorgon-deprimerad. Någon som kände sig ensam, isolerad, missförstådd, uppgiven. Någon som precis höll på att upptäcka musiken, livet, kärleken, döden och meningen med allting.

Det var menat för ett tonårshjärta.

Keep your friends close and your enemies closer

2006-12-03T17:55:00.000+01:00

Att jag ens orkar lägga ned energi på att klaga över innehållet i ett undermåligt gratismagasin skrivet av ett gäng senpubertala tjugoåringar. När jag faktiskt betalar dyra pengar för att läsa tidskrifter som är, kanske inte sämre, men ändå inte särskilt bra. Som t.ex. samhällsmagasinet Arena.

Arena beskriver sig som "oberoende, radikal och hänsynslöst normkritisk", vilket tycks vara en omskrivning för att sparka vilt omkring sig (fast mest åt höger), men tyvärr träffar de sällan målet, förmodligen eftersom det är svårt att sparka när man inte vet vilken fot man ska stå på. Skribenterna (som består av en brokig skara människor med den enda gemensamma nämnaren att de tycks vara mycket missnöjda med sakernas tillstånd, ungefär som Sverigedemokraterna men med en rumsrenare människosyn) ondgör sig över biologister & konstruktivister, feminister & queera, pophögern & tokvänstern, Göran & Fredde, judar & muslimer, terrorister & terroristbekämpare, öst & väst, nord & syd, USA, Kina, Ryssland, EU, FN, och i stort sett alla existerande regeringar och alla länder som finns på kartan.

I Arena är man antingen emot eller emot.

De senaste månaderna har det på tidningens sidor varit extra populärt att smutskasta, förlöjliga och underminera den nya regeringen. Skräckvisioner har målats upp om hur fruktansvärda de kommande fyra åren kommer att bli, hur beräknande och ondskefulla de nya regeringspartierna är och hur just ditt liv kommer att förvandlas till ett helvete nu när Reinfeldt och de andra högerspökena tillåts härja fritt.

Man gnisslar tänderna och analyserar vad som gick fel, var det Görans fel, medias, den egoistiska medelklassens, de obildade arbetarnas, de främlingsfientligas, vad var det egentligen som gick snett? Tanken att det kanske inte var vänstern som gjorde fel, utan borgarna som gjorde rätt tycks inte slå dem. För borgerlig politik är liksom inte på riktigt. Det är en låtsaspolitik för låtsasmänniskor som ingen (förutom de onda multinationella företagen) vill ha.

Så istället för att lyssna till vad borgarna (och majoriteten av de som släpade sig till valurnorna) har att säga slår man vilt ifrån sig och vägrar lyssna, vägrar tro att de skulle kunna lyfta fram ett enda förslag som är bra. Vill man supporta arbetarna genom att sänka skatten för att göra det mer lönsamt att arbeta tycker vänstern (med rötterna i den gamla arbetarrörelsen) att det är fel. Men vill man att arbetarna ska stå mer för sina egna kostnader genom att höja avgiften till A-kassan, ja då är det också fel. Vill man införa ett vårdnadsbidrag för att föräldrar ska kunna vara hemma mer med sina barn är det fel för det är en "kvinnofälla". Men vill man underlätta (för främst kvinnor) att få "livspusslet" (en term som det raljeras vilt över i det senaste numret) med jobb och barn att lättare gå ihop, ja då är det givetvis också fel. Maria Borelius får skäll för att hon skattesmiter och visar prov på dålig moral. Men de som hackar på Borelius får också skäll, för "det är alltid kvinnorna som döms hårdast av patriarkatet". Damned if you do, damned if you don't, liksom.

Nej, jag kommer aldrig tycka att Arena är en särskilt bra tidskrift, ändå fortsätter jag att betala in prenumerationsavgiften. Varför? Är jag korkad? En obotlig optimist? Sadomasochist? Tror inte det. Jag vill mest veta vad de håller på med. De där på den andra sidan alltså.

Tomorrow we'll wonder where this generation gets its priorities from

2006-12-02T19:22:00.000+01:00

Ni visste det, jag visste det, men det var oundvikligt, jag är ledsen, men detta måste göras. Jag bara måste få spy galla över Nöjesguidens "Bäst 2006"-listor. Kalla mig förutsägbar, kalla mig bitter, det är mycket möjligt att jag är både och, men det spelar ingen roll, det är ett smutsigt jobb och någon måste göra det (och denna "någon" måste givetvis vara jag).

Det vilar något genuint tragiskt över Nöjesguidens skribenter. De verkar vara så ängsliga. Osäkra. Fega. De har verkligen tagit det här med trendkänslighet till en helt ny nivå, trendlivrädsla med rännskita, typ. Och de verkar vara ohälsosamt besatta av att hela tiden vara så crazyrätt som det bara går, att hylla saker som de har läst i ett amerikanskt livstilsmagasin att man ska gilla samtidigt som de med ett flin i mungipan försöker låtsas som att de i själva verket bara är ironiska. Det blir så fel. Det funkar inte att bry sig grymt mycket men ändå låtsas som att man inte bryr sig alls. Antingen eller, säger jag (även om jag i detta fall föredrar "antingen").

Det ultimata förkroppsligandet av detta är Carl Reinholdtzon Belfrage, mannen som gett neo-ironin ett ansikte. Hans djupsinnigt filosoferande krönikor orkar jag knappt ta mig igenom, och när han ska ge sig på att recensera skivor på samma tokroliga sätt slutar jag att läsa helt och hållet. Det är inte konsument-upplysning, det är buskis.

Och givetvis tokhyllar CRB & co i det nya numret ytterligare ett obskyrt göteborgsband med TTA-komplex som släppte sitt debutalbum för bara några dagar sedan och som kommer att vara helt bortglömt imorgon (men NG var i alla fall först!) med referenser till balearic beats och elektronisk yachtpop. Detta band påstås alltså ha gjort årets näst bästa svenska skiva, i hård konkurrens med 19 andra lika totalt slätstrukna och opersonliga hipsterakter (undantaget möjligtvis The Knife som tack och lov rankas snäppet högre).

På listan över de bästa utländska skivorna ser det lika illa ut, jag blir akut livstrött av att bara ögna igenom rad efter rad med pk-märkt reklambyråmusik. Det är så blodfattigt. Så vidrigt själlöst. Så hopplöst intetsägande. Enligt Nöjesguiden gjorde Hot Chip årets bästa platta. Missförstå mig inte nu, jag gillade också "The Warning" den första månaden, den var trevlig att ha i bakgrunden när det var fest, men är den verkligen årets bästa platta?

Är det verkligen den som har varit viktigast för Nöjesguidens skribenter i år, den de har skrattat och gråtit till, blivit gladast och ledsnast av, som har tröstat, ingett hopp, ingett mod, som har betytt någonting? Är det denna skiva som kommer att definiera 2006, som vi kommer att lyssna på om tio år, le igenkännande åt och påminnas om vårt glada 00-tal? Så sorgligt i så fall. Så outsägligt deprimerande.

Så vilken är då enligt mig 2006 års bästa album? Det spelar ingen roll, inte egentligen, för det är mina minnen och mina upplevelser som ligger till grund för den uppfattningen. Och mitt 2006 var så mycket viktigare, så mycket större och så mycket ärligare än "The Warning" och de andra sömnpillren som offras på Nöjesguidens ängsliga trendaltare.

I dream about movies they won't make of me when I'm dead

2006-12-02T00:48:00.000+01:00

Nej, jag är inte bitter, inte alls. Varför skulle jag? Om svenska folket gillar stelbenta neandertalare med tribals och piercade bröstvårtor, vem är jag att säga emot? Om de föredrar gapiga U2-covers framför klassiska Bon Jovi-örhängen, vad kan jag göra åt saken? Om de går igång på Ful-Markus istället för Snygg-Erik, vem är jag att döma? Förresten vet ju alla att det alltid går bäst för den som kommer tvåa. Det är inte minst den här mannen ett juckande bevis på:

Åh, han var så vacker ikväll. Som jag sade till Lina, det är vid tillfällen som dessa som man påminns om varför man är heterosexuell. Det var länge sedan mina äggstockar var så aktiva (eller kanske inte så länge sedan ändå, vi var ju och tittade på Du, jag och Dupree igår och njöt ohämmat, inte minst under scenen då Owen Wilson ertappas naken tillsammans med en slampig bibliotekarie, ett älghuvud och en bytta smör).

Det var på det hela taget en fin kväll: Darins varma sammetsblick, Snygg-Erik med en scarf knuten runt handleden i sann 90-talsanda (även om han missade klassikern att gå ned på knä strax innan tonartshöjningen, men man kan inte begära att en amatör ska ha koll på alla väsentligheter), godbitar från den gågna Idol-säsongen, medley med Danny och de övriga (vars namn man redan har glömt bort) och Peter Swartlings pimpkavaj.

Och så fick jag äntligen, äntligen se Britney Spears kvinnliga delar.

It's gotta be social, compatible, sexual irresistible

2006-12-01T17:18:00.000+01:00

Nostalgi är säsongens svarta.

I dagarna släpptes Take Thats comebackalbum och tolvåringen i mig drabbades av prepubertala snuskfantasier, glansiga ögon och darriga händer. Gud så bra de var. Så snygga. Och snälla (sånt var viktigt när man var tolv, idag skiter jag i såna petitesser). De var lätt det bästa pojkbandet around, inga som kommit efter har riktigt kunnat mäta sig med TT. East 17, Backstreet Boys, N'sync, Blue, Boyzone, Westlife och allt vad de nu hette var bara halvmesyriga wannabes i jämförelse ("halvmesyriga" = 4 träffar på Google).

I Sverige hade vi tyvärr inget fullgott alternativ, Tobias Kagelind och hans Consoul var väl de som var närmast, och de lockade mer till hånskratt än satte östrogenet i svallning.

Finns det några äkta pojkband kvar idag? Såna som spelar in videor där bandmedlemmarna åmar sig i regnet, är olyckligt kära i samma tjej och lovar kärlek och evig trohet i varje textrad? Som säljer ut gigantiska arenor på nolltid, får skriva autografer i köpcenters till fingrarna blöder och orsakar svimningsattacker hos småtjejer som tapetserat sina rum med deras ansikter och vars högsta dröm är att få föda deras barn? Jag har ingen aning, jag är inte tolv längre och har för länge sen lämnat Hits for Kids bakom mig.

Men tänk om man idag skulle försöka skapa ett pojkband för en äldre publik, vuxna kvinnor med jobb, bostad och låneamorteringar? En svensk supergrupp bestående av mogna män att lusta efter. Låt oss handplocka ett gäng möjliga kandidater och vi får den här dynamiska gruppen:

Mikael Persbrandt som Robbie Williams
Roll: Den charmige strulputten med glimten i ögat som efter att bandet splittrats super ner sig, festar med bröderna Gallagher/Torsten Flinck och gör unga blondiner på smällen.

Fredrik Ljungberg som Jason Orange
Roll: Den tystlåtne, lite mystiske snyggingen med tvättbrädan från himlen. Senare visar det sig givetvis att han är homosexuell och hundratals småtjejer tar sina liv.

Stephen Simmonds som Gary Barlow
Roll: Naturbegåvningen och den ende i gruppen som faktiskt kan sjunga. Efter att bandet splittrats försöker han sig på en solokarriär med ett mer "moget" material, vilket bemöts med en gäspning eftersom det är för lite NAOKET i hans videor, vilket beror på att han blivit gammal och fläskig.

Jonas Hassen Khemiri som Mark Owen
Roll: Svärmorsdrömmen. Sockersöt, välartad och dessutom stor barn- och djurälskare. Tilltalar både den yngre publiken och smygkåta bibliotekarier. Kommer sedan att gå vidare och vinna Fröken Sverige.

Pär Nuder som Howard Donald
Roll: Den osynlige. Han som ingen tycker är snygg, ingen bryr sig om och ingen minns. Fungerar endast som utfyllnad, sjunger stämmor och boostar de andra bandmedlemmarnas egon. Efter karriären flyttar han tillbaka till det gamla barndomshemmet där han lever ett stillsamt liv med sina minnen, sina femton katter och sin uppstoppade mamma.

Originalet när det begav sig. Holdin', squeezin', touchin', teasin'...

If I wrote you a symphony...

2006-11-30T03:43:00.000+01:00

Comes around goes around, skrattar bäst som skrattar sist, och allt vad det nu brukar heta. Gjorde mig ju lustig över Babyshambles inställda spelning igår, och idag ställde Marit Bergman in sin spelning på Mejeriet som JAG hade biljetter till. Orsak: Infektion. Där ser man, det finns alltså en kosmisk lag, trots allt. Nu skall jag uppsöka närmaste buddhisttempel, skaka lite radband och prygla mig med bambukäppar. (Jag hade för övrigt förmånen att hänga runt denna byggnad förra sommaren och det var rätt soft, men givetvis lika bisarrt som det låter.)

Och så ska jag fundera på hur jag kan kräva ersättning för konsertbiljetterna jag vann. (Kom igen, nån kompensation borde jag väl ha rätt till, jag svarade ju faktiskt rätt på en ganska knivig fråga, eller visste DU att Marit Bergman gjort en cover på Justin Timberlake? Jaha, okej. Glöm det.)

För att dränka våra sorger tog jag och Janet en pubrunda på Möllan istället - detta Mecka för "konstnärliga" dreadsbehängda
A-kassebarn med för lite självdistans och för mycket fritid - halsade Staropramen, spottade olivkärnor omkring oss och snackade om sådant som tjejer snackar om, ni vet, kända-killar-vi-knullat, Jepson (och nej, ingen av oss har knullat honom, vafan trodde ni?), subbiga brudar (varav en passande nog passerade förbi i nästa ögonblick), bajs och bröstmjölk.

Jag försökte återigen lansera tanken om att Malmö har blivit kallt, men fick som vanligt inget gehör. Det är tydligen bara jag som tycker så. Fan, jag borde flytta. Jag borde resa till där flickorna är varma och förstår. (Lina, när tänker du skicka över den nya Orup-skivan??? Jag kissar snart på mig av iver.)

Janet beklagade sig över att män förstår så lite om sådant som är väsentligt (Amen to that!), och vi förvandlades till gnälliga livmodersfeminister som precis anlänt från planeten Venus. (Vilket osökt får mig att tänka på det här, och jag vet att that joke isn't funny anymore, men ändå, så fantastiskt underhållande.) Sedan pratade vi om hormoner och barnafödande och Janet påstod att hon blir kocko av att bara lalla omkring hemma med en jollrande bebis som enda sällskap, men sedan påmindes jag om det här och insåg att hon nog inte är så illa ute trots allt. Det kunde ha varit värre. Hon kunde ha varit Armand Kranjc.

Allt som allt var det en fin kväll vi hade, Janet och jag, trots att vi inte fick höra Marits knäckande version av "My love" eller dansa oss svettiga till "This is the year". Men ibland behövs det inte så mycket för att göra en flicka glad.

So what's the use between death and glory?

2006-11-28T19:19:00.000+01:00

Saxat från Kulturbolagets hemsida: "BABYSHAMBLES: Inställt/flyttat. Nytt datum kommer att presenteras, köpt biljett gäller till detta datum eller återlöses på inköps/uthämtningsstället."

Seriöst, var det någon som på allvar trodde att den vandrande snedtändningen Pete Doherty skulle orka ställa sig på Kulturbolagets scen ikväll? I så fall, vilken värld lever ni i? Det var så givet att den spelningen skulle bli inställd, det kunde jag ha talat om för er redan för ett halvår sedan. Förra gången var det "ett glömt pass" som satte käppar i spinnrocken, den här gången "en infektion". Jamenvisst, eller hur.

Mycket kan sägas om Pete och hans Babyshambles, och det mesta har säkert redan blivit sagt av folk som har mer koll på bandet än jag, men frågan som jag naturligtvis inte kan låta bli att ställa mig är: Kommer Pete Doherty att bli ihågkommen som ett geni, en dåre eller kanske inte alls? En sak är i alla fall säker, helgas hans minne lär det inte vara på grund av musiken, Babyshambles är, minst sagt, ett ganska mediokert postbritpopband.

Nej, om Pete kommer att föräras en plåt till himlen är det knappast som musikaliskt underbarn, utan snarare som någon slags hedonistisk/självdestruktiv rockikon. Någon som knullade, festade och drogade sig till stjärnstatus och skapade skandaler och löpsedlar bara genom att gå upp på morgonen. Precis som så många andra har gjort innan honom. Vissa av dem minns man, de allra flesta har man glömt bort. Återstår bara att se var Pete Doherty hamnar.

Vill han bli ihågkommen på riktigt och få sitta sida vid sida med Kurt Cobain och Brian Jones i The Hall of the Infamous, krävs nog något mer spektakulärt än att ställa in spelningar med tveksamma svepskäl, injicera sina fans i smyg, göra supermodeller på smällen och smeta in väggarna med blod. Då krävs det att han dör en mycket brutal död väldigt snart eller också att han tar sig i kragen och spelar in en skiva som är helt jävla mindblowing. Dock tror jag inte att han mäktar med det sistnämnda, tyvärr.

Alltså. Pete Doherty - vila i frid, men snart.

Fuck forever? Helst inte.

I wouldn't give a shit if my bicycle's in bits, I think I'm going to heaven on it

2006-11-27T18:26:00.000+01:00

Jaha, så sitter man här med rödsvullet anus. Nyss blev jag rejält rövknullad av cykelreparatören här mittemot. Hundra spänn för en punktering. Jag upprepar. H u n d r a s p ä n n. Det är fan inte klokt. Inte nog med att jag fick betala ett fullständigt horribelt ockerpris (som jag naturligtvis inte fick något kvitto på), jag kränktes under själva behandlingen också. Gubbfan som äger verkstaden är genuint elak och osympatisk, går omkring med gylfen öppen, spottar omkring sig och svarar givetvis inte på tilltal.

I normala fall brukar man ju kunna lämna in cykeln och sedan komma och hämta den senare, men gubbfan insisterade på att jag skulle stå bredvid och titta på medan han lagade däcket så att jag kunde "lära mig lite". Vad jag lärde mig är dock oklart, förutom att det inte är en bra idé att driva en verksamhet som kräver fysisk ansträngning om man är 95+ och närmar sig döden. Flertalet gånger tog han sig krampaktigt åt bröstet och jag stod beredd att hala fram mobilen för att ringa efter ambulans, alternativt springa och hämta en kundvagn från Lidl och själv rulla bort honom till MAS's akutintag.

Dessutom försökte gubbfan lura på mig ett helt nytt bakdäck, trots att det jag har är max ett år gammalt, men jag lyckades tack och lov avstyra det "förmånliga" erbjudandet. (Det är ju annars en klassiker när det gäller cykelreparatörer, man lämnar in cykeln för en punktering och får tillbaka ett helrenoverat exemplar med nya lysen, reflexer och däck, utbytt kedja och tio extra växlar, och får som tack för kaffet betala ett saftigt överpris för ett kalas som man definitivt inte beställt.)

Om ni ursäktar, nu ska jag gå och smörja in ringmuskeln med antiseptisk salva.

Somedays aren't yours at all, they come and go as if they're someone elses days

2006-11-27T00:59:00.000+01:00

Briljant helg i sällskap med briljanta människor. Fredag kväll med Janet och bebin (som förgyllde tillställningen med praktspyor och ångestskrin - bebin alltså, inte Janet - men är det någon gång i livet man ska hänge sig åt såna excesser så är det väl i spädbarnsåldern antar jag), öl och indiskt framför teven och en salut för att Johan äntligen åkte ut. Och massa kärlek till Janet för att hon är så bra.

Lördag kväll med Tobias och hans päron, lyxiga tapas på Piraja och ett gott vin, och sedan glögg, röka och Entourage hemma hos Tobias (utan hans päron dock). Adrian Grenier, OMG! Varför finns det inga såna charmiga slackerkillar med för mycket hårvolym i mitt liv? (Just ja, för att Mr Indigo har flyttat till Stockholm. Damn!) Även om Ari Gold är den skönaste karaktären. Förresten, tack för inbjudan till festen Hanna, puss till nästa gång!

Söndag med Linisen, Marie Antoinette på ett fullsmockat Biopalatset, en orgie av sidenskor, bakelser, peruker, New Order, ryschpysch och överdådig estetik, och jag blev handlöst förälskad i den docksöta pralinen Kirsten Dunst (trots att hon saknar överläpp) och i den bortkomne och timide Jason Schwartzman samtidigt. Tack Sofia Coppola, förlåt att jag någonsin tvivlade på dig (även om Lost in translation var i det gubbigaste laget). Sedan This Life-marathon i Linas bohemiska lägenhet och jag blev allt mer övertygad om att 90-talet var Guds gåva till mänskligheten (som om jag någonsin tvivlat).

Imorgon: poststrukturalism, Derrida och Judith Butler, sidorna 229-331 i Social science in question. Wish me luck!

Break the news

2006-11-25T17:32:00.000+01:00

Det har väl knappast undgått någon att jag fullkomligen avskyr den nya vågen av gratistidningar med förutsägbara livsstilsreportage och tveksam kvalité som sköljt över Malmö de senaste månaderna. Den senaste tidningen att kasta sig in i leken är egentligen ingen rookie på mediescenen utan en gammal goding som gjort comeback, nämligen Sydsvenskans nöjesbilaga Dygnet Runt.

En gång i tiden var Dygnet Runt den enda gratistidningen (jämte Nöjesguiden) i Malmö, men sedan bestämde sig Sydsvenskans ledning för att mer eller mindre strypa verksamheten eftersom man inte ansåg den vara lönsam. Man ville satsa på smalare finkultur för folk som kunde betala, eller hur fan de nu tänkte. Sen kom tusentals andra gratismagasin och tog över marknaden och visade sig vara jättelönsamma, vilket ledde till att alla slutade läsa det lilla som var kvar av Dygnet Runt överhuvudtaget.

Så nu kastar sig Sydsvenskan återigen in i gratistidningskriget, typ hundra år för sent, i hopp om att sno åt sig lite av annonsörkakan, och detta genom att försöka prestera en lagom lättsmält underhållning för den okritiska (men framförallt snåla) massan. Mycket kan sägas om Dygnet Runt, den har egentligen aldrig varit särskilt underhållande, men eftersom den har gjorts av ett gäng hyfsat kunniga journalister på en seriös morgontidning har den i alla fall alltid varit saklig, trovärdig och informativ.

Det är den inte längre. Få reportage består av fler än femhundra tecken, förutom en helsida som dedikerats till en intervju med den superaktuelle Eric Gadd (vars namn konsekvent stavas med såväl c som k eftersom korrekturläsaren fått sparken av besparingsskäl). Ett helt uppslag ägnas åt vimmelbilder från en fest på bratzklubben Oslagbar där den största kändisen är David "who?" Sandberg. Tor Billgren horar extra och tipsar om vernissager. En överstylad Darin får tre fjärilar (fjärilar, varför fjärilar???) av fem möjliga för sitt senaste album. Folk på stan får uttala sig om Pete Doherty (förmodligen för att Håkan Engström inte fick till stånd en riktig intervju med skandalstjärnan) och ingen vet vem han är. Resten består av annonser och reklam.

Gud så undermåligt. Aftonbladets nöjesbilaga Klick framstår ju som ett under av innovativ, djuplodande och knivskarp journalistik i jämförelse. Skäms på er Sydsvenskan. Gör om, gör rätt!

... till "nya, fräscha, hippa, ungdomliga" Dygnet Runt.

This has got to die, this has got to stop, this has got to lie down, someone else on top

2006-11-24T19:33:00.000+01:00

Ikväll är det dags. Nu ska Johan UT. Om svenska folket ännu en gång väljer att trotsa naturens lagar (survival of the fittest) så kommer una-bombaren i mig att få fritt spelrum. Någon kommer att bli allvarligt skadad (akta dig Jan Scherman). Att Johan trots sin provocerande uppenbara brist på talang fortfarande är kvar i tävlingen äcklar mig. Det är ett hån. Nu får det fan vara nog.

Nu ska han dö.

Do you remember the first time?

2006-11-24T00:00:00.000+01:00

I will kill again...

Jonna Sima skriver i recensionen av Jarvis skiva: "Det slår sällan fel. De flesta tycker att banden som betydde mest när man var fjorton, femton år gammal är de bästa genom tiderna. I december 1994 skulle jag fylla fjorton. Det var också året då Oasis debuterade med Definitely Maybe, Blur gav ut sin Parklife och Pulp släppte genombrottsskivan His’n’Hers. Dessa tre skivor utgör än i dag fundamentet i min – och säkerligen tusentals andras – musikintresse."

Hon har så rätt. 1994 fyllde även jag fjorton, och gud vad jag älskade/älskar de där skivorna. Och Under the Pink, Dog Man Star och Live Through This som också kom samma år. Och sen kom The Bends, Verkligen och Mellon Collie and the Infinite Sadness och jag "upptäckte" Joy Division, Bowie och The Velvet Underground. I min värld var och är den helt klart den bästa musiken som någonsin skrivits.

Musik som kommit efter det att jag passerade artonårsstrecket har inte alls berört mig på samma sätt eller betytt lika mycket, och kommer förmodligen heller aldrig att göra det. På ett sätt är väl det ganska tragiskt. Att man för evigt är fångad i en melankolisk, svartsynt fjortonårings sinne. På ett annat sätt är det rätt skönt att kunna återvända till de där skivorna gång på gång och inse att de fortfarande är lika sjukt jävla bra och att de fortfarande inger tröst, hopp, mod.

Framförallt är jag tacksam över att jag fick vara fjorton, femton just där och just då. För tänk om jag hade varit det nu, vilka artister hade jag då sökt tröst hos i framtiden? Pink? Melody Club? Idol-Markus? Hemska, hemska tanke.

The fashion victims chew their charcoal teeth

2006-11-22T19:24:00.000+01:00

Gud, jag hatar Aftonbladet så mycket, framförallt hatar jag att jag alltid känner mig tvungen att läsa skiten. Eller kolla in dagens rubriker på första sidan av nätupplagan:

"Jag gjorde allt för att få svälta i fred: Anna höll på att dö i anorexia."

Och ett stycke längre ned:

"Smala människors lätta hemligheter: 7 livsråd som håller extrakilona borta."

Jag antar att Aftobladets sju råd i konsekvensens namn lyder:
1. Svält dig.
2. Skaffa en snedvriden bild av din kropp.
3. Håll reda på hur många kalorier du får i dig (tänk på att även vatten innehåller kalorier!).
4. Träna tvångsmässigt.
5. Intala dig själv att även Nicole Richie är fet.
6. Manipulera din omgivning.
7. Våga vägra sondmatning.

Lagom till Beach 2007 kommer du att vara The Bomb!
Eller också kommer du att vara död.

Galaxies full of nobodies giving us the farewell runarounds

2006-11-21T23:02:00.000+01:00

Den senaste tiden har jag fått vissa indikationer på att jag skulle vara socialt inkompetent och har till och med anklagats för att använda mig av ojusta debattekniker, i alla fall när det gäller politiska diskussioner eller andra typer av ämnen där det finns en överhängande risk att någon av deltagarna är för fanatiskt hängiven för att det ska klassas som hälsosamt. Av någon anledning tar folk ofta väldigt illa upp av att jag råkar ha en annan åsikt än deras och upprörs över att jag har mage att överhuvudtaget säga emot deras "sanning", vilket naturligtvis provocerar mig till att ytterligare elda på debatten med ännu hetsigare argument, och så plötsligt har hela sällskapet förvandlats till ett gäng pajkastande sandlådebarn utan förmåga att se bortom sina egna näsor.

Detta är naturligtvis djupt beklagligt, vuxna människor borde trots diverse meningsskiljaktigheter kunna diskutera lugnt och sansat under ordnade former, men jag kan inte hjälpa att jag blir förbannad när folk tvärsäkert sitter och rapar ur sig en massa dumheter, dåligt underbyggda resonemang och helt vansinniga påståenden. Särskilt när ett gäng väldresserade apor som är för slöa för att tänka själva bara sitter bredvid och håller med i hopp om att bli belönade med frukt och nötter.

Senast var i Marcus Birros bloggforum där Marcus de senaste dagarna propagerat för sitt kulturmanifest som syftar till att behålla mångfalden i det svenska kulturlivet, bland annat genom att bevara det statliga kulturstödet, en behjärtansvärd sak kan tyckas, och till en början var diskussionen som följde både intressant och läsvärd (om man bortser från det pinsamma rövslickeriet från vissa av skribenterna som uppenbarligen såg sin chans att ställa sig in hos en stooor poet), tills det hela spårade ur i någon slags pseudodebatt om vad det innebär att vara en "vanlig människa" (för som alla vet hatar högern "vanliga människor" och högerns enda mål är ju att göra tillvaron så jävlig som möjligt för de "vanliga människorna", vilka de nu är, bland annat med en snålare kulturpolitik) och vem av de debatterande som egentligen hade det svårast ekonomiskt (för ju fattigare och jävligare liv desto mer autenticitet och tyngd till argumenten, särskilt när det handlar om ekonomi och fördelningspolitik).
En brud skrev på fullaste allvar:

"Ja, somliga år av mitt liv har fattigdomen avgjort om stålarna räcker till BÅDE tvål och tandkräm. Att bära runt nån kulturyttring var förstås en omöjlighet. Även om behovet av tröst och ljus under de åren var outgrundligt stort."

Varpå en annan idiot svarade:

"Så det du säger är att om staten hade droppat lite bidragskultur på din hallmatta så hade de svåra åren inte varit så svåra? Själv hade jag föredragit möjligheter att jobba och verka uinder mina egna tuffa år. Nu har jag i och för sig alltid verkat ändå (leva under existensminimum har aldrig hindrat mig från att skapa min kultur) men det är en annan historia…"

Där någonstans fittade jag ur och fick nog eftersom jag är gravt allergisk mot den typen av patetiska "men mina personliga erfarenheter är att..."-argument, och skrev någon tyken kommentar om att folk som i Sverige 2006 definierar sig som fattiga fan måste skaffa sig lite perspektiv på tillvaron i såväl tid som rum, och drog sedan som sig bör några passande paralleller till svältande barn i Afrika och gatubarn i Rio, och vips så stendog hela debatten. Ingen hade tydligen lust att säga något mer, utom herr Birro själv som mästrande och pompöst gick in och anklagade mig för att vulgarisera hela debatten, fullständigt omedveten om de massiva stenblock han slungade omkring sig i sitt eget kulturelitistiska och navelskådande glashus. Ja jisses.

Nästa gång ska jag försöka att inte bli osams med någon när jag debatterar. Nästa gång ska jag lyssna, lära och hålla käften. För det är ju tydligen så en diskussion bäst förs.

I Marcus Birros blogg kan ingen höra dig skrika.

... and I hate and I hate and I hate and I hate disintegration

2006-11-20T23:46:00.000+01:00

Efter klimatupproret (ni vet, "byt till lågenergilampor så räddar ni Jorden till era barnbarn") är det nu dags för nästa drive på Aftonbladet, det självförhärligande världssamvetets röst i mediaslasken. Denna gång har sökarljuset flyttats till den nya företeelsen mobbning, då Aftonbladets alerta och kunniga journalister precis har fått nys om att tusentals barn mår dåligt på grund av sina skolkamraters bristande förmåga att bete sig som folk (själv brukar jag alltid rekommendera ett rejält kok stryk åt dessa ouppfostrade småglin, men av någon bisarr anledning är barnaga förbjudet enligt svensk lag, nej, här ska man ha förståååelse för mobbaren, för den jävla DAMP-ungen har det säkert jättejobbigt hemma och bla bla bla).

Och som vanligt rasar svenska folket när de får kännedom om dessa "nyheter" och kräver hårdare tag. Och kan på så sätt döva sitt dåliga samvete över att de inget gjorde när de själva var kids och stillatigande såg på medan Gunillas mössa fylldes med snögrus och Åke spolades i toaletten. Nu förvånas de istället över barnens grymheter och upprörs över lärare och skolledningar som inget gör.

Medan de själva tittar åt andra hållet när en man sparkas ned på gatan av ett gäng rohypnolmonster eller slår dövörat till när de hör grannfrun misshandlas av sin man.

Jag jobbade själv några år inom ett serviceyrke där man ofta hamnade i konflikt med aggressiva/påverade/psykiskt sjuka kunder, och hur ofta fick man någon som helst uppbackning av folk runt omkring? Nej, aldrig har väl en tidningsnotis eller en fläck på höger byxben varit så intressant som när en person några meter bort håller på att råka illa ut. Lika bra att inte låtsas se något, man vill ju för allt i världen inte själv bli indragen.

Svenska folket rasar över den mobbning som pågår i skolan. Vilket skämt. Istället borde de skämmas över att inte ha lärt sina barn något som kallas för civilkurage. Men det är kanske inte så lätt när man själv inte har någon.

I'm not a girl, not yet a woman

2006-11-19T13:17:00.000+01:00

Idag är jag uttråkad, bakis och har samma frisyr som Maria Abrahamsson. Jag antar att det är det som kallas för att ha en dålig hårdag.

Som ni ser är likheten obehagligt slående. Låt oss nu leka med tanken att jag inte bara ser ut som Maria Abrahamsson, utan att jag faktiskt också är henne. Då skulle jag nog skriva så här i min blogg:

"Det absolut viktigaste ämnet just nu är det här med skillnaden mellan kvinnor och män. Vi måste faktiskt prata om det. Det finns vissa okunniga människor (läs "feminister") som menar att det inte är någon större skillnad mellan könen, men de är ju helt ute och cyklar. Det är ju bara att titta på en man och sedan titta på en kvinna och då ser man ju att det är två helt olika saker! Män och kvinnor ser olika ut (utom jag, jag ser ut som en man), alltså måste de också vara olika, tänka olika, fungera olika, det fattar ju vem som helst. Mannen har en penis, den tänker han med, och kvinnan har en livmoder, den går inte att tänka med, alltså är kvinnor osmartare (utom jag, jag är smart).

Jag läste faktiskt några rapporter om detta helt nyligen, ett forskningsinstitut med inriktning på att studera olika befolkningsgruppers livsbetingelser och utvecklingsmöjligheter hade genomfört ett spännande experiment där man mätte hjärnor, och de kom fram till att eftersom kvinnors hjärnor är mindre än mäns så måste de helt enkelt vara osmartare. Jo, jag vet att institutet lades ned nån gång i slutet på 50-talet, men det handlar ju trots allt om FORSKNING och all forskning är SANN och RIKTIG. (Utom genusvetenskaplig forskning och annan samhällsvetenskaplig och humanistisk mumbojumbo.)

Det förklarar också varför kvinnor har lägre löner än män. De är helt enkelt osmartare och då är det inte lönt att betala dem lika mycket. Vi har faktiskt en FRI OCH RÖRLIG MARKNAD och den reglerar sig själv. Jag är helt övertygad om att marknaden är den som är bäst lämpad att sätta adekvata och rättvisa löner. De där satans feministerna gnäller om strukturella orättvisor och könsmaktsordningar, men det där tror jag inte ett dugg på. Alla vet ju att kvinnor inte vill vara chefer, utan föredrar att torka gamlingar i röven på långvården, det är GENETISKT betingat.

Och män kan inte ta hand om barn, tvätta, diska, stryka eller fälla ned toalettringen, det är också GENETISKT. Ett forskarteam i Uruguay har till och med hittat en dammsugargen som endast återfanns hos den kvinnliga kontrollgruppen. Männen däremot hade en drickaölkollapåfotbollochkliasigiskrevet-gen, så nu vet ni det, beter sig din man på det sättet är det helt NATURLIGT, så det är bara att sluta klaga. Precis som hanarna i djurriket också gillar att dricka öl, kolla på fotboll och klia sig i skrevet medan frugan lagar mat, passar småttingarna och skvallrar med vänninorna om de senaste bantningsmetoderna.

Jag är övertygad om att precis allt kan hänföras till biologin, är det inte generna så är det hormonerna eller också helt enkelt kroppen som sätter gränserna. Se bara på kvinnokroppen, den är mjuk och formbar precis så som en kvinnas sinnelag ska vara, medan mannens kropp är hård och kantig. Vad tror ni det beror på? Studera extra noga skillnaden mellan kvinnans och mannens käkmuskulatur, kvinnans käke är rundare och vekare (utom min då), speciellt designad för att gapa och svälja. Och det är precis vad jag tycker att alla kvinnor bör göra. Smaklig måltid."

And when you sang it in the song, and it sank, and it threw, where did it all go wrong?

2006-11-18T10:56:00.000+01:00

VILKA ÄR NI SOM RÖSTAR PÅ JOHAN? FÖR GUDS SKULL, GE ER TILL KÄNNA OCH TRÄD FRAM NU!

För jag förstår verkligen inte vilken målgrupp det är som attraheras av hans falsksång och troget greppar telefonen varje fredag. Jag kan förstå vilka som röstar på Snygg-Erik, de flesta är väl småtjejer i fjortonårsåldern (och så jag och Lina så klart) som är kära i honom och faller för hans valpiga osäkerhet, de tafatta dansstegen och hans förvirrade hundvalpsögon.

Jag fattar också vilka som håller på Markus, kids som gillar det där lite fm-rockiga och tycker att det är ballt med tribaltatueringar och piercingar, trettioplussare med för många U2-skivor hemma i cd-stället, samt småtjejernas mammor som charmas av lugna, trygga norrlänningar (dvs samma kvinnor som faller för Rolf Lassgård och Foppa).

Jag kan också se att Felicia har en stadig fanbase, män som gillar unga spralliga tjejer med natuuurlig charm, kakbakande och kindnypande mormödrar, samt brudarna som röstade fram Agnes förra året eftersom hon tydligen ska vara en "bra förebild". (Vad nu det betyder. Att hon inte super, knullar och svär? Och när blev Sveriges småtjejer så hellylligt smygkristna?)

Så här i efterhand kan jag till och med förstå varför Cissi lyckades bita sig fast så länge eftersom Sveriges lesbianer och schlagerbögar förmodligen gick man ur huse för att se till att Idol fick behålla sin egen vaniljrebelliska riksflata.

Men Johan. Vilka är det som röstar på Johan? Jag kan inte se någon specifik grupp i samhället som borde falla för en lismande smörsångare från Vänersborg som ser ut som kärleksbarnet till Gollum och Nordman och låter därefter (han har ju för fan inte prickat en ton rätt sen september). Dessutom har han sina syskons namn intatuerade på armen (incest! incest!) och bara det borde diskvalificera honom från tävlingen. Jag förstår inte.

Men men. Kanske får vi aldrig svaret på den frågan. Nu över till något helt annat. Har ni tänkt på en sak? Om Johan ser ut som en blandning av Gollum och Nordman så ser Markus ut som resultatet efter att man morfat ihop några av Idols största profiler till Den Ultimata Superidolen. Se själva:

Ta en trevlig och småcharmig norrlänning med tveksam ansiktsbehåring och en jävla pipa...

... lägg till en självsäker rocker med en spretig frisyr och alldeles för tajta kläder...

... och du får Markus Fagervall.

Förresten. Jag har kommit på en självklar, men ofta förbisedd, målgrupp för Johan. De dövblinda.

The horror... The horror...

2006-11-16T22:48:00.000+01:00

Idag var min livsbejakande och lite äventyrliga moster på besök här i Malmö, och som föredetta malmöit ville hon av nostalgiska skäl givetvis göra det som alla rediga malmöiter gör - ta en tripp till kallis för att bada. Till alla er som inte är bekanta med dessa trakter kan jag informera om att kallis är stadens kallbadhus som ligger nere på Ribbersborg, och dit vallfärdar malmöiterna för att ta ett stärkande dopp i vågorna. Nakna. Året om. (Jag vet inte vad som är mest upprörande, att de badar nakna eller att de badar mitt i vintern, det får ni själva avgöra.)

Det vansinniga i att bada i mitten på november är så uppenbart att det inte ens behövs diskuteras närmare, men denna nakenhet, vi måste prata om nakenheten. Alltså, ni får inte missförstå mig nu, det är inte så att jag är viktorianskt pryd och inte klarar av att visa mig utan kläder för andra människor, tvärtom, det gör jag jämt och ständigt (även om en viss mängd alkohol oftast brukar vara involverad vid dessa tillfällen), det är inte ens så att jag ogillar nakna människor, inte alls. Jag råkar bara tycka att de är jävligt äckliga.

Särskilt om de är gamla, rynkiga och kåta. Nu är tanterna på kallis förvisso inte särskilt kåta (vad jag vet), men bara blotta tanken på att de skulle kunna vara det är nog för att ge mig starka obehagskänslor. Det är något perverst med att envisas med att oberört spatsera omkring utan en tråd på kroppen bland en samling främlingar. I andra sammanhang hade man blivit gripen för förargelseväckande beteende eller ofredande. Att vara naken är, trots vad folk påstår, inte naturligt.

Detta är också anledningen till varför jag inte har satt min fot i ett badhus sen mellanstadiet då jag inte lyckades simma hem silvermärket (efter att ha fuskat med djupdykningen), och sedan dess skytt vatten som en katt. De traumatiska upplevelserna i duschen då jag mot min vilja exponerades för pensionärstanternas cancerfläckiga hud har gett mig men för livet. Så ni kan förstå att jag drog mig en smula när min moster glatt lade fram förslaget att det hade varit trevligt med "lide naokenbad".

Själv har jag inte besökt kallis en enda gång under de fem åren jag har bott här, och hade heller inte en tanke på att någonsin göra det, men följde trots allt med tack vare min mosters smittande entusiasm, välgrundade argumentering och övertygande hot om kroppsbestraffning. Hela veckan gick jag och gruvade mig inför besöket, och inte blev det bättre av att mina vänner skrämde upp mig med skräckhistorier från kallis av typen "jag var där en gång och när en kvinna böjde sig fram såg jag hur tampongsnöret hängde och dinglade fritt mellan hennes ben" och andra hemskheter.

Dock lyckades jag stålsätta mig, packade ned en baddräkt för säkerhets skull och promenerade målmedvetet ut mot Ribban med min moster i släptåg (eller om det var tvärtom). Vi gick över den långa bryggan som förenar kallis med fastlandet. Det gick bra. Vi betalade inträdet på femtio spänn. Det gick fortfarande ganska bra. Vi äntrade omklädningsrummet och jag slog mig ned på en bänk. Det kändes inte längre lika bra. Jag tog av mig jackan och min moster sa något hurtigt om hur skönt det skulle bli att hoppa i plurret. Jag började tveka. Tre katrinplommonsskrynkliga, höftledsopererade, gråstarriga, men framför allt oblyga kvinnor klev ut ur duschen. Jag började ana oråd. De smackade med sina tandlösa munnar, beklagade sig över diverse giktproblem, bronkithostade upp gula klumpar med slem och lät sedan frottén falla.

Det var obeskrivligt vidrigt. Jag kände vämjelse. Ren avsky. Total avsaknad av livslust. Förblindad av chocken rafsade jag ihop mina saker och famlade mig ut därifrån, ut i den friska tånglukten, så långt bort från liktornar och hemorrojder jag kunde komma. Jag sprang och sprang, fick lite håll, men fortsatte ändå att springa. Fast besluten att aldrig återvända.

Nu kan jag inte få bort dessa fasansfulla bilder från näthinnan. Hädanefter kommer mitt undermedvetna att förknippa alla nakna människor med denna ohyggliga scen. Från och med nu är det alltså endast torrjuck som gäller.

[Här hade jag tänkt klistra in en nakenbild på mig själv för att illustrera exakt hur frigjord jag är, men med tanke på mitt kommande värv som lärare då jag ju ska fungera som en förebild för unga bla bla bla...]

Dr. Blind, just prescribe the red one

2006-11-15T18:15:00.000+01:00

Haha, givetvis hade jag och M missuppfattat hela uppgiften, vilket vi precis fick reda på av den ena kursledaren, det var inte meningen att någonting skulle skrivas om de olika vetenskapssynerna, vi skulle bara reflektera kring dem. Så där, nu har vi reflekterat färdigt för idag, nu ska det drickas institutionsvin, thohej!

Dr. Blind, just prescribe the blue ones

2006-11-15T12:21:00.000+01:00

Okej, allt på forskarutbildningen är kanske inte en dans på rosor. Sitter just nu på jobbet och slavar med skrivuppgiften från Gehenna till kursen i vetenskapsteori. Nyss mottog jag detta ångestskri från min doktorandkollega M, som verkar fatta ungefär lika mycket som jag av det vi håller på med:

Hej. Jag läser Tolkning och reflektion. Citatet nedan hittade jag i den boken (s97f). Jag fattar inte. Gör ni det? "En skarpsinnig läsare skulle måhända ställa följande fråga: Om vi når kunskapen om generaliteter genom variationer i fantasin av ett visst givet fenomen (alltså 'väsenskådande') – förutsätter det inte att vi redan vet gränserna för variationen? Och är inte i så fall hela proceduren onödig, eftersom ju dessa gränser redan definierar invariansen? Härpå skulle Husserl förmodligen svara, att det är alldeles riktigt att man i själva verket – visserligen på ett omedvetet sätt – redan vet gränserna, ty dessa tillhör intentionaliteten, som i noesis, den intentionala upplevelseakten läggs på de hyletiska data för att bilda det intentionala objektet, noeman. Det är just i denna generella typ av intention, som vi medvetandegör, klarlägger, i intuitionen av väsendet, och som är målet för den eidetiska reduktionen. Vi ’ser’ det allmänna i det enskilda, s a s." Det handlar om fenomenologi.

Uppenbarligen tillhör ingen av oss kategorin skarpsinniga läsare. Så är det någon som har någon idé om hur ovanstående citat ska tolkas är ni välkomna att höra av er. Mitt korta men kärnfulla råd till M var: "Riv ut, skrynkla ihop, kasta." Förresten, alla ni som undrar vad jag egentligen gör hela dagarna (förutom att supa mig full på institutionens vin) kan kolla här. Nu. Back to work.

Oh baby baby, how was I supposed to know?

2006-11-14T22:37:00.000+01:00

Jag utlovade porr, och porr ska det bli. Vi måste prata om Kevin. Kevin Federline alltså. Britney Spears hånade och bespottade ex-man som efter skilsmässan nu hotar med stämningar, vårdnadstvister och fan och hans moster bara för att kunna fortsätta med det han har gjort så framgångsrikt de senaste åren, dvs leechat på Brittans pengar som den improduktiva och talanglösa nobodyn han är.

Det senaste patetiska utpressningsförsöket är den påstådda sexfilmen som K-Fed alltså vill ha 220 miljoner för. Utan att ge mig in i diskussionen om hur naiva (vilket är en snäll omskrivning av "fullständigt blåsta") kändisar som spelar in hemsexvideor måste vara, nöjer jag mig med att konstatera att det är olyckligt att Britney i likhet med Pamela och Paris tycks ha så dåligt omdöme att de ställer upp på såna grejen utan att tänka på konsekvenserna, men ställer mig samtidigt frågan varför det alltid är kvinnorna som ska skämmas när den här typen av filmer läcker ut. Männen verkar ju inte bry sig.

(Visst, det har väl spridits en del komprometterande material även med manliga kändisar, men de skapar sällan någon större uppmärksamhet om de inte innehåller bisarra sexlekar, prostituerade eller minderåriga. I de kvinnliga stjärnornas fall räcker det med att ett täcke rör sig i mörkret eller att en bröstvårta blottas för att skvallertidningarna och de joltdrickande counterstrikenördarna ska gå i spinn framför sina tangentbord.)

Jag menar, är det inte lika pinsamt för K-Fed att de här bilderna sprids? För såvida det inte rör sig om en fyra timmar lång onaniscen med Britney i huvudrollen utgår jag från att han också är involverad i diverse sexuella aktiviteter i filmen, så varför är det inte han som oroas över att folk kommer att få se hans löjliga o-face och hans finniga, håriga röv guppa upp och ned? Med tanke på hur fåniga nakna män ser ut i sängen borde han dessutom ha mer att skämmas över än Britney, så varför är han så ivrig att låta hela världen ta del av spektaklet?

Jag tycker inte att Britney ska falla till föga för utpressningen. Jag tycker inte ens att hon ska nedlåta sig till att inkalla advokater som gör upp i godo med hennes blodigel till ex-make. Hon borde skita i det, helt och hållet. Hon har absolut inget att skämmas för. Tvärtom. Det bästa hade varit om hon bara hade tagit det med en axelryckning. Sagt något i stil med: "Ja vaddå, jag hade sex med min man och det var gött. Vill ni titta får ni väl titta eller också kan ni prova att skaffa er egna intressanta sexliv."

Fan vad coolt det hade varit.

In the corner of my mind I celebrated glory but that was not to be

2006-11-13T22:24:00.000+01:00

Idag blir det fotboll, porr och pojkband, dvs det bästa av livets goda. Håll till godo.

Får väl börja med att snabbt summera Fotbollsgalan, det vore väl tjänstefel annars. Måste faktiskt ge TV4 en eloge för årets evenemang, om man bortser från Fredrik Reinfeldts pinsamma försök till stand-up-comedy-act var detta första gången man kunde se hela galan igenom utan att skruva på sig av obehag och skamkänslor och tvingas byta kanal när det är för plågsamt. I jämförelse med andra tevesända galor var den till och med nästan okej. Den höll, som min gode vän Tobias sa, "en acceptabel nivå".

Ingen gjorde bort sig, programledarna var någorlunda sansade (men varför hade Jessica Almenäs glömt att byta om från morgonrocken?), tacktalen var inte hopplöst styltiga (undantaget Henke "man uppskattar det inte nu men kanske om några år när man lagt av" Larsson, men han är i och för sig som världens mest okarismatiska icke-personlighet alltid lika monoton, så han är ursäktad) och vi slapp den obligatoriska tevegalakomikern som ingen vet vem det är och som ingen skrattar åt men som ändå tvingas gå ut på scenen och förnedra sig varje gång det behövs lite paus-"underhållning".

Nu skötte istället Lagerbäck, Lagrell, Hedman, Scherman och Peppe Eng detta på ett föredömligt sätt med sin gripande version av "Back for good", även om jag blev lite besviken över att inte få se Hedman köra en favorit i repris och bjuda på elektriska ålen, Peppe Eng knäa iklädd vadlång fuskpäls och Lagerbäck smeka sig över bröstet på den regnvåta, genomskinliga skjortan. Men som folkpartist har jag lärt mig att man inte kan få allt här i livet.

Mark Owen från Take That, som gjorde ett bejublat inhopp, var för övrigt hetare än någonsin. Forfarande hobbit, fortfarande knullbar. Orup var inte heller så dum.

Kul att Allbäck tilldelades priset Årets Forward, det var han värd, även om jag fortfarande blir lika förvånad varje gång jag ser honom. "Just ja, det är så han ser ut!" Som ett tvärsnitt av Den Svenske Mannen, blond, tystlåten och fullständigt alldaglig. Men grattis Mackan! Vi har alltid hejat på dig!

Mannen som gav Y-fronten ett ansikte, Fredrik Ljungberg, var också väl förtjänt av Guldbollen (när ska han komma ut ur garderoben förresten? Det börjar nästan bli Peter Jöback-löjligt nu), även om jag personligen hade hoppats på Linderoth. Min gissning är dock att morgondagens rubriker inte kommer att handla om Ljungberg utan om Adam Alsings homoattack på Petter "jag har inga hudpigment" Hansson.

Och de kvinnliga pristagarna då? Äh. Fuck'em. Ingen bryr sig ändå om damfotboll på riktigt, och jag är för trött och på för dåligt humör för att orka leka politiskt korrekt. Men Hanna Marklund var snygg. För att vara fotbollsspelare.

Fan, nu blev inlägget alldeles för långt. Ingen plats för porr alltså. Det får bli imorgon. Lovar. Ni får njuta av den här så länge:

I'm gonna get dressed for success, shaping me up for the big time baby

2006-11-12T16:43:00.000+01:00

Igår var det 90-tal som gällde, Karin och Tobias bjöd på gemensam födelsedagsfest som celebrerade decenniet som gav sunkigheten ett ansikte. Det var obligatorisk klädkod (bortsett från bruden som av outgrundlig anledning dök upp utklädd till vårdbiträde), spelades enbart 90-talsmusik (Roxette! D:ream!
Cut 'n' move! DJ Bobo!) och bjöds på tipsrunda och låtintrotävling (som mitt lag Robinson 1997, där jag var Åsa Vilbäck, naturligtvis vann överlägset).

Gårdagens outfit:

Observera att det alltså är en ärmlös tweeklänning med en skjorta under. Overkneestrumporna lämnade jag dock hemma, var rädd för att det skulle bli lite overkill, men när jag såg de andra festdeltagarna stillades den oron. Folk såg fördjävliga ut. Jag vet att Sofi Fahrman och andra modetyckare med för stort överbett försöker lura i oss att allt som är 90-tal är säsongens must-haves, men Sofi Fahrman har antingen ruskigt svagt minne eller också oförsvarligt taskig smak, för de kreationer som dök upp hos Karin och Tobias igår var fan inte att leka med. Om det är så årets modehöst kommer att se ut vill jag fan inte vara med.

Saker vi trodde att vi rensade ut, desinfekterade och brände på bål inför milleniumskiftet men som nu riskerar att grävas upp och återbördas till de levandes värd:

Dennis från Ödåkra-looken
Uppknäppt rutig flanellskjorta med upprullade ärmar och sliten band t-shirt (med fördel Red Hot Chili Peppers eller Pearl Jam) storlek XXL under, alternativt en tajt tunn polotröja där halssmycket givetvis hänger utanför polokragen.

Cilla från Anderslöv-looken
Färgglada skipants, USA-sockor, ribbstickad farfarströja eller kråsblus under långväst. Doft av Date-deodorant.

Wannabethugs-looken för Pontus från förorten (typ Häljarp)
Kläder bak-och-fram, såväl baggyjeansen som kepsen, där skärmen givetvis för den rätta rundningen har böjts över knäet. Huvtröja i tunn bomull under jeansskjortan. K7's "Come baby come" i hörlurarna.

Tuffa Tessan från förorten-looken
Jazzbyxor, Buffaloskor och påmålade ögonbryn. Bonusdetalj: mörk läppenna en bit utanför den naturliga konturen och ett ljusare läppstift.

Jordan Catalano/Pojkbandslooken
Lädersnöre knuten runt halsen, skjorta med väst, eller varför inte väst utan någonting under?

Kajsa Kool Kollektion (vad gör Kajsa Mellgren idag förresten?)
Karamellfärgade sidenblusar, tajta glansiga satinbyxor, korta fuskpälsar, lackkjolar, zebramönstrat och magtröjor med "gulliga" tryck. Och givetvis platådojor à la Baby Spice.

Alternativbruden-looken
Grunge. Babydollklänning och gympaskor. T-shirt under klänning med smala axelband, overkneestrumpor och slitna Dr Martins. (Tänk Shirley Manson i Garbage.) Accessoar: Pojkvän som är gitarrist i ett britpopband, injicerar heroin och bär tröjor med texten "Teenage abortion".

Frisyrer
Risig permanent som hängt med sedan 80-talet och snedsprejad lugg eller en tunn lugg som består av endast några få hårstrån à la Kelly i Bevvan. För män: Kennet Andersson-pagen. Eller *huga* Raspen-hästsvansen.

4 Non Blondes

Ta en ordentlig titt på denna bild. Sofi Fahrman och ni andra, är det verkligen det här ni vill ha tillbaka? Än är det inte för sent att ändra sig. Än kan ni vrida klockan tillbaka, eller rättare sagt, inte.

Do you brush your teeth before you kiss?

2006-11-10T18:47:00.000+01:00

I veckan har det ju pratats om att Markus kan få åka hem ikväll då idolerna bjuder på Motown-tema, men jag känner mig tveksam och hoppas fortfarande in i det sista på att det blir Cissi eller Johan, precis som jag gör varje vecka. Det börjar dock kännas aningen tröstlöst, Cissi och Johan är som kondylomvårtor, irriterande och äckliga, och hur mycket man än försöker att bli av med dem så kommer de alltid tillbaka med förnyad kraft. Men hoppet är ju det sista som dör brukar det ju heta, och det är inte över förrän den feta Peter Swartling har sjungit, och så vidare.

Fler saker som inte lär hända i kvällens Idol-avsnitt:
1. Ville Niskanen plockas in som joker och går sedan och vinner hela skiten.
2. Johans röst spricker inte och Cissis tolkning av The Supremes är faktiskt lyssningsbar.
3. Kishti beter sig sansat.

På denna plats hade jag egentligen tänkt presentera en utförlig och inträngande analys av varför idolengagemanget kan ses som vår tids folkbildningsrörelse, men insåg att jag nog måste skaffa mig ett liv istället. Eller åtminstone börja lyssna på normal musik igen. Så lämpligt då att Damien Rice i dagarna har släppt en ny skiva, att den är helt jävla fantastisk och att jag inte kan sluta lyssna på den. Fan, jag hade nästan glömt hur bra han är.

Det här är ett öppet brev till Damien Rice, mina drömmars man:

Dear Damien, if you by any chance would happen to read this blog (wich is highly unlikely, I know, but a woman's got to try, hasn't she?) I just have to tell you (and the rest of the readers) how much I love you and your fantastic music. I think that you both are absolutely gorgeous. You're probably the best thing in the world, after Carlsberg and oral pleasure (not necessarily together). Now I have a couple of questions for you that I'm hoping you could answer. It won't take long: 1. When are you coming to Sweden? 2. Are you single? 3. Would you like to ~~fuck~~ marry me? I look forward to your answer. Yours truly /winterkilling

Nu är det alltså bara att luta sig tillbaka och vänta, och den som väntar på något gott... som det ju brukar heta.

Woke up and for the first time the animals were gone

2006-11-09T22:44:00.000+01:00

De senaste månaderna har vi malmöbor kunnat njuta av den nya folksporten "Hur man undviker en gratistidningsutdelare genom att slå undan blicken och hastigt förflytta sig i sidled". Det är som ett gigantiskt urbant lajv med hela staden som spelfält och påminner lite i sitt upplägg om Super Mario Bros (förutom att det inte finns någon prinsessa att rädda och att man inte får hoppa ihjäl sina fiender) och Resident Evil. Men det som är allra mest fascinerande är att det är alldeles gratis att delta, och spelet börjar i samma stund som du kliver utanför dörren, vare sig du vill det eller ej.

De som förlorar är de som inte hinner undan i tid. Viljesvaga människor som inte kan säga nej. Som mot sin vilja sträcker ut handen och artigt tar emot ett exemplar. Och som trots alla varningar läser vad som står i tidningen och efteråt känner sig utnyttjade, smutsiga och kränkta. För att tvinga någon att läsa oredigerad dynga framordbajsad av någon bitter och livstrött praktikant som egentligen ville skriva på DN:s kultursidor eller vara bisittare i Nyhetsmorgon är likvärdigt med att tvångsmata någon med avföring. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag själv har bidragit till denna ovärdiga behandling av människor. Jag skäms. Och lovar att det aldrig mer ska upprepas.

Efter den olyckliga incidenten då min fagra nuna råkade dyka upp i PUNKT.SE har jag tydligen blivit lovligt byte för stadens alla MetroCityPunktse-varelser. Eller också är det bara jag som är paranoid. Men är det verkligen normalt att bli förföljd av ett gäng zombieliknande gratistidningsutdelare som skriker kätterska saker efter en? Hur som helst tror jag inte att jag gillar det.

Jag brukar förvisso alltid känna ett visst mått av obehag när en främling tilltalar mig på gatan, stirrar tomt framför sig och ler maniskt. Rör sig lite ryckigt. Dreglar. Det brukar oftast betyda någon form av trubbel. Ännu obehagligare blir det naturligtvis om det rör sig om fler än en, och de dessutom är unisont klädda så att det inte går att skilja på dem. Och om de agerar likadant, som vore de hjärntvättade. Det är också läskigt med den hastiga takten de ökar i antal, deras aggressiva fortplantningsbeteende liknar bakteriers i en särskilt gynnsam miljö. Det är som att varje gång man går ut har antalet på något märkligt vis fördubblats.

Snart kommer det att finnas fler gratistidningsutdelare än människor. Snart vågar man inte längre gå ut. Snart kommer ingen längre höra dig skrika.

Frågan är ju bara hur man vänder utvecklingen och reclaimar stadens gator igen, räcker det med att sätta ned foten och säga "nej tack lille vän, den där kan du forma till en strut och köra upp i baken" eller måste det till kraftfullare åtgärder? Och till vem vänder man sig i sådana fall? FN? Anticimex? Buffy? Kanske är en silverkula det enda som kan stoppa inkräktarna. Eller en kraftig minskning av AMS-åtgärder.

You'll not feel the drowning

2006-11-08T14:54:00.000+01:00

Två månader på nya jobbet och jag har redan fått löneförhöjning, prestationsångest och en fiende, inte nödvändigtvis i den ordningen. Folk jag träffar frågar vad min avhandling ska handla om och jag ljuger för alla. Jag har självklart ingen aning. Helst vill jag inte skriva något alls, utan önskar att tillvaron bara kunde vara så enkel och bekymmersfri som den är nu: jag läser lite böcker, går på några seminarier och super mig full på institutionens vin. Det räcker gott för mig. (Slå upp "arbetsskygg" i en ordbok och du hittar en bild på mig mellan Andy Fletcher och Jens Orback.)

En av fördelarna med min anställning på historiska institutionen är att man får reda på så mycket juicy stuff som inte kommer allmänheten till del, en hel del riktigt sjuka saker måste jag påpeka. Universitetsanställda verkar inte fungera som vanliga människor. Nyligen fick jag reda på att en mycket känd lundahistoriker tydligen lider av helt bisarra vanföreställningar, är manisk och sjukligt paranoid. Bland annat anklagar han en kollega på institutionen för att vilja mörda honom, och hävdar att denne en gång knuffade honom utför en trappa, och att han vaknade upp i en pöl av blod. Rena vansinnet naturligtvis, men tydligen är lundahistorikern så övertygad om detta att han är numera är livrädd för att gå till jobbet och ständigt är beväpnad med kniv för att kunna avvärja alla eventuella attacker.

Så ryktas det i alla fall. Rykten inom den akademiska världen skall dock tas med en rejäl näve grovkornigt salt, då akademiker av naturen är sluga och illasinnade backstabbers. Alltså borde jag egentligen inte berätta något om det här eftersom jag inte vill riskera att själv råka illa ut. Förmodligen har jag redan sagt för mycket. Och förmodligen kommer jag att hitta ett avhugget hästhuvud på mitt skrivbord imorgon. Men se det här som en varning till alla er som någon gång funderat på att göra en akademisk karriär och dyka ned i den ankdamm som kallas för universitetsvärlden. Folk här är sinnessjuka. Nu har ni blivit varnade. Så kom inte till mig och böla när era forskningsresultat plagierats, er forskningsutrustning "försvunnit" och era däck blivit sönderskurna.

There's a new crime, sexual suicide

2006-11-07T00:03:00.000+01:00

Nej, Almodóvars Volver var kanske inte det mästerverk som jag hade förväntat mig, tyvärr, och detta tack vare en hysteriskt överspelande Penélope Cruz som lyckades gråta sig igenom varje scen och göra tillvaron i biosalongen näst intill olidlig. Synd, för jag gillar verkligen Almodóvar och hans mustiga kvinnoporträtt, men i den här filmen tror jag att det blev både för mycket och för lite av det goda på en och samma gång. Nej, tacka vet jag La mala educación, herregud vad bra den är, lätt topp tio någonsin. Lätt.

Och inte för att vara sexistisk (för sånt ligger inte för mig, inte alls, nej nej), men Gael García Bernal är ju sjukt snygg i den också. Inte för att det gör filmen varken bättre eller sämre, men... äh, vem försöker jag lura. Klart det gör. Gael García Bernal är faktiskt helt sjukt snygg.

Men av någon fullständigt bisarr anledning verkar jag vara ganska ensam om den åsikten. I alla fall om man får tro Aftonbladet Klicks topplista över knullbara kändisar, där Gael ligger absolut sist med 0,57 poäng av 5 möjliga. Nu kanske inte Aftonbladet Klicks läsare är särskilt representativa för hela befolkningen (det vore ju ytterst beklämmande i så fall), men ändå. Skulle Gael García Bernal verkligen vara skabbigare än Martin Stenmarck? Skabbigare än Lisa Miskovsky? Skabbigare än KJELL BERGQVIST? Det är fan inte möjligt.

Man undrar ju vad det är för fel på folk (samma som vanligt antar jag, men man undrar ju.) Vad blir nästa bisarra listplacering? Marit Paulsen slår ut Jessica Alba? Bert Karlsson brädar Orlando Bloom? Jackie Arklöv petar Beyonce? Tja. Nån gång ska man ju sluta förvånas.

My throat will burn, my eyes will ache

2006-11-05T23:16:00.000+01:00

Alltså, jag är inte den som brukar hylla filmer långt innan de har kommit, eller jo, det brukar jag ju, och inte sällan har jag fel angående deras verkliga kvalitet, men om ni bortser från det och låtsas som att jag inte alls är den typen som börjar dregla som Pavlovs hundar när jag får höra talas om nya filmprojekt, så måste jag nu få lov att uttrycka min förtjusning över den kommande filmhösten som kommer att bli helt strålande. Eller vad sägs om:

Marie Antoinette, premiär 17 november
Försök bortse från att Kirsten Dunst och hennes brist på överläpp spelar huvudrollen i detta coppoliserade kostymdrama och koncentrera er istället på Jason Schwartzman som Ludvig XVI och Steve Coogan och Marianne Faithfull i bärande roller. Kanske blir giljotinen Årets Julklapp?

You, Me and Dupree, premiär 17 november

Alltså, jag har ingen aning om vad den här filmen handlar om eller hur den har mottagits i USA, men bara det här screenshotet får mig att skratta högt. Ok, det kan erkännas att jag är löjligt lättroad när det kommer till Owen Wilson, men vad fan, kolla på karln, han har ju stödnacke. Och även om det här är den enda roliga scenen i hela filmen kommer jag ändå tycka att det är så värt det.

Shortbus, premiär 24 november
Amerikansk indiefilm när den är som porrigast, bögsex, trekanter, S&M och helt enkelt jävligt mycket NAOKET. Dessutom med höstens bästa tagline: "Voyeurism is Participation".

Paris, je t'aime, premiär 8 december
Tack och lov inte ytterligare en fransk film där Juliette Binoche filmas i motljus med tårar i ögonen, utan en genialisk episodfilm som skildrar Frankrikes huvudstad ur flera olika perspektiv av flera olika regissörer, bland annat just din favorit.

The Departed, premiär 25 december
"Forget Taxi Driver. Forget Raging Bull. Forget Goodfellas. As much as I LOVE those movies and as much as they have affected me in my lifetime, The Departed will hands down be Martin Scorsese's Master Work." Om ens 1% av detta hänförda uttalande är sant så kommer det här att bli årets bästa film. Mark my words.

Certain things you ought to know

2006-11-04T19:38:00.000+01:00

Ett axplock ur veckans nyhetsskörd hämtat från idiotiernas ändlösa vetefält:

Från svt.se:
"Ett forskarteam har genom att experimentera på möss kommit fram till att sänkt kroppstemperatur kan förlänga livet med upp till 20 procent. Forskarna hoppas nu på att deras upptäckt ska kunna tillämpas på människan. Lyckas de skulle vi kunna bli ungefär 150 år gamla."
Låter ju helt fantastiskt, men seriöst, vem fan vill gå omkring och frysa arslet av sig i HUNDRAFEMTIO ÅR?

Från aftonbladet.se:
"Russell Teeter från Delaware har efter att upprepande gånger blottat sig för småbarn dömts till att i två år ha på sig en t-shirt med texten I am a registered sex offender."
Nu hopar sig frågorna. Har han flera exemplar av tröjan eller är det en del av straffet att han tvingas handtvätta den varje kväll? Och om det finns flera exemplar, vem tillverkar den och var får man tag i den? (Jag tippar på www.billybutt.org) Kommer den att bli Årets Julklapp?

Från Sverigedemokraternas huvudorgan SD-Kuriren:
"Nyamko Sabuni är en svag minister. Sveriges integrationsminister är en person som bevisligen saknar även de mest elementära kunskaper i utlänningsfrågan. Det är i och för sig inte förvånande. Minister Sabuni är endast en av många som skaffat sig en god samhällsposition i egenskap av yrkesinvandrare."
Va??? Är det sant??? Ogillar Sverigedemokraterna den nya integrations- och jämställdhetsministern Nyamko Sabuni, folkpartiets taleskvinna i invandrarfrågor och själv inflyttad från Burundi??? SÅ OVÄNTAT!!!

*Gäsp* Nu. Hjälp mig att dö.

Here we are now - entertain us

2006-11-03T23:34:00.000+01:00

Okej, vi börjar med en tyst minut för Danny som ikväll har lämnat oss. (Varför Gud, varför? Herrens vägar äro outgrundliga.)

...

Så där. Back to business. Apropå dokusåpor förresten, jag kan inte sluta tänka på den här hysteriskt roliga artikeln författad av Aftonbladets egna Ronnie Sandahl:

"Jag hoppas att jag kan vara en symbol för någonting gott här i samhället. Men det är inte alltid så lätt", säger kungen den här gången och ler.
Andra skulle kanske hävda att han är huvudpersonen i Sveriges äldsta dokusåpa. Min generation betraktar sällan kungen som ett mönster att virka en duk av. För många av oss är han den subventionerade dokusåpastjärnan. En trevlig kult-scout som man gärna har i sin tv eller i sin tidning. Kungen har inte behövt göra mer än att födas och stå ut. Jag utesluter inte att även det kan vara ett hårt jobb. Men jag kan inte se på vilket sätt hans kändiskap skiljer sig från exempelvis Big brother-Antons.

Ronnie har så rätt. Hela knugahuset är som en levande cirkus med apor, hovnarrar och väldresserade hundar som kan gå på bakbenen där de medverkades enda prestationer är att de dyker upp, lägger huvudet på sned och försöker se söta ut. En idiot hade klarat av det. Och - se där - så lämpligt att så redan är fallet.

Ni kanske tycker att det är spännande när man låser in ett gäng socialt handikappade och mentalt efterblivna stackare i ett hus i 100 dagar, men betänk då att knugafamiljen genomlever ett helt liv på detta sätt.

Spektaklet borde faktiskt dygnetruntfilmas och visas för en bredare publik än Elisabeth Tarras-Wahlberg, kanske till och med i en helt egen kanal, TV4 Royal eller något. Det tycker jag att knugen och hans familj kan bjuda på. Vi betalar ju faktiskt för deras uppehälle och något ska vi väl ändå ha tillbaka? Den tiden då massan nöjde sig med harmlöst bandklippande, glättigt sommarfirande från Solliden och en klapp på barnens huvud är förbi.

Nu kanske ni invänder att detta redan ha gjorts, men fuck Hey Baberiba säger jag. This is hardcore. Det här ska vara på riktigt. Det här ska vara den råa, ocensurerade, fisluktande verkligheten. Familjen Bernadottes öden och äventyr ska vara som den svenska, lite lyxigare, versionen av The Osbournes.

Tänk er själva, alla ingredienserna finns ju redan där. Den förvirrade, stammande och dreglande familjefadern som bara orkar bry sig om snabba bilar och vapen. Den självgoda matriarken som styr familjens förehavanden med järnhand men som i själva verket bara är en parodi på vad det innebär att ha för mycket pengar och för lite god smak och bildning. Den äldsta dottern med ätstörningar och sällsynt dåligt omdöme när det gäller valet av gemål, sonen med grava personlighetsstörningar och tveksam sexuell läggning, samt den yngsta dottern som leker scandal beauty på Rivieran och vars supande och svinande hela tiden orsakar nya braskande rubriker.

Lägg till lite goa fastighetsskandaler, fortkörningar, olämpliga uttalanden och nazistsympatier till det och du har årets tevehändelse, I guarantee. Hade man grävt lite djupare hade man säkert kunnat vaska fram en och en annan knark- och otrohetsaffär också.

Ja, jävlar vad den serien hade gått hem. Nu är det väl bara att vänta på att STRIX ska göra slag i saken och installera kameror runt om på Drottningholm, i gemak och salonger, i stallet och i jaktstugan.

Kom ihåg var ni läste det först.

En smygtagen bild av Vickan när hon nådigt vinkar till undersåtarna (dvs min styvfar Bo) på Kungliga Ingenjörsakademins årliga bal som hölls i lördags. Med TV4 Royal hade du även fått se henne tända på i VIP-våningen på Sturecompagniet efteråt.

I’m a slave for you, I won’t deny it, I’m not trying to hide it

2006-11-01T11:52:00.000+01:00

Finns det överhuvudtaget NÅGON som ser Trälen? Fyrans nya dokusåpa där ett gäng överklassbrats samsas med några förortskids på en ö med bara en regel - det finns inga regler. I övrigt är det ingen som har en aning om vad serien går ut på, förutom att någon ska röstas ut (hur? varför? vem bryr sig?) och att någon vinner pengar (varför nu de välmående överklassbratsen skulle bry sig om det), ett koncept som kändes spännande för tio år sen men som nu på sin höjd framkallar en likgiltig gäspning. Inte ens jag orkar följa Trälen, och då vet man att det är dåligt.

Nej tacka vet jag den gamla goda dokusåpatiden med höjdare såsom Expedition:Robinson, Villa Medusa, Farmen och inte minst Baren. Här tänker jag faktiskt sticka ut hakan och hävda att Baren kan vara det bästa teveprogram som någonsin har producerats i detta land, alla kategorier. Nu kanske ni tycker att jag är spritt språngande galen eller uppvisar en sällsynt brist på god smak, men jag vidhåller nog att Baren var en fullständigt briljant serie som är sorgligt underskattad och tyvärr har hamnat i skuggan av andra supaknullasvina-serier som Big Brother och Paradise Hotel. För till skillnad från dessa lågbudgetshower som befolkades av intetsägande whitetrashkaraktärer med platinablont hår, navelring och brist på självinsikt, god smak och hjärna, hade Baren faktiskt ett hjärta. Där fanns humor, värme och äkta kärlek, där fanns patos, empati och samhällsengagemang (vilket inte minst Baren Alby bevisade).

För vem minns inte (och saknar) läderknutten Ingo, poeten Dick "Jag vill va' som en dildo" Lundberg, den slitna fembarnsmamman Marinette som ju förtjänade miljonen egentligen, världens blödigaste dödsmetallare Dellamorte, grisbonden Tommy, slacker-Molle, den förvuxna tonåringen Dag Finn, Mr Gay Sweden Alexander, feminist-Suzann, jagskafyllahennesomenkalkon-Robban, Jokkmokk, Kaj som stack med pengarna i säsong 1, de utvecklingsstörda enäggstvillingarna med sammanlagt 58 i IQ (varav den ene brodern stod för 3/4), Meral Tasbas som likt kondylom återvände varje säsong, järnrörs-Daniel, kanin-Sandra, strippan Linda som körde upp Sandras tanborste i underlivet, Anna Dabrowski och hennes dryge överklasspojkvän Marcus Krite (som sedan dog under mystiska omständigheter), Sonny, Jocke, Neno och alla de andra som huserade i Gamla Stans Bryggeri. Allt under överseende av den stränge Robert Aschberg vars förakt och motvilja mot deltagarna lyste igenom som ett fyrtorn på mils avstånd.

DET kallar jag underhållning, DET kallar jag kvalitet. Om det finns en Baren-dvdbox vill jag ha den (det är faktiskt bara 54 dagar kvar till julafton), det eller en real doll som ser ut som Daniel Dellamorte.

Svara mig du, var är han nu, jag bara u-u-undrar, var är han nu?

We are the robots

2006-10-31T20:34:00.000+01:00

Jag vill inleda med att tacka Lina och Sofie för att de bjöd in mig till sin konserverade päron och after eight-kväll igår, hade det inte varit för dem och deras sjuka humor hade jag aldrig introducerats till Davecat. Davecat är en till synes helt vanlig man, han är 33 år, bosatt i Michigan och tycker om 60-talskitsch, Joy Division, japansk kultur och att spela Playstation. Inte helt olikt andra män i min omgivning alltså.

Davecat har dock en udda böjelse. Han är onormalt fascinerad av real dolls, robotar och synthetic humans, så till den milda grad att han sedan ett par år tillbaka lever i en relation med en upplåstbar docka vid namn Sidore. Det unga paret medverkade i femmans djuplodande och högkvalitativa dokumentärserie Outsiders förra veckan där man fick en inblick i deras liv tillsammans.

Davecat och Sidore är precis som alla andra par, de har romantiska träffar, går ut och äter på mysiga restauranger och har ett fantastiskt sexliv, den största skillnaden - förutom att Sidore är gjord av silikon - är att deras förhållande är ovanligt harmoniskt då de sällan bråkar eller har några större meningsskiljaktigheter, samt att varken Davecat eller Sidore har något emot om den andre skulle råka vara otrogen.

Nu kanske ni tycker att det låter som att Davecat är ett perverst psyko, och jag måste erkänna att det även var min första tanke när Lina och Sofie berättade om honom för mig och visade mig hans blogg där han med stor inlevelse och imponerande kunskap diskuterar de olika sorters syntetiska dockor som finns på marknaden. Men nu när jag fått lite tid att smälta Davecats något udda val av livspartner så kan jag inte låta bli att tänka att han kanske trots allt inte är så tokig som man kan tro.

Jag menar, vore det inte fantastiskt att ha ett förhållande med någon som aldrig gör en besviken, som aldrig ljuger eller smittar en med könssjukdomar, som inte snarkar eller glömmer bort att fälla ned toaringen, som inte är ute och super med polarna och kommer hem med en stinkande ölandedräkt klockan sju på morgonen och som inte tvingar en att spendera söndagseftermiddagrna med svärmodern från helvetet? Precis, det var vad jag också tänkte. Nu gäller det bara att skrapa ihop de 6499 dollar som krävs för att man ska ha råd med den perfekta partnern (+ $850 i frakt, vilket är dubbelt så mycket som en reguljär flygbiljett mellan Europa och USA för en vanlig människa, men hej, smakar det så...) , men det tycker både jag och Davecat att det får det vara värt.

Davecat med sin älskade Sidore, vem har sagt att kärlek inte kan köpas för pengar? Just ja fan, det var ju jag, i det här inlägget.

Let's chase the dragon

2006-10-30T18:09:00.000+01:00

En annan sak jag reagerade över när jag var i Amsterdam (förutom den legaliserade prostitutionen) var hur öppet folk tog droger. Och inte bara i så kallade coffeeshops, i varje gathörn, gränd och prång stod det någon som tände på eller som ville sälja. Vårt sällskap verkade dock vara de enda som upprördes över detta, alla andra passerade helt oberört förbi utan att så mycket som höja på ögonbrynen. Själv kunde jag inte blunda. Aldrig har jag sett så många narkomaner, langare och utslagna människor på en gång som i Amsterdams populäraste turistkvarter, det var en minst sagt märklig upplevelse för min välindoktrinerade svenska spolakrökensjäl. Till en början kändes det en aning olustigt, hade det varit någon annanstans i världen hade jag gripit efter överfallslarm och tårgas, men efter att vår guide förklarat att de holländska knarkarna i regel är ganska harmlösa ("Narkotika är så billigt här att det inte finns någon anledning för dem att stjäla och råna") så kände jag mig betydligt lugnare.

Tillbaka på hotellrummet: Jag surfade runt på Aftonbladet Klick och läste om Hollywoods senaste knarkskandaler och fick då veta att David Hasselhoff brukade bajsa på sig till följd av sitt missbruk, Paris Hilton smugglade marijuana i en teddybjörn, Kate Moss snortade kokain offentligt, Pete Doherty injicerade heroin i ett sovande fan och smetade in väggarna i blod, Whitney Houston såg ut som ett levande skelett efter flera års crackmissbruk, Kelly och Jack Osbourne hade stämpelkort på rehab-kliniken, Snoop greps för vapen- och narkotikainnehav, Anna Nicoles advokat försåg henne med metadon och skandalblondinens son dog av en överdos.

Det finns något djupt symboliskt i att de som är de största konsumenterna av narkotika är den utslagna underklassen och den uttråkade överklassen. Däremellan finns den alkoholdrickande medelklassen, de vänsterintellektuella gräsrökarna och de pillerknaprande partykidsen, men det är sällan de fastnar för de tyngre drogerna utan att först ha gjort en rejäl klassresa uppåt eller nedåt. Man kan ju fundera över vad detta beror på. Att man dränker sina sorger i sprit och droger när man befinner sig på livets och samhällets botten kanske inte är så konstigt, men när man till synes har allt - pengar, utseende, kändisskap, ett rum fyllt med pradaväskor och gucciskor, ett hus i Malibu, en sällskapshund vid namn Tinkerbell och en latino lover i varje stad - vad är det då som driver en? Kanske är det bara olika sidor av samma mynt att vara snuskigt rik och fullständigt utslagen. Kanske är känslan av uppgivenhet, trisstess och meningslöshet densamma. Kanske är det bäst för alla oss andra att stanna kvar där vi är, i den trygga mittenfåran, så att vi kan fortsätta låtsas som att det fortfarande finns en mening med någonting.

Senaste nytt: "När hon åkte utomlands skar hon ett hål i en teddybjörn och fyllde den med marijuana. Hon bar med sig sin egen privata gömma överallt, oavsett konsekvenserna" berättar fd pojkvännen Nick Carter i intervjun. Teddybjörn? Jag tycker att det ser ut som en hund...

I don't feel like dancin'

2006-10-29T22:45:00.000+01:00

Utekvällen igår kan gå till historien som världens kortaste, jag snubblade in på KB klockan 02.14 och snubblade ut igen klockan 02.27 i sällskap med nån snubbe som envisades med att följa med mig hem, vilket han också fick, men det var också allt han fick. Fysisk närhet är fruktansvärt överskattat och jag är så less på valhänt trevande under täcket och pinsamma bedtimestories. Nu ska jag inte sitta här och låtsas som att det handlade om ett själarnas möte, herregud nej, jag var så berusad att jag knappt kunde prata, än mindre föra mig i sociala sammanhang, jag glömde ta emot växeln på en hundralapp efter provianteringen på Falafel no1, och jag tror också att jag råkade få med mig någon annans paraply som jag sedan fäktades med à la jedistylee hela vägen hem som den sofistikerade vuxna kvinna jag är, men ändå, rent teoretiskt, det kunde ha blivit så bra.

Killen i fråga - vi kan kalla honom Jens för enkelhetens skull - var rätt söt men alldeles för ung för sitt eget bästa och inte alls min typ, men egentligen var det väl inte hans fel, det var jag, det är alltid jag, han kunde inte hjälpa det, men hela grejen var ett stort misstag, att bjuda in en vilt främmande man till sitt sovrum, vad tänkte jag på, var det inte sånt man sysslade med som ung och experimenterande tjugoåring, är jag inte för gammal för det där nu, jo det är jag nog och jag borde ha låtit bli, om inte för min egen skull så åtminstone för hans.

"Har du inte ångest", frågade Tobias när jag pratade med honom i telefon nästa dag, men nej, inte ens det, jag har inte ens vett nog att ha ångest, jag vet att jag borde ha det, det är sånt som hör till en söndagsmorgon då man vaknar upp bredvid en främling, men jag känner mig bara uttråkad, håglös, oinspirerad, som att jag gjort allt förut, sett allt, upplevt allt, och att inget är roligt/intressant/spännande längre. Ingenting är magiskt, och inget är romantiskt, och jag som bara ville ha dans, dans, dans, men nu känner jag inte ens för att dansa längre. När hände det? När blev jag plötsligt så oändligt gammal och trött? Jag lovar, jag kommer att sluta mina dagar som en ensam bitter nucka som äter kattmat, pratar med sina krukväxter och tittar på Kvinnofängelset.

People say that it will kill me but they don’t understand, people never do

2006-10-28T18:18:00.000+02:00

Ikväll är jag kär i Anna Ternheim. Jag kommer att sitta till vänster på rad fem i Malmös konserthus och gråta som en karl när hon plinkar på sitt piano och sjunger om ensamhet och utanförskap på sin quirky svengelska med alla dessa underliga formuleringar. ("God knows I tried to leave her, but she's got a constant fever"). Hennes accent och udda sätt att betona vissa ord har fått en del skivrecensenter att förfäras, men jag tycker att hennes kantiga skolengelska enbart är charmig. Allt måste inte vara så jävla perfekt hela tiden, huvudsaken är att det berör.

Jag har blivit så dålig på att lyssna på musik, det är ett illavarslande tecken att jag i genomsnitt lyssnar mer på klåparna i Idol än på artisterna i mitt skivställ. "Shape up!" som Kishti brukar säga. Även om jag blev helt bestört när Linda Seppänen röstades ut igår. Vad tänkte alla ni som satt hemma och skickade iväg ett sms med texten JOHAN eller CISSI, hur mår ni, är ni friska? Jag förstår inte.

Under min sejour i Amsterdam noterade jag att holländarna inte har någon som helst smak. Är det någon som kan nämna ett enda bra band från Holland till exempel? De enda jag kommer på är typ 2 Unlimited och Anouk. Vart man än gick i Amsterdam spelade de bara skrålig pubrock eller Basshunter. BASSHUNTER. Tror förresten att jag såg honom glida förbi på Kastrup när vi satt och väntade på vårt bagage, men det var efter att vi korkat upp den sista whiskeyflaskan så jag kan ha fel. Förresten, om min tid som universitetsanställd kommer att fortsätta så här kommer jag med all sannolikhet att sluta mina dagar som gravt alkoholiserad och obotligt leversjuk. Om skattebetalarna fick kännedom om hur stor andel av statens pengar som helt enkelt bara sups upp skulle alla vara anarkister. Jaja, vad bryr jag mig, jag har inga skrupler och gratis är alltid gott.

Tillbaka in i dimman!

I can buy you but I can't make you do what you don't

2006-10-26T16:23:00.001+02:00

Amsterdam är verkligen så bisarrt som jag hade föreställt mig, om inte värre. Igår gick vi på stadsvandring med en holländsk guide som även är professor på det arbetarhistoriska institut som vi besöker denna vecka. Stadskärnan är verkligen en superkontrast mot det hypermoderna, överdesignade och cleana område som vårt hotell ligger i, och vi promenerade omkring i flera timmar och oh-ade och ah-ade fascinerat åt haschbarerna inhysta i k-märkta 1600-talsbyggnader, de vindlande kullerstensgatorna täckta av kanyler och bajs, de trånga gränderna där narkomaner och hemlösa krälade i rännstenen och de påtända ynglingarna som pissade på de pittoreska kanalhusen och dess konstfullt utsmyckade fasader.

Lex Luthor, vår holländske guide, gick i täten och pekade ut historiska platser som han trodde skulle vara av särskilt intresse för oss. ("I den här stentrappan trillade den svenske skeppspojken Anders Andersson från Åseda soken omkull på fyllan efter en våt natt ute med de andra sjömännen från m/s Victoria.") Han passade även på att hylla holländarnas speciella små egenheter, och förklarade de många fördelarna med en liberal inställning till knark och prostitution (dvs det är lätt att bli hög och lätt att få knulla), och i sann brorduktiganda blev vi alldeles förfärade och så där härligt osjälvkritiskt världssamvetesfördömande som vi svenskar gärna blir när vi är utomlands och alla andra gör fel utom vi, men den överlägset skitnödiga attityden gick tack och lov över några timmar senare när alkoholen och rökat gjort sin verkan och Tatiana och Katia dansat för oss och sedan bjudit på en stunds helkroppsmassage.

Nej, men allvarligt talat, att gå igenom Red-Light District mitt på ljusan dag och se dessa sorgsna öststatstjejer med sina bästa år bakom sig (om de ens haft några) stå i skyltfönstret och vänta på kunder medan ryggradslösa män irrar runt med lystna blickar och drägglande käftar i jakten på ett billigt luder att sätta på var en av de mer obehagliga upplevelser jag haft i mitt liv. Att så mycket smärta, så mycket hopplöshet och så mycket hjärtlöshet kan rymmas inom så få kvarter är oerhört skrämmande. Man undrar ju vad som rör sig innanför pannbenet på de där holländarna. Lex Luthor påstod att det är för kvinnornas skull som Red-Light District finns, att det är för deras eget bästa som det byggts en hel stadsdel dit kåta och empatistörda män kan gå för att förlusta sig på uttjänade kvinnokroppar. Det är ett ganska absurt resonemang. Dessutom ett ganska cyniskt, människoföraktande och jävligt vidrigt resonemang.

Så här är det: är du för ful, för lat, för korkad, för osympatisk, för illaluktande, för pervers eller för oattraktiv för att få ligga, acceptera läget och gå hem och runka eller skjut dig själv. Du kommer ändå aldrig att bli älskad på riktigt, hur mycket du än försöker, hur mycket du än låtsas och ljuger för dig själv, du kommer inte att bli älskad, inte för den du är, inte ens för alla pengar i världen, så stäng gylfen och gå hem, det du söker finns ändå inte där.

I need you so much closer

2006-10-23T23:57:00.000+02:00

Bloggen gör denna vecka ett gästspel i kategorin "svenskar i utlandet" då jag rapporterar direkt från Amsterdam. Sitter i skrivande stund ihopkurad i hotellsängen (som jag delar med en annan doktorand vars namn kanske bör hållas hemligt då personen i fråga är gift) och njuter av utsikten från hotellrummet. Amsterdam är en konstig stad, i alla fall den delen av staden som vi bor i som påminner om ett gigantiskt och pretentiöst designhögskolanexamensprojekt. Alla byggnader är jätteunderliga, det finns inga räta vinklar någonstans, och en promenad genom området påminner snarare om en rundtur i Lustiga huset än en normal stadsvandring. (Eller också beror det på de där skojiga cigaretterna som jag köpte på caféet runt hörnet.)

Hotellet vi bor på är inget undantag, utan snarare en orgie i "spännande" lösningar. Jag chockades så smått över att duschen i vårt rum endast avskiljdes från resten av rummet medelst en tunn glasvägg, men det finns tydligen doktorander som dragit ännu kortare strån. I exempelvis rum 608 finns inget golv, och i rum 203 (där jag glatt suttit och supit/hånskratt hela kvällen) står toaletten mitt i rummet, och begreppet "öppen planlösning" har plötsligt fått en helt ny innebörd. Detta arrangemang är sannerligen något för de mer vågade och oblyga, de som gärna delar med sig av sitt innersta (bokstavligen talat), och som inte lider av diarré eller scenskräck. Och med ens blev jag oerhört tacksam över den tunna lilla glasväggen i vårt eget krypin.

Och nej, det är alltså inget skabbigt ockuperat ruckel vi bor i, utan ett av Amsterdams finare hotell. Modern avantgarde-design kallas det visst. Jo, jag visste att holländarna var liberala, men nog finns det väl en gräns för hur "liberal" man vill vara tillsammans med sina arbetskamrater? Att krysta inför publik anser i alla fall inte jag bidrar till att förbättra arbetsklimatet för de anställda, personligen föredrar jag gammalt hederligt afterworkande. Men kanske är detta det nya sättet att umgås på, det effektivaste sättet att snabbt utveckla tillit. För en snubbe du nyss sett lägga en kabel och torka sig i röven med det allra sista bortpillrade pappret från dassrullen behöver du ju aldrig frukta, honom vet du att du alltid kommer att kunna i lita på. I vått och i torrt.

Frågan är ju bara vad som blir nästa steg, tarmsköljning i baren? Konferenser i bajamajor? Offentligt lavemang på torget à la Gert Fylking? "Allt är möjligt", som vi liberaler brukar säga.

The best days are not planned by common sense, by lack of time, you just happen to be where everything feels fine

2006-10-22T16:13:00.000+02:00

Igår: Besökte "Copenhagen Gay and Lesbian Film Festival" för att se Whole New Thing, oändligt vackert om en förvirrad tonårings kärlekskramper och hans lika förvirrade hippiefamilj som långsamt faller samman trots fina ideal och en obändig tro på att kärlek kan lösa allt, fast bara nästan, och alla i salongen snorade i tröjärmen för att det var så fint. Stötte på Tobias av en slump på vägen hem och följde med på en fest hemma hos någon jag inte kände och vars ansikte jag snart kommer att ha glömt, men fy fan vad roligt vi hade, vad fint att man bara kan dansa och sjunga så där tillsammans, trots att man egentligen är främlingar för varandra. Vinglade vidare till KB på en obekväm pakethållare och träffade Anna och L i kön, och Tobias hånglade som vanligt med L, det var lustigt men samtidigt lite bisarrt, och sen träffade jag Hanna på dansgolvet och vi hoppade omkring till gamla 90-talshits och varje låt var "världens bästa" och kvällen tycktes aldrig ta slut. Pratade med en kille som var boxare och gillade att lyssna på reggae och kunde inte säga nej när han frågade om mitt nummer fast hans typ inte alls är min typ, men tyckte att det var lite lustigt att min typ tydligen är hans typ. Blev bjuden på lyxiga drinkar med parasoll av en kille som påstod att han kände Tre Solar-Hobert och Tre Solar-Endre, och den fina meriten belönades givetvis med några pussar, för vem vill inte frottera sig med det fina folket liksom? Upptäckte den där söta killen som jag sett i lärarhögskolans korridorer och jodå, han brukar visst se mig också, och jag tror de spelade New Order eller kanske var det Alphaville, men vi dansade i alla fall och höll sedan handen hela vägen hem.

Idag: Bakis, desillusionerad och trött. Trött på att bara äta knäckebröd och gurka (det är det enda jag har hemma). Trött på drivorna med blöt tvätt överallt eftersom det där jävla torkrummet inte fungerar som det ska (och jag som måste packa inför Amsterdam, men det går inte, för allt jag tänkte ta med mig är blött). Trött på pojkar som tror att bara för att man bjuder in dem till sitt hem så inbjuder man till allt möjligt annat också (nej, nej, nej). Nej, det finns ingenting som heter kärlek och den löser heller ingenting. Inte idag i alla fall, inte här. Kanske någon annanstans, i någon annans liv. Nu ska jag trampa hem till Tobias och bli bjuden på mat och titta på en serie som handlar om folk som skjuter ihjäl varandra. Förhoppningsvis får det mig att må lite bättre.

In memorium. Jonas "Snäckan" Snäckmark.

Carro: Visste du att Snäckan påstår att han blev religiös efter en dag då Gud uppenbarade sig och talade till honom?
Lina: Men herregud, hur lät det? "Snäckan, min son, lyssna noga nu, ty jag har en uppgift åt dig. Du skall hädanefter viga ditt liv åt att härma Eddie Vedder." "Ja Herre. Ditt ord är min lag."

You walk past a cafe, but you don't eat when you've lived too long

2006-10-21T02:32:00.000+02:00

Brukar ni se Du är vad du äter, Toppform eller Älskling, vi dödar barnen? Suckers. Själv brukar jag stå över all form av matnoja och kroppsfixering efter att ha insett att det inte spelar någon roll vad jag gör - jag går ändå varken upp eller ned. Faktum är att jag har sett likadan ut de senaste 10 åren efter det att jag lämnade puberteten bakom mig. Ibland händer det faktiskt att jag - lite lagom halvhjärtat - försöker förändra min något osunda livsstil för att leva mer hälsosamt, och intalar mig själv att det kanske vore en bra idé att dra ned på sockerintaget och kanske till och med ta en runda i löpspåret då och då för att inte lungorna helt ska förtvina framför dumburken, men efter en och en halv dag med fullkornsbröd, plastaktig lightost, baljväxter med lågt GI-värde och en bitande träningsvärk brukar jag oftast lägga ned projektet.

Nåväl, häromdagen råkade jag dock slå över till Du är vad du äter på TV3 och såg det omtalade inslaget då hälsofascisten Anna Skipper visar den olycklige deltagaren hur mycket personen i fråga sätter i sig under en vecka. Med en dallrig pizzaslice i ena handen och ett glas kalorimättat vin i andra skrattade jag rått åt högarna av kycklingklubbor, glass, lösgodis, läsk, småkakor, cheeseburgare, pommes, choklad, öl, korv, chips och revbensspjäll som låg upptravade framför dem på bordet, medan den stackars deltagaren höll på att dö av skam och äckel medan hon mottog obersturmführer Skippers bannor och förmaningar.

Sen började jag fundera på vad jag själv hinner sätta i mig under en vecka, och hur aptitligt det hade sett ut om man brett ut allt detta på ett långbord. Tanken svindlade. En kort sammanfattning av vad jag ätit de senaste 7 dagarna kan här vara på sin plats för att sätta in er i problematiken: 1 limpa, 2 ostbullar, 1 tub kaviar, 1 tub mjukost, 3 liter juice, 4 liter lightläsk, 6 koppar varm choklad, 2 koppar blåbärssoppa, en jävla massa te med mjölk och honung, 1 liter vitt vin, 2 päroncider, 3 pizzor med extra mkt ost, 2 port vegfärs med spaghetti, 1/2 fetaost- och purjolökspaj, 4 sojakorvar med hemgjord potatismos och smör, 1 port thaigryta med ris, 2 dajm, 1/3 påse ostbågar, 1 muffin, 1 croissant, 1/2 paket digestivekex, 1 paket riskakor, 5 bananer och 1 gurka. (Notera att förmodligen endast de två sista posterna hade godkänts av Reichsführer Skipper som hälsosam föda.)

Så kan det inte se ut. Dags alltså att (än en gång) omsätta planen "Beach 2007" i praktiken. Från och med nu blir det hej då Marabou och hej morot. Dessutom ska jag gå och förnya mitt Friskis-kort, och kanske göra hjärtklappningen på löpbandet "roligare" med ett par nya, färgglada toppar i polyamid och elastan. Viktigast är ändå att jag slutar göra omvägen förbi bageri Donau i tid och otid, eller tänker "oh så billigt" varje gång Lidl får in ett nytt parti med tyska chokladkex vars tillsatslista är skriven i finstilt. Måste försöka stå emot, även om det inte kommer att bli lätt. Jag är lite som tonårsdottern som dejtar en pizzaslice i den där tevereklamen, jag faller allt för ofta för män som är trekantiga och luktar ost och gammal burksvamp. Vi får väl se om jag lyckas bättre den här gången. På söndag kväll bör vi rimligen veta svaret.

"Men jag älskar faktiskt honom!"

On cold days it is easy to behave and easy to believe in it

2006-10-20T17:24:00.000+02:00

Det är kallt som fan, midvinter, istid. Jag får bronkithosta bara av att gå från Malmö högskola och hem, sväljer en liter snor om dagen och ligger och hostar upp slem i Davids säng. Ytterst charmigt, jag vet, men sån är jag.

För första gången tjänar jag så pass mycket att jag faktiskt kan investera i en ordentlig vinterjacka i år, inte en sån där fjortisjacka med fuskpälskrage från Carlings eller en massproducerad wannabejacka med tveksam kvalitet från H&M, utan en rejäl, snygg, moderiktig vinterjacka som signalerar att dess ägare har både stil, klass och pengar.

Enda kruxet är att jag har noll koll på var jag får tag i en sån jacka. Shoppingen är tyvärr inte särskilt upphetsande inne på Triangeln i Malmö. Kanske kan jag hitta en snygg jacka i Amsterdam dit jag åker på måndag, men frågan är hur mycket tid jag kommer få över till att ränna omkring i stan och hur mycket som måste spenderas i det spännande arbetararkivet som jag "egentligen" är där för att besöka.

Men är det någon som har något tips på ett dyrt och trendigt märke eller nån schysst modell som bara är too-die-for så får ni gärna höra av er. Tänk i termer som "glamourous rock chick", "vintage urban couture" och "New York, New York", tänk stilikoner som Cameron Diaz och Maggie Gyllenhaal, och låt endast fantasin sätta gränserna (samt priset, it's not all about the benjamins, jag kan sträcka mig till prisklassen "en månadshyra" eller "en hyfsad Canon digitalkamera").

Om jag mot all förmodan inte skulle hitta något i tulpanernas, väderkvarnarnas, horornas och haschpsykosernas stad, är det möjligt att jag gör ett nytt försök med ASOS, trots att det gick så fantastiskt käpprätt åt helvete sist när Posten hade det goda omdömet att skicka tillbaka den beställda försändelsen till England. Men nu är jag beredd att ge dem en ny chans, jag menar, titta bara på de sjukt sjukt snygga kapporna här under, och tala sedan om för mig vilken av dem jag bör välja:

Miss Sixty Tailored Coat

French Connection Tulip Coat

Killah Dogtooth Coat

Och när man ändå är inne på ASOS och härjar kan man ju lika gärna plocka upp de här:

Eller kanske de här:

Eller varför inte de här?:

Det finns så mycket man vill ha men kanske trots allt inte behöver. Ytterligare skor med decimeterhöga klackar att svaja fram på på Malmös kullerstensgator hör möjligtvis till den kategorin. Men vad fan. Det är svinkallt ute, snart november, snart julrush och allmän julklappshets. En julklapp i förtid är jag värd. Eller kanske ett par. För att peppa mig själv. För att stå ut i höstmörkret. För att inte förfrysa och förtvina inuti.

"Add to basket and proceed to checkout?" Yes please.

And after all, don't feel like nothing, like walking away, like a mouth full of rain

2006-10-18T19:21:00.000+02:00

I helgen är det Copenhagen Gay and Lesbian Film Festival på Spegeln här i Malmö och jag tänkte dra dit, om det är någon som vill följa med. Tänkte se Red Doors (om en kinesisk-amerikansk dysfunktionell familj) och Whole New Thing (om en trettonårig pojke som inleder ett förhållande med sin 47-årige lärare) på lördag och kanske även någon av filmerna som visas på söndagen. Jag utgår från att det kommer bli bättre än mitt senaste biobesök då jag som ni kanske minns såg The Guardian, vars stora och ENDA behållning var Ashton Kutcher.

Ashton är verkligen det vackraste just nu. (Frågan är om jag hade någon annan poäng med det här blogginlägget än att få klistra in den där heta bilden här ovanför. Förresten, har jag nämnt den gången jag och Lina råkade få syn på honom i London? Han stod i ett fönster på andra våningen, halvt bortvänd från gatan, och blev intervjuad av MTV. Varje gång det såg ut som att han skulle göra en ansats att vända sig om och vinka blev massorna utanför - som till mesta delen bestod av besatta tonårstjejer, och så Lina och jag så klart - som galna och började gråtskrika hysteriskt.)

Jag är sååå avundsjuk på hans fru, den botoxade, nedslimmade och uppstoppade Demi Moore som får leka med honom på daglig basis.

Ashton (28) och Demi (45) utgör ett av Hollywoods mest bisarra par, då de utåt sett inte tycks ha något gemensamt. Ashton är en goof, knappt torr bakom öronen, vars födkrok består av halvkassa b-komedier, inoljade utvik och en prankshow på MTV. Demi är en föredetting vars största succé på filmduken var en film som handlade om hur hon tar Whoppi Goldbergs kropp i besittning efter sin död för att en sista gång fingerknulla sin exmake Patrick Swayze.

Tillsammans uppfostrar Ashton och Demi hennes tre barn, varav den äldsta är endast tio år yngre än sin nya styvfar. Jag kan ju bara meddela er att om JAG hade fått en styvfar som såg ut som Ashton...

Anyhow.

Man kan ju gott fundera på hur mycket jag och Ashton hade haft gemensamt om vi hade träffats. Killen verkar inte smart, och dessutom har han den där grabbigt pubertala humorn som kan vara ganska rolig om den presenteras med ett visst mått av ironi av en charmig brud med glimten i ögat, men som blir direkt plågsam om den åtföljs av ett intelligensbefriat höhöhö-skratt av en vuxen man som fortfarande tycker att det är stor underhållning att spola folk i toaletten och göra kalsonggreppet (102 träffar på google för termen "kalsonggreppet" förresten).

Förmodligen hade jag blivit tvungen att sätta en munkavel på honom om jag skulle orka umgås med honom en längre tid, alternativt se till att jag alltid var rejält dragen under våra rendez-vous. Men vänta lite.... påminner inte det om en relation som jag redan har? Och som jag egentligen genast bör avsluta. Han är sjukt snygg, men totalt ointressant, och vi har inte ens sex längre.

Äh, vad fan. Nu lägger jag ner.

And all these country miles are nothing, compared to taking a chance

2006-10-17T01:48:00.000+02:00

En av de värsta sakerna jag vet är när folk jag egentligen inte gillar hör av sig och frågar om jag har lust att hitta på något, och jag blir tvungen att hitta på någon pinsam lögn för att slippa undan det hela. Ännu värre är det när man själv är den där personen som folk försöker undvika (fast det får man förstås aldrig reda på, man kan ana det, men aldrig säkert veta) och detta gör mig alltid lite nojig i kontakten med andra människor.

Givetvis inte med nära vänner och människor jag känner väl, de skiter jag i vad de tycker, men däremot kommer osäkerheten smygande när det gäller nyare bekantskaper. Tycker de verkligen om mig? Vill de ha mig med på riktigt eller frågar de bara för att vara snälla? Kommer de att tycka att jag är efterhängsen om jag är den som hör av sig först? Och så vidare. Jag är livrädd för att folk inte ska vilja hänga med mig, och vill gärna vara hundraprocentigt säker innan jag vågar fråga.

Det är ungefär som när man gick på lågstadiet och skulle fråga chans på någon söt kille, och för att undvika förnedringen att få ett nej var den säkraste metoden att helt enkelt låta bli att ställa frågan. Det var mycket smidigt, jag klarade mig effektivt genom hela grundskolan utan några brustna hjärtan, men å andra sidan blev det i längden rätt så ensamt eftersom jag aldrig vågade ta risken att bli nobbad.

Nu när jag är vuxen borde jag vara klokare och modigare, men det är jag tyvärr inte. Jag är lika räddhågsen och osäkert trevande i mitt kontaktsökande som jag alltid har varit, och nu finns ju inte längre möjligheten att lägga "fråga chansen"-lappar i folks bänkar, utan man tvingas möta tjurens horn öga mot öga efter att ha gått över ån efter äpplen. Det är inte det lättaste.

Jag har ju alltid stoltserat med att jag brukar göra av med fler vänner än jag får och länge förundrats över hur denna ekvation överhuvudtaget kan gå ihop, men allteftersom jag nu börjat närma mig minussidan har jag insett att det är dags att göra något åt saken. Därför kände jag mig otroligt stolt över att jag apropå ingenting slängde iväg ett "har du lust att gå på bio?"-mejl till min nya kompis M, och kände mig oerhört lättad när hon faktiskt svarade ja och inte hånskrattade eller spottade efter mig. Nästa steg blir att sms:a T och fråga om han har lust att luncha någon dag, och kanske, kanske kommer jag att kunna samla så mycket mod att jag vågar fråga V och F om de har lust att hänga med ut på en öl.

"Den som lever får se", sade gumman som hoppade i galen tunna.

Let's not waste more time

2006-10-15T18:37:00.000+02:00

På temat "dåliga teveserier som jag inte kan leva utan" har turen nu kommit till The 4400. Någon som följer den? Inte det? Någon som har hört talas om den då? Nähä, inte det heller. Tja, vad kan jag säga. Ni har inte gått miste om något. The 4400 är rakt igenom kass: ursprungsidén (ett gäng människor som varit försvunna i upp till sextio år återvänder till Jorden under mystiska omständigheter med nya, övernaturliga förmågor, senare visar det sig att de blivit "kidnappade" av människor i framtiden och att de nu återvänt till Jorden to complete a mission: att rädda mänskligheten från undergång), det fullständigt ologiska och orimliga manuset, de krystade dialogerna, det styltiga skådespeleriet, de billiga specialeffekterna, osv. Ja, ni förstår ju själva. Det är inte bra. Faktum är att The 4400 mycket väl kan vara den sämsta serien sen... sen... sen Sunset Beach.

(Om någon minns denna högkvalitativa evighetssåpa som gick på eftermiddagarna på TV4 under 90-talet och som handlade om ett gäng inavlade, makthungriga och fullständigt bindgalna invånare i ett litet lokalsamhälle i Californien som gjorde sitt bästa för att knulla, ljuga och försöka ta livet av varandra. Hälften av avsnitten var svartvita återblickar och den andra hälften drömmar, dessutom hade karaktärerna den dåliga vanan att alltid tala högt för sig själva för att förklara vad de tänkte och varför de handlade som de gjorde, vilket tydligen var den enda metod manusförfattarna behärskade för att driva "handlingen" framåt.)

För er som haft turen/oturen att missa de inledande säsongerna av The 4400 och nu av någon outgrundlig anledning bestämt er för att ge serien en chans kommer här en snabb genomgång av dess karaktärer:

Tom Baldwin - agent på NTAC (National Threat Assessment Command) som har till uppgift att kartlägga de 4400 återvändarna och se till att de anpassar sig till samhället, en uppgift han inte riktigt klarar av. Härligt macho och tjockskalligt envis med en rädda-världen-attityd som får självaste Bruce Willies att blekna i jämförelse.

Kyle Baldwin - Toms son som inte blev "kidnappad" ett par år tidigare, men som ändå drabbades av den osynliga kraften och därför hamnade i en långvarig koma. När han vaknade upp visade det sig att någon annan varelse tagit över hans kropp och som tvingade honom att begå ondskefulla handlingar mot hans vilja.

Alana - Toms fru som han träffade i en dröm och sedan tog med sig till den riktiga världen. Alana är en av de 4400, och hennes förmåga är att skapa parallella universum. Pratar gärna vitt och brett om hennes och Toms fantastiska sexliv. Är den enda i serien som faktiskt är shaggable, vilket mycket väl kan bero på hennes mystiska franska accent som ännu inte fått sin förklaring.

Diana Skouris - Toms partner på NTAC. Dyker alltid upp på rätt ställen i rätt ögonblick. Pålitlig, präktig och rättskaffens (och därför jävligt obehaglig). Knullar en annan av NTAC:s agenter, Marco, trots att hon av allt att döma är hemligt förälskad i Tom.

Maia Skouris - Dianas adoptivbarn som är en av de 4400 återvändarna. Maias förmåga är att se in i framtiden vilket gör henne till en ovanligt livstrött och cynisk nioåring. Intressen: att spela på hästar och jävlas med folk genom att tala om för dem att de snart ska dö.

Shawn Farell - Toms systerson som är en av de 4400. Driver ett ställe kallat The Center som är en samlingsplats för de 4400 där de kan träffas, chilla lite eller sitta i ring och sjunga "Kumbaya". Shawns förmåga är att hela sjuka och skadade genom handpåläggning. Lider av uppenbara Jesus-komplex.

Jordan Collier - Centrets förre ledare som hade stora planer för de 4400. Mördades under en fest på Centret av Kyle, eller rättare sagt, av den varelse som tagit Kyles kropp i besittning. Jordans döda kropp försvann sedan under mystiska omständigheter och har fortfarande inte återfunnits. Kommer historien att få sin förklaring? Kommer Jordan att komma tillbaka, kanske återuppstiga à la Jesus? Eller har manusförfattarna helt enkelt glömt bort honom? Ingenting är omöjligt i denna kalkonsåpa.

Lily Moore Tyler - En av de 4400. När hon kom tillbaka från "var det nu var de hade varit" visade det sig att hon blivit gravid. Ingen vet hur det gick till. En dag föll Lily ihop på golvet och när hon vaknade upp hade hon åldrats med 60 år. Ingen vet heller hur detta gick till. Ett par dagar senare dog Lily av sina ålderskrämpor och försvann således ur serien. Vi gissar att det var manusförfattarnas sätt att hantera det faktum att hon vägrade fortsätta att medverka i serien och bröt kontraktet.
Vi förstår henne.

Richard Tyler - "Kidnappades" redan på 50-talet då han jobbade som pilot för det amerikanska flygvapnet. När han försvann hade han ett förhållande med en ung kvinna vid namn Lily Moore. När han återvänder tillbaka till Jorden femtio år senare hookar han genast upp men en ny kvinna. Hennes namn är också Lily Moore och är hans före detta flammas barnbarn. Richard har alltså spänt på både sin nya fru och hennes farmor. Det känns fräscht.

Isabelle - Lilys barn som uppfostras på Centret av henne och Richard. Isabelle går även under smeknamnet "djävulsbarnet" eftersom hon som bebis med hjälp av sina otroliga krafter dödade alla som försökte skada henne eller henens familj, plus alla som hon av någon annan anledning inte gillade, inte var tillmötesgående nog (en gång försökte hon till och med döda sin egen mamma eftersom hon inte fick mat tillräckligt snabbt) eller helt enkelt bara råkade komma i vägen. I samma veva som hennes mor åldras femtio år åldras hon själv tjugo, och är alltså i säsong 3 plötsligt en ung kvinna med allt vad det innebär av naivt ungdomligt oförstånd och trevande sexuellt uppvaknande à la Den blå lagunen. Hon gör allt för att få en skräckslagen Shawn i säng som inte känner sig helt bekväm med att ha sex med en person som några dagar tidigare fortfarande kröp omkring i blöjor.

Denna fantastiska serie går alltså klockan 19.05 på söndagar på TV3. Missa inte. Eller förresten... Dammsug, läs er läxor, ring er gamla farmor, gör vad som helst istället. Själv gick jag och såg Marit Bergman spela på KB (och ja, hon körde "You can't help me now" och det var HELT JÄVLA FANTASTISKT, tack Liv-Marit). Nu ska jag spendera resten av kvällen med att försöka bryta mitt The 4400-beroende och inte kolla på det inspelade avsnittet.
Måste. Försöka. Stå. Emot. Måste. Måste...

En gammal sång får en helt ny text, en äcklig röst som billig sex

2006-10-14T13:42:00.000+02:00

Jessica Myrberg och hennes läskiga piercingar har lämnat Idol, sörjda och saknade av ingen. Och som vanligt är det Ursäkternas Dag när idolerna åker ut. Förra veckan var det Natalie Kadric som gnällde över att tittarna inte hunnit lära känna henne ordentligt eftersom hon fått för lite tevetid, och efter att Jessica åkt ut igår började det genast gnällas om att det bara är småbrudar som röstar (här vill jag lägga in mitt veto, jag råkar nämligen känna till två kvinnor, inga namn nämnda, men båda 25+, som igår glatt fattade mobiltelefonerna för att ringa in), och att de bara röstar på de killar som de tycker är söta och som de är lite kära i (nyss nämnda kvinnor, båda alltså halvvägs till medelålders, röstade givetvis inte på de deltagare de är kära i, utan på dem som de vill knulla) och detta är tydligen enligt vissa djuuupt orättvist.

Att Sara (som dessutom inte kunde sjunga), Natalie och Jessica åkt ut för att de är för jävla tråkiga verkar inte ha fallit dem in.

Vari ligger den djupa orättvisan förresten? Är det orättvist att tjejer ringer in för att rösta på de killar de tycker är söta? Hade det varit rättvisare att förhindra dessa grupper från att rösta? Eller kanske bara tillåtit fula killar att ställa upp i tävlingen? Hade gnällspikarna hellre sett att tjejer i sann systerskapsanda ringde in och sympatiröstade på de halvkassa kvinnliga deltagarna för att på så sätt krossa patriarkatet och den manliga dominansen?

Själv tycker jag bara att det är gött med en tävling som går ut på att kvinnor får bedöma vilka män som de anser är mest shaggable. Är inte det vad män har gjort i alla tider? Enligt mig är Idol det nya Fröken Sverige. (Vilket accentuerades ytterligare i förra veckans avsnitt då Idol-Markus andaktsfullt hyllade allemansrätten, nästa steg är väl att han avslöjar att han även gillar barn och djur.)

Det enda sandkornet i ögonvrån är att juryn sitter med och fortfarande låtsas som att det är en talangtävling de bedömer. Eller i alla fall Peter Swartling och Daniel Breitholtz. Kishti och Clabbe däremot verkar ha greppat vad det hela handlar om.

Är det förresten någon annan än jag som har reagerat över att i princip allt som Clabbe säger låter extremt porrigt? Kanske är det bara jag som övertolkar honom och läser in saker som egentligen inte finns där, men låter inte allt för många av hans uttalanden som gubbsjuka sexanspelningar? Speciellt med tanke på det sätt han säger dem på, à la Bruno Wintzell i Tutti Frutti, och med den där läskigt intensiva blicken som han spänner i de unga idolernas veka tonårskroppar. Detta ger i alla fall mig rysningar av obehag, och hade jag haft en son/dotter i tonåren hade jag aldrig låtit dem ställa upp i Idol. Eller hade du låtit dem komma i närheten av den här mannen?:

Detta är alltså mannen som gjorde sig känd med textraden: "Dina bröst är som svalor som häckar", och som sedan dess uppenbarligen har fortsatt i samma spår. Här är ett axplock av gårdagens skörd:

"Det var 'hot' men inte så 'hot' att man brände fingrarna på dig." (Clabbe om Jessica)

"Jag får en gooosedjursfeeling från dig." (Clabbe om Felicia)

"Det var en avspänd njuuutning." (Clabbe om Markus)

"Din röst skär som en varm kniv i smööör." (Clabbe om Danny)

Som sagt, YTTERST OBEHAGLIGT. (Och notera att jag, för att undvika att bli stämd av TV4, i detta blogginlägg helt har låtit bli att använda mig av begreppet "peddovibbar". Det gick ju inte så bra sist.)

Bring down the government, they don't, they don't speak for us

2006-10-13T18:47:00.000+02:00

Jag fortsätter bygga vidare på mitt inlägg igår om de tre fuskande ministrarna. Jag vill börja med ett förtydligande: nej, jag tycker inte att det är okej att begå kriminella handlingar, däremot är det löjligt att bli upprörd över skitsaker, speciellt när man inte sopat rent framför sin egen dörr. I denna artikel i Aftonbladet som jag nyss hänvisade till frågar journalisten sina intervjuoffer (bland annat Expressens chefredaktör Otto Sjöberg som inte heller betalat sin tv-avgift) om de tycker att det är ett allvarligt brott att inte betala tv-licensen. Man undrar ju om journalisten är seriös. Ett ALLVARLIGT brott? Våldtäkt, misshandel, mord och rån, där har ni några exempel på allvarliga brott. Att slarva med tv-licensen ger på sin höjd böter.

Däremot tycker jag att det är befogat att ifrågasätta Maria Borelius och hennes köp av svarta tjänster (och då bortser jag från hennes hjärndöda förklaring att hon trots miljoninkomster inte hade råd, det är så dumt att det inte ens förtjänar att kommenteras). Att köpa tjänster svart är inte bra av främst två orsaker:
- Staten får inte in några pengar i form av skatter och arbetsgivaravgifter, vilket i förlängningen urholkar samhällsekonomin.
- Den anställde är i ett beroendeförhållande till sin arbetsgivare och har inget rättsligt skydd, den kan t.ex. inte förhandla om sin lön eller vända sig till facket angående dåliga arbetsförhållanden osv, har ingen rätt till sjukersättning, a-kassa, pension eller andra förmåner, och riskerar att få sparken när som helst.
Detta är naturligtvis inte bra.

Å andra sidan finns det en gråzon här. Om jag t.ex. hjälper till i trädgården hemma hos mina föräldrar för ett par hundralappar, har de/jag gjort oss skyldiga till ett brott då? Och var går den gränsen? Får man hjälpa sin farmor mot betalning? Sin nästkusin? Sin granne? Och så vidare.

Om man bortser från den klassiska vänsterretoriken att all hjälp med hushållsnära tjänster är av ondo, och istället tittar på den krassa verkligheten där det finns familjer där både mannen och kvinnan arbetar runt 60 timmar i veckan var, och därför behöver hjälp med städning eller barnpassning, så kan man fråga sig hur detta ska gå till. Den bästa lösningen är naturligtvis att använda sig av vit arbetskraft, dvs knalla ned till arbetsförmedlingen och sätta in en annons och sedan anställa någon som verkar lämpad för jobbet. Denna "någon" är inte sällan en långtidsarbetslös kvinna med invandrarbakgrund eller en skoltrött tonårstjej som vill ta en tajmout och fundera över vad hon ska göra med sitt liv. (Inte lika ofta är det män, män verkar av någon anledning inte så förtjusta i att ta hand om barn, bara att göra dem.)

Maria Borelius däremot har inte agerat på detta sätt, hon har anställt barnflickor svart, och några av dem var dessutom från Filippinerna, vilket har upprört många. Jag förstår att man inte tycker att det är okej med svartarbete, men varför är det VÄRRE om arbetskraften råkar vara från Filippinerna än från Sverige? Såvida inte Borelius har betalat ut en skamlig slavlön och behandlat dem som boskap förstår jag inte varför man ska uppröras över just barnflickornas nationella tillhörighet. Det är väl bra att de får möjlighet att komma från fattigdomen och misären i sitt hemland, se lite av världen och samtidigt tjäna pengar? (Att problemet i sig ligger i att det finns en massa fattiga länder här i världen är ju knappast Borelius fel. Att förhindra människor att resa någon annanstans för att söka lyckan är ju inte heller en lösning på problemet.)

Jag tror att en anledning till varför folk upprörs är för att de anser att de här kvinnorna på något sätt har blivit utnyttjade. Nu kan jag naturligtvis inte tala för hur alla barnflickor här i landet har det, det finns säkert de som inte alls trivs i sina värdfamiljer, precis som det finns människor överallt som vantrivs på sina arbetsplatser. Jag kan bara utgå från de barnflickor som jag själv har träffat. Efter gymnasiet flyttade min bästa polare till Stockholm, närmare bestämt till Lidingö, för att i två år arbeta som barnflicka i en familj där båda föräldrarna var egenföretagare och inte hade tid att ta hand om sin nioårige son. S (som vi kan kalla henne) flyttade in hos familjen, fick en hel våning för sig själv i deras gigantiska villa, bodde och åt gratis, fick tillgång till en egen bil så att hon kunde skjutsa pojken till skolan och hämta honom på fritids efteråt, samt en rejäl summa på fickan. Hon arbetade i snitt fyra timmar om dagen (med att typ leka, bre smörgåsar och hjälpa till att läsa läxor), resten av tiden ägnade hon åt att läsa upp sina halvkassa betyg på Komvux och shoppa/fika/festa med de andra barnflickorna i området. Dessutom fick hon hänga med familjen på semester till Västindien. En rätt så behaglig tillvaro kan tyckas, eller i alla fall lät det så i mina öron. Och inte en krona betalade hon i skatt.

Återigen, givetvis är det inte RÄTT, det är fortfarande olagligt att anställa svart arbetskraft, men då är det detta man ska beklaga sig över, inte om huruvida arbetskraften som hyrs in är från Sverige, Filippinerna, Långtbortistan eller wherever. Och personligen hade jag hellre anställt en kvinna från ett fattigt u-land än en skoltrött småtjej från Landskrona vars högsta dröm är att jobba med meeeedia och knulla upp Foppa på Spy Bar (men det hade ju sossarnas ogenerösa arbetskraftinvandringspolitik effektivt satt stopp för, förhoppningsvis blir det ändring på det nu, så att man kan anställa folk även om de har mörk hud, slöja eller talar på bruten svenska).

Fast den bästa lösningen ändå kanske hade varit att skita i att skaffa barn om man inte anser sig ha tid med dem. Men det är ju en helt annan fråga.

Cunts are still running the world

2006-10-12T16:33:00.000+02:00

Så är det igång igen. Mediedrevet. Den här gången har kvällstidningarna valt att rikta ljuset mot tre ministrar i Reinfeldts nya regering och peka ut dem som särskilt ondskefulla varelser med bristande moral. I Aftonbladets nätundersökning uppger 83% av läsarna att de anser att en eller flera av dessa ministrar bör avgå. Deras brott: de har inte betalat tv-licensen och de har köpt svarta tjänster. Och genast drabbas Svensson av moralpanik. För usch och fy, så får man ju inte göra, själv skulle man ju aldrig göra något liknande (ehum ehum), och även om man skulle det så är en politiker en människa som bör stå över alla andra, nån slags übermensch med oantastlig moral som aldrig får göra några misstag.

Det fattar väl alla att det där är blaj. Politiker är vanliga människor, precis som du och jag, och precis som alla andra rör de sig ibland i gråzonen mellan vad som är lagligt och inte, vad som är moraliskt försvarbart och inte. Men att det på något sätt skulle påverka deras kunskaper, skicklighet eller förmåga att utföra sina jobb ställer jag mig ytterst tveksam till. Tror ni på fullaste allvar att Tobias Billström skulle bli en sämre migrationsminister bara för att han tycker att SVT:s program är trista och inte vill betala för att se dem? Precis som om jag skulle bli en sämre historiker för att jag bryter mot kopieringslagarna, A en sämre polis för att hon cyklar utan lyse, L en sämre bibliotekarie för att hon laddar ner musik eller H en sämre hantverkare för att han då och då ger vissa kunder ett ”rabatterat pris”. Vilket trams.

För det här är den typen av förseelser som vi alla gör oss skyldiga till dagligen. Vi kör för fort, super på offentliga platser och glömmer bort att lämna tillbaks låneböckerna i tid. Big deal. Det är värre när våra förtroendevalda eller folk på viktiga poster gör sig skyldiga till allvarliga brott eller skadar andra människor genom våld och kränkningar. Som SSU-basen Anna Sjödin som idag fälldes för rasistiska uttalanden och våld mot tjänsteman, vilket det också rapporteras om i Aftonbladet. 85% av de som röstat anser att hon bör avgå. Det är bra. Men det rapporteras också om att kungen har gått på fest utklädd till neger:

”Cirka 160 gäster var inbjudna, däribland kungafamiljen och kungabarnens respektive. Gästerna bjöds enligt Svensk Damtidning på äkta ormsoppa och kryddstekt zebra. Bengaliska eldar lyste upp trädgården och i ett rum stod två män utklädda till kannibaler och rörde om i en gryta. Kungen hade valt att klä ut sig till afrikansk hövding och kronprinsessan Victorias pojkvän Daniel Westling till ett lejon. En annan gäst, moderate politikern Peder Wachtmeister, berättar att han skulle föreställa ’någon civiliserad djungelinvånare’.
– Jag hade en rätt vanlig kavaj och vanliga byxor. Sedan målade jag ansiktet svart och så hade jag en krullig, svart peruk, säger han. Enligt honom hade serveringspersonalen också svartmålade ansikten.”

Det är faktiskt tveksamt om det blir mer rasistiskt än så, det enda som saknades var väl ett ben genom näsan också. Nästa steg för Carl Gustav blir väl att dra på sig bombarjackan och raka skallen. Gift med dottern till en tysk nazist är han ju redan. Dock tycker fortfarande 80% av Sveriges befolkning att vi ska ha kvar monarkin. Det är alltså allvarligare att inte betala tv-avgiften än att ge uttryck för rasistiska åsikter.

Det tycker i alla fall jag är ganska beklämmande.

Kungafamiljen slår klackarna i taket på Sturecompagniet.

My heart will go on and on

2006-10-09T23:51:00.000+02:00

Gratis är inte alltid godast. Inte minst bevisade kvällens händelser denna tes. Jag hade vunnit fribiljetter till en förhandsvisning av The Guardian och släpade med mig en intet ont anande Lina till Filmstaden för att, som vi trodde det, njuta av Ashton Kutchers tajta röv på första parkett. Förvisso blev det en hel del rövnjutande, men tyvärr hamnade ändå den totala behållningen av filmen på minuskontot. Anledningen till detta stavas KEVIN COSTNER. Jag hatar inte Kevin Costner, jag hyser inte ens någon särskild agg mot honom (även om han tillhör det där gubbgänget med Harrison Ford och andra medelålders machomän med gråsprängt hår som tar sig själva och sina roller som universums räddare på litet för stort allvar). Jag råkar bara tycka att han är förbannat tråkig.

Men samtidigt, i all sin träighet (eller kanske just därför), lyckas han också på något osannolikt sätt vara oändligt komisk. Ofrivilligt komisk kanske bör tilläggas, han är en så usel skådespelare och han väljer sina roller med sådan osannolikt dålig skärpa att man häpnar. Har han ingen agent? Sunt förnuft? Lite självdistans? Mannen har gjort kanske fem av världens tio sämsta filmer och är lika usel i alla, och han förtjänar en eloge bara för det, men det bisarraste är ändå att folk fortsätter att pumpa in pengar i hans vansinnesprojekt. Varför? Redan på pappret ser man ju att de är dömda att misslyckas. ("Hej, jag har en idé om att Jorden i framtiden kommer att vara helt täckt av vatten...") Kevin Costner är ett fenomen i Hollywood som inte riktigt går att förklara i logiska termer. Han är sorgligt pretentiös och härligt missförstådd och just därför så fantastiskt rolig. Han är tragikkomikens okrönte mästare.

Detta är också anledningen till att jag alltid lyckas skratta på helt fel ställen när jag ser hans filmer. Som när det ska vara lite fint och känslosamt, som i slutscenen tillsammans med Marion i Robin Hood: Prince of Thieves (inte att förväxla med Robin Hood: Men in Tights, som ju är bra på riktigt). Eller nagelbitande spännande, som när lille Fletcher ger sig ut på roddtur i en båt full med sprängladdning i Bodyguard. Det är alltid vid dessa tillfällen som jag, opassande nog, bryter ihop och börjar tokskratta, till den övriga biopublikens stora förtret.

Idag var inget undantag. Under en dramatisk scen försöker Kevins karaktär rädda sin bästa vän från att drunkna, men givetvis dör vännen i hans armar medan Kevin förtvivlat upprepar repliken "I wont let go. I promise you I wont let go" medan de klamrar sig fast vid varandra i vattnet. HELT OSÖKT började jag givetvis tänka på Titanic och den klassiska scenen där Rose stönar "I'll never let go, Jack" medan de unga tu flyter omkring bland spillrorna efter fartyget, så jag fick givetvis en hysterisk skrattattack (seriöst, vad tänkte manusförfattarna när de så ogenerat plagierade en av världens största filmsuccéer genom tiderna?) som inte alls tycktes uppskattas av besökarna i biosalongen.

Och jag fick fler tillfällen att bryta ihop under filmens gång, jag menar, allvarligt talat, hur mycket klichéartad manlig förbrödning kan man klämma in under två och en halv timme egentligen? Uppenbarligen en hel jävla massa. Det var mycket "hårda män som har svårt att visa känslor tar en öl ihop på en skabbig bar, dunkar varandra kamratligt i ryggen och ställer upp och slåss för varandra om så krävs", "lakoniska visdomsord från den luttrade, ärrade mentorn till den unge, hungrige adepten" samt "naiv pojkspoling utsätts för hårda prövningar, lär sig något på vägen och växer upp till en stilig, ung man". Ta det sämsta från Top Gun, Armageddon och Good Will Hunting, lägg till lite ofrivillig humor och den obligatoriska duschscenen i omklädningsrummet och du har The Guardian i ett nötskal.

Det var fan inte bra. Men ändå. Så otroligt underhållande.

"You can be my wingman any time."

In the closet

2006-10-08T23:37:00.000+02:00

"Politik" har av uppenbara skäl varit det hetaste samtalsämnet de senaste veckorna, på fester, på jobbet och på nätet. Gott så. Det är alltid trevligt med politiska diskussioner. Det som dock oroar mig är att alla jag har diskuterat med (som jag inte känner särskilt väl) har tagit för givet att jag är vänster. Och varje gång har jag blivit lika förvånad. Eller finns det någon naturlag som säger att bara för att man är feminist, bor på Möllan och lyssnar på indiepop är man per automatik också vänster? Ja, jag vet att det finns gott om människor där ute som har köpt hela paketet och förvandlat sig själva till vandrande klichéer, men varför utgår alla som träffar mig att jag är en av dem? Jag skulle själv aldrig göra antaganden om någons politiska tillhörighet utan att ha rätt mycket på fötterna först. En fem minuters pratstund om James Yorkstons nya skiva eller onsdagens avsnitt av Entourage klassar jag inte som att ha "ordentligt på fötterna". Ändå tycker folk, baserat på detta, att de genast kan avgöra hur jag röstade i det senaste valet. Detta är minst sagt förbluffande!

Så vad beror detta på? Jag kan nog inte se någon annan förklaring än trångsynthet. Att de utgår från att alla människor de träffar som är schyssta och smarta och har koll på populärkultur självklart också delar deras politiska värderingar. Att man faktiskt kan vara höger/liberal och vettig verkar inte existera i deras tankevärldar. Det tycker jag är ganska tragiskt. Och det säger rätt mycket om vänstern. Tyvärr.

När det gäller politiska åskådningar har jag blivit uppfostrad till att vara tolerant och öppen, att acceptera och respektera olikheter samt att värna om åsiktsfriheten. Jag fick också lära mig att politik är någonting ganska privat och ibland till och med känsligt (jag hade för länge sedan passerat 20-årsstrecket innan mina föräldrar avslöjade för mig vad de själva röstade på), och inget man diskuterar hur som helst med vilt främmande människor ("Hej, jag skulle vilja ha en Pizza Pesto tack, och förresten, vad röstar du på?"), eftersom folk faktiskt kan ta illa upp. Detta kan tyckas vara sunt förnuft eller ren artighet, men är ändå något som en hel del människor helt tycks ha missat. Ogenerat spyr de galla över politiska förslag till höger och vänster (eller inte till vänster förresten), hånar öppet olika partier och pekar ut vissa politiker som dumma i huvudet. Och därmed, antar jag, även de människor som har röstat fram dem.

Detta har medfört att jag knappt vågar tala om för folk att jag inte är vänster, av rädsla för det förakt och den fördomsfullhet som jag riskerar att drabbas av. Jag vill inte att de plötsligt ska titta på mig med nya ogillande ögon och ifrågasätta om jag verkligen är den där trevliga personen som jag utgav mig för att vara, än mindre vill jag starta en hetsig diskussion eller ett bråk med folk jag knappt känner. Istället sitter jag och tiger med ett stelt leende på läpparna medan mina bekanta gör sig lustiga över den politik och den ideologi som jag tror på och brinner för. Och medan jag sitter där och känner hur det kokar i mitt inre förstår jag varför det gick åt helvete i Kuba, Ryssland och Kina. Helt uppenbart är vänsterns ideologi våldsamt intolerant och dess anhängare tycks inte ha mycket till övers för sina meningsmotståndare, oavsett om vi talar om Kreml eller Malmö.

Måste man verkligen komma ut som folkpartist? Och kommer folk att acceptera min läggning?

He fills my heart with very special things, with angels' songs, with wild imaginings

2006-10-06T23:20:00.000+02:00

Som ni kanske minns brukar jag endast följa de teveserier där det finns någon karaktär som jag vill knulla. Ett undantag är Sopranos. Ett annat undantag är Idol. I Idol finns Danny. Danny är som den där töntgulliga killen som bodde längre ned på gatan när man var liten, han som var klassens clown, hade mjukisbyxor fast ni gick på mellanstadiet och föredrog att hoppa hopprep än att spela fotboll på rasterna. Han som man var lite småkär i, fast i smyg, eftersom han var lika töntig som man själv, även om man egentligen visste att det var coolare att vara kär i tuffe-Micke i 4B som alla andra. Danny är den där killen som man i efterhand inser var den som var cool på riktigt eftersom han var smart och rolig och aldrig taskig mot någon annan. Och i motsats till Micke använde han sin charm och talang till att bli någonting. Medan Micke började smygröka och skolka, hoppade av gymnasiet och nu är en lönnfet, frånskild småbarnspappa som röstade på sverigedemokraterna i det senaste valet charmar Danny brallorna av Idol-publiken.

Danny tillhör inte de tevekaraktärer som jag vill knulla. Honom vill jag gifta mig med. För om man till och med kan få världens mest uttjatade smörballad av Tommy Nilsson att verka spännande och äkta måste man vara värd att älska. Jag besöker Idol-sajten med jämna mellanrum. Där kan man få reda på mer information om Danny (att faktarutan avslöjar att han har flickvän bryr jag mig inte om), läsa hans blogg och gå med i hans fanclub där man kan lämna ett uppmuntrande meddelande. Vill ni se mitt frieri till Danny så kolla in det här. Jag räknar med att stå brud redan till våren, pingstbröllop är så stämningsfulla. Ni är alla varmt välkomna. Puss puss!

"Du föddes som en stjärna och kommer att dö som en legend."

When you woke up this morning, you got yourself a gun

2006-10-03T00:12:00.000+02:00

Jag måste försöka ta mitt jobb på lite mer allvar. Även om doktorandutbildningen påminner om ens studenttid med fria arbetstider och eget ansvar känner jag att jag borde prestera mer nu när jag får full lön, friskvård och semesterersättning än när jag levde på allmosor från CSN. Trots att jag gick ut hårt och lovade mig själv att ambitiöst upprätthålla en fyrtiotimmars arbetsvecka har jag nu efter en knapp månads tid glidit in i en sorts slackertillvaro som består i att jag sover till tolv på dagarna, dyker upp på kontoret efter lunchtid, surfar och ringer privata samtal i ett par timmar innan det är dags att gå hem. Jag känner att jag kanske inte riktigt gör skäl för lönen, men hey, det är Lunds universitets problem, inte mitt.

Idag efter "jobbet" träffade jag Louise i stan för en kortare shoppingrunda (jag var på jakt efter ett paraply, vilket visade sig vara ett omöjligt uppdrag, även om den charmige expediten inne på H&M Storgatan gjorde sitt bästa) och sedan åt vi trerätters på den där mexikanska restaurangen vid Triangeln och beklagade oss över våra respektive bekantskapskretsar. Sedan cyklade jag hem till Tobias i regnet (tänk om man bara hade haft ett paraply) för att se Sopranos och äta stekta äpplen med glass (vilket ju inte alls kändes som en overkill efter trerättersmiddagen).

Sopranos är en sån där teveserie som man bara måste älska. Inte för att karaktärerna är särdeles sympatiska, tvärtom, faktum är att Sopranos nog är den enda serien jag följer i vilken det inte förekommer en enda karaktär som jag skulle kunna tänka mig att knulla. I vanliga fall är detta annars ett minimikrav för att jag skall finna en teveserie intressant (det är bland annat därför jag vägrar att titta på Frasier, Äntligen hemma och Du är vad du äter, men glatt ser såväl Seinfeld som The Simpsons). Även om centralfiguren Tony Soprano - den överviktige, neurotiske maffialedaren med tvivelaktig moral - är en fascinerande, trovärdig och komplex karaktär, är det inte främst för hans skull som jag följer Sopranos, serien är ju så mycket mer än bara Tony och hans vedermödor:

* Miljöerna - inte sedan Twin Peaks har en miljöskildring i en teveserie gjort en så osugen att flytta någonstans, Newark framställs som hålan som Gud glömde, det är alltid höst, mulet och duggregn, man ser aldrig några människor på gator och torg och det tycks inte finnas ett enda ställe som inte kontrolleras av maffian.

* Birollerna - Uncle Junior, Carmela, AJ, Meadow, Janice, Christopher Moltisanti, Paulie Walnuts, Silvio Dante, Bobby Bacala, Artie Bucco, Vito Spatafore, Tony Blundetto, Johnny Sack, Little Carmine, Phil Leotardo, Eugene Pontecorvo, Cary De Bartolo ochsåvidare ochsåvidare, det kryllar av karaktärer i Sopranos, och i varje avsnitt dyker det upp en handfull nya att hålla reda på, för i motsats till t.ex. Vänner umgås folk i den här serien faktiskt med andra människor än bara varandra.

* Sil - den bästa karaktären av alla (spelas av Steven Van Zandt, gitarristen i Bruce Springsteen's E Street Band). Sils hår, hans silverblanka kostymer, hans Al Pacino-imitationer, hans desperate housewife Gabrielle, Sil ÄR the cool mob personifierad.

* Bada Bing - är inte bara Sils stripjoint utan också en av Malmös sunkigare pizzerior som återfinns på Norra Skolgatan (för övrigt rekommenderar jag inte en googlesökning på "bada bing", såvida ni inte är på jakt efter något mer "vått och villigt" än en pizza).

* Maten - inte särskilt överraskande kretsar mycket i Sopranos kring mat och ätande: gänget hänger antingen på Satriale's Pork Store eller på Artie Buccos restaurang Nuovo Vesuvio, hälften av karaktärerna är kraftigt överviktiga och alltid är det någon som kommer på besök med en form ugnsbakade auberginer eller en hemmagjord ziti.

* Musiken - okej, Frank Sinatra kanske är något överrepresenterad, men soundtracket till Sopranos är sjukt bra, stämningsfullt och passande.

* Språket - innan Sopranos visste jag inte att det fanns så många olika sätt att säga "fuck" på. Lärorikt och användbart. Jag har också lärt mig allt om förtäckta hot, direkta hot och dödsdomar. ("Next time there won't be a next time.") Kan vara bra att ha i åminne nästa gång jag kontaktar Posten, CSN, mitt telefonbolag eller något annat företag som fuckar upp mitt liv.

Forever doesn't live here anymore

2006-10-02T02:27:00.000+02:00

Herrejisses, det är redan oktober och det här året har gått så snabbt att jag inte alls hunnit med. Så mycket har hänt, jag har slutat på världens mest ångestframkallande jobb och lämnat min slitna etta på Ronnebygatan bakom mig, och istället har jag fått mitt drömjobb och en stor fräsch lägenhet (vilket fortfarande känns helt overkligt). Jag har förlorat några riktigt goda vänner men samtidigt träffat några nya som har potential. Jag har varit i Dublin, i Oslo och i Berlin. Jag har tokpeppat på fotboll, dansat till Gentle Touch och gråtit till Isobel Campbell. Jag har hejat fram Carola till en hedrande femteplats i ESC och jublat åt Dave Gahan på Parken tillsammans med Martin. Jag har haft ett moraliskt stöd i Louise, humorkvällar på lägsta nivå med Lina, de galnaste utflykterna med Tobias och de värsta fyllefesterna med mina kursare (Johan - min näthinna kommer aldrig aldrig att glömma din pung). Jag har dejtat Kålhuvudet som fick mig att inse storheten med Silverbullit, och haft världens mest platoniska förhållande med min sovkompis David. Jag har glatt mig åt alliansens framgångar i riksdagsvalet. Jag har bytt frisyr trettiotvå gånger, försökt springa mig i form men misslyckats och lagt ned snuskigt mycket pengar på skor (som jag aldrig använt). Jag har försökt lära ett gäng osnutna gymnasiekids något om feodalismen och franska revolutionen (trots att jag har noll koll själv). Jag har börjat skriva på en avhandling i historia. Det har varit ett galet år, och än är det inte över. Tio roliga saker att se fram emot i oktobermörkret:

* Marit Bergman framför höstens bästa låt "You can't help me now" live på KB
* tokdans till gamla 90-talshits på Indienight i Kph
* Sawyer exponerar sina skrattgropar i säsongsstarten av Lost
* Linda Seppänen piskar upp allt motstånd i idolfinalen på fredagskvällarna
* tokdans till Justin Timberlakes "Sexy back" på Wonk
* Almodovars nya film Volver
* EM-kval Sverige - Spanien på Råsunda (utan Zlatan dock, men med en Teddy Lucic i storform)
* Anna Ternheim som är tillbaka, nu deppigare än nånsin
* en fet Royal Triple Cheese med extra mycket bearnaisesås i ett bås på Vinylbaren
* resan till Amsterdam!!!

Marit, I will always be your soldier. Ses på KB 15 oktober!

Leave the wine-glass out and drink a toast to never

2006-09-30T16:22:00.000+02:00

Det är något visst att morgonen efteråt städa upp efter en fest. Samla ihop burkar och flaskor, diska smutsiga glas, borsta bort chipssmulor från soffdynorna och fundera över vem det är som har råkat lämna kvar den där astmainhalatorn eller de där schyssta vantarna (om ingen ger sig till känna behåller jag dem!). Man går där i spillrorna från något som känns som ett tidigare liv och minns hur roligt det var och hur sorglös tillvaron kan vara om man bara låter den.

Sedan kastas man in i verkligheten igen med tusen saker som måste göras, tid som aldrig räcker till och ork som inte finns. Jag borde dammsuga. Jag borde gå och handla mer toalettpapper. Jag borde ringa min mamma. Jag borde skriva färdigt den där bokrecensionen som skulle ha lämnats in i fredags. Och så vidare. Men jag hinner inte, orkar inte.

Istället sätter jag mig framför datorn och chattar med den där söta killen från Stockholm, går på promenad i Pildammsparken med Jeanette och hennes bebis, går på bio med Tesa och äter indiskt på en mysig men billig restaurang på Bergsgatan. Och så har hela dagen gått och jag har inte hunnit göra något av det jag borde, jag sjunker ned framför teven för att dricka te och kolla på gårdagens avsnitt av Idol, för trött för att göra något vettigt, samtidigt som jag gör en lista i huvudet över allt jag måste göra imorgon, saker jag redan på förhand vet att jag inte kommer att orka eller vilja ta itu med.

Jag som bara vill ha roligt. Varför kan livet inte bara vara roligt?

C'mon party people, throw your hands in the air!!!

If I could have a second skin I'd probably dress up in you

2006-09-28T23:52:00.000+02:00

I'm a working girl now och det känns helt absurt. Jag fick min första löneutbetalning i måndags och höll nästan på att bli överkörd av tvåans buss i min iver att skynda till närmsta bankomat för att så snabbt som möjligt länsa kontot innan pengarna tog slut. Jublande upptäckte jag att kontoutdraget visade femsiffrigt, det var väl första gången nånsin, men tyvärr visade även slutsumman för mina räkningar femsiffrigt, så i realiteten kommer jag att kunna röra mig med lika mycket, eller lite, pengar som vanligt. (Har jag nämnt att jag hatar alla el-, tele- och bredbandsbolag? Inte? Men i så fall passar jag på att göra det nu. DÖÖÖÖ.)

Detta hindrade mig dock inte från att ta x2000 upp till Stockholm tidigt följande morgon för att så att säga, do what a woman got to do, dvs shoppa så inihelvete. (Även om meningen med det här inlägget var att det skulle likna en modeblogg och handla om flärd, glamour och shopping, blir jag nu tvungen att här göra en kortare utvikning från ämnet, jag hoppas att ni har överseende med detta.) Tågresan utvecklade sig naturligtvis till att bli en mardrömsresa (när hade man senast en lugn och behaglig resa någonstans? har det någonsin hänt?), inte minst eftersom jag, trots att jag i fem år låtsats arbeta som tågvärd, lyckades bli kraftigt åksjuk och illamående av tågets krängningar och tvingades sitta blickstilla med slutna ögon för att inte kräkas över mina medresenärer (som dock hade förtjänat det, mer än väl).

Jag satt i den telefonfria avdelningen som är ytterligare ett av SJ's märkliga påfund. Därinne får man alltså inte tala i mobilen eftersom det kan störa andra, däremot tycks det vara fritt fram för högljudda diskussioner resenärer emellan. Detta fick jag bittert erfara när jag intet ont anande tog fram min mobil för att skicka iväg ett oskyldigt sms. Genast fittade kvinnan bakom mig ur och börja bulta i ryggen med knytnävarna samtidigt som hon med hysterisk stämma skrek att det minsann var mobilförbud härinne. Att sällskapet på andra sidan gången - ett gäng araber som utan andningspauser skrek "schallaschallaschalla" minst tretusen decibel för högt - hade hållit låda i gott och väl två timmar och därigenom omöjliggjort alla försök till sömn tycktes emellertid inte störa henne. Tack och lov slocknade araberna någonstans efter Nässjö (och då menar jag att de verkligen tokdäckade framstupa över bordet, vilket såg sjukt skumt ut. bad de till Mecka? eller var de höga? ingen vet.) och det blev äntligen tyst.

Stockholm är en konstig stad. Trots att invånarna själva verkar tycka att just deras stad är The Shit känns det mesta som en krystad variant av typ, Skövde. Jag menar, en storstad där det är gångavstånd överallt är väl knappast en storstad? En stad där de flesta hänger på H&M och McDonalds känns ju inte heller särskilt hipp'n'happening. Och varför är allt så förbannat dyrt? Tog en fika med mr Indigo i hans nya domäner på Söder på världens sunkigaste lilla café och beställde in en bit paj och en cola light och fick hosta upp med ÅTTIOTRE jävla spänn. Det är vad dagens kostar på Savoy i Malmö. Horribelt. Men det är mycket annat som är märkligt med Skövde, förlåt, jag menar Stockholm. T.ex. varför ser alla brudar ut som Ebba von Sydow-kloner? Varför finns där inga subkulturer? Och vad är dealen med alla de höggravida kvinnorna som vinglar fram på stilettklackar? Jag förstår inte.

Huvudpoängen med stockholmsresan var i och för sig att vi, de nya doktoranderna, skulle få bekanta oss med forskningsmiljön på Södertörn högskola, och det var väl för all del trevligt, men det viktigaste för min egen del var att jag skulle få tag i ett par snygga och välsittande jeans. Då jag hatar att köpa jeans eftersom jag har noll koll på vilken modell eller tvätt eller whatever som gäller just denna säsong stegade jag fram till expediten och bad henne plocka fram de trendigaste de hade i butiken. De satt jättebra och jag blev nöjd, särskilt när expediten sade att det var ett helt nytt märke som inte fanns någon annanstans ännu, och jag tänkte att jag för en gångs skull skulle vara först med det nya. När jag kom hem upptäckte jag dock, på klädföretagets hemsida, att deras produkter krängs över hela landet, såväl på Jeanskällaren i Kramfors som på JC i Överby. Man känner sig ju exklusiv.

Och de enda schyssta stövlarna jag kunde tänka mig att pröjsa några hundralappar för hittade jag på fuckin' SKOPUNKTEN. Det kändes ju spännande. Nej, nästa gång det ska spenderas pengar ska jag åka till en riktig storstad. Typ London, Köpenhamn eller Berlin. Där kan man shoppa på riktigt, mer som Carrie Bradshaw och mindre à la Veckorevyn. Vill jag däremot ha fler billiga stövletter eller påstått trendiga jeans så kan jag ju alltid åka tillbaka till Skövde, och då tycks ju the real Skövde funka lika bra. Det där "trendiga" jeansmärket finns tydligen också där, i en affär som heter Retz. & Co, och Skopunkten finns säkert också där.
Stockholm-Skövde, 0-0.

We were never being boring

2006-09-21T01:29:00.000+02:00

Fyra dagar har gått sedan valet och jag chockas fortfarande över hur dåligt vissa människor tagit beskedet att vi kommer att få en ny regering. Några hotar till och med att flytta utomlands. Fine. Gör det. Jag kommer inte att sakna er. Folk verkar på allvar tro att bara för att de borgerliga vann så kommer deras bidrag att dras in imorgon och sedan hamnar de direkt på gatan, alternativt tvingas lifta ut till Limhamn för att skura toaletter (vilket vissa av er förvisso skulle må bra av). Skärp er för helvete. Måla inte fan på väggen innan ni har sett resultatet. Ge det lite tid. Blir det bra så blir det bra, blir det inte bra så väljer vi något annat om fyra år, det är ingen katastrof. Vad är det värsta som kan hända? Att grannen får mer pengar över i plånboken än du? Boo hoo. Get a job. (Blir så trött på folk som drar fram argumentet "ökade klassklyftor" i tid och otid. Så länge jag har vad jag vill ha och behöver skiter jag väl i om någon annan har dubbelt eller tredubbelt så mycket.)

Sluta nu vara så dåliga förlorare. Tänk på alla oss som har stått ut med er tråkiga vänsterpolitik i alla dessa år, har vi ifrågasatt demokratins principer på det sätt som ni gör nu? Hotat med att dra in den allmänna rösträtten för att det allmänna inte vet sitt eget bästa? Folk krävde en förändring, insåg att en vänsterregering inte kunde erbjuda dem denna förändring och röstade således på något annat (synd bara att den ointelligenta delen av befolkningen valde Sd). Enkel matematik. That's what you get for being boring. Er vänsterpolitik har luktat unket i tio år nu, det var helt enkelt dags att vädra ut. Ta nya tag. Börja om, tänka om, tänka rätt.

Ni riktar er ilska mot alliansen och vi som röstade fram den. Istället kanske ni borde rannsaka er själva och fundera på varför vi gjorde det. Kanske var det trots allt inte för att vi ville ha en sämre sjukvård, färre bostäder, en stökigare skola, mer fattigdom och ett hårdare samhällsklimat. Kanske var det precis tvärtom. Kanske anser vi bara att det finns ett annat sätt att göra det på än med passiverande bidragspolitik och trygghet in absurdum.
Lev med det.

And we were never being boring
We dressed up and fought, then thought: "Make amends"
And we were never holding back or worried that
Time would come to an end

But if you try sometimes, well you might find you get what you need

2006-09-19T22:06:00.000+02:00

"Jag anställde dig inte för att du är intelligent. Jag anställde dig på grund av ditt utseende. Vackra kvinnor blir inte läkare. Alltså måste det vara något fel på dig. Blev du kanske sexuellt utnyttjad som barn?"

Dr Gregory House kan vara tisdagskvällarnas skönaste tevekaraktär just nu (jämte mrs Solis i Desperate Housewives och Kirk i Gilmore Girls), detta kan jag säga efter att endast ha sett premiäravsnittet av TV4's nya flaggskepp House (ni vet, den där nya sjukhusserien som fyran pumpat ut reklam för i fem-sex veckor nu). Mina förväntningar på House är stora, jag brukar annars av naturen vara skeptiskt till TV4's klämkäcka martintimell-agnetasjödin-bingolotto-allaskamed-approach, men nu hoppas jag att vi äntligen har fått en sjukhusserie där vi slipper gråtmilda snyfthistorier, moderliga sjuksyrror i hårnät och cancersjuka barn som spyr ur sig lillgamla visdomsord på dödsbädden.

Dr Gregory House verkar vara en genuint livstrött misantrop beväpnad med en outsinlig källa av elaka cynismer (och jag har av någon anledning alltid varit svag för sarkastiska, människohatande män, ni får fråga min psykolog om ni vill veta mer om varför) och en ytterst missklädsam femdagarstubb, och hans dystra tillvaro skildras förtjänstfullt i en härligt gråmurrig färgskala som för tankarna till industrismog från öststaterna och klumpig havregrynsgröt.

Det allra bästa är dock att den levnadströtte doktorn spelas av ingen mindre än Hugh Laurie, känd från Jeeves and Wooster och Blackadder, och nummer sjutton på min lista över kända, sexiga, brittiska män (en lista som väckts till liv igen tack vare mitt och Linas This Life-omnibus som påmint mig om att Jack Davenport för alltid kommer att ha en plats i mitt hjärta). Det räcker med att Hugh Laurie föraktfullt rynkar på näsan åt en klagande patient för att mitt hjärta genast ska slå lite snabbare.

Tisdagskvällarna framöver kommer alltså att innebära att jag kommer att sitta som klistrad framför teven och njuta av träffsäkert levererade cynismer av en levnadstrött specialistdoktor med rötterna i brittisk buskis, och det kunde ju ha varit värre. De kunde ha köpt in säsong tusen av Nannyakuten istället.

Dr. Lisa Cuddy: Your reputation won't last if you don't do your job; the clinic is part of your job. I want you to do your job.
Dr. Gregory House: But as the philosopher Jagger once said "You can't always get what you want."

Crash and burn (Tell me why your name is in the dictionary when I look up idiot)

2006-09-18T01:38:00.000+02:00

Valvakan är över och jag är mållös. Visst hade jag hoppats de senaste veckorna, men inte förrän rösterna från fyra femtedelar av valkretsarna hade räknats vågade jag tro att det var sant. Sverige har äntligen fått en regering som faktiskt har andra intressen än att cementera sitt sjuttioåriga styre och pytsa ut bidrag till sina lydiga undersåtar, utan som faktiskt vill låta förändringarnas vindar blåsa och på nytt införa lite visioner i politiken. En regering som vågar säga att även om det är bra så kan det faktiskt bli bättre, och som inte bara slår sig för bröstet och in absurdum upprepar orden "trygghet", "trygghet" och "trygghet".

Jag skiter i tryggheten. Och jag skiter i tandvårdsreformer (som jag ändå är för gammal för) och huruvida jag får 70% eller 80% i ersättning när jag blir arbetslös (och i mitt fall är det inte ens en fråga om "om" utan snarare "när"). Politik för mig handlar om att vilja göra något, inte att sitta på sin lata häck och förnöjt låta saker och ting ha sin stilla gång. Precis som livet i övrigt. Vore "trygghet" ledordet i mitt liv hade jag bott i Billeberga med man, barn och hund, arbetat som snabbköpskassörska och åkt till Mallis varje år.

Därför är jag glad över att axelmakterna, förlåt, alliansen, lyckades ro hem det här, trots spionaffärer, vårdnadsbidrag och trafikförseelser. Det enda smolket i glädjebägaren under kvällen - förutom Wille Crafoords pinsamma uppdykande i valsoffan hos Sverker där han passade på att bjuda på en egenhändigt komponerad hyllningssång till Moderaternas ära - är Sverigedemokraternas valframgångar. I Landskrona, som jag motvilligt tvingas erkänna att jag har vissa band till, fick Sd hela 22%, och totalt har de vunnit mandat i ett 20-tal skånska kommuner. Friskt.

Men om vi koncentrerar oss på Landskrona, där väl Sd har sitt starkaste fäste i hela Sverige, spana in denna bild på "partiets" två främsta representanter:

Ordföranden Thord Lindblom firade valresultatet tillsammans med en partikamrat på Västra Fäladens pizzeria där Sverigedemokraterna höll sin valvaka.

Seriöst. Har folket som röstat på Sd i Landskrona inte uppmärksammat hur partiets företrädare ser ut? Har de totalt missat det faktum att de ser ut som två hemlösa alkisar? Såna som man normalt brukar se utanför Systembolaget vid Värnhemstorget? Är det alltså dessa två män som Landskronas befolkning sätter sitt hopp till? Ska dessa typer fixa bostäder, jobb och en fungerande sjukvård, förbättra skolan och öka välfärden? DE HAR JU FÖR FAN INTE ENS LYCKATS FIXA BOSTAD, UTBILDNING ELLER JOBB TILL SIG SJÄLVA. Är det bara jag som finner det lite motsägelsefullt?

I Sydsvenskan intervjuas en segerrusig Thord Lindblom. Han menar att: "Vår framgång beror på att folk har tröttnat på att det är så många invandrare i den här stan. Fortsätter vi ta in så här många invandrare så kommer stan gå under." En stilla undran: om man har så stora problem med invandrare och alla så kallade problem de för med sig, är då rätta stället att hålla sin valvaka på verkligen en pizzeria i så fall? Varför tror de att det finns pizzerior i Sverige in the first place? Insiktsfulla analyser tycks inte vara Sverigedemokraternas starka sida.

Jag hoppas att resultatet av Sd:s framgångar i Landskrona blir en massflykt av vettiga människor så att skabben som röstade på Sd i tron att stan skulle bli bättre tvingas se hur infrastrukturen rasar samman och hela staden förvandlas till ett inferno av total misär, alternativt att Al Qaida kör in med ett flygplan i rådhuset och förpassar Thord Lindblom till den plats där han hör hemma.

In the glass house my insect life crawling the walls under electric lights

2006-09-16T17:19:00.000+02:00

RASANDE Magnus Hedman går till
angrepp mot Linda Bengtzing som i
Aftonbladet i går talade om hur hon
kände efter brytningen. "Hon är bara
en kändiswannabe som vill ha publicitet
och det hon gjort är en stor skandal",
säger han.

Det här med att kasta sten i glashus har fått en helt ny betydelse i gårdagens Aftonbladet. Under rubriken "Hon är en wannabe" ondgör sig Rampfeber-stjärnan Magnus Hedman över att Linda Bengtzing har mage att diskutera deras f.d. förhållande med pressen, och hänvisar till att hans familj far illa av skriverierna.

En upprörd Magnus bölar ut inför Aftonbladets nöjesjournalist: "Jag har barn som kan läsa och jag är rejält trött på det hon håller på med. Det är så mycket skit. Min familj är min familj och den enda som pratar om den är jag - inte hon."

Ja du Magnus, det kanske du skulle ha tänkt på innan du lämnade frugan för att sätta på Bengtzing istället? Och frågan är vad småttingarna egentligen far mest illa av, att se pappa göra bort sig på bästa sändningstid tillsammans med Pernilla Wahlgren och FCZ, att se mamma vika ut sig i Slitz, eller att läsa en artikel där Linda Bengtzing berättar om sin nya roll i musikalen Rent. Hmm...

Hedman avrundar insiktsfullt intervjun med orden: "Diskretion hade varit på sin plats när många personer är inblandade. Det finns något som heter medieträning och 'ingen kommentar'. Det är mitt tips till henne."

Där ser man. Kanske något att tänka på inför nästa gång man slår numret till Aftonbladets nöjesredaktion för att kasta skit på sin exflickvän.

When people run in circles its a very very mad world

2006-09-15T14:52:00.000+02:00

Mitt liv som Kafkaroman:

11.00 Mannen från Bredbandsbolaget anländer till mitt hem för att koppla in bredband och telefoni i lägenheten.
11.01 Mannen pluggar in en sladd i modemet, ser hur lampan på ovansidan tänds, nickar för sig själv och plockar ihop sina saker.
11.02 Mannen tackar för sig, meddelar att hans uppdrag är slutfört och lämnar lägenheten.
11.03 Jag står som förundrad och undrar exakt vad i hans manöver som jag själv inte hade kunnat göra lika lätt.
11.34 Posten kommer med en räkning från ComHem som kräver att jag ska betala 389 kronor för oktober månad, trots att jag inte längre bor kvar på den förra adressen och Bredbandsbolaget försäkrat mig om att de sagt upp mitt gamla abonnemang hos ComHem.
11.48 Ringer ComHem för att fråga vad det handlar om, hamnar genast i telefonkö efter att ha gjort ca etthundra knappval.
12.07 Får prata med en kvinna på Kundtjänst som tålmodigt lyssnar på mitt ärende.
12.17 Blir vidarekopplad till någon som bättre kan hjälpa mig.
12.41 Inser att jag inte alls blivit vidarekopplad, utan bortkopplad, eftersom linjen är stendöd.
12.42 Lägger på luren och ringer upp Kundtjänst och hamnar naturligtvis sist i telefonkön igen.
12.59 Kommer på nytt fram till Kundtjänst, nu är det en annan kvinna som svarar, så jag förklarar återigen mitt ärende och blir även denna gång vidarekopplad.
13.11 Ytterligare en telefonkö.
13.28 Förklarar mitt ärende för tredje gången för en kvinna som efter tio minuter inser att hon inte har några befogenheter att hjälpa mig.
13.38 Kvinnan ber mig vänta och försvinner. Det blir tyst i luren.
13.52 Kvinnan återkommer, förklarar att hon inte kan hjälpa mig, men att jag snart ska bli uppringd av någon som är mer insatt i mitt ärende och har större möjligheter att agera.
14.10 Telefonen ringer. En hyperaggressiv kvinna skriker åt mig att jag ska ge fan i att ge mig på ComHem för att Bredbandsbolaget har felat, nu tänker hon minsann säga upp mitt abonnemang, vare sig jag vill det eller ej (men det vill jag ju, nu mer än någonsin), och har jag några klagomål får jag vända mig till min nya leverantör.
14.27 Känner mig rövknullad och är sugen på revanch.
14.28 Ringer Bredbandsbolaget. Ingen telefonkö, ingen väntetid.
14.29 En vänlig kvinna lyssnar uppmärksamt på mitt problem och säger "Men snälla lilla vän, det är inga problem, det fixar vi!" Blir erbjuden en extra gratismånad plus ytterligare 100 kronor i kompensation, oklart för vad.
14.33 Lägger på luren, spanar efter flygande grisar, dansande elefanter och dvärgar som pratar baklänges, ser inget av detta och konstaterar ett redan välkänt faktum: Byråkrati är en cancersvulst på mänsklighetens baksida, människor är konstiga och det är en väldigt väldigt sjuk värld vi lever i.

Protect me from what I want

2006-09-11T00:28:00.000+02:00

Vi svenskar har IKEA att tacka för mycket. Framför allt för att våra hem inte ser ut som något en amerikansk inredningsarkitekt med storhetsvansinne spytt upp efter en sen kväll ute. De flesta av oss inreder inte våra hem med otympliga möbler i mörkt snidat trä, keramikfontäner dekorerade med keruber och gråtande barn, skrikiga storblommiga soffor med fransar och lejontassar, eller gobelänger i guld föreställandes den heliga Madonnan. De flesta av oss diggar Billy, Karlanda och Klippan, enkla stilrena möbler med nordisk design.

Jag är inget undantag. Säkert 65 % av alla mina prylar, 85 % om man även räknar in husgeråd, värmeljus, glödlampor och batterier, kommer från IKEA. Att vandra omkring bland de laboryntartade gångarna inne på IKEA med stirrande blick och den oändliga inköpslistan i högsta hugg är för mig som när man var barn och fick härja fritt i en leksaksaffär. I augusti, när jag vet att möbeljättens katalog snart skall utkomma, börjar jag förtjust gnugga händer och räkna ned timmarna, ungefär som dagen innan julafton. Jag blev idag lovad ett IKEA-besök, men snuvades på konfekten, och har därför ägnat eftermiddagen och kvällen till att - med undantag för de 50 minuter som var vikta åt Tony Soprano - med en pennkniv rista in nya fantasifulla mönster på underarmarna. Förhoppningsvis blir det kompensation senare i veckan. (Och nej Lina, känn dig inte alls pressad.)

Det är svårt att inte älska IKEA, jag menar, vem kan motstå affärskonceptet "köp alla snygga prylar du behöver till hemmet sjukt billigt och plocka gärna upp en varmkorv på vägen ut!". Även om alla vet att man plockar på sig betydligt mer än vad man från början tänkt sig. Man åker dit för att köpa en dörrmatta och kommer ut med blomkrukor, sugrör, tavelramar och en ny dubbelsäng. Min far brukar i det avseendet muttrande kalla IKEA för "världens dyraste butik", och han har i viss mån rätt. Ge mig ett VISA-kort och sätt av mig på avfarten vid Bulltofta och du kommer aldrig att få se varken mig eller dina pengar igen. (Det hade du i och för sig inte gjort ändå, men principen.)

Ja, jag älskar verkligen denna möbelaffär, trots att man får noll service, får köa i timtals tillsammans med småbarnsfamiljer från kranskommunerna och väl hemma måste skruva ihop möblerna själv. IKEA får en att känna sig händig, smart och sofistikerad. Det går liksom inte att misslyckas med en uppsättning IKEA-möbler, och även det värsta skabb kan imponera på sin bekantskapskrets (förutsatt att han eller hon har en) med en hyfsat smakfull inredning trots att denne är både färgblind och döv och har tummen mitt i handen (ja, jag talar om mig själv).

Nu antar jag att ni som läser detta börjar ana ugglor i mossen och begravda kennlar, inte kan väl jag vräka alla dessa oreserverade hyllningar över IKEA utan att ha någon baktanke? Får jag betalt, eller vad är det frågan om? När kommer frasen "IKEA är bra, men..."? Och var inte den där gubben Kamprad nazist? Om jag ska vara helt ärlig, när det gäller IKEA finns det faktiskt inga "men" för min del. Allt är verkligen så där superbra som det framställs som ovan. Och ja, kanske är det ett problem. För som fullblodscyniker borde jag ha något att invända, även om det bara är det minsta lilla klagomål, men jag kommer faktiskt inte på något negativt alls. Och ni som trots allt gör det, ni kan hålla käft och handla er skit någon annanstans. Typ på Haléns.

PS. Kolla in IKEAs nya multikulturella och queera kom-in-i-garderoben-kampanj här.

Moving, just keep moving, well I don't know why to stay

2006-09-02T00:21:00.000+02:00

Okej, jag tar tillbaka allt jag skrev i det förra inlägget. Jag har ju asmycket prylar. (Så ni som dyker upp i morgon för att hjälpa mig att flytta kommer dessvärre att få en obehaglig överraskning.) Bara köket blev fem överfulla kartonger och xx antal papperskassar, trots att jag sprang mellan lägenheten och gården som en skållad råtta och på egen hand fyllde en hel soptunna (mina grannar lär ju bli nöjda när de upptäcker att de blir tvugna att klättra upp på tunnorna och trampa ned skiten med fötterna för att få i något mer).

Men nu är jag (nästan) klar. Har bara badrummet kvar och lite småplock här och där (bland annat ett skåp bakom dörren som jag hade glömt existerade och som till min bestörtning innehöll flera ton skräp, bland annat tio liter målarfärg, tusen kilometer sladdar som går till gudvetvad, en "så lär jag mig skratta åt mig själv och mina misstag"-självhjälpsbok som någon av okänd anledning gett mig, samt de klassiska sällskapsspelen Den försvunna diamanten och Tyst i klassen, som jag underligt nog tog med mig från barndomshemmet och inte roat mig med på femton år, minst).

Trots att jag hatar att flytta med allt vad det innebär av sorterande, packande, kånkande, städande, adressändrande, flyttande av el+bredband+telefoni+försäkring, och så vidare ska det bli skönt att äntligen lämna den här lägenheten som jag bott i allt för länge nu. Jag kommer inte sakna den mer än jag hade saknat prolaberade hemorrojder. Den här sorgliga ursäkten till lägenhet har inte ett rätt någonstans: Vattnet i badrummet blir aldrig tillräckligt varmt, vattnet i köket blir aldrig tillräckligt kallt. Fönstren går inte att stänga ordentligt vilket gör att det blir svinkallt på vintern, men å andra sidan går de heller inte att öppna tillräckligt mycket för att det inte ska bli outhärdligt varmt på sommaren. Badrummet är i ungefär samma storlek som en telefonkiosk, vilket medför att man kan borsta tänderna, duscha och uträtta sina behov samtidigt (sen får ni själva avgöra om detta är en fördel eller nackdel). Elproblemen nämnde jag i det förra inlägget. Det är löjligt lyhört (jag kan höra om grannarna är hårda i magen eller om de har ätit för mycket chili til middag) och löjligt dyrt (slå upp begreppet "ocker" i en ordbok och du hittar en bild på min hyresvärd bredvid bilden på CSN). Cecilia Nordlund som tidigare bodde i lägenheten bredvid och som var den enda som gav lite stjärnglans och galastämning till vår trappuppgång har flyttat ut. Och TAFKAMHG (the artist formally known as min heta granne) har visat sig vara ett skabb precis som alla andra män i min omgivning (jag menar, män som liknar sig själva vid Johnny Castle och Patrick Bateman måste ha seriösa problem). Med andra ord, Ronnebygatan har blivit kallt. Nu drar jag vidare mot nya, outforskade (nåja) mål. Det var trevligt så länge det varade. Ciao.

"Yes it's the end, the final showdown
Yes it's the end of our small love
You'll have to find another no one to take the shit like I have
Well I guess this is the end, I guess this is the end."

Moving, just keep moving, till I don't know what's sane

2006-08-31T00:17:00.000+02:00

Jag ska flytta och nu håller jag på att packa ihop mina prylar i stora bruna kartonger och papperspåsar som spricker i botten. Tobias ringde innan, och när han hörde att jag höll på att packa var hans första fråga "Känns det inte lite vemodigt?". Jag svarade inte eftersom jag blev så paff. Vemodigt? Att flytta ut från det här skabbhålet som inte ens har fungerande värme och vatten och flytta till ett himmelrike blott en kilometer bort? Knappast. (Har jag förresten berättat om den gången jag skulle byta glödlampa i badrummet och nästan hamnade på menyn hos KFC? Min hyresvärds enda kommentar medan han hantverkarmässigt lindade in elsladdarna som hängde ut ur väggen med isoleringstejp var "Se nu till att inte rikta strålen åt det här hållet när du duschar, vi vill ju inte att du ska råka ut för en liten olycka.")

Sedan, efter att vi hade lagt på, insåg jag att Tobias naturligtvis hade menat hela processen, själva flyttandet. Om det kändes vemodigt att samla ihop sina saker, stapla upp dem framför sig, betrakta dem och tänka "Här är mitt liv. Detta är vad jag har åstadkommit. Min tid, min energi, mina surt förvärvade pengar, detta är resultatet. Var det inte mer än så här? Så sorgligt, så outhärdligt patetiskt och obetydligt."

Yeah, whad'ya think?

Jag har faktiskt löjligt lite prylar, om jag jämför med andra som jag har hjälpt att flytta den senaste tiden, som har haft låda efter låda innehållandes gudvetvad. Vad beror det på? Jag inbillar mig att det är för att jag är en rationell och praktisk person som utan att blinka kan kasta bort gamla minnen, vykort och brev, prylar från barndomen, kläder, tidskrifter, skolarbeten, sånt som man en gång betalat dyrt för men nu tycker är rätt fult, sånt som tar plats, sånt som man egentligen inte använder eller behöver, spår av människor som man inte längre umgås med, före detta vänner, fiender och pojkvänner.

Nej, jag är inte särskilt sentimental och jag hoppas att det beror på att jag är en sån som försöker leva i nuet, eller ännu hellre, en sån som blickar framåt. Men tänk om det istället beror på att det helt enkelt aldrig har funnits något tillräckligt bra i mitt liv att se tillbaka på och bli sentimental över? Att jag under mina 26 år inte upplevt något som är värt att komma ihåg? Inte samlat på mig ett enda fint minne som jag skulle sakna om det försvann? Äger jag överhuvudtaget någon pryl som jag inte skulle kunna kasta utan att börja gråta? (Förutom teven, datorn och stereon, och detta endast av ekonomiska skäl givetvis.)

Som farmors smycken, gammelfasters handmålade tavlor, bilderna på mig och mina syskon som barn, gosedjuret från ex-pojkvännen, breven från mina kusiner, studentpresenten från moster, barnböckerna jag älskade som liten eller minnet från barnhemmet i Colombia. Såna saker som andra människor hade låst in i bankfack, typ.

Jag tror fan inte det. Jag kastar rubbet. Tar det plats så tar det plats och då ska det ut, kvittar vad det är. Gör det mig till en hård och hjärtlös individ eller gör det mig bara till en ovanligt osentimental människa som anser att minnet av en person eller en händelse sitter på insidan och inte i materiella ting?

Jag vet inte. Men jag hoppas i alla fall på det sistnämnda.

Reach out and touch faith

2006-08-26T15:28:00.000+02:00

Valupptakten har börjat! I detta nu reser våra folkvalda land och rike runt för att fiska röster från Arjeplog till Bromölla i hopp om att lyckas klänga sig fast i maktens korridorer i ytterligare en mandatperiod, samtidigt som opinionsundersökningarna kränger våldsammare än en kängpunkare på mäskfestival. Valets hetaste fråga detta år är utan tvekan fastighetsskatten. Ska den sänkas? Och i så fall hur mycket? Och när? Den som mest välartikulerat kan besvara dessa livsviktiga frågor kommer med all säkerhet att avgå med segern. (Bubblare: bensinskatten, tandvårdsreformen och vårdnadsbidraget.) Som ni märker har vi en spännande höst framför oss. Jag vet i alla fall att jag inte kommer att kunna sova lugnt om nätterna, jag kommer att kasta mig från sida till sida i mina svettiga lakan och febrigt yra om taxeringsvärden och äganderätt, var så säkra.

Jag kommer i vanlig ordning att rösta på det enda reellt liberala alternativet, Folkpartiet. Inte för att de är särskilt glamourösa, inte för att de egentligen för en vettig politik, men för att svensk politik fungerar som en fredagskväll på krogen – man tar den som är minst tragisk. Att jag genom att lägga min röst på Fp även riskerar att bjuda in empatistörda nyliberaler och medeltida korsriddare i regeringen är sådant man får leva med. Hellre det än de skogstokiga hermafroditerna i Miljöpartiet.

Apropå Kristdemokraterna, jag såg några sekunder av utfrågningen av Göran Hägglund i SVT's Valextra då han fick frågan om varför han trodde att folk reagerade så starkt på att Kd är emot homoadoptioner, och tro mig gott folk, det var stor humor. Göran såg helt oförstående ut och svarade indignerat att han inte alls kunde begripa varför folk förknippade Kristdemokraterna med homofobi. "Skulle vi ha något emot bögar och lesbiska? Nej, nej, vi värnar bara om barnets bästa. Precis som BRIS!" Jag förstår honom. För aldrig har väl den kristna högern någonsin i historien hetsat mot homosexuella? Så fräckt att påstå något sådant. Så barockt.

Och apropå Göran, vilka slutsatser kan man dra av detta?:

Jag noterade också med intresse att Göran Persson till 60% liknar Jack Osbourne, Maria Wetterstrand till 47% liknar Zach Braff, Lars Ohly till 54% liknar Liam Neeson, Lars Leijonborg till 52% liknar Leonardo DiCaprio och att Maud Olofsson till 51% liknar Haley Joel Osment. (Vi vet ju redan att Reinfeldt liknar Onkel Fester.) Jag vet inte vad det säger om dem, ni får dra era egna slutsatser och helt enkelt låta bäste man vinna den 17:e september.

(Inte för att jag vill skryta – för det är verkligen inte min stil – men tydligen liknar jag själv Rachel Weisz till 67%, Tyra Banks till 66%, Ashton Kutcher till 65%, Angelina Jolie till 63% och Beyonce till 58%. De andra på listan kanske vi inte ska tala om dock.)

Oh, I'm ready for it, come on, bring it!

2006-08-25T18:07:00.000+02:00

Ikväll är det Sverigepremiär för den hett efterlängtade Snakes on a Plane, kultrullen med Samuel L Jackson i huvudrollen som spås bli större än självaste Borta med vinden. Är jag peppad eller? Vad tror ni? ÄR JAG PEPPAD ELLER? VA? VA? VA???!!!

Nej, inte särdeles faktiskt.

Snakes on a Plane är filmen som blev känd redan innan den hade spelats in, eftersom snakeomaniacs (dvs taniga ynglingar med förhöjd talgproduktion som fortfarande bor hemma) runt om i världen förenades i sin fascination för den bästa (eller snarare sämsta) intrigen för en actionfilm någonsin: Vad händer om två av människans största fobier kombineras i den ultimata actionfilmen? Filmtiteln Snakes on a Plane ger dig svaret.

Det unika med detta pekoral är att fansen själva för första gången i filmhistorien har haft möjlighet att påverka handlingen genom intensiva kampanjer på nätet. Resultat är, som vanligt när det är för många kockar på en spik, ytterst mediokert. Inte dåligt, men inte heller bra. Och nu talas det – naturligtvis – om en stor revolution, en demokratisering av den tidigare så hierarkiska och stagnerade filmbranschen. Ja, några förståsigpåare går till och med så långt att de talar om en ny folkrörelse.

"And you will know my name is the Lord when I lay my venom upon thee."

Jag är i vanlig fascistoid ordning ytterst tveksam till att låta pöbeln få tillträde till kulturens finrum, och värjer mig reflexmässigt mot käcka slagord av typen "Alla ska med!". Likväl är det någonting i den udda tillblivelsen av Snakes on a Plane som ändock tilltalar mig. Det enda som irriterar mig är att entusiasterna har lagt så mycket krut på en halvkass b-filmsrulle. Jag menar, tänk om man istället hade ägnat all denna tid och energi till att spåna fram intrigen till en film som var bra på riktigt, en som man verkligen verkligen hade velat se.

Jag säger som the man himself, Samuel L motha fuckin' Jackson: ”I've had it with these motherfuckin' snakes on this motherfuckin' plane!”

Nu gör inte jag anspråk på att tala för massorna, men hade det inte varit mycket trevligare med ett, låt säga, homoerotiskt laddat coming-of-age-manus med några av de hetaste 80-talisterna i Hollywood i huvudrollerna? Filmen skulle kunna heta Snakes in the ass och innehålla en massa grafiska sexscener där de sexuellt ambivalenta pojkarna så att säga måste upptäcka sig själva (och varandra) för att kunna lämna barndomen bakom sig och förvandlas till stiliga vuxna män. (Tänk er Igby goes down eller Rodger Dodger eller Stand by me, fast med en massa male-on-male groping och mycket exponerad hud.)

Jag har full tillförsikt till manusets bärkraftighet, så sikta in er på att denna blivande klassiker kommer att gå upp på biograferna någon gång under våren 2008. Jag har till och med rollistan klar – eller vad sägs om Jake Gyllenhaal, Hayden Christensen, Joseph Gordon-Levitt, Patrick Fugit, Elijah Wood, Mark Webber, John Robinson, Macaulay Culkin, Jesse Eisenberg och Chad Michael Murray? (Fler förslag mottages tacksamt, the more the merrier heter det ju som bekant.) Det enda ni behöver göra är att underblåsa hajpen och börja bombardera filmbolagen med kravbrev och indignerade e-mejl.

Tro mig, mina vänner, The Future Belongs to Snakes in the ass.

We'll go from the bungalows where the debts still grow each day

2006-08-24T01:15:00.000+02:00

De säger Sverige är fantastiskt. De säger I Sverige har alla samma möjligheter. Här i glada sosseland kan vi alla bli läkare ingenjörer jurister veterinärer ellervadsomhelstbaby sa min SYO, även om alla i slutändan vill jobba med media kultur projektledning eller IT nånting. De säger det beror på vårt fina socialistiska utbildningssystem, att högre studier är gratis, att man inte gör skillnad på fattig och rik. Kanske har de rätt, jag vet inte.
Jag är inte socialist.

Anledningen till att alla som vill har möjlighet att läsa fem poäng applikationsprogrammering, tio poäng cultural planning eller varför inte en flervetenskaplig kurs om fotbollen i samhället, stavas CSN. Centrala studiestödsnämnden. Har du någon gång satt din fot på ett universitet eller en högskola vet du allt för väl vilka de är, det är de som sett till att du spenderat halva livet i telefonköer, de är de som gör att du går ner tio kilo mellan juni och september om du inte är redo att steka burgare på McDonalds eller torka gamlingar i röven, det är de som får dig att vakna kallsvettig om nätterna och stänka vigvatten runt sängen för att hålla demonerna borta.

Alla vet att CSN är onda.

I sex år har jag varit fast i studiestödsträsket, och nu när jag äntligen lyckats kämpa mig ur, skaffat mig ett jobb, gått med i AA (Anonyma Arbetare) och försökt göra mig kvitt mitt sjukliga beroende av att inkassera 6968 kr varje månad (som jag definitivt inte gjort mig förtjänt av men som jag heller inte kan överleva på, vad fan är det för ett system?) skrattade jag lyckligt när de skickade mig nya blanketter att fylla i. Vårdslöst rev jag dem i bitar, aldrig mer studiemedel, aldrig mer linssoppa dagarna innan den 25:e, jag var äntligen fri!

Tills jag insåg att pappret jag höll i min hand var en räkning och att det nu var dags att betala tillbaka.

Inte nog med att jag ska börja betala tillbaka min nätta skuld på en kvarts miljon (jag kunde ha köpt en bil, ett hemmabiosystem eller en bostadsrätt i Örkelljunga!), jag ska göra det snabbt också. Uppmaningen löd typ: "Betala 4000 innan den 31 augusti eller också kommer Arla-haren och skjuter dig i magen."
Jag tror dem. Alla vet att CSN är onda.

Alltså, kom igen. Kravbrevet kom den 18 augusti, den 31:a är mindre än två veckor senare. Inte ens den jugoslaviska maffian i Landskrona har sådana orimliga återbetalningskrav (gissar jag). Så vad ska jag göra nu? Råna en bank? Sälja en njure? Work the Industrigatan and sell some ass? Jävla CSN!

De säger Sverige är fantastiskt. De säger I Sverige har alla samma möjligheter. I själva verket vill de bara att vi ska skuldsätta oss upp till öronen och sedan betala tillbaks resten av våra jävla liv. Det är Statens hållhake på sina medborgare. Det är Statens sätt att kontrollera oss. Äga oss. Tro mig mitt barn, gratis högre studier är inte en pervers jämlikhetsivrares våta dröm, det är liktydigt med livegenskap och slaveri.

Den som står i skuld är aldrig fri.

If it ain't a fist it isn't love

2006-08-17T00:58:00.000+02:00

Hahaha, roliga fel-läsningar är det bästa (som när jag skrev på msn till Fredrik att jag ville knulla Cat Power och han trodde att jag menade Cat Stevens, eller förlåt, Yusuf Islam). Lina trodde att jag här nedan skrev att jag efter frisyrbytet numera liknar "Shane McGowan" när jag i själva verket skrev "Shane McCutcheon". Och jag som trodde att jag borde vara missnöjd med min frisyr. Det kunde uppenbarligen ha varit värre...

Lika som bär?

Andra kända personer som jag till mitt förtret ofta tar fel på:

När jag ser Jan Scherman eller den kuvade bögen Stanford i "Sex and the City" får jag alltid tänka till lite extra.

Onkel Fester och Billy Corgan ger mig ofta huvudbry. Vem var det nu som kunde få glödlampor att lysa genom att stoppa dem i munnen?

Och jag antar att ni, liksom jag, inte heller kan skilja Bröderna Baldwin åt. Vem är Daniel och vem är Stephen och vem är Alec och vem är William och vem är Henry och vem är Matthew och vem är Andrew och vem är John, och hur många är de egentligen, och vem av dem är det som har knullat Kim Basinger och vad gör hon nu för tiden, varför hör hon aldrig av sig, det var alldeles för länge sen vi sågs? Förmodligen är det ingen som vet, och ingen som heller bryr sig, förutom deras mamma. (Såg f.ö den klart sevärda "The Squid and the Whale" för ett par dagar sedan, och retade mig hela filmen igenom på att jag inte kom på vem av bröderna det var som spelade den stenade tennistränaren vars enda funktion i filmen tycktes vara att tillfredsställa familjens översexuella matriark och därefter ge lillebrodern en high-five. Så här i efterhand misstänker jag att det var John, men jag är inte säker.)

Summer of speed

2006-08-14T18:07:00.000+02:00

Av princip läser jag nästan aldrig andras bloggar, detta eftersom innehållet oftast är så fruktansvärt tråkigt och banalt. Jag vet inte vad som är värst, folk som "specialiserat" sig på ett ämne och bara skriver om det (typ "det är så jobbigt att vara småbarnsmamma" eller "mitt namn är Fredrik Virtanen och jag får av förklarliga skäl aldrig ligga"), eller folk som behandlar bloggen som sin personliga dagbok där de skriver ned dagens alla händelser (typ "i morse gick jag upp tidigt och åt två skivor rostat bröd medan jag läste kultursidorna i DN, därefter ringde jag till Försäkringskassan för att höra mig för om sjukersättningen för den där incidenten med dammsugarslangen och de sade att bla bla bla yada yada yada).

Kalla mig gärna dum, men jag förstår faktiskt inte hur detta kan intressera någon annan den närmast sörjande, det vill säga bloggskribenten själv. Eller är det månne så att de som läser dessa intetsägande utläggningar har om möjligt ännu tristare liv? Eftersom jag är en sådan person som gillar att undersöka och experimentera (jag är ju för fan nästan forskare, då är man ju i alla fall nästan vetenskapsman), och därför tänker jag idag prova på hur det är att skriva en nätdagbok där man delar med sig av alla sina "spännande" förehavanden till omvärlden. Håll till godo.

Måndag 7/8
Annis bor fortfarande hos mig vilket är gött, hon sitter i soffan med sin laptop och då slipper jag ha dåligt samvete för att jag bara sitter hemma framför datorn och är osocial. Vi lyckas masa oss iväg på en shoppingrunda fast ingen av oss har pengar, Annis shoppar ändå för fyrahundra spänn och jag tittar avundsjukt på och önskar att höstens 60-talsinspirerade H&M-kollektion inte vore så sjukt snygg. Jag har vunnit fribiljetter till Strangers with Candy, Daniel kommer ner från Hbg och vi intar Filmstaden tillsammans med kidsen som verkar ha duktigt med ångest för att skolan börjar snart (det har jag med!). Får även ångest i kön över att jag inte kan bestämma mig för vilken snacksmeny jag vill ha. Det blev ingen alls, vilket jag sedan givetvis ångrar i biomörkret när magen sätter igång. Men filmen är bra, och jag bestämmer mig för att blogga lite om den när jag kommer hem. Läs det.

Tisdag 8/8
Bästa Louise kommer ner från Hbg och vill fira min födelsedag i förskott. Vi hämtar en filt och sätter oss i Folkets Park där vi hänger hela dagen. Kollar på de minikängurus som bor där. En är superliten och sitter fortfarande i sin mammas (pappas?) pung. Nu har de dessutom fått sällskap av en sur gammal sköldpadda som verkar synskadad. Eller också gillar han bara att stångas med cementväggar. Sjukt macho i så fall. Vi spelade minigolf, gjorde vår egen mjukglass i Glassfabriken och försökte vinna choklad och kramdjur i lyckohjulet, men utan större framgång. Sedan började det regna så vi drog till kändistäta Raa (jag har sett både Ola Salo och Andreas Tilliander äta där) för att käka thaimat och dricka mangolassi. Louise rådde mig att inte träffa AIDS-mannen mer. Jag lyssnade uppmärksamt.

Onsdag 9/8
Jag hatar att tvätta men ibland måste det göras. När lakanen börjar lukta konstigt vet man att det är dags. Annis stack iväg till Miso vegorestaurang för att snacka med snubben som driver stället om att eventuellt göra om deras hemsida (den ser förjävlig ut!), och jag hoppas att jag kan benefitta från hennes arbete genom att få en gratismiddag. Det var alldeles för länge sedan jag var där. Måste komma ihåg att gå ut och äta oftare. Har många sjukt snygga skor som jag inte kan gå i men som definitivt förtjänar att visas upp, fler restaurangbesök hade löst det problemet, under en middag ska man ju ändå bara sitta och se snygg ut och vicka sexigt med fötterna. Struntade i att träffa AIDS-mannen (duktig flicka!) utan hade istället en äkta tjejkväll med Annis istället. Vi kollade på finalen av Britain's Next Top Model medan vi fixade varandras hår. Är mitt för kort? Jag måste försöka vänja mig.

Winterkilling goes Shane McCutcheon.

Torsdag 10/8
Min födelsedag! 26 är ingen ålder tycker jag. Är inte ett dugg rädd för att bli äldre. Ser t.o.m fram emot att fylla 30, då kommer jag äntligen att vara rik, snygg och o-singel. Vi åkte till Degerberga (jag vet att ni inte vet var det ligger, men det är ok, det gör inte jag heller) för att hälsa på en affärsbekant till Annis som driver två caféer där. Tittade på en kvarn och en hembygdsgård. Fick gratis fika med sju sorters kakor. Blev nostalgisk. Försökte shoppa lite i K-stad, men det gick inte. Har fortfarande inga pengar. Men de där röda stövletterna på Bianco är höstens must-have. På kvällen bjöd Lina på chiligryta och ostbricka och vi kollade på säsongsavslutningen av Nip/Tuck. Gud vad jag älskar bisarra människor med narcissistiska störningar, i alla fall om de är översexuella plastikkirurger med ohälsosamma familjerelationer.

Fredag 11/8
Min födelsedagsfest gick över förväntan, jag nojar alltid över att ingen ska komma eller att folk ska ha tråkigt, men allt ordnade sig och vi dansade till gamla hits, söp som svin och åt av Annis hembakade tjinuski-tårta. Massor och massor med kärlek till alla som kom, och tack för presenterna. Ni vet precis vad som förgyller min tillvaro. Kvällens roligaste ögonblick var utan tvekan Daniels reaktion när Lina och jag överräckte hans kraftigt försenade födelsedagspresent. Jag undrar om han fortfarande har fattat skämtet eller om han sitter i Lahti och surar. "Merci for being you" var nog den enda frasen vi inte hörde från honom den kvällen.

Lördag 12/8
Var sjukt bakis när min kusin och hennes flickvän dök upp. De berättade lite om resan till Kina, det lät asgött. Själv siktar jag in mig på Peking 2008, hade varit grymt att resa runt i Mittens rike och njuta av OS. Får försöka styra upp det där på något sätt. Sov mesta delen av dagen och städade upp efter festen, det blev 4 fulla soppåsar med flaskor och ölburkar och även den där krukan som krossades fram på småtimmarna. Tur att blomman som var i den redan var död, i likhet med alla andra av mina växter. Bakishängde med Lina, vi gjorde standardbeställningen från Marathon (1 Pizza Pesto + 1 Greca) och kollade på fransk musikalfilm. Vår relation kommer att bli om möjligt ännu sunkigare när jag flyttar till gatan mittemot och vi kan käka pizza och dega framför VH1 varje dag. Det ser jag fram emot.

Söndag 13/8
Födelsedagsfirandet tar aldrig slut, denna dag var det finmiddag hos pappa i Landskrona. Tove och Lina skulle köra tillbaka till Ven och plockade även upp Anna på vägen. Pappa bjöd på en avancerad gryta med bulgur, nybakat bröd och två sorters såser, och till efterrätt en paj med bär och choklad. Han har verkligen fattat att man aldrig kan få för mycket av det goda. Vi diskuterade storpolitik och världshändelser, vilka är min fars favoritämnen (tillsammans med Landskronas förslumning och den lokala juggemaffians senaste bravader), särskilt sådant som rör kommunism (Kinas ekonomi, Castros närastående död, osv) ger honom vatten på sin kvarn, vilket förmodligen en rest från tiden som 60-talshippie då han och min mor reste runt i Östeuropa i en sliten gammal van. Jag ska bara vara tacksam att mitt dopnamn inte är Summer och att mina syskon inte heter River och Rainbow.

Nå, känns det KUL? Nähä, inte det. Då lägger vi ned det här sociala experimentet. Nu får det vara slut på svennebloggandet.
- Tack och hej, leverpastej.

A licky boom boom down

2006-08-13T22:41:00.000+02:00

Friidrotts-EM är över och som sig bör slutade hela festen i en stor fet dopingskandal. Till min ohöljda glädje såg jag, när jag slog på datorn i morse, att bland alla övriga bisarra kvällstidningsnyheter - av vilken "Lasse Kronér anmäld för misshandel" självklart var grädden på moset - avslöjades det att minst tre kända friidrottare åkt fast i en knarkhärva på en nattklubb i Göteborg: Patrik "Röven" Lövgren, Sven "Nyllet" Nylander (av min far även kallad för "fascisten") och Patrik "Big Mouth" Sjöberg.

Denna dynamiska trio greps av polisen på restaurangen Avenue Lounge och tvingades följa med till stationen för att kroppsvisiteras och lämna urinprov (varav samtliga senare visade sig vara positiva). Min inte allt för vågade gissning är att det rör sig om kokain, alla vet ju att friidrottare - och framför allt höjdhoppare (läs "Sotomayor") - har en förkärlek för kola, cox, tjack, snö, puder, näsgodis, bensoylmetylekgonin, eller vad ni nu vill kalla det, och jag tycker att det är så gött att de här tre rövhålen äntligen åkt dit för det vi alla har vetat att de (åtminstone Patrik Sjöberg) har sysslat med i alla år.

Det roligaste är den här bilden som är tagen bara timmarna innan polisens tillslag:

Christian Olsson och Yannick Tregaro i samspråk med Patrik Sjöberg,
förmodligen glatt ovetandes om att Sjöberg är hög som ett hus.
Christian och Yannick: kolla in den stirrande blicken och de hårt
sammanpressade käkarna, det borde vara en klar giveaway.

Dopingskandaler under stora friidrottsmästerskap är som småföretagares skattefiffel: man vet att alla gör det, man vet att någon kommer att åka dit, men man har ingen aning om vem, så alla chansar vilt. Fast i det här fallet kanske det är tveksamt om man ens kan kalla det för doping, Sjöberg och Nyllet har ju lagt av för länge sedan, och Lövgren visste väl ingen ens ingick i truppen förän idag. Det är också tveksamt hur pass stor nytta det gör att vara kokainpåverkad när man t.ex hoppar höjdhopp, möjligtvis kan det förstärka känslan av att man flyger, men frågan är vad det gör för skärpan och koncentrationen. Nu återstår att se om Patrik Sjöbergs insatser för Sverige kommer att raderas lika obemärkt från historieböckerna som Ludmila Engqvists. Nej, visst ja, hon var ju en ryss-hora. "Riktiga" svenskar dopar sig givetvis inte.

Nu över till det näst bästa inom friidrotten - herrarnas slimmade tävlingsdräkter. Jag har alltid fascinerats av män som inte räds att visa upp en rejäl doning inklämd i ett par supertajta lycrashorts (se inlägget om simhopp här nedan), där man genom att bara kasta en snabb blick kan avgöra om den tävlande t.ex är omskuren, vaxar pungen eller saknar en testikel. Det allra bästa är när man får se dem och deras paket springa i slowmotion under reprisomgången. Det är som de inledande scenerna i Baywatch, fast för oss med freudianska penisavundkomplex och för mycket östrogen.

Slutligen skall jag nu dela ut medaljen till EM:s vackraste man, ryssen Andrey Silnov, vars penis jag tyvärr vet väldigt lite om, men är ytterst villig att undersöka närmare om tillfälle ges. Aldrig har en höjdhoppsfinal varit så njutbar som sommaren 2006 (trots att Stefan Holm både spottade vita salivklumpar och skakade på axlarna som en tvångsintagen psykpatient, vilket jag effektivt lyckades tänka bort genom att förflytta mig till mitt happy place), detta tack vare den elegante ryssen som alldeles välförtjänt knep guldet framför Holm & co. Trots att mannen i fråga inte behärskar det engelska språket det minsta, och även om jag inte begriper om popsnörefrissan är ett medvetet statement eller en rest från det stolta ryska 80-talsmodet, är jag redo att ta mitt pick och pack och flytta till Shakhty när som helst. Öststatsmän är the shit.

Viva La Russie!

Pretty in pink, isn't she?

2006-08-08T20:45:00.000+02:00

Strangers with candy är sommarens mest störda film, i alla fall för oss som har vett att uppskatta sexistiska och rasistiska skämt och tycker att det är roligt när man driver med homosexuella, handikappade och efterblivna. Den är som en bisarr blandning av Happiness, South Park, valfri Farrelly-rulle och typ och alla high school-filmer du någonsin sett. Tyvärr innehåller den, trots allt övervåld, inga barn eller djur som far illa, vilket är ett litet minus, och det där bajsskämtet i slutet tycker jag gott att de kunde ha utvecklat mer.

I övrigt är den ytterst sevärd, Amy Sedaris är förvisso rolig som Jerri Blank, en fd crackhora som precis släppts ut från fängelset och försöker reparera sitt misslyckade förflutna genom att gå om high school, men det är de osannolika birollerna som gör filmen. Allison Janney som en översexuell schoolboardmedlem som ligger med principal Blackman (ja, han är en neger), Philip Seymour Hoffman som hennes frustrerade kollega, David Pasuesi som Stew the meat man, Sarah Jessica Parker som en känslokall och ointresserad grief counselor och Kristen Johnston som den rullstolsbundna idrottsläraren som tvingar skolflickorna att prova på tjurfäktning på gymnastiktimmen. Klockrent!

Apropå Sarah Jessica Parker så läste jag det här inlägget häromdagen (som i sin tur kommenterar det här inlägget) som bland annat handlar om varför hästansiktet från Sex and the city, trots att hon egentligen är rätt ful, anses vara en snygg och sexig stilikon. Bloggskribenten konstaterar att "är det nånting Sarah Jessica Parker har bevisat så är det att det är inte din yta som spelar nån roll, det är pengarna du uppenbarligen har lagt ned på den".

Större delen av inlägget handlar dock om Ebba von Sydow och andra modeskribenter, och hur det kan komma sig att den typen av oanseliga brudar med ganska trista utseenden har fått en sådan makt att definiera vad som är rätt och fel, hur man ska se ut och vilka kläder man bör köpa.

Jag måste erkänna att jag fascineras av Ebba. Jag hade ytterligare en av dessa Ebba-fenomenet-diskussioner med en polare härom dagen, och det vi undrade över var
1. varför har det ens uppstått en Ebba-hype, hon är ju skittråkig?
2. varför upprörs så många människor över en till synes harmlös människa?

David hade någon långsökt teori om att vi här uppe i den kalla Norden bär på ett lutheranskt arv som inte tillåter oss att vara glada och ta livet med en klackspark, och just detta att Ebba framstår som så bekymmerslös, dumglad och lycklig sticker i ögonen på många. Jag kontrade med att det finns en massa människor i det här landet vars sinnelag stämmer överens med denna beskrivning - Anders Lundin, Lill-Babs, Zlatan, bl.a - men som ändå inte väcker samma indignation och ilska.

Mina teorier är kanske inte lika banbrytande som Davids, men jag tror i alla fall att folk stör sig därför att Ebba
1. Är helt talanglös som skribent.
2. Tipsar om det tradigaste modet.
3. Själv ser grymt tråkig ut (en vuxen kvinna som klär sig i pastell och babyrosa, ugh!).
4. Har världens högsta panna.
5. Är nymoralist ut i fingerspetsarna
6. Vägrar att engagera sig i viktiga frågor, som t.ex. politik eller feminism, och istället bara ägnar sig åt yta...
7. ... vilket säkerligen beror på att hon är rätt blåst.
8. Ingen fattar varför hon fick det där redaktörsjobbet på Expressen in the first place...
9. ... men alla "vet" att hon fick det för att hon är en von Sydow.
10. Sverige är sjukt Jante.

Inget av ovanstående upprör dock mig. Jag förundras bara över att folk orkar bry sig. Och jag förundras än mer över att jag orkat skriva en blogg om något jag absolut inte bryr mig om. Jag lovar att skärpa mig till nästa gång, då blir det äkta blod, svett och tårar. Då ska jag skriva om The Magic Position, fastighetsskatten och traumatiska barndomsminnen. Promise!

Dive in me

2006-08-07T00:24:00.000+02:00

Ni vet sådana människor som gärna inleder var och varannan mening med ett "Alltså, inte för att jag är rasist, men..." Idag ska jag bli en av dem.

Here we go.

Inte för att jag är sexist, men... är det inte för jävla gött med herrarnas simhopp i sim-EM i Budapest? Jag blir alldeles vild av att se välrakade män (företrädesvis från öststaterna) med snortajta badbyxor och sjukt muskulösa bringor. Jag och Annis satt som klistrade framför teveskärmen och bedömde högljutt tävlingsdeltagarnas fysiska företräden med mogna och välformulerade kommentarer av typen "fan vilken fast röv han har", "kolla in buttcracken på den där" och "jävlar vilket paket han ligger inne med", och filosoferade rent allmänt kring existentiella frågor som vad som skulle hända om en av simhopparna skulle råka få en massiv erektion i de där minimala lycrabyxorna.
Det var fint.

I och med att fotbolls-VM är över och Cristiano Ronaldo numera är ute ur mitt liv har jag blivit tvungen att hitta en ny hang-up. Han är italienare, heter Francesco Dell'Uomo och bearbetar tiometerssvikten som en Gud med sina 60 smidiga kilon. Killen står på händer, hoppar och roterar och det finns ju ingen hejd på vilka olika spännande positioner han skulle kunna inta under en rendez-vous av det intimare slaget. Jag har redan lånat en språkkurs i italienska på biblioteket. Och kanske kanske, om man kisar och håller huvudet lite på sned, i alla fall med lite god vilja, så liknar han AIDS-mannen som gjorde ett kort besök häromnatten. Jag borde sluta vara så förbannat easy. Och jag borde definitivt sluta träffa män som kallas för "AIDS-mannen".

Ciao bella!

Well he writes the line, wrote down my spine

2006-08-03T18:21:00.000+02:00

Och för att återigen försöka bevisa att jag inte är rakt igenom yta (vilket i sig är en paradox) presenteras här nedan även boktoppen för sommaren 2006:

1. Dansare - Colum McCann

Handling: Levnadsteckning av den legendariske ryske dansaren Rudolf Nurejev.
Slutar med att: Nurejev dör i AIDS.
Gimmick: Ryska okvädningsord och förolämpningar av typen "jag ska äta upp din jävla present, skita ut den i ett kuvert och posta den till din mamma".
Bögsex: Killen var dansare och dog i AIDS, what d'ya think?

2. Hur vi hungrar - Dave Eggers

Handling: Novellsamling på temat "folk som behärskar konsten att njuta av lide naddamad".
Slutar med att: Förvånansvärt många av novellerna slutar med att huvudpersonen dör, dock inte av hunger.
Gimmick: Djur, träd och allehanda prylar som besitter förmågan att tala och som gärna ägnar sig åt att håna huvudpersonen när han eller hon passerar förbi.
Bögsex: Har kommit till sid 159 och hittills ser det mörkt ut, men jag håller tummarna som den obotliga optimist jag är.*

3. Djur - Joyce Carol Oates

Handling: Collegestudenten Gillian Brauer blir förälskad i sin lärare Andre Harrow och inleder ett sexuellt förhållande med honom och hans hustru Dorcas.
Slutar med att: Gillian dödar båda två (vilket man snabbt räknar ut redan efter ett par sidor).
Gimmick: Mordbrand är sexigt.
Bögsex: Nej, men flera andra pornografiska beskrivningar.

4. Vindens skugga - Carlos Ruiz Zafón

Handling: En tioårig pojke hittar romanen Vindens skugga och blir besatt av författaren Julián Carax, och snart har han dragits in i en härva av mystik och märkliga händelser.
Slutar med att: Ärligt talat så fattade jag inte riktigt slutet.
Gimmick: Det blåser i Barcelona.
Bögsex: Läste ni inte vad jag skrev? "En tioårig pojke hittar osv." Hade väl varit rätt obehagligt med en bögsexscen inkilad i den intrigen.

5. Den gamla skolan - Tobias Wolff

Handling: En privatskoleelev som drömmer om att bli författare försöker vinna en uppsatstävling för att få träffa Hemingway.
Slutar med att: Han vinner men får ändå inte träffa Hemingway.
Gimmick: Det lönar sig inte att fuska.
Bögsex: Den utspelar sig på en internatskola för pojkar, what d'ya think?

* Jag? Obotlig optimist? Haha, gick ni verkligen på den lätta?

You'll stumble in my footsteps, if you try walking in my shoes

2006-07-29T22:11:00.000+02:00

Apropå glamour, shopping och att gå i någon annans fotsvett, här är skotoppen för sommaren 2006:

1. Bronx, 799 kr, årg 2006 (Stockholm)

Färg: Ljusbrun färg.
Doft: Stor, nyanserad, aningen rostad doft med inslag av ekfat, arrak och smörkola.
Smak: Utvecklad smak med inslag av läder, halm, röda marmeladkulor och vingummi.
Användning: Serveras vid 12-14°C till mandelskorpor eller till inte alltför söta desserter innehållande choklad, torkad frukt eller nötter.

2. Roots, 199 kr, årg 2005 (Köpenhamn)

Färg: Plommon.
Doft: Diskret, jordig doft med ton av vått ylle, med inslag av viol, kardemumma och nötter.
Smak: Relativt stram smak, inslag av plommon, choklad, jord och örter.
Användning: Serveras vid cirka 16°C till smakrika, gärna grillade rätter av mörkt kött.

3. Faith, 56 €, årg 2006 (Dublin)

Färg: Svart.
Doft: Utvecklad, kryddig doft med animalisk ton, inslag av björnbär, tobak och sötlakrits.
Smak: Aningen eldig smak med mognadstoner och fatkaraktär, inslag av korint, svarta vinbär, lagerblad, charkuterier och kaffe.
Användning: Serveras vid cirka 18°C till robusta rätter av lamm-, nöt- och viltkött, gärna grytor och stekar.

4. Bianco, 499 kr, årg 2005 (Malmö)

Färg: Skiftar i olika ljusgröna nyanser.
Doft: Ungdomlig, fruktig doft med inslag av gröna äpplen, pomerans, petroleum, honung.
Smak: Torr, mycket frisk, neutral smak med liten bitterhet och inslag av mandelmassa och bivax.
Användning: Serveras vid cirka 8°C som aperitif eller till lättare fisk- och skaldjursrätter.

5. Shades, ca 600 kr (beställningsvara), årg 1999 (Helsingborg)

Färg: Gyllengul färg.
Doft: Något jästaromatisk doft med inslag av av päronkompott och citrusmarmelad.
Smak: Halvtorr med viss sötma, inslag av jäst, banan och vanilj.
Användning: Serveras vid 8-10°C som sällskapsvin, dessertvin eller till gåslever.

Did I fall or was I pushed? And where's the blood?

2006-07-26T23:11:00.000+02:00

Idag blir det ett gästinlägg här i bloggen. Som den master of disguise jag är kommer winterkilling för en dag att förvandlas till en glamourprinsessas dagbok. Ja, det är sant och riktigt, mina fötter kommer i 24 timmar att gå i Karolina Lassbos stålhätteförsedda skor. Enjoy.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Mitt liv är, som ni säkert förstått vid det här laget, oerhört glamouröst. Det består till största delen av snabba fordon (pågåtåget kommer upp i nästan 150 knyck på raksträckan mellan Ödåkra och Kattarp), lyxmiddagar på trestjärniga krogar (eller galopperande hästar, eller vad det nu är den där Bong delar ut i Sydsvenskan), ohämmade shoppingraider i diverse europeiska storstäder (för endast 560 svenska riksdaler fick jag inte mindre än ett par skor och två väskor på Åhléns slutrea i Helsingborg häromdagen) och exklusiva drinkar på de hippaste nattklubbarna (fy fan vad full jag var på Inkonst i lördags du!).

Min kalender är fullbokad med spännande träffar med människor från stans jet set-junta (jag såg Nöjesguiden-Margret på ICA nyligen) och snabbvisiter i de stora världsmetropolerna (bara detta halvår har jag hunnit tura till Oslo, utnyttja Ryan Airs "så gott som gratis"-linje till Dublin, och gå lös på billighetsspriten på bordershopen i Rostock).

Här på Ronnebygatan ligger champagnen ständigt på kylning, som det brukar heta.

Många av er har säkert tänkt "Hur hinner hon?" och "Varifrån kommer pengarna?". Jag kan tala om för er att det minsann inte är det lättaste här i världen att upprätthålla ett liv i sus och dus, kuska land och rike runt i jakten på den ultimata glamourkicken. Dock kan jag avslöja en sak. Jag är faktiskt inte enbart yta. Med andra ord: Det är dags att bli politisk. Det händer mycket runt om i världen just nu har jag förstått. Jag tänkte därför dra mitt strå till stacken och uttala mig om, trumvirvel, Libanon.

Det finns mycket att säga om Libanon. Det ena är att det där skämtet man drog på lågstadiet (ni vet, "Hej jag heter Berit, men folk kallar mig för Beirut...") fortfarande är lika roligt. Det andra är att Israel, precis som i alla andra mellanösternkonflikter, beter sig som svin. Jag är trött på västvärldens daltande med världens mest rasistiska nation (okej, ingen gillar väl araber, men om man nu bosätter sig i ett område som kryllar av dem får man skylla sig själv, i min trappuppgång finns i alla fall inga). Min förhoppning är att det där pseudolandet så snart som möjligt bombas ned till grunden. Antagligen gör den åsikten mig till antisemit, men den senaste tiden har det epitetet fått en allt mer positiv klang tycker jag. Man behöver faktiskt inte alltid tala om nationalsocialism i negativ bemärkelse. Nationalsocialismen har naturligtvis också sina goda sidor.

Exempelvis:

...

Nåja. Kanske inte så många positiva sidor ändå när jag tänker efter. Hur som helst (jag vet att det här är som att kasta in en brandfackla i en gaskammare), faktum kvarstår, hade bara Hitler gjort sitt jobb ordentligt från början hade vi inte haft det här problemet i Mellanöstern idag.

Fast egentligen har jag aldrig gillat den där Hitler. Han är alldeles för oglamourös för min smak. Svastikan känns inte alls rätt i tiden och färgerna brunt, rött och svart har aldrig varit snygga ihop. Höga stövlar på män har dessutom aldrig funkat för mig. Och den ironiska mustaschen är bara sååå ute. Nåja, det viktiga är kanske inte en persons yttre utan dess inre. Glamour är ju något som kommer från insidan, det är ett state of mind. Det ska jag påpeka för min före detta chef, Ebba von Sydow, som kritiserade mig för att jag vikt ut mig i bikini med motiveringen att det är jag "alldeles för smart för". Det håller jag egentligen med om. Är ju bara puckade brudar som gör sånt. De där jävla blondinerna.
Åt helvete med dem också.

I am beautiful
No matter what they say
Words can't bring me down

All the children flew when I touched their hands

2006-07-21T13:19:00.000+02:00

Som jag nämnde tidigare var jag i Stockholm för ett par dagar sedan för att hälsa på mitt nya kusinbarn Filippa. Hon är, inte helt oväntat kanske, världens sötaste baby just nu. Jag, som rent principiellt är emot barn och allt som har med barn att göra, kunde inte låta bli att frossa i pyttesmå strumpor och sparkdräkter inne på Polarn&Pyret och fascinerat utbrista "Men så små händer hon har!" (ja, hur fan skulle det annars se ut?) tillsammans med de andra ivriga beundrarna från släkten.

Det är något med spädbarn som gör att även de hårdaste hjärtan smälter. Tyvärr har detta även som effekt att människor som redan är känsligt lagda av naturen i små barns sällskap förvandlas till lallande idioter med dregel i mungipan. Det är som om alla logiska centrer i deras hjärnor stängs av och de regredierar till samma infantila stadium som bebin. Detta tycks framförallt gälla småbarnsmammor (ni vet hur det är med kvinnor och deras hormoooooner), men även folk i deras direkta närhet.

När jag själv får barn, eller vad säger jag, jag menar givetvis om jag själv någonsin får barn, ska jag aldrig tillåta mig själv att sjunka så lågt. Detta är saker som man bara inte får göra som småbarnsförälder:

- Prata bebisspråk. Av någon anledning tycks folk tro att det är nödvändigt att tilltala små barn med ett joller som liknar deras eget. Det är mycket gulligull och puttiputt i sådana människors tal. Förutom att det låter förjävligt när vuxna pratar så (speciellt när de pratar så även till varandra), så är det direkt hämmande för barnets utveckling. Själv kände jag mig alltid oerhört förolämpad när vuxna talade till mig som om jag vore mindre vetande. Barn må vara mindre till växten och de hyser inte samma förmåga att uttrycka sig i tal och skrift som vuxna, men de är fan inte efterblivna.

-Amma offentligt. Nu får det vara slut på oskicket. Nyblivna mödrar tycks vara av den åsikten att det är okej att amma precis varsomhelst och närsomhelst. Ger man dem diskreta menande blickar ser de antingen oförstående ut eller också blir de irriterade. "Vadå, stör du dig på att jag matar mitt barn? Han/hon är ju hungrig. Och att amma är faktiskt heeelt natuuurligt." Jag ska tala om en sak för er. I det moderna västerländska samhället är det fan inte naturligt att slita fram tuttarna i offentliga sammanhang (undantag möjligtvis på stranden, men det är definitivt ett gränsfall). Faktum är att det till och med är straffbart. Det kallas för blottning. Skulle ni vilja att en främmande man exponerade sina ädlare delar för er när ni intet ont anande satt och åt middag på en av stans trevligare restauranger? Inte det? Well, detsamma gäller för mig. Dessutom är det direkt oaptitligt att tvingas se på era bebisars diande. Det sista jag vill tänka på när jag äter min kokosgryta med tofu inne på Krua Thai är läckande bröst och bröstmjölk. Gå ut, gå bort.

- Diskutera spyor. Nej, jag tycker inte att det är rart att Lille Kalle hickar till precis innan en mjölkvit trögflytande spyklump väller ur hans mun.

- Diskutera avföring. Nej, jag tycker inte att det är det minsta gulligt att Lilla Lisa skiter grönaktigt rinnande slem.

- Ha sex. Som nybliven förälder har man oftast bebin sovande hos sig i en spjälsäng eller vagga i samma rum. Givetvis är det inte okej att knulla på varandra medan barnet sover bredvid. Det är faktiskt, aldrig, aldrig, aldrig okej att ha sex framför sina barn, inte ens om det sover och är för litet för att fatta vad som pågår. Aldrig.

Wåtts dö madderfakking diil?

2006-07-20T18:50:00.000+02:00

Jag är nyligen hemkommen från Stockholm där jag har spenderat ett par dagar med att hälsa på mitt nya kusinbarn Filippa, flanera på Söder, spana efter celebriteter som inte är Jepson eller han med det slappa huvudet i The Sounds, samt länsa bankkontot (jag tackar min Gud för att jag inte stegade fram till kassan på Åhléns City och triumferande smällde ned de till halva priset nedsatta och helt sinnesjukt snygga skorna med dåraktigt höga klackar och Carrie Bradshaw-komplex på disken, bara för att mötas av ett föraktfullt leende från expediten och ett snorkigt "ledsen, men vi kan tyvärr inte acceptera ditt kort" – kontoutdraget visade vid nästa kontroll på stabila 85 kronor – och även om jag gråter mig till sömns varje natt för att jag inte är lycklig innehavare till världens schysstaste skor så är jag samtidigt tacksam att jag besparade mig själv den förnedringen).

Shopping är ett utmärkt substitut för sex och choklad. Bland annat köpte jag ett vanligt enfärgat bomullslinne inne på Weekday, ni vet den där butiken som var först med att lansera Guds gåva till alla a-kassebarn med alternativ livsstil, dvs Cheap Monday, märket för de som är för fattiga för att vara trendiga på riktigt, och vars hype jag aldrig kommer att fatta. Inne på Weekday rådde full kommers, det var fullpackat med folk och totalt vansinne. Det var nämligen dags för den stora sommarrean och 50% på allt i hela affären, vilket uppenbarligen fick Stockholms indiekids att gå bananas. Det enkla resonemanget lyder: varför betala 1200 för ett par jeans när du kan betala 400? Och varför betala 400 när du kan betala 200? Och en illasittande tröja med tveksam kvalitet är det ju definitivt värt att köa i flera timmar för, misshandla och kanske till och med döda för, bara den bär en Cheap Monday-logga och inte kommer från, låt säga, H&M eller Ellos.

Folk som ser en möjlighet att spara in några ynkliga kronor på något som redan från början är löjligt billigt är den värsta sortens människor (besök ett nyöppnat City Gross om ni inte tror mig, eller åk till Ullared en regnig eftermiddag, och nej, tio kilo leverpastej för 49 kronor är aldrig ett fynd, ingen människa klarar av att konsumera sådana mängder utan att föras i illfart till akuten för magpumpning).

Visst är det obehagligt när Von Schmidt och Af Leijonhufvud sprutar ned varandra med trettiotusenkronorschampagne på en sylta i Båstad under tennisveckan, men hellre slösa än spara om jag själv får välja. Snåla människor är jordens avskum. Givetvis tillhör inte jag själv denna sorgliga skara. I samma ögonblick som jag insåg att syret inne på Weekday inte skulle räcka till Söders alla skabb vände jag på klacken och flydde. Och det där linnet? Det köpte jag givetvis inte på Weekday utan inne på H&M, där jag med gott samvete kan köpa lika illasittande kläder som tål en maskintvätt innan de helt tappar formen utan att tvingas utstå förnedringen att behöva slå mig fram till kassorna med hjälp av en machete. Ett billigt linne är ett billigt linne är ett billigt linne, som det brukar heta. Med eller utan en grinande dödskalleapa på.

Att spara eller icke spara...

We ain't goin nowhere, we can't be stopped now

2006-07-15T07:17:00.000+02:00

Fotbolls-VM är som bekant över och har lämnat mig med ett hål i mitt hjärta. Men inget ont som inte har något gott med sig. Jag har nämligen upptäckt något mycket intressant, det spelas tydligen in andra program som också visas på TV.

I torsdags var det säsongsfinal för min nya favoritserie Veronica Mars, och givetvis avslutades avsnittet med en äkta cliffhanger. Det ringer på dörren till Veronicas hem, hon går och öppnar och utbrister genast ett förvånat "Jaså, är det du?". Sedan börjar eftertexterna rulla. Nu kommer jag att bli tvungen att vänta ända till september innan gåtan får sin lösning. Damn.

Jag kanske är pinsam nu (men det är jag i och för sig nästan alltid), men jag kan inte hjälpa att jag fallit handlöst för Logan Echolls, seriens strulputte och Neptune High's bad boy. Detta var ganska otippat, jag brukar sällan fastna för de tuffa grabbarna i en film/teveserie, utan hör till den lilla minoritet som brukar sucka av välbehag så fort Mr Misslyckad-nörd-med-illasittande-byxor-och-flyende-hårfäste dyker upp i bild. Tänk Steve Carell i 40 year old virgin. Eller George Costanza.

Ärligt talat har jag aldrig fattat tjusningen i att tråna efter någon som beter sig som ett svin. En kille som ljuger och manipulerar sin omgivning. En kille som är aggressiv och våldsam och som uttalar sig nedsättande om allt och alla i allmänhet och sin egen flickvän i synnerhet. Som inte klarar av att städa upp sin egen skit. Som vägrar ta ansvar för barnen. Som är ständigt otrogen. Som begår kriminella handlingar. Varför finns det så många brudar som dras till denna typ av män? Hade det funnits någon rimlighet i världen hade dessa män levt ensamma och bittra som eunucker. Istället tycks de kunna välja och vraka bland erbjudandena.

Jag hade aldrig i livet velat involvera mig med en sådan man, hellre hade jag kalasat på avföring. Det är också av denna anledning som jag starkt ifrågasätter den gamla sanningen att "vem som helst kan falla offer för en hustrumisshandlare." Det känns faktiskt ytterst tveksamt. Jag tror det krävs ett visst mått av naivitet, jävligt dåligt omdöme, ett rätt taskigt självförtroende och en gigantisk övertro på kärlekens helande kraft. Visst är det gött att vara kär och få knulla dygnet runt, alstra små söta barn och ha villa-vovve-volvo, men snälla nån, det måste väl finnas gränser även för hur mycket det är värt? Nej, hellre ensam och olycklig än blåslagen och olycklig.

Jag är dessutom alldeles för cynisk för att inbilla mig att "jag kan förändra honom med min kärlek", för smart för att tro att "det blir annorlunda nästa gång" och för kräsen för att nöja mig med att "men han är ju snäll när han är nykter". Nej, du kan inte förändra honom med din kärlek, och tyvärr, det blir inte annorlunda nästa gång för killen är ett svin, och jag är ledsen, men att han bara klår upp dig på fyllan är faktiskt en jävligt klen tröst. Och nej, sjuklig svartsjuka är ingen komplimang och alltså inte något du ska bli smickrad av. Det är inget annat än, just det, sjukligt.

Jag ber om ursäkt om det här låter hårt, men herregud.
Vissa brudar måste vakna upp.

Nu tycker jag att vi ska vara snälla, fatta varandras händer, sjunga "We shall overcome" och leka Finn Fem Fel:

Charmtrollet Bobby Brown visar hur man blir till sin fördel på ett mugshot.

Även R Kelly visar de rätta takterna framför polisens kamera.

Det som är gott nog åt Kate Moss... eller förresten. Nej tack.

Thorsten "grava personlighetsstörningar" Flinck bildar tillsammans med...

... sin partner in crime Mikael "Antibus" Persbrandt, Dramatens, och därmed Sveriges, obehagligaste radarpar.

Så, kära vänner, vilka ska bort?

Who wouldn't be the one you love, who wouldn't stand inside your love?

2006-07-13T02:03:00.000+02:00

Glömde ju att nämna den lilla detaljen att Figos fru är toppmodellen Helen Svedin som frekvent figurerar på nätet i mer eller mindre avklädda upplagor. Där är man ju inte riktigt ännu om man säger så. Förhoppningsvis bryr sig inte Cristiano Ronaldo om sådana värdsliga ting som perfekta bröst och rumpor. Han är säkert en fin person som enbart ser till människors inre. Precis som jag själv.

Följande bilder har jag hittat i ett diskussionsforum för portugisiska Ronaldo-fans som numera är mitt nya hang-out. Jag har ingen aning om vad de egentligen pratar om (jag kan i och för sig gissa), men det struntar jag i.

Åh.

Nååhh...

ÅÅÅÅHHH

Girls who are boys who like boys to be girls who do boys like they're girls who do girls like they're boys

2006-07-10T00:09:00.002+02:00

Italien har vunnit fotbolls-VM och ingen är gladare än jag. Gli azzurri! Jag hade lätt kunnat göra en drömelva med bara italienare, men det hade liksom inte varit någon sport. Och nu får det vara nog med drömelvor på ett tag. Dock är jag ytterst nöjd med att ha gett Cristiano Ronaldo upprättelse (se tidigare inlägg). Apropå Ronaldo, då jag inte har något bättre för mig om dagarna i och med att jag är ledig hela sommaren roade jag mig med att googla på hans namn och hittade den här lilla godbiten:

Cristiano Ronaldo småmyser i omklädningsrummet med sin klubbkompis i Man U.

Åh, jag älskar homoerotik. Det finns inget bättre än vuxna män som gör saker tillsammans. Spana in var Ronaldo strategiskt har placerat sin hand till exempel. Det är det finaste jag någonsin sett tror jag. Det slår till och med nästan den där scenen med River Phoenix och Keanu Reeves i My Own Private Idaho:

Scott Favor: I only have sex with a guy for money.
Mike Waters: Yeah, I know.
Scott Favor: And two guys can't love each other.
Mike Waters: Yeah. Well, I don't know. I mean... I mean, for me, I could love someone even if I, you know, wasn't paid for it... I love you, and... you don't pay me.
Scott Favor: Mike...
Mike Waters: I really wanna kiss you, man... Well goodnight, man... I love you though... You know that... I do love you.

Sedan googlade jag intet ont anande vidare (jag kommer säkerligen få en massa skit för det här, men det är så värt det) och råkade snubbla över det här:

Samtidigt i Malmö: Två halvnakna män på stranden i Västra Hamnen.

Jag menar inte att vara elak på något sätt, men... Studera de tre paren ovan. Håll sedan med om att det är en grym värld. Det här är det yttersta beviset. Nu packar jag mina väskor och flyttar till Portugal. Kan Figo ha en svensk fru så ska väl inte Cristiano Ronaldo vara sämre.

You and I collapsed in love, and it looks like we might have made it, yes it looks like we've made it to the end

2006-07-09T18:44:00.000+02:00

Åh, Cristiano Ronaldo, hur kunde jag glömma att ta med dig i min drömelva? Jag skäms. Jag vältrar mig i skammen, späker mig själv och pryglar min arma lekamen med modemsladden. Kan du någonsin förlåta mig? Givetvis är du den ende för mig. Jag bryr mig inte om de elaka ryktena som säger att du är en bortskämd snorunge med jesuskomplex. För mig spelar det ingen roll om du gillar att klä dig i kvinnokläder. Jag är till och med beredd att ha överseende med den där våldtäktsanklagelsen, den kvinna (eller man) som tackade nej till dig måste uppenbarligen ha varit rubbad.

Åh, Cristiano Ronaldo, om du bara visste hur vacker du är. Varje gång du springer. Och springer. Och springer. Jag tröttnar aldrig på att se dina snabba fötter röra sig över planen. Hur du lekfullt smeker lädret med insidan av din fot. När du kastar dig i gräset och lidande tittar med fuktiga ögon mot domaren. Och tårarna Cristiano, du är som allra vackrast när du gråter. Jag vill bara ta dig i min famn och trösta dig, krama dig för evigt. Jag vet att du behöver det. Och jag ska skydda dig från store stygge Wayne Rooney, han ska inte få prygla dig när du kommer tillbaka till Man U. Såvida du inte vill det så klart. För mig får du vad du vill Cristiano.

Åh, Cristiano Ronaldo, trots att det bara var igår som ditt stolta Portugal åkte ut mot nassarna saknar jag dig redan. Du har förgyllt mitt fotbolls-VM och gjort det till en bättre upplevelse än du någonsin kan ana. Farväl min vackre prins. Må Gud vara med dig. Vi ses om två år i Österrike-Schweiz.

This is my truth tell me yours

2006-07-07T17:21:00.000+02:00

Jaha, så har man blivit uthängd i offentligheten. Tack Piotr. Och som vanligt känner jag ingenting annat än kärlek till Nöjesguiden.

I övrigt har jag spenderat de senaste dagarna med kubbspel, bad i Västra Hamnen och alkoholförtäring på Nyhavns uteservering. Med andra ord börjar jag bli ett riktigt Möllantroll. Illa. Och ikväll blir det mys i Folkets Park till tonerna av arga unga kvinnor. Jag känner mig som en sliten popvänsterkliché, förutom att jag inte är pop och definitivt inte vänster.

Jag var ute och ölade med Hanna Och Tobias O igår, och vi började så klart diskutera politik. Hanna är engagerad i Vänsterpartiet och vi var överens om problemen men inte om lösningarna. Sen pratade vi om Almedalsveckan, valfläsk och hur det måste kännas att hångla upp Göran P. Ingen av oss var dock särskilt sugen på att prova på något av det.

Jag tycker att de borgerligas förslag om att slopa fastighetsskatten är en utmärkt idé. Men Pär Nuder gnäller som vanligt. Jag hörde honom nyligen på radion: "Förslaget innebär ett skattebortfall för staten på ca 30 miljarder kronor. Det är lika mycket som allt barnbidrag under ett helt år." Jag tycker att man ska slopa barnbidraget också. Jag förstår inte dess funktion. Är det en belöning för att man knullat och lyckats bli på smällen? Vilken bedrift i så fall. "Grattis från Pappa Staten" liksom.

Dessutom är det knas att det betalas ut till alla föräldrar i hela landet. Det finns ingen anledning att betala bidrag till rika människor. För dem gör en tusenlapp extra i månaden varken till eller från. För andra kanske barnbidraget är en livsviktig inkomstkälla, då är det väl rimligare att höja bidraget för dem istället? Förresten, om man inte har råd att ha barn borde man inte skaffa dem.

Många kanske tycker att det är en osympatisk inställning. De kan spara sina kondoleanser till världens alla fattiga och/eller oönskade barn.

Håll nu käften.

Apropå ingenting, när jag var på den högklassiga torgmarknaden i Öregrund hittade jag en t-shirt med det här tjusiga trycket, snacka om white trash-kultur at its finest:

Givetvis måste den bli min. Inte för att jag ser mig själv som überbitchen, jag är faktiskt ganska mjuk och följsam, nästan som ett sköljmedel. Jasmin och äppelblom. Jag menar nästan aldrig att såra någon, jag säger bara vad jag tycker. Och det är faktiskt inte mitt fel om folk blir ledsna.

U bring the body and I'll bring the steam

2006-06-28T15:19:00.000+02:00

Slutspelet är här och allt är sig likt (med undantag från att de blågula fansen för första gången på allvar trodde att Sverige skulle lyckas ta sig längre än till åttondelen, pfwha!). Spanien är sämst när det gäller, brassarna tar inget på allvar, Italien mutar domaren, argentinarna har flottigast hår, Barthez spelar Allan istället för fotboll, tyskarna misstar Ballack för Jesus, Ljungberg vägrar komma ut ur garderoben, och det är och förblir en gåta att Svennis överhuvudtaget får ligga. Och bollen är, som vanligt, bevisligen rund.

Slutspel innebär alltid en rad förpliktelser. Exempelvis är det nu hög tid att ta ut årets drömelva. Men glöm Beckham, Totti och Thierry Henry, det här är grabbarna som gör gräset lite fuktigare i VM 2006:

"Det finns ytor för Santa Cruz att komma på", sade kommentatorn om Paraguyas Roque Santa Cruz under matchen mot Sverige. Min kommentar till det är att Santa Cruz gärna får komma på mina ytor, hur många gånger som helst.

Artem Milevskiy är Ukrainas joker i detta slutspel, eftersom han sägs vara en jävel på att "joxa med trasan". Milevskiy, min "trasa" är ledig och alltid redo för ditt "joxande".

Brent Sancho är försvarare i Costa Rica. Han är en fysisk spelare som ofta ligger tätt på sina motståndare. För hans skull spelar jag gärna i det andra laget.

Irans Javad Kazemeian fick inte spela många minuter i gruppspelet. För min del får han gärna hålla på i 90 minuter. Och Javad, blir det förlängning lovar jag att du får komma till avslut.

Giovanni van Bronckhorst är en tuff back i det holländska laget. Han får gärna markera mig hårt.

Alessandro Nesta utgör tillsammans med...

... Fabio Cannavaro Italiens stabila mittbackspar. En härlig italiensk dubbel med andra ord. Och då snackar vi inte espresso.

Michael Essien visade prov på god rytmik när hans Ghana gjorde en segerdans vid hörnflaggan, och man tackar ju inte nej till en man som vet hur man skakar rumpa.

Ingen laguppställning är komplett utan en målis. Iker Casillas vaktar buren i Spanien och gör ibland helt osannolika räddningar. Och ni vet ju vad man säger om män med stora händer...

Anfallaren Ahn Jung-Hwan ryktas vara en jävel på att lägga straffar. Han får naturligtvis straffa mig vilken dag som helst.

Portugals målspruta Nuno Gomes får gärna spruta... ja, ni fattar.

Nu ska jag torka upp här och sedan gå och växa upp lite.